Morden på min släkt plågar mig varje dag

Förmågan att minnas är en förutsättning som styr människan och hela människosläktet. Ur ett stramt darwinistiskt perspektiv har människan utvecklat en förbluffande förmåga att minnas för att kunna överleva. Minnet är det instrument som möjliggör konstruktionen av en sammanhängande livshistoria. En individuell eller kollektiv samling av erfarenheter är något som hjälper oss att navigera genom livet, att ta förnuftiga beslut om individens och samhällets överlevnad, dess framtid och utveckling. Denna disposition att minnas är nödvändig oavsett om målet är en alldaglig färdighet som att köra bil utan att kollidera på en motorväg, att lära sig döda djur för att barnen ska få mat, att välja en partner - eller mer sofistikerad som konsten att kämpa mot förtryck i ett odemokratiskt samhälle.

Ett folkmord är också ett minne som finns på mänsklighetens minneshylla, i sällskap med andra triviala minnen och kunskap vi samlat på oss under historiens gång. Genom århundraden har människan lärt sig att leva med olika former av våld och maktutövning, förtryck och mord, blodbad och massmördande. Erfarenhet av en förintelse eller ett folkmord tycks vara ett kollektivt minne som är allra svårast att handskas med; det är näst intill omöjligt att bearbeta det, kategorisera det för att kunna placera denna erfarenhet i ett särskilt fack i minnet.
Ett minne är också en kunskapskälla. Där finns en lärdom, som kommande generationer ska kunna dra nytta av och använda sig av för att säkergöra sin överlevnad.

Men ett folkmord är inte att köra bil. Ett folkmord är det yttersta uttrycket för främlingsfientlighet, rasism i sin absoluta form. Där din granne öppet deklarerar att du icke är önskad, att ditt liv inte har något värde, att du inte är människa.

Vad gör man då med kunskapen om ett historiskt fenomen som är ett folkmord? Vad gör man när denna påtvingade kunskap svävar som en tung börda i ens vardag? Vad gör man när den aldrig blir ett helt vanligt minne, ett i raden av alla andra så kallade naturliga minnen? Vad gör man när arvet helt enkelt är ett sår, ett trauma?

Detta kollektiva trauma har lämnat sina tydliga spår i de generationer av armenier som har fått folkmordet som ett arv. Utgångspunkten är mina personliga upplevelser som ättling till överlevande. Både mina morföräldrar och farföräldrar överlevde Destruktionen. (Jag kallar folkmordet för Destruktion, med stort D.) De fick bära det tunga ansvaret att återskapa sina liv, att bygga en nation ur en skara sjuka, hungriga, föräldralösa barn. En skara små barn som benämndes som rester eller som det turkiska samhället idag beskriver dem med uttrycket svärdets kvarlevor. Jag är själv en kvarleva, ett fragment.

Jag ska berätta om hur jag och min familj - vi som är Destruktionens offer - obegripligt lider av skuldkänslor och skam för det som har drabbat oss. Jag har inte kunnat sörja, jag och min familj har inte kunnat begrava våra kära, vi har helt enkelt inte fått möjligheten att vända blad och fortsätta. Något har stört och fortsätter att störa läkningsprocessen. Det är något som inte syns men som styr till och med min egen vardag i det bekymmerslösa Sverige. Länge har jag funderat på orsakerna, försökt hitta en förklaring till en del ofattbara tvångsföreställningar som vuxit fram genom åren. Frågeställningar som jag förgäves försökt fly ifrån har trakasserat mig och placerat mina personliga framgångar i skuggan av ett försummat ansvar. Att alltid och överallt hålla minnet av dem som gått förlorade i folkmordet vid liv är ett ansvar som varje armeniskt barn får med sig genom modersmjölken.

Folkmordet verkställdes med hjälp av ofarliga benämningar. Man använde kliniska termer som deportation, neutraliserande av fara, social engineering. Många länder vars regeringar har tusentals dokument om folkmordet i sina arkiv förnekar att folkmordet har ägt rum. Jag upplever hur omgivningens tystnad och samhällets självpåtagna amnesi motarbetar mig; förnekandet förlänger mitt trauma och det kväver sorgeprocessen som i nu snart hundra år inte tillåtits ha sin gång.

När en människa förlorar en närstående sörjer hon. Denna process hjälper henne att komma över smärtan, förvandla den bortgångna till ett minne, som alltid kommer att finnas inom ens själ. Men denna tystnad som har funnits kring folkmordet – denna skapade skenglömska har haft sin egen arbetsgång. Istället för att hjälpa mig att gå vidare med mitt liv har den förstärkt traumat och budskapet som finns inkapslat i traumat så att smärtan och förlusten aldrig dör utan förs vidare från generation till generation. Som ättling till ett folkmordsoffer tvingas jag leva med ett mindervärdeskomplex. Länge har jag gått och trott att jag och min familj inte är berättigade till liv - en känsla som bara förvärrats med åren när dagens turkiska stat, det turkiska samhället och makthavare i  mitt nya hemland Sverige fortsätter att förneka brottet.

Varför ska vi bry oss?

Filosofen Theodore Adorno sade: "Att skriva dikter efter Auschwitz är barbariskt."

Efter Folkmordet på armenier (1915-1923) var det troligen omöjligt att skriva dikter, men också omänskligt att kunna skriva dikter; efter folkmordet var det nästan omöjligt att se oss själva som människor.  Författaren Ernest Hemingway ”Det går inte att skapa mening i en meningslös värld”. Han skrev sitt verk Farväl till Vapen (1929) under starkt intryck av första världskrigets fasor, i synnerhet massmorden av barn under det armeniska folkmordet. I en tid som betecknas som början av litterär modernism och begynnelsen av folkmordens sekel (minst fem folkmord har begåtts under detta århundrade) bär det dödfödda barnet i hans bok på en mycket kraftfull symbolik, det berättar om omöjligheten i att assimilera de brutala historiska händelser som han själv fick bevittna som soldat. Erfarenheterna ifrån kriget i skyttegravarna och från folkmordet tvingade honom att ifrågasätta all potential i moderniteten.

Det dödfödda barnet till det förälskade paret relaterar han direkt till historiens krafter. Det döda barnet är inget annat än en gestaltning av Hemingways modernistiska diskurs och hans svårighet att tolka denna modernism. Det döda barnet är ett fenomen som vittnar om hur svårhanterligt det förflutna kan vara. Modernismens intresse för det nya som mål blev minst sagt prövande när han följde folkmordets utveckling och insåg att det enda som var nytt och modernt var den systemiska krigföringen och mördandets omfång.

Folkmordet på Armenier har vart en del av västvärldens undertryckta kollektiva minnet.

I dag bär jag med mig detta minne, det gör min svenskfödda dotter också. Mitt minne har blivit en del av det svenska kollektiva minnet. Men många undrar varför bry sig? Svaret är komplicerat.  I första hand handlar det om mig själv; att återerövra min värdighet som människa. Jag tror att jag vill berätta för att ge mening åt mitt eget liv. Min stora släkt försvann under folkmordet, men dog de alla förgäves? Jag vill berätta för att ge röst och sammanhang till de okända sanningar som har levt sitt eget liv i min familj, hos mig, hos farmor, hos alla andra, män och kvinnor, som överlevde.

Jag är också som filmare intresserad av berättandets form och sammanhang. När man arbetar med människor med ett svårt trauma, är man som filmare i första hand lyssnare, för att senare med återberättandet bli en ansvarsfull medverkande, kort sagt medmänsklig! Att förstå hur vi som filmare påverkar historien, att analysera den osynliga strukturen av förväntningar och motförväntningar som skapar en mötesplats, en plats där vi kan lyssna på varandra, lära känna varandra. Min ambition är att skapa ett växande samtal. Filmandet har varit mitt sätt att föra samtal med medmänniskor, ofta är det svårt att förklara hur folkmordet är en viktig del av min personlighet. Det har gjort mig till den person jag är. Filmandet har varit en arena där jag har kunnat uttrycka mig, med alla mina hämningar, tvångstankar, visioner.
Men igen till frågan Varför bry sig? Troligtvis för att försöka återinföra den förlorade kunskapen om folkmordet i människans kollektiva minne.

Varför bry sig? Ofta för att det är enormt svårt att återberätta. Men också för att genom att berätta om Destruktionen – folkmordet – vill jag bringa fram en ny väckelse, för att kanske genom filmandet kunna hitta vägen tillbaka till samhörighet, hitta ett möjligt sammanhang, ett gemensamt förflutet.

Ofta har jag tänkt på min farmor och undrat - hur kunde hon behålla sin värdighet, hur kunde hon behålla sin tro, hur kunde hon fortsätta? Hur kunde hon hugga tag i livet igen efter Destruktionen?

Hon arbetade hårt. Hon gav kärlek, även om det var i små mängder. Hon fick barn och sedan barnbarn att krama, men orkade eller ville aldrig krama dem. Tyst grävde hon i jorden för att sätta en planta. Som alla andra lade hon tegelsten på tegelsten för att bygga ett hem. Hon spikade och hyvlade, hon trädde på nålen för att sy… Som alla andra vävde hon mattor, lagade aprikossylt, marinerade oliver. Som alla andra fann hon i nya trakter, tillsammans med andra överlevande, ett nytt liv. Hon rotade sig på nytt.

Eller gjorde hon det? Något stort saknades. Det var något som förblev hemligt, ouppklarat. Hon kände skam över att ha överlevt. De kände alla skam för att ha lämnat kvar sina nära och kära, obegravda - i öknens hetta och under fiendens svärd vågade ingen vända sig om och se tillbaka. Därför lämnades gravarna utan att täckas. De övergivna och de efterlämnade blev aldrig begravda. Det var skammen som plågade farmor - att hon hade slutat att vara människa.

Farmors kropp överlevde, men själen blev skadad för livet. Hennes själ stals. Hon var som ett vandrande lik. Hon levde sitt liv till hälften, även när hon var glad fanns sorgen inom henne. Hennes nätter var fyllda av mardrömmar. Varför vill jag berätta om henne? För att få dig att känna obehag, tror du kanske. Kanske måste vi ibland känna obehag i vårt ständigt behagliga liv.

Under många år har jag gått genom livet med dessa skrämmande frågor i huvudet: Hur känns det att inte kunna begrava sina kära? Att inte få lov att gråta, att inte få lov att sucka och stöna, att sörja?

Har du någonsin vaknat mitt i natten av att någon bankat på din dörr – rädd för vem det kan vara?

Har du någonsin tvingats dränka ditt eget barn? Kasta ett barn i floden? Har du någonsin blivit våldtagen, gång på gång på gång?

Har dina vackra döttrar rövats bort för att göras till slavar? Har din hud någonsin bränts av eld? Vet du hur elden känns, särskilt när två kroppar omfamnar varandra? Att stå i lågor medan hjärtat slår?
Vet du hur det känns att drunkna? Har du någonsin behövt välja mellan eld och vatten?

Detta är bilder ifrån folkmordets skräckvälde. Jag växte upp med dessa berättelser istället för sagor, de var min egen version av Hans och Greta. Idag undrar jag - vad händer när en människa för evigt tvingas leva med dessa minnen! Min farmor Khanoom ville inte komma ihåg, inte heller berätta för sina barn. Hon valde att glömma. Hon trodde att amnesin skulle kunna läka både kropp och själ. Så rensade farmor bort allt ur sitt minne som hade att göra med kärlek, barn och skrik, eld och vatten. Det gjorde jag med.

Men livet har sin egen gång - medan människan åldras återuppstår alla dessa minnesbilder och mardrömmar; man återupplever händelserna om och om igen. Som att strö salt i öppna sår. Alltihop återkommer – all smärta återkommer. Alla förtvivlade skrik återkommer. Alla fasansfulla händelser dyker upp igen i minnet. Alla dessa skuggor, mörker, ljus och röster som störde farmor. Röster som finns kvar hos mig – för alltid.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/20108

10 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag bodde i Turkiet i mina första 25 år och har aldrig hört uttrycket svärdets kvarlevor.

Permalänk | Anmäl #4 Kurt, 2010-03-24, 06:39

Det var ett folkmord men det innebär inte att det inte, som allting annat, ska ses i sitt sammanhang.

Permalänk | Anmäl #7 Bo T, 2010-03-24, 10:08

Bo T - jag förstår inte din kommentar - du har ju konsekvent i dina kommentarer det senaste året här på Newsmill, avstått att se något i sitt "sammanhang" när det gäller Muslimer och Muslimska nationers historia

Permalänk | Anmäl #10 Pasha, 2010-03-24, 12:15

Sista fasen i ett folkmord är förnekelsen.

Permalänk | Anmäl #12 Jan Rejdnell, 2010-03-24, 12:26

#12 Jan Rejdnell, 2010-03-24, 12:26 skriver:” Sista fasen i ett folkmord är förnekelsen.” Det enda man kan säga om detta är väl att något, som formuleras så briljant, det måste vara sant! Allt annat är ju otänkbart!

Permalänk | Anmäl #13 Observatör, 2010-03-24, 18:19

Jag undrar bara när ni armenier ska be om ursäkt från Azarbaijanier?? OCH när ska ni rösta i Armenisk riksdag om azarbaijanskt folkmord som ni utförde så sent som på 90-talet!?

1 miljon azarbaijanier lever fortfarande i tält och karavanner eftersom ni har fördrivit dem från sina egna marker. Ni har också begått folkmord på dem. FN har gett ut sammanlagt 4 resolutioner om att armenier ska lämna azarbaijankt territorium.

Svara nu som armenier!!! i stället för att berätta massa snyfhistorier om saker som kanske/eventuellt hände för 100 år sedan.

HANDEN PÅ HJÄRTAT NU! Kom igen!

Berätta om alla azarbaijanska liv som ni armenier har tagit, alla azarbaijanska kvinnor och barn som ni har våldtagit. Det här handlar om 90-talet!

Permalänk | Anmäl #17 KLMN, 2010-03-25, 12:15

Mycket bra Suzanne,
din historia är viktig för alla att höra!

Permalänk | Anmäl #21 Ermeni, 2010-03-26, 11:12

#17 KLMN -> håll dig till ämnet
#10 Pasha, -> det är för att han inte hade någon poäng; vilket sammanhang?
#4 Kurt, -> din poäng är?

Att folkmordet skedde är uppenbart; men man kan inte göra något åt historian. Det viktiga är läkningsprocessen.

Permalänk | Anmäl #22 Paul, 2010-03-26, 11:20

Jag måste ha skrivit ett jätte jobbigt inlägg eftersom det fortfarande inte dykt upp. Således undrar jag hur många inlägg har censurerats?

Om det är fel att Turkiska staten vill köra med censur, så lär det väl inte bli bättre när kritiker göra samma fel? Men vad f-n vet jag eller hur.

Permalänk | Anmäl #25 ST, 2010-03-26, 22:42

#25 ST !
Gissa hur många av mina inlägg har censurerats på just denna sida ! [och de inläggen har varit speciellt mjuka i kanterna, för att INTE såra författaren som har släktingar som dött i konflikten]

Permalänk | Anmäl #28 Pasha, 2010-03-27, 22:06