Genusfundamentalisternas möte med Förstagluttarnas verklighet

tur att man bor i ett annat land där pojkar och flickor får vara som de vill utan att ovetenskapligt trams ska komma emellan.

Man tror inte sina ögon. Hur lång tid ska det ta innan genusforskarna ger sig och inser att vi biologiskt är två olika kön? Honor och hanar.
Inte ens våra hjärnor är lika visar all seriös forkning. Män är processinriktade, kvinnor individinriktade

Det är inte klokt att dessa osanningar som gueerteoretikerna hävdar lyfts upp och förpestar samhällsdebatten. Tror de att vi är dumma?

Gå in i vilken leksaksaffär som helst, rosa dockor och smycken i en gång, spiderman, dinosaurier och bilar i en annan.
Försök att få en liten treårig kille att välja något på flickhyllan. Det låter sig inte göras.
Att flickor tycker om kläder, smink och kärlek är ingen schablon. Att pojkar vet namnet på varje större bilmärke, gillar lego och gör närmsta pinne till ett vapen är ingen schablon. Det är verkligheten såsom den ser ut för 90% av världens befolkning.

Kan inte dessa tokerier som pågår i Sverige med att skapa den könlösa människan upphöra? Vi gör oss till åtlöje i världen.

Visst ligger det mycket i det han säger, men kristna människor har ju inte direkt någon tradition att försvara eller acceptera att folk gör olika livsval. Det blir inte trovärdigt när det kommer från Kd-håll helt enkelt.

Avskaffa de skattebetalda genuspoliserna! - Sluta smågnälla riksdagsmän från KD

Jag tycker inte att böcker ska drabbas av genuscensur på dagis. Däremot tycker jag att statfeminismen ska avskaffas. Det innebär att alla organ inom stat och kommun som bygger sin ideologi på statsfeminismen ska läggas ner och att alla föreningar som inte bedriver sin verksamhet jämställt, demokratiskt och könsneutralt ska förlora sina statsbidrag (till exempel ROKS).

Driv dessa frågor EVA JOHNSSON och LARS-AXEL NORDELL (KD); då förtjänar ni all respekt som riksdagsmän och statskassan vinner flera miljarder samtidigt som jämställdheten tar stora kliv framåt. Att som nu smågnälla mot censur när ni samtidigt ställt er bakom motioner och propositioner som förespråkat statsfeminism och talat om "patriarkatet" och "könsmaktsordningen", de får jag inte att gå ihop.

Sitter med min sjuåring som lär sig läsning med hjälp av just "Förstagluttarna". Moa som i boken får stödundervisning tas emot med ett "jaha, och vad är det med det då?". Min sjuåring är en flicka och bäst i klassen i matte, däremot tillhör hon gänget som behöver den enklaste varianten av läseboken, på nivå A.
Min sjuåring vill bli antingen uppfinnare eller chef när hon blir stor. Hon kan tänka sig att bli snickare också.
Min uppfattning om "Förstagluttarna" är att den är på elevens nivå, min sjuåring tycker den är rolig och relevant och att det går att identifiera sig med personerna, ÄVEN om Moa behöver stödundervisning i matte.

Bra skrivet av er! Du får min röst i Örebro län Lars-Axel Nordell!

Det är hög tid att statsfeminismen skrotas.

Frågan är om inte genustänkandet tvärt om är en del av orsaken till den sjunkande psykiska hälsan för barn och ungdomar.

1. Ideologisk fostran av barn och ungdomar 2. Utgallring av "farlig" litteratur i skolan och på andra håll 3. Särskild ideologisk anpassning av universitet och högre utbildning 4. Fastighetsskötare tränas till angivare 5. Justitieministern vill håna och bespotta oliktänkande med skampålestraff 6. Polisen får massor av pengar för att kunna gripa oliktänkande farliga brottslingar och se till att många oskyldiga döms 7. Särskilda statliga insatsmyndigheter med ideologiska renläriga skapas 8. Frivilligorganisationer med ideologiskt renläriga uppmuntras och får omfattande statligt stöd. 9. Media sprider massor av renlärig och 'vinklad' propaganda 10. Nästan ingen politiker eller medborgare vågar protestera av rädsla för represalier.

Tyskland 1933? Nej, Sverige 2010. En del kallar det feminazism.

Hmm, såhär var det ju:

http://www.youtube.com/watch?v=7352ZVMKBQM&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=WLHWBWSaW-4&NR=1

Det som sker är att "genus" missbrukar retorik om kvinnor för att sälja in en homoagenda.

Vem är det på bilden? Varför publicerar Newsmill genomgående bilder av människor utan att berätta vilka de är?

Alva Myrdals "Kris i befolkningsfrågan" som ligger till grund för den familjepolitik vi ännu har lär exempelvis ut följande (s. 116).

"Hela befolkningsfrågan kommer att ställa sig alldeles annorlunda, när man mera allmänt gjort klart för sig, att den mycket långt drivna barnbegränsningen, varemot utvecklingen bestämt pekar - det barnlösa äktenskapet eller enbarnsäktenskapet - egentligen omöjligt kan te sig som ett mer allmänt omfattande ideal för ett fritt folk, som lever under lyckliga sociala och ekonomiska förhållanden, ett folk som har klokhet och kraft nog att så bestämma över sitt ekonomiska liv, att ingen redlig medborgare behöver leva i godtyckligt, klassbetingat beroende och i otrygghet för sin materiella existens. Denna tendens till ständig och hastig befolkningsminskning kommer då för allt fler medborgare att framstå såsom en del av den allmänna disharmoni i den mänskliga samlevnaden som råder under själva det dynamiska övergångsläget från patriarkalisk förkapitalistisk tradition över liberalkapitalistisk individualism till en mer planmässigt uppbyggt socialistisk folkgemenskap på bredaste demokratiska grundval."´

Svensk socialdemokrati som byggt upp de system och institutioner vi har är helt enkelt mer progressiva än Trofim Lysenko.

Jag som arbetar på en skola där dessa böcker faktiskt används i undervisningen kan känna att det fattas en viktig dimension i hela den här debatten: Böckerna är tråkiga!

Visst är det sant att man begränsar barns utveckling när man matar dom med beskrivningar av hur saker och ting brukar vara (oavsett om de är verkliga eller inte). Det gör världen mindre pluralistisk och mer stereotyp. Men det är inte det som är det verkliga problemet.

Det riktigt skeva med Förstagluttarna ligger egentligen i hela genren (Läsläror). Hela dess existens vilar på antagandet att det finns en viss typ av texter som alla barn tycker om och som automatiskt får barn att vilja läsa. Böcker inom genren läslära är - om vi ska vara helt ärliga - för dåliga för att publiceras som vanlig skönlitteratur och ges därför ut under av något dunkelt pedagogiskt skäl.

Mitt förslag är att helt avskaffa såväl Förstagluttarna som alla läsläror och istället låta ungarna lära sig läsa med hjälp av texter de faktiskt är intresserade av!

Genusvetenskapen är ett resultat av att man dragit ner kraven på den akademiska nivån till långt under minimum. Om man sedan lägger till fundamentalistisk ortodoxi kryddad med ordmagi så han man en genusvetenskapare.
Det hör till bilden att den som tvivlar på genusvetenskapens förträfflighet utmålas som en förtryckare och som angrips mycket aggressivt för att dra bort uppmärksamheten fån de ynkligt svaga argument genusvetenskapen vilar på.

Har ni som kommenterar läst boken? Eller bara denna debattartikel?

På länken nedan finns ett utdrag ur boken.

http://www.alltforforaldrar.se/snack2/showthread.php?t=892113

Jag vet inte om jag skulle ha reagerat så starkt som de ovannämnda föräldrarna, men jag har absolut förståelse för att folk blir upprörda. Själv skulle jag nog sätta mig ner med mitt barn och diskutera ett och annat i texten så han/hon får lite perspektiv på den.

#19 Liobov Triufanova,

Vilket är valet? Är alternativet genus-certifierad litteratur om två mammor, som jag just hörde talas om, som skaffat sig en bäbis. Att ta upp det ovanliga verkar vara normen för genuspedagogerna. Jag tycker det är viktigt med tolerans och att barn ska få lära sig det från en tidig ålder. Men vi lever i ett samhälle där hetrosexuallitet är det vanligaste till 95 procent. Det måste få färga av sig på vår kultur samtidigt som vi narturligtvis ska lyfta fram andra sätt att vilja leva. Men vi ska inte låta den nyfeministiska kultursynen få bli den enda rådande på dagis och skolor. Mindre barngrupper och demokratisk, pluralistisk uppfostran istället för fler genuspoliser och nyfeminism!

Tommy Sandström

På dig låter det som att det enda barnlitteratur som finns att tillgå är antingenhbt-pedagogisk eller Förstagluttarnas översexualiserade och på andra sätt anmärkningsvärda värld. Alla som har satt sin fot i en bibliotek vet att utbudet är mycket bredare och mer nyanserad än så. Men om jag nu hade varit tvungen att välja mellan dina två förslag, hade jag valt boken om två mammor som skaffat sig en bäbis. Något ovanligt scenario, javisst. Men jag hade hellre velat att min barn lärt sig mer om homosexuellas familjerelationer än den världsbild som förmedlas i Förstagluttarna.

Vist kan och bör man diskutera kroppen och den speciella upphetsning man kan känna när man ser en annan människas nakna kropp, även med barn. Men det sättet som man tar upp ämnet i boken känns väldigt obehaglig. För att inte tala om alla klichéer som boken är fylld med.

#21 Liobov Triufanova,

Låt oss enas om ngt som är intressant då för kidsen och inte anstötligt för föräldrarna. Jag respekterar din åsikt så länge det inte handlar om censur och genus-litteratur.

Det som är verkligt skrattretande är att genusforskarena som upprörs över rosa kontra blått i kläderna eller dockor kontra fotboll hos svenska barn i svenska förskolor - de vågra i princip aldrig säga ett pip om det verkliga könsförtrycket som breder ut sig i Sverige:

www.utrikesbulletinen.se/2010/01/kommer-m-att-reagera-mot-waberi.html

Tommy Sandström

Tyvärr tror jag inte att vi är särskilt överens. Jag försöker att uttrycka mig lugnt och balanserat i denna hetsiga och emotionella debatt, och då går kanske inte mina åsikter riktigt fram.

Diskussionen om Förstagluttarnas lämplighet som läromedel har faktiskt pågått i flera år. Då och då får debatten ett nytt liv och tas upp på olika ledarsidor, i SR och nu på Newsmill. Tyvärr blir diskussionen alltid känslomässig och handlar ofta om andra saker än innehållet. Vilket är lite konstigt eftersom det är just innehållet som föräldrarna faktiskt opponerade sig mot.

Att diskutera innehållets lämplighet är alltid känsligt, för att det är lätt man framstår som förespråkare för censur. Självklart vill jag inte att skollitteratur börjar censureras, oavsett hur gott ändamålet än må vara. Men man borde kunna argumentera för att specifika böckers fördelar och nackdelar.

Jag måste erkänna att jag inte är utbildad läspedagog. Min erfarenhet av barn och läsning består av ett flerårigt uppdrag som ledare av barngrupper i en förening samt diverse barnvaktsjobb. Ingen av barnen som jag har tränat läsning med har haft särskilt svårt för att lära sig att läsa, så jag kan egentligen inte bedöma om texten i Förstagluttarna är så utomordentligt lättläst som förlaget och en del skolor vill framstå. Min erfarenhet är däremot att barn lär sig läsa för att de är nyfikna och vill förstå sin omgivning. Det som driver de att avkoda bokstäverna är lusten att veta informationen som de är intresserade av. Min syster var väldigt intresserad av dinosaurier när hon var 6 år gammal och hon lärde sig läsa genom att nöta sig igenom en barnencyklopedi om ämnet. Ingen skulle väl påstå att namn som ”Brontosaurus Rex” och ”Protoceratops” är särskilt lättlästa, ens för vuxna. Men lusten att veta mer om dessa fick henne gång på gång välja encyklopedin framför alla pedagogiska, lättlästa barnböckerna som hemmet var fylld med.

Och härifrån härstammar min övertygelse att, för barnen relevant, innehåll är viktigare för att ungen ska lära sig läsa än hur lättläst en text är. Därför väger de påstådda pedagogiska fördelarna i hur texten i Föstagluttarna är komponerat mycket lätt i jämförelse med alla de nackdelar som själva innehållet i texten för med sig.

Nackdelen med Förstagluttarna är den världsbild som texterna förmedlar. Böckerna har visserligen reviderats flera gånger, men dess unkna världssyn har alltid bestått.

Ta en titt på ett smakprov ur Förstagluttarna C, i en relativt ny upplaga.

http://www.smakprov.se/smakprov/Kom-och-las-Forstagluttarna-C-Moni-Nilss...

På de knappa 9 sidor text hittar man dessa klichéer:

Kvinnor, små som stora, bryr sig väldigt mycket om hur de själva och andra klär sig. Kvinnor betraktar kläderna framför allt utifrån deras utseende och identifierar sig med klädstilen. Moa i boken funderar väldigt mycket vem hon BLIR när hon tar på sig sin nya klänning (vuxen skolflicka) medan Mille, hennes kompis, frågar vad klänningen kan GÖRA. (producera pengar, flyga). Både Moa och Milles mamma försöker påverka Milles klädval för fösta skoldagen efter form, medan Mille avfärdar de och satsar på bekvämlighet och funktion.

Pappa i familjen är så frånvarande att han inte ens följer med till skolan på sin unges första skoldag. Detta reflekterar ingen av karaktärerna över. Han är pilot, då är man borta jämt, punkt slut.

Moa tänker väldigt mycket på hur folk uppfattar och dömer varandra. Hon upplyser Mille att man inte kan klä sig hur som helst, för då blir man retad. Hon berättar att man inte kan bete sig hur som hels (lifta på lillebrors vagn istället för att gå) för att det är ”skämmigt”. Mille skäms inte, och reflekterar inte en sekund över ”pinsamheterna”, inte ens när Moa pekar ut dessa.

Mille är modig. Han är inte rädd för nya barn. Han är faktiskt inte rädd för särskilt mycket överhuvudtaget. Moa mår illa när hon ser nya barn på skolgården.

Alla dessa könsrollsklichéer lyckades alltså författaren få in på knappt 9 sidor text. Det är faktiskt en bedrift i mina ögon. Och tyvärr fortsätter dessa klichéer och andra fördomar hagla sidorna igenom. Det värsta av allt är att, enligt förlaget, var det aldrig författarens mening att provocera eller skapa debatt. Hon bara ser folk på det sättet.

Hade Förstagluttarna varit en bok bland många andra, kunde man kanske höja på ögonbrynen, diskutera ett och annat i innehållet med barnen och inte tänka mer på saken. Världen är fylld av både bra och dålig litteratur och man bör akta sig för att politisera och censurera bort de mindre bra författarna. Sådant brukar marknaden sköta bättre.
Men nu är det så att i många skolor är Förstagluttarna är ofta det enda läseboken man jobbar med. Serien fortsätter att användas under flera årskurser. Och då är det verkligen på sin plats att ifrågasätta läromedlets lämplighet just i relation till innehållet.

Jag ser mig själv inte som en särskilt engagerad feminist och jag tänker sällan i termer som ”könsroller” och ”genus”. Men det är svårt att inte reagera på alla unkna fördomar som Förstagluttarna är fullproppade med.

Visst, man ska akta sig för att censurera bort oönskade åsikter och världssyn. Men samtidigt tillåter vi inte att barn blir hjärntvättade i skolan av tex. religion. Jag skulle inte vilja att mitt barn lärde sig läsa i en bok som handlade att Gud skapade världen och Jesus är vår frälsare. Jag tror inte att många andra föräldrar skulle vilja det heller. Så varför skulle vi vara ok med att våra barn lär sig läsa uteslutande i en bok vars syn på män, kvinnor och familj verkar vara hämtad ur amerikans 50-tal?

Som sagt, hade Förstagluttarna varit en läsebok bland många andra, hade jag inte brytt mig särskilt mycket om innehållet. Men om man bestämmer sig för att använda en enda bokserie, konsekvent, under flera år, så anser jag att skolorna bör välja en mindre extrem typ av litteratur.

Jag är mamma till ett barn som nu läst förstagluttarna i 2 år. Vi har slutat. Inte för att jag som förälder tycker illa vara att vi med barnen tar upp svåra eller socialrealistiska skilldringar. Men därför att boken är dålig.

Den ligger ofta över huvudet på barne som inte förstår implikationerna i många av de beskrivna situationerna och därför att jag inte anser att man vecka efter vecka bör stapla svåra situationer på varandra för barnen att ta ställning till utan att det sker en diskussion kring motbilder.

Det är ett dåligt språk och händelser som är för avancerade för en 7-8 åring att ta till sig.

När vi kom till Milles pappa som hade " stuckit med en flygvärdinna" fick vi nog. Att några kapitel senare få läsa om hur Moa och Mille åker ut till flygplatsen för att prata förstånd med "älskarinnan" och tala om för henne att hon inte får tjuva Milles pappa och ställer till en sen, då går gardinen ner helt för denna bok. Varför ska vi förmedla en generalisering om piloter och hur ska man förklara för ett barn på 7 att man kanske inte tar ställning för eller emot i en skiljsmässa om någon träffat någon annan ?

Kapitlet var något av det dummaste jag läst.

Vi har valt att nu läsa något som både barn och föräldrar tycker är roligt och bra läsning.

Jag förstår inte vad boken överhuvudtaget har för syfte? Vi kan hitta sätt att prata om svåra saker på ett bra mycket bättre sätt än i den här boken.

Det finns inget försvar. Tanken var säkert god när författaren fick uppdraget men sedan gick något snett. Den är helt enkelt dålig.