Forskare: Varning för Aftonbladets Jackass-journalistik i "det mörkaste Afrika"

Ibland gör media ont. Media ska upplysa oss om saker vi inte vet om eller riktigt förstår oss på, både på hemmafronten och på platser långt bort. Och det gör ont när man läser reportage ifrån krig där de använder barn, ibland inte äldre än nio för att slåss i krig som de själva inte riktigt förstår sig på. Men ibland gör det dubbelt ont. Så var fallet häromdagen när vi såg en film som Aftonbladet publicerat om Liberia, ett litet Västafrikanskt land som genomlidit ett sådant krig, men som försöker resa sig ur spillrorna. Att det gjorde dubbelt ont berodde på att reportaget var felvinklat, okunnigt och på inget vis representerar det Liberia som vi känner. Afrikaprogrammet på Försvarshögskolan, där vi är anställda, arbetar, utöver kunskapsuppbyggande forskning i bland annat Liberia, med att förbereda svenska militärer som skall ut på fredsmissioner. En grundläggande uppgift är att förmedla en riktigare bild av Afrika i all dess komplexitet. Vi upplever att detta är ett arbete som tyvärr försvåras snarare än förenklas på grund av medias extrema stereotypisering av Afrika generellt, och framförallt av afrikanska konflikter. Den av Aftonbladet publicerade VBS dokumentären The vice guide to Liberia är ett skräckexempel på detta.

Det har blivit trend att skapa vita "hjältar" som åker runt, rynkar på näsan och mer eller mindre rätt ut uttalar att Afrika är primitivt, outvecklat och outgrundligt. "Hur kan de leva så här" uttalas ofta och med mer eller mindre sympati. I The vice guide to Liberia uttalas det med ett fånigt tonårsleende på en blekfet medelålders man (Shane Smith); ett leende som går i ett spektrum från hur kan det vara så här till hur kan jag våga vara här. Och det är egentligen det senare det går ut på. Smith och VBS är mer intresserade av hur helt galet modigt det är att besöka "det mörkaste Afrika" än att beskriva Liberia. Filmen är helt klart närmare tv-fenomenet Jackass än en tv-dokumentär. Men tyvärr, om man ser på bloggar och sociala medier runt om i världen så är det just som en dokumentär som flertalet tittare ser den. Shane Smith och VBS är naturligtvis en tacksam måltavla för en kritisk Afrikaexpert och deras Liberia-film andas varenda stereotyp som eländesjournalistik kan tänkas ta upp. Liberia beskrivs med dysfunktionella stereotyper som kannibalism, barnkrigare, drogmissbruk och prostitution. De enda individer de talar med är barn som röker crack, höga prostituerade och den värsta sortens före detta soldater med namn som Bin Laden, Rambo och inte minst General Butt Naked, alltså knappast några som ger Liberia ett representativt ansikte.

"Följ med Aftonbladet och VBS.tv till en av världens farligaste plaster där mord, våldtäkter, knark och aids är allas vardag," så presenteras dokumentären om det påstådda "totala helvetet på jorden". Men dokumentären speglar knappast Liberia utan snarare vår mediabild av Afrika. Här finns ingen vilja att ge en rättvis bild av Liberia, bara en önskan att porträttera kaos utan logik. Journalisterna jagar med hög puls runt i Liberias slumområden där de säger sig vilja ta reda på vad som hände med alla de andra krigsherrarna efter att president och tillika ledare för rebellgruppen NPFL Charles Taylor drivits från makten. "Det är varmt, det är verkligt fattigt och extremt kaotiskt," utbryter den omtumlade journalisten vid sitt första möte med Liberia och sannolikt Afrika. Ja han svettas ymnigt, men so what?

Med skakiga bilder och journalistens ständigt uppjagade röst skapas en känsla av att reportageteamet befinner sig i direkt livsfara. "Vi måste dra härifrån!", "vi sticker, vi sticker" "det är ju totalt kaos!" är uttalanden som upprepas otaliga gånger genom filmen. Journalisterna bokstavligen flyr från en intervju till nästa. Vad den omedelbara faran består i eller vad de egentligen flyr från beskrivs knappast. Kanske är deras rädsla verklig, men troligen samsas den med intresset att skapa sensationell tv med skakande bilder av ett krigshärjat oförståeligt Afrika. Smith och hans kamerateam befinner sig i en främmande miljö de inte begriper ett uns av. Kanske är de också oförstående om att deras blotta närvaro kommer att locka till sig uppmärksamhet i de fattiga områden där dessa vita män klampar in i med kameror och mikrofoner. Att de dessutom mutar polisen för att få ut en före detta rebellsoldat för en intervju, provocerar en starkt drogpåverkad prostituerad kvinnan och närgånget filmar ett crack-missbrukande barn bidrar med allra största sannolikhet till denna uppmärksamhet. Det "kaos" de sedan upplever, i form av nyfikna, men också upprörda, Liberianer som samlas runt dem har de i själva verket skapat själv. Smith och reportageteamets rädsla kommer självklart ur deras okunskap. Det ligger i människans natur att frukta det man inte förstår. Här befinner sig journalisten i en kontext där han inte förstår vare sig kulturella koder eller den vardag människor lever i. Okunskapen får honom att tolka sin omgivning som kaotiskt och hotfullt vare sig det ligger något i detta eller inte. Smith problematiserar aldrig över att det kanske bara är han själv som saknar förståelse och erfarenhet för att se logiken i det kaos han upplever. Han hinner inte reflektera, han är för rädd för att göra det. Kamerateamet kastar sig in i bilen efter ännu en oavslutad intervju, kör nästan över en folksamling och flyr nervöst skrattande och lätt panikslagna ut i natten för att hitta nästa sensation att skapa rubriker över och bekräfta den redan fastslagna bilden av det kaotiska Afrika.

Krig har blivit ett definierande kännetecken för Afrika. I dokumentären visas äldre arkivmaterial från inbördeskrig varvat med nyinspelat material utan att det görs någon skillnad mellan dessa. Krig och fred. Åskådaren får då intrycket att dessa våldsamma konflikter fortfarande finns under ytan, som en gnista redo att tändas. Krig i Afrika ses inte heller som "vanliga" krig. Inbördeskriget i Liberia beskrivs ofta som obegripligt och avvikande. När man ser dokumentären får man känslan av att det samma gäller för Liberias nutid, att det obegripliga kriget aldrig tog slut, utan bara omvandlades till en lika obegriplig vardag som fortfarande är en våldsam kamp för att överleva. Anarki i krig tycks övergå i ett tillstånd av icke-fred. Inte heller finns det någon kontext till våldsutbrott. Våld presenteras som våld för våldets skull. Liberias krig beskrivs av Smith som ett "inbördeskrig på steroider" eller ett "postapokalyptisk harmagedon". Idén om att det här kriget var något annat än andra krig är också typiskt för medias beskrivningar av afrikansk krigsföring. Enligt många kommentatorer förs krig i Afrika utan politiska mål, vilket degraderar krig till lite mer än kriminell verksamhet. De underliggande orsakerna till krig är oftast svåra att fånga, och får därför ofta lite uppmärksamhet. Däremot är det lättare att rama in konflikter som etniska, som evigt krig mellan olika stammar - eller som att de saknar orsaker helt och hållet. Men det är inte bara orsaker bakom krig som är svåra att begripa, utan också sättet att föra krig. Media ger oftast en bild av afrikansk krigsföring som en primitiv, brutal anarki med drogade barnsoldater som kidnappas och tvingats kriga för moraliskt otyglade krigsherrar. Med andra ord finns det få strukturer som vi normalt förknippar med "våra" krig, såsom uniformer, hierarki och ordning. När vi inte känner till händelserna så blir det hela bara vanvettigt och sanslöst - som vardagen i dokumentären.

Om vi tänker på det så finns en hel massa personer som vi inte skulle vilja ha som representanter för Sverige. I Liberia är General Butt Naked en sådan person. Under striderna kring huvudstaden Monrovia framträdde Butt Naked som ett centralt befäl för rebellgruppen ULIMO-J. Hans spektakulära sätt att kriga samt att han efter kriget åter och återigen poängterat att han dödat 10.000-tals människor (i ett krig som kanske kostade 100.000 människor livet är det befängt att tro att en man skulle dödat en av tio), samt druckit blodet eller ätit upp hjärtan av något hundratal. I vårt land hade vi tigit ihjäl honom och behandlat honom som den galning han faktiskt är. Så skulle det antagligen också varit i Liberia, hade det inte varit för den uppmärksamhet han fått i internationell media. Det är år 2010 och det må hända att någon form av överlevnadskannibalism eller rituella former av kannibalism förekommit under kriget i Liberia, men det var i så fall ytterst begränsat. Det är sant att Liberianer pratar mycket om kannibalism, men det är ytterst en form av urbana myter (á la råttan i pizzan), som fungerar som folklig kritik av politisk och ekonomisk elit. Tyvärr medverkar Shane Smith och hans mannar till Butt Nakeds odödlighet, men också till att popularisera den hos oss djupliggande och ofta barnsliga tron på Afrikanska kannibaler. Vi tänker på Tintin i Kongo, eller något annat offer som hamnar i kannibalernas gryta. Media frammanar till syvende och sist det som de söker - snarare än det som de finner. Butt Naked blir en förpackad mediaprodukt som förstärker vår föreställning om Afrikaner som annorlunda (på många ställen tror också urbana afrikaner att man på landsbygden är kannibaler och en gång föreslog en ung man från Liberias grannland Sierra Leone att danskar var kannibaler eftersom de bodde grannar med tyskarna som ju utförde så bestialiska övergrepp under andra världskriget - kanske påvisar det att brutala övergrepp skapar myter om kannibaler?).

Är det då verkligheten vi ser i dokumentärfilmen? Naturligtvis vet vi att ett reportage är beroende på journalistens vinkling av det. Vi är också medvetna om att det sker saker runt omkring som inte får plats inom den fyrkantiga ram kameran har. I Shane Smiths reportage har de helt riktat kameran mot det exotiska och det annorlunda. Det får helt enkelt inte plats några vanliga människor och knappt ens några vanliga miljöer. Här finns bara det som frammanar rädsla och rysningar. Kan vi då lita på att det som får plats i ramen är en sann bild? Representeras platserna på rätt sätt? Nattvandringar i slumområdet West Points mörker gör knappast att man uppfattar att området främst befolkas av ärliga, hårt arbetande, människor. När Smith går in i ett mörkt rum som ska vara en bordell så utropar han "å så läskigt" för att få tittaren att känna fara (men det är ju bara ett vanligt rum, det har varit en liten läcka i taket och det är mörkt - man anar hjärnspöken). Efter att pratat med några prostituerade som vill ha pengar för att filmas så flyr de därifrån som om de är hotade till livet. Låta sig luras av sådant bondfångeri, och sedan göra TV av det. Att de inte skäms! Dessutom, i alla städer finns det platser där man hittar misär - Monrovia är inget undantag. Drar man fördel av andras misär så är det inte mer än rätt att man åker dit (synd att de inte blev av med kameran!).

Nåväl det är inte nog med att kameran sätter ramar utan även inom ramarna utspelas ett skådespel. Det blir ibland extremt tydligt, när barnsoldater i reportage efter reportage dansar förbi kameror med vapen i högsta hugg. FN-trupper som varit i Liberia har satt ihop ett ironiskt bildspel över vilka krigsstilar rebellgrupper har i landet. Detta är en samling mediabilder som antingen kan visa att i Liberia har man ingen som helst respekt för sin livhank i kombination med att man inte har en aning om hur man hanterar vapen, eller också visar den på hur konstruerad mediabilder ofta är. Rebellsoldater står mitt på gatan, helt utan skydd, och skjuter. Någon ligger ned och skjuter men har ett trasigt magasin - att en enda kula skulle tryckas upp ur det magasinet är tekniskt omöjligt. En bild är riktigt avslöjande, en ung rebell står och siktar rakt ner i marken - inget offer syns vid vapnets pipa utan bara ren asfalt - medan en fotograf tar kort på honom, en annan soldat fotas när han låtsasskjuter åt motsatt håll. Fienden lurpassar inte eftersom detta är fotografernas säkra lekstuga - men här konstrueras Afrikas krig. Utas frågade barnsoldater i Monrovia om hur det kom sig att alla dansade runt i de reportage som filmades i krigets Liberia. Det vanliga svaret var att "det är så som fotograferna vill ha det" och på frågan om de blev tillsagda att göra så sa de att ibland var det så, men andra gånger gjorde de det ändå eftersom de visste att de var så fotograferna ville ha det. Och på följdfrågan om varför de ställde upp på det så var svaret att de hoppades att få pengar av dem. Om krig i Afrika ser ut som actionfilmer med "hjältar" som inte räds något, så beror det kanske inte på att sådant är kriget i Afrika utan snarare på Rambo, Chuck Norris och Menace II society. På ett plan leker barnen som bär vapen med våra stereotyper. Och förvisso, General Butt Naked gör samma sak, han gör karriär genom att berätta om sig själv som kannibal. Det är hans val, men ansvaret för att göra en galen människa till ansikte för ett helt land det har journalister som Shane Smith.

Den bild av det kaotiska och livsfarliga Liberia som denna dokumentär gör allt för att måla upp stämmer inte med den verklighet vi mött under våra resor i landet då vi både har vistats i Monrovias fattiga områden, ute på landsbygden och rest med lokaltrafiken ute i landet. Inte heller stämmer den med andra afrikanska länder vi vistats i. Fattigdomen i Liberia är givetvis svår och landet har bara börjat sin långa resa av återuppbyggnad efter många år av krig. Lidandet är stort hos många liberianer, likaså frustrationen över djupa orättvisor, marginalisering och strukturellt våld. Problemet är att dokumentären inte gör någon ansats alls att djupare belysa dessa frågor eller att försöka förstå orsakerna bakom vare sig kriget eller den problematik Liberia nu står inför. Det handlar enbart om att skapa en skräckinjagande bild av Liberia och dess invånare. Till skillnad från det som visas i dokumentären slås man av alla dessa vanliga och vänliga människor när man vistas i Monrovia och reser i landet. Men i dokumentärfilmen finns det såklart näppe rum för dessa röster. De passar dåligt in med den stereotypa bild av Afrika som dessa journalister.

Det gör ont att se dokumentärer som denna. Ofta baserar de sig på Afrikabilder som knappt ändrat sig under det senaste århundradet. Om det är så att dessa bilder förblir konstanta för att de psykologiskt fungerar som skuggbilder av vad vi i Väst inte vill vara - eller är rädda för att egentligen vara som vis forskning föreslår - så kanske vi har förklaringsgrund till varför upptäcksresande Smith får uppmärksamhet för sitt eländesreportage från Liberia, men samtidigt borde det göra oss uppmärksamma på att för Afrika, och för flertalet afrikaner, vore det bättre om alla fördomsbeväpnade journalister slutade att rapportera från en kontinent som är mer missförstådd än någon annan. Och hur som helst Jackass dokumentärer som The vice guide to Liberia borde helt klart förses med rikliga varningstexter såsom: "denna produkt speglar på intet sätt verkligheten i Liberia utan endast dina egna rädslor och fantasier. Bör konsumeras med största försiktighet".

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/20454

22 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Okej, kan hålla med om en del av det artikelförfattarna kritiserar.

Nämnt reportage har brister. Samtidigt så undrar jag hur situationen egentligen är och på vilka grunder Mats Utas, Mariam Persson och Ilmari Käikö skulle beskriva situationen i just de slumområden som filmades.

Vad består varningen i och varför skulle uppmärksamheten i sig vara problematisk för slumområdet?

Såvitt jag vet så görs det väldigt få reportage i West Point, Monrovia och i detta läge är det nog min mening att all uppmärksamhet är bra.

Permalänk | Anmäl #1 Pellefant, 2010-04-01, 20:57

Kommentar till #1
Hade det varit bättre för mig, West Point eller Liberia om jag inte sett reportaqget och reflekterat?

Permalänk | Anmäl #2 Pellefant, 2010-04-01, 21:05

Afrika är en ekonomiskt starkt växande världsdel men det hör till medias uppdrag att bara visa fattigdomen, kaoset, skiten.

Marika Griehsel, afrikakorrespondent för SVT berättade för ett tag sedan i TV-soffan just hur utvecklingen i Afrika gick framåt med en rasande fart.
-Varför får vi då bara se eländet? frågade programledaren.

-Det är vårt uppdrag att bara visa eländet, svarade Griehsel.

Förmodligen för att man behöver cementera uppfattningen att vi har anledning att ha dåligt samvete för att vi har det så bra.

Permalänk | Anmäl #3 Christina Lundqvist, 2010-04-02, 05:33

#3
Jamen så är det ju!

Media rapporterar ju bara sånt som gör skillnad och har nyhetsvärde. Marika Griehsel har naturligtvis i uppdrag att visa eländet så länge som det finns.

Så länge det finns stora kvantiteter orättvisor eller elände så ska media naturligtvis rapportera om det istället för annat.

Det är liksom hela grejen med nyhets och reportagemedia överallt och i alla sammanhang!

Jag skulle inte vilja ha det på annat sätt!

Permalänk | Anmäl #4 Pellefant, 2010-04-02, 18:24

sjalvklart ska media rapportera om elande ocksa. men problemet ar ju inte det utan att reportaget visar en felaktig verklighet utan att det inte visar verkligheten. I reportaget visades bilder fran hur folk bajsade pa stranden i West Point. Det kommenterade folks bristande hygien. I en stad dar bbavloppssystem knappast fungerar. I West Point skulle alternativ vara att grava latriner. Detta ar ytterst svart eftersom omradet ligger i havshojd. Ett annat alternativ ar att bajsa fritt mellan husen i granderna. Detta ar helt klart det samsta alternativet. Att bajsa pa stranden ar daremot ett smart alternativ eftersom avfallet spolas bort och darfor inte bidrar till nagon smittspridning. Att man dessutom inte anvander stranden som badstrand gor det hela battre. Denna typ av information skulle kunna forklara folks beteende i ett slumomrade som West Point. The vice guide to Liberia forsoker inte finna svar pa varfor nagot sker utan har snarare som motiv att dolje en verklighet som gar att forklara. Darfor mar bade Liberia och Pellefant battre av att inte titta pa detta reportage. Vad galler WestPoint sa ar def bara en liten del av verkligheten. Ingen West Point bo skulle tycka om att se detta.

Permalänk | Anmäl #5 Mats Utas och Mariam Persson och Ilmari Käihkö, 2010-04-02, 20:00

#5

Tack för svar!

"Darfor mar bade Liberia och Pellefant battre av att inte titta pa detta reportage. Vad galler WestPoint sa ar def bara en liten del av verkligheten. Ingen West Point bo skulle tycka om att se detta."

Om de missförhållanden som råder i West Point hade rått i en svensk förort, hade jag och förorten ifråga då mått bättre av att av att slippa reportage därifrån och istället fått njuta av framgångsreportage från grannkommuner?

I artikeln tar ni upp två problem, dels problemens relativa omfång i förhållande till Afrika och Liberia i stort, dels också den journalistiska metoden i sig och de risker som vald metod medför för Afrika och Liberia.

Min poäng är just Westpoint och dess problem! Även om det mest logiska är att att förrätta sitt tarv på beachen så förtjänar den företeelsen i sig uppmärksamhet. Förhoppningsvis reflekterar fler än Pellefant och övriga Liberia över det och tar reda på hur det förhåller sig, och om vi har tur, också gör eller försöker göra nåt åt det.

I det sammanhanget känner jag att det är helt i sin ordning att mindre nogaräknade reportage visar på detta och jag menar också att dessa reportage har sin plats i media och att det tysta alternativet alltid är sämre!

Jag frågar artikelförfattarna härmed ödmjukt:

Skadar reportaget nån annan än de som redan har det bättre än de som bor i West Point?

Permalänk | Anmäl #6 Pellefant, 2010-04-02, 21:09

Vilket svammel! Det är ju rena Niagarafalllet. Och vad har man meddela i sak, som vederlägger denna "journalistiska vrångbild"? Ingenting; ingenting överhuvud taget. Artikeln är sakligt tom. Sånt skräp!

Permalänk | Anmäl #7 Peter Ingestad, 2010-04-03, 02:21

Jag skulle gärna se mer positiva nyheter både från omvärlden och inrikes.

- "Afrika på väg att resa sig ur missären"
- "Empati vanligare än vad som tidigare rapporterats"
- "Korruption inom staten likställs med landsföräderi"
- "Verksamheter i Sverige konfiskerade av staten p.g.a. osund kapitalism"

Det skulle iallafall få mig att sova bättre om natten.

Permalänk | Anmäl #8 Sid Eriksson, 2010-04-03, 03:03

Stämmer det som står på wikipedia?

"1980 ledde sergeant Samuel Doe, som tillhörde inhemska stammen Krahn, en militärkupp och avrättade (styckade med machete) den sittande presidenten William R. Tolbert jr samt lät döda tretton av hans ministrar. Doe utropade sig som president (även om han hade mycket oklar bild vad en sådan förväntades att göra). Att han klarade sig vid makten till 1990 tolkades av voodoo-påverkade allmänheten att han besatt magiska krafter och skyddades av starka besvärjelser. Doe omgav sig med krahn-folket som var till stor del analfabeter och levde utan kontakt med moderniteter (som bilar, städer och skor), och klamrade sig fast vid makten genom att mörda alla potentiella utmanare."

"Doe hade som vana att förebygga potentiella uppror genom att preventivt avrätta de eventuella "misstänkta". Den 12 november 1985 försökte hans tidigare överbefälhavare Thomas Quiwonkpa från Grio-stammen att iscensätta ett statskupp. Han hackades i bitar och bland annat hans hjärta förtärdes i en kannibalistisk ritualmåltid. Ytterligare ett hundratal anhängare blev avrättade."

Nej jag håller med, det låter som vilket normalt afrikanskt land som helst..

Permalänk | Anmäl #9 Jimmy Bedoire, 2010-04-07, 23:28

Kommentar till # 9
Nja. Delar av Wikipediautdraget är rätt, men även här finns klara inslag av hur man skriver in det "primitiva Afrika" i en text. "Voodoo-påverkade allmänheten" är överdrivet och felvinklat, likaså att krahn-folket skulle leva "utan kontakt med moderniteter". Att Quiwonkpas hjärta skulle förtärts "i en kannibalistisk ritualmåltid" är också ett svårsmällt uttalande som kanske ibland ryktats i Monrovia, men av andra anledningar än som en verklig händelse. Att det skrivs på Wikipedia gör inte heller att det med nödvändighet är sant.

Kommentar till #6
Med den här typen av mediabilder som så extremt förvränger bilden av Afrika är det mycket svårt för folk i västvärlden att lokalisera de verkliga problemen och därmed på riktigt hjälpa Afrika (med bistånd och politiska åtgärder). Vår artikel var tänkt just som ett inlägg som öppnar upp för ytterligare, mer realistiska och kanske alternativa tankar om West Point, Liberia och i ett större perspektiv Afrika.

Permalänk | Anmäl #10 Mats Utas och Mariam Persson och Ilmari Käihkö, 2010-04-10, 18:14

För att vi ska orka tro på Libera, (som dessutom haft en mycket intressant och imponerande kraft i uppförsbacken efter ett horribelt krig) måste vi också se de starka krafterna och de strukturer som fungerar, annars blir ju allt ett hopplöst svart hål som man inte orkar ta tag i.

läs hela min kommentar på: http://kryssastina.se/2010/04/27/hejja-costa-rica/

Permalänk | Anmäl #11 Stina Berge, 2010-04-27, 11:14

We have replica Breitling models on We hope that you find the replica watches time piece that is just cheap watches for you. We pride ourselves in watches for sale the perfect replica watches uk for our customers.

Permalänk | Anmäl #12 cc., 2010-07-08, 15:35

Since the 19th century, manufacture ofLouis Vuitton replica goods have not changed: Luggage is still made by hand. Contemporary Fashion gives a preview of the creation of the vuitton trunks: the craftsmen line up the leather and canvas, tapping in the tiny nails one by one and securing the five-letter solid pick-proof brass locks with an individual handmade key, designed to allow the traveler to have only one key for all of his or her luggage. The woven frames of each trunk are made of 30-year-old poplar that has been allowed to dry for at least four years. Each trunk has a serial number and can take up to 60 hours to make, and a suitcase as many as 15 hours.Many of the company's products utilize the signature brown Damier and Monogram Canvas materials, both of which were first used in the late 19th century. All of the company's products exhibit the eponymous lv. The company markets its product through its own stores located throughout the world, which allows it to control product quality and pricing. It also allows LV to prevent counterfeit products entering its distribution channels. louis vuitton has no discount sales nor does it have any duty-free stores. In addition, the company distributes its products exclusively through replica handbags

Permalänk | Anmäl #13 liumang, 2010-07-20, 06:41

Wholesale handbags, replica handbags, replica louis vuitton from bagsvillage.com online store, free shipping and accept paypal.Louis Vuitton replica
lv
vitton
replica handbags

Permalänk | Anmäl #14 liumang, 2010-07-21, 12:20

The Nike Air Max 90 current model is not a Moire we see every jwes. We see from time to time, so it is very important to some people. Well, the Air Max 90 Current will Moire another later this year in an eye catching Red / White colorway.
running shoes
air force ones Hurley International LLC,
jordan shoes Leather Will it end up being upstaged?
cheap nike marketing and distribution of shoes.

Permalänk | Anmäl #15 liumang, 2010-07-22, 10:47

The Nike Air Max 90 current model is not a Moire we see every jwes. We see from time to time, so it is very important to some people. Well, the Air Max 90 Current will Moire another later this year in an eye catching Red / White colorway.
running shoes
air force ones Hurley International LLC,
jordan shoes Leather Will it end up being upstaged?
cheap nike marketing and distribution of shoes.

Permalänk | Anmäl #16 liumang, 2010-07-22, 11:22

gucci copy products. Buy nokia copy from global
iphone copy manufacturers, suppliers, vertu wholesale exporters, wholesalers and sellers,vertu ayxta

Permalänk | Anmäl #17 liumang, 2010-07-27, 13:38

All this replica watches can be very fake watches confusing for fake rolex the average replicabuyer.

Permalänk | Anmäl #18 tertret, 2010-07-28, 03:26

This is where replica watches online resources fake watches are a fake rolex great help. ReplicaRating replica rolex acknowledges that there breitlingis an urgent need in

Permalänk | Anmäl #19 tertret, 2010-07-28, 03:34

Replica Watches online for sale store.We supply all kinds of famous brands replica wathes,replica rolex wathes,replica watch,fake watches.Such as Replica Rolex Watches, Replica Omega Watches,Replica Breitling Watches,Replica Tag Heuer Watches,Replica Cartier Watches and so on.We focus on to do the cheap replica watches with the best quality all over the world.

Permalänk | Anmäl #20 repica watches, 2010-07-31, 06:23

cheap ed hardy clothing
cheap ed hardy shoes
ed hardy shoes
cheap ed hardy bags
ed hardy handbags
ed hardy sunglasses
ed hardy caps
ed hardy belts
ed hardy t-shirts

Permalänk | Anmäl #21 lantian, 2010-08-08, 18:19

Bailey Button Ugg Boots
Classic Tall Romantic Flower Ugg Boots
Sunburst Tall Ugg Boots
Nightfall Ugg Boots
Ultra Tall Ugg Boots
Sundance II Ugg Boots
Classic Tall Ugg Boots
Classic Cardy Ugg Boots
Classic Short Ugg Boots
Classic Mini Ugg Boots
Ugg Sandals
Ugg Casuals
Infants Erin Ugg Boots
Classic Metallic Ugg Boots
Bailey Button Ugg Boots
Classic Tall Romantic Flower Ugg Boots
Sunburst Tall Ugg Boots
Nightfall Ugg Boots
Ultra Tall Ugg Boots
Sundance II Ugg Boots
Classic Tall Ugg Boots
Classic Cardy Ugg Boots
Classic Short Ugg Boots
Classic Mini Ugg Boots
Ugg Sandals
Ugg Casuals
Infants Erin Ugg Boots
Classic Metallic Ugg Boots

Permalänk | Anmäl #22 tonih071, 2010-08-09, 07:32