Bomber, talibaner, bistånd, fakta och sanning

Barnen i skolan blev dödsförskräckta när de hörde bombexplosionen. Barnen kröp ihop bredvid läraren. - Vi stängde skolan, sa läraren, och bad om fred i landet.

Jag ställer mig på knä vid en flicka som skriver uppsats. Ämne: "Min bästa vän".- Suman is my best friend, läser jag.

Vilka är talibanernas vänner? Talibaner tog genast och stolt på sig ansvaret för attacken och meddelade, att de hade 6000 fler självmordbombare som väntade i leden. Och Gud är stor!

Vi hukar oss bakom murarna och vet inte vad som kommer att följa. Senare samma dag ytterligare sju smällar i en annan del av Lahore. Jag hör smällarna och undrar:

Vad är det som pågår? Jag försöker begripa? Varför detta ständiga dödande av oskyldiga människoliv? Och varför denna stolthet och hänförelse över att ha utfört dessa mord i Guds namn? Vad vill man uppnå med att döda alla dessa oskyldiga barn?

Barnen plitar på sina papper. "Suman is my best friend.". Suman sitter på bänkraden jämte. Hon ler, så mjukt och så varmt, att jag börjar gråta. Vilken framtid har dessa soparbarn? Inte bara att de är fattiga. Nu skall de leva i rädsla för sina stackars liv också. För Gud är så väldigt STOR. För vissa.

Det finns inget hopp nu för Pakistan, är det många som säger mig. Annat än för självmordbombare som tror att de far direkt till paradiset. Hur har det kunnat gå dithän, att detta enkla, konkreta att alla barn (även flickor förstås) skall få utbildning, blivit så hotande för vissa att man spränger och bränner ner skolor? Och inom biståndsbyråkratin har det blivit ett enda stort svammel om rättighetsperspektiv och M-R frågor. Det senare innebär att nu får man inte bedriva skolor i konkret mening. Det får man inga biståndspengar till. Nu skall allt gå till konferenser där man pratar om fattigas rättigheter. De fattiga själva är förstås inte med på dessa konferenser.

Men drömmen om den goda skolan för de fattiags barn, den släpper jag aldrig.

Den dömmen gjorde att jag sålde mitt hus i Sverige och gav vartenda öre till att bygga upp en organisation,

PACS, som idag ger utbildning till över 25 000 fattiga barn i Asien. Jag skrev tidigt (1973) min doktorsavhandling, Primary Education and National Development, där jag sökte analysera relationen mellan utbildning och ekonomisk tillväxt. Jag ville förstå och sedan försöka göra något åt orättvisorna.
Så kommer jag hem till värmen och elavbrotten som gör att inte ens fläkten går. Varmt. The heat is on. Så slår jag på min laptop som går på batteri - och slår upp newsmill.se. Och ser att jag har fått ytterligare ett svar från Anders Fänge, från Svenska Afghanistankommittén, SAK. Vad har han att säga denna gång? Att jag är paranoid, far med rent ljug och brukar onödig tid och bläck på att kritisera SAK.

Bakgrund:

Jag har skrivit ett antal kritiska artiklar om biståndet på newsmill.se, helt enkelt därför att jag funnit, att biståndet i stort är ett gigantiskt svek mot de fattiga. Det är deras elände som utnyttjas när man legitimerar stora uttag av skattemedel - i Sverige ca 30 miljarder kronor årligen; pengar som går till allt möjligt annat än att förbättra livet för världens fattiga.

I dessa artiklar och även vid en konferens med biståndsministen som PACS ordnade i höstas, har jag kunnat visa på ett gigantiskt biståndsbyråkratiskt komplex , som växer som en cancersvulst och äter upp det mesta som var avsett att gå till att förbättra livet för fattiga människor i världen.
Jag har kunnat visa efter genomgång av ansökningar och rapporter:

A) Att ca 70% av biståndpengarna stannar inom det svenska organisationsnätet.
Detta enligt följande beräkning. för bistånd genom det s.k. civila samhället
Steg 1. Sida: Byråkrati: 6,2% (895 milj.). Kvar till fattiga: 93,8%

Steg 2. Svensk Ramorg.: Byråkrati: 31% (86 milj.). Kvar till fattiga: 64,8%

Steg3. Svensk Frivilligorg.: Byråkrati: 55% (5,3 milj.). Kvar till fattiga: 30%

Det innebär att av de 13 000 kr/år som en svensk tvåbarnsfamilj betalar till det statliga biståndet genom skatter så går ca 9000 kr/år till byråkratin.

Det är först efter steg tre som pengarna lämnas över till organisation i ett utvecklingsland. Där man förstås också har en byråkrati (på i genomsnitt 25%). Tar man med detta så återstår det endast ca 20% av biståndspengarna. För den fattige blir det som bäst några droppar kvar!

B) Jag har ifrågasatt hur vi jagar korruption just i mottagarorganisationer - ett saknat kvitto på en motorcykel, en gammal bil för 13000 kronor där man angivit fel bilmärke etc, samtidigt som vi - helt inom regelverket - kan unna oss miljonlöner och höga traktamenten. Idag kan en utländsk konsult i Kabul ha en månadslön på 330 000 kr/mån. eller bortåt 4 milj .kr om året. Det är inte korruption!

Men är det inte det? Riksrevisionen i sin rapport: Oegentligheter inom bistånd (RIR 2007:20) definierar faktiskt korruption enligt följande: "Oegentligheter förekommer när någon utnyttjar sin ställning i en verksamhet för att skaffa sig egen otillbörlig vinning.. ... där enskilda befattningshavare... skaffar sig orättfärdiga förmåner inom ramen för den egentliga verksamheten, exempelvis genom att tillskansa sig omotiverade förmåner" "Orättfärdiga förmåner" och "missbruk av förtroende" för ju tankarna inte bara till förhållandena i mottagarländerna, utan lika mycket till hela det byråkratiska komplex som byggts upp för att administrera biståndet. Kostnaderna inom detta komplex blir sällan illegala - eftersom vi själva bestämmer regelverket - men kan väl vara illegitima, orättfärdiga och därmed falla under definitionen av korruption ovan.

C) Jag har ifrågasatt att miljardbelopp går till konsultrapporter och revisionsstudier som Sida självt faktiskt underkänner: I Sidas egen tidning Omvärlden, (22/2009): under rubriken: Svenska konsulter får underkänt står att läsa: Sidas bistånd utvärderas för dåligt. Efter det att fem experter läst 34 utvärderingar Sida publicerat mellan åren 2003-2005 blir slutsatsen: "Alltför många granskningar håller inte måttet.". - Vi har länge känt till att kvaliteten brister i utvärderingarna, säger chefen för Sidas sekretariat för utvärderingar, UTV. Han anser att de metoder som används i utvärderingarna är för dåliga. "Ibland framgår det inte hur konsulterna kommit fram till sina slutsatser. Det gör att man kan betvivla hur tillförlitliga slutsatserna är. Vad ska man göra åt detta framöver?: Bristerna på konsultsidan är svårare att göra något åt." enligt chefen för UTV.

Detta var grunden till att jag började granska en del konsultrapporter och revisionsstudier. En av dessa var en studie, en s.k. systemrevision, som konsultfirman ÅF (Ångpanneföreningen) Management Group genomförde avseende Svenska Afghanistankommittén, SAK, på uppdrag av Sida. För en kostnad av 1,1 miljoner kronor. Slutrapport 16 nov. 2001. Under åren av talibanstyre 1996-2001 överfördes ca 300 miljoner kronor till biståndsverksamhet i Afghanistan genom SAK. Bara under 1998: 37,6 milj. kr direkt från Sida, 3,1 milj. kr genom Forum Syd och 7,5 milj. kr från Radiohjälpen.

Och jag skrev:
Hur gick nu överföringen från Sverige till, av dessa bortåt 300 milj.kronorna under talibanväldets dagar? Det fanns ett avgörande dilemma. För att någon skulle få bedriva biståndsverksamhet i landet hade talibanerna nämligen som krav, att utbetalningar i Afghanistan skulle ske i lokal valuta (afghani, "afs" kallat). Talibanerna hade nämligen - och det gjorde man ingen hemlighet av - skapat sin egen tryckpress genom vilken miljarder av "afs" trycktes upp. Detta skapade förstås en våldsam inflation, från ca 50 afs/dollar (officiell kurs) till ca 17 000 afs/dollar på bara ett år. Dessa "afs" hade i stort sett inget värde utanför Afghanistan, men med hjälp av biståndsorganisationer kunde talibanerna förvandla "afs" till hårdvaluta.

Hur överföringen av pengar gick till beskrivs faktiskt helt öppet i rapporten från konsultfirman ÅF Management. Under stycket: Medelshantering och underrubriken Metoder för överföringar står att läsa (s 47):
1. Kansliet (i Sverige) skickar pengar till platskontorets dollarkonto (som alltså är beläget utanför Afghanistan min anm.)
2. Regionkontoren (alltså inne i Afghanistan, min anm) får förskott från lokal "money dealers". "
3. Money dealers" får ett kvitto av det kontor som tar emot pengarna (alltså afghanis,min anm)
4. "Money dealern" tar med sig kvittot till platskontoret där beloppet betalas ut kontant (alltså ihårdvaluta). Metoden kallas HAWALA.

Detta enligt det helt normala inom HAWALA systemet. (men knappast det normala för att överföra biståndspengar)
"HAWALA operates on a basis of trust-..Hawala agents would give their clints an open receipt...which had to be presented at the other end to get the cash....This informal transfer system is also heavily penetrated by drug dealers, criminals and Islamic Extremists." (Se Gretchen Peters bok: Seeds of Terror, 2009, s 169)

Enligt ÅF:s rapport finns en betydande svaghet (Jag citerar igen):

"Genom att regionkontoren tar ut förskott genom hawala minskar kontrollen. Regionkontoren har möjlighet att ta ut obegränsade summor(!) som platskontoret (alltså utanför Afghanistan min anm) sedan inte kan vägra att betala tillbaka (alltså i hårdvaluta, min anm.)"

I sitt första svar: Rodney Åsberg borde hålla sig till fakta uppmanas jag av Fänge hålla mig till fakta och undvika att använda mig av lösa, obekräftade och rent felaktiga uppgifter.
I mitt förra svar: Vad är fakta om Afghanistanbiståndet? sökte jag därför öppet reda ut att vi i detta sammanhang rör oss med åtminstone två olika typ av fakta.

Så här skrev jag:

Man kan nu tala om två typer av "fakta." Dels fakta (typ 1) i den betydelsen, att det jag menar står i slutrapporten (ÅF systemrevision) är korrekt återgivet. Dels fakta (typ 2) i betydelsen, att det som skrevs i denna revisionsrapport överensstämmer med verkliga förhållanden. Jag söker hålla mig till typ 1 fakta. Vad gäller typ 2 fakta kan ju ingen slå Fänge!

Jag la upp för en smash. Och smashade gjorde Fänge. Men jag tycker nog att bollen hamnade utanför plan. Låt mig förklara varför.
Fakta 1: Jag påstår att det står i ÅF:s rapport (som kostade 1,1 milj kr) att "Genom att regionkontoren tar ut förskott genom hawala minskar kontrollen. Regionkontoren har möjlighet att ta ut obegränsade summor som platskontoret sedan inte kan vägra att betala tillbaka"
Fänge förnekar inte att det står så i rapporten (fakta 1) men påstår (fakta 2)" att detta helt enkelt inte stämmer med hur de verkliga förhållandena var."
Vad består mitt ljug eller faktafel i? Fänge skriver också att han påpekat detta fel för konsulterna. Frågan blir förstås då Varför vidhöll ändå konsulterna sin skrivning om obegränsade summor? Och varifrån fick konsulterna den uppgiften att regionkontoren kunde ta ut obegränsade summor. Hittade man bara på detta? Det troliga är väl att man fått det från en annan källa än Fänge? Är det därmed självklart att då är detta inte sant? Är Fänge det enda sanningsvittnet?
Jag vill mena att Fänge inte håller sig till fakta typ 1. Se på nedanstående.
Fänge påstår att jag helt undvikit att citera stycken i ÅF:s rapport där SAK prisas för sin goda rutiner.

Han skriver:
Åsberg (har) nogsamt undvikit stycken, där det t ex står, att "SCA has an extensive system of rules for handling funds which ...(a) formalises and structure the routines", och vidare att "SCA has developed a system for transfers ...(b) Transfer methods are strictly defined and prioritised, instructions very strict and security aspects have been taken into account in all parts of the system.

Nej, Fänge, jag undviker inte att citera dessa stycken. Det hela blir ju inte så lite absurt eftersom det är just dessa stycken i ÅF:s rapport jag citerar i min första artikel. "Afganistanbiståndet går till de rika och korrumperade". Visserligen ur den svenska versionen av rapporten, men vi förstår ju båda faktiskt både svenska och engelska. Kolla i artikeln får ni se. Jag citerar både
(a) att " styrsystemen formaliserar och strukturerar rutinerna" och
(b) "Överföringsmetoderna är strikt definierade och prioriterade instruktionerna mycket strikta och säkerhetsaspekterna har beaktats i alla delar av systemet." (från s 48 i rapporten)
Skillnaden är att jag citerar just dessa stycken ur ett kritiskt perspektiv, med tanke på beskrivningen av överföring av pengarna (obegränsade summor) genom det mycket tveksamma HAWALA systemet.
Det är självklart att Fänge vill försvara hur penningtransaktionerna gick till. Men ovanstående miss från Din sida, pekar, tycker jag , tydligt mot att Du inte tar kritik på allvar. Utan avfärdar den genom att försöka misstänkliggöra budbäraren.

Fänge påstår, att jag har helt fel när det gäller påståendet, att talibanerna förfogade över tryckpress där de kunde trycka upp afghanis. Fänge skriver:
Nu är det tyvärr så att Åsberg har totalt fel vad det gäller produktionen av afghanis, då fakta är att Taliban inte hade någon tryckpress för sedlar. De afghanis som var i omlopp under talibantiden kom från Norra Alliansen med Buranhuddin Rabbani som då fortfarande var Afghanistans internationellt erkände president. Sedlarna trycktes i Moskva och transporterades till Norra Alliansen i Afghanistan. Och tillägger:" ..om det var någon som indirekt fick tillgång till hårdvaluta genom hawalaöverföringar, så var det Norra Alliansen som slogs mot Taliban i det inbördeskrig som då rasade, och skall man följa Åsbergs tyckanden, så var det väl bara bra. De dödade ju talibaner."
(Nej, broder: Jag tycker allt dödande är det värsta som finns).

Detta är förstås ett märkligt påstående. " Att de afghanis som var i omlopp under talibantiden kom från Norra Alliansen (med tryckpress i Moskva). Menar Fänge att samtliga afghanis "som var i omlopp" kom från denna tryckpress?

Vad grundar jag mitt påstående på att talibanerna hade tillgång till tryckpress?
Jag påstår inte att jag sett tryckpressen men jag grundar påståendet på
a) Uppgifter från SAKS eget folk som då var stationerade inne i Afghanistan. (Fänge var ju stationerad i Peshawar i Pakistan, dvs utanför Afghanistan)

b) När jag påpekade för en av konsulterna som skrivit ÅF.s rapport - om talibanernas tryckpress där de tryckte upp pengar som sedan omvandlades till hårdvaluta -,förnekade han på inte sätt detta. Tvärt om. Han försvarade det med orden -Talibanerna var ju statsbärande parti och har rätt att trycka upp landets valuta.(Vilket jag citerar i min första artikel om Afghanistanbiståndet )
Logik: Om nu Norra Alliansen hade tryckpress i Moskva behöver det ju inte utesluta, att även Talibanerna hade en. Eftersom de just härskade i huvudstaden Kabul och uppträdde som statsbärande parti och hade tillgång till ministerierna.
Men nu hävdar Fänge med kraft att detta är rent ljug. Min fråga blir. Konstigt igen att konsulterna inte hade klart för sig detta. Som skrev rapporten. Som kostade 1,1 milj.kronor och som Fänge citerar delar av, som passar in i den bild han vill förmedla.

När det gällde min fråga om Fänge vet vad den hårdvaluta tog vägen som betalades ut i Peshawar i Pakistan, så var ju detta en anhalt i hawalakedjan. Dessa pengar - hårdvaluta -gick förstås inte till att betala löner till SAKs anställda. De hade ju redan skett genom de afghanis som levererats direkt till regionkontoren. Fänges svar på min fråga blir därför märklig:
Men nu är det faktiskt så att Fänge vet vart pengarna tog vägen. De användes för att betala löner till personal, främst lärare i 450 skolor och hälsovårdspersonal i 167 kliniker, till mediciner och annan utrustning, till läroböcker....
Jag har aldrig ifrågasatt att det betaldes ut en massa afghanis till dessa anställda. Fastän man otvetydigt upplyste mig om, att de flesta ville ha sina löner i hårdvaluta. Att de fick kånka på stora mängder afghanis vid löneutbetalningarna berodde på "politiska orsaker" upplystes man om. Och som det förklarades, var det ett krav från talibanernas sida.

Baserat på så gott som samstämmiga vittnesmål om hur HAWALA fungerar (de) i AF-Pak området - "This informal transfer system (Hawala) is also heavily penetrated by drug dealers, criminals and Islamic Extremists. "- så menar jag att det inte är uttryck för paranoida misstankar att vilja få svar på frågan: Vart tog de miljoner i hårdvaluta vägen som SAK betalade ut i Peshawar- inte till sina anställda- men väl till män med lappar med underskrifter från regionkontoren. Vad hände med dessa miljoner sedan?

Jag frågar efter den eskalering av våldet som skett i AF-PAK regionen. Alla bomber och skallrande rutor jag varit med om. Allt dödande av oskyldiga. Om inte frågan tycks berättigad. Läs kapitlet "Follow the money" i Gretchen Peters bok: Seeds of Terror. Det avgörande i kampen mot terrorismen, menar jag med flera, är förstås inte om militanta grupper kan förfoga över ett visst område i gränsområdet Afghanistan-Pakistan där man kan träna ålning medels hasning. Det avgörande är hur man finansierar sin verksamhet. Framför allt till vapeninköp. Idag vet vi att det i stort sker genom knarkhandel. Under talibantiden 1996-2001 gick opiumproduktionen ner. Kanske fick talibanerna in tillräckligt med pengar genom internationella hjälporganisationer?

Slutord

När det gäller att hjälpa människor i fattigdom och nöd tror jag det är mycket farligt att bli alltför stor. Att alltför många miljoner rinner genom konton och händer. Jag har alltid menat att biståndsmiljarderna är väldigt "lösa" pengar. Man kan komma åt ofantliga belopp genom de rätta orden i ansökningar, rätta kontakter och genom att slå på reklamtrumman med stora virvlar och inflytesrika politiker och kändisansikten.

Att bekämpa fattigdom är sannerligen inget glamouröst och storvulet.
Jag menar inte att SAK och Fänge ingår i detta jetset som far över jorden och häckar ett tag på det bästa hotellet och Internationella Klubben i Regionen, Landet ,Staden där miljarderna strömmar in för tillfället. Nej, inte alls så illa.

Ord av försoning! När Du frågar gång på gång, Fänge, vilken min källa är så tror jag väl inte riktigt att det är en genuin fråga. Jag tror Du vet svaret. Det var väl inte så många som hette Åsberg i efternamn och arbetade i Afghanistan!

Jag avslutar dessa rader i Delhi, Indien. Kom hit igår. Har just köpt en penna för 10 rupier på Cannought Place. Denna cirkel. En medelpunkt.

Jag kom hit första gången 1965 för att gifta mig med Ulla. Ulla var uppväxt i Dehra Dun i Norra Indien. Hennes bästa vänner var maharadjafamiljen Kalsia. De ordnade därför vårt bröllop.

Ulla var ju SAKs Regional Director placerad i Jalalabad i östra Afghanistan under talibantiden. Hon är min främsta källa. Ulla dog av cancer hösten 2008. Hon började känna av bölden i magen när hon färdades på urusla vägar i Afghanistan för att besöka skolor och kliniker. Hon rörde sig ganska obehindrat bland skäggiga talibaner. Hon var ju speciell.

Det är så befriande att vara i Indien. Kvinnor och män. Öppna. Tillsammans. Ett leende. Vid ståndet där jag köper min penna står vi och pratas vid. Talar om att jag kommer från Lahore, Pakistan. BOOOM. Säger någon och alla ler. En kvinna säger till mig: Här har vi många GUDAR. Inte bara en manlig överkucku. Hos oss är kvinnorna starka också bland gudarna.

Gud kanske inte behöver vara så STOR. Och det kanske inte vi eller hjälporganisationer behöver vara heller.
Till slut handlar kanske allt om detta: Suman is my best friend!

Rodney Åsberg (9 artiklar)

Anmäl