Om författaren
Roger Mörtvik är samhällspolitiskchef på TCO.
Sverige är ett land med höga välfärdsambitioner. För att klara av att finansiera en stark offentlig välfärd krävs att många arbetar och att jobben är så produktiva at de skapar ett stort värde i samhällsekonomin. Nyckeln till att klara detta är en fungerande arbetslinje i politiken.
Under 1980-talet var den svenska arbetslinjen en internationell förebild och succé. Arbetslösheten var exceptionellt låg och väldigt få var långtidsarbetslösa. Och fortfarande är den "nordiska" arbetslinjen en internationell succé på många sätt. Kvinnors sysselsättning är i världstopp. Inga andra ekonomier har så många äldre i arbete. Få ekonomier har så många lågutbildade i arbetskraften.
Men något hände som gjorde att den gamla arbetslinjen mer eller mindre kollapsade. När krisen på 90-talet fördjupades försvann på bara några år mer än 600 000 jobb netto i ekonomin. Långtidsarbetslöshet blev ett permanent inslag i arbetslöshetsstatistiken.
Samtidigt skedde två grundläggande revolutioner i den globala ekonomin: på bara några år fördubblades utbudet av arbetskraft i världen genom att Brasilien, Ryssland, Kina och Indien kom att bli delaktiga i världshandeln och föremål för investeringar och utflyttning av jobb. Parallellt med detta skjuter utvecklingen av informations- och kommunikationsteknologin fart och revolutionerar produktionen av varor och tjänster. Effekten blir kraftigt ökade produktivitets- och effektivitetskrav på arbetsplatserna. Allt personalsnålare arbetsplatser ledde i sin tur till en accelererande ohälsokris i slutet på 90-talet
Den dåvarande arbetslinjen räckte inte till för att motverka ett stadigt växande utanförskap. Personer som uppfattades som risker och lågproduktiva kom att sållas bort i allt högre grad. Inte ens flera år av bra jobbtillväxt ändrade på detta innan nästa kris återigen permanentade frånvaron på hög nivå.
Att jobben och arbetslinjen blev en valfråga 2006 var därför inte så konstigt. Den gamla arbetslinjen hade inte fungerat tillräckligt väl. Den räckte inte för att möta djupa kriser, tilltagande kunskapskrav och ökad selektion av arbetskraften
Men den nuvarande arbetslinjen blev ingen lösning på problemen. Efter snart fyra år med en kraftigt reviderad arbetslinje med bas i jobbskatteavdrag, sämre ersättning till de arbetslösa och tuffare krav och kontroll av de sjukskrivna har resultatet inte varit särskilt upplyftande.
I genomsnitt var över 400 000 arbetslösa under 2009, över 115 000 av dem var långtidsarbetslösa. Antalet personer som helt lämnade arbetskraften 2009 ökade med över 60 000. Antalet heltidsarbetande minskar - 93 000 färre arbetar heltid 2009 jämfört med 2008.
Över 300 000 personer arbetar mindre än vad de önskar. Enligt Arbetsmarknadsdepartementets definition var antalet personer i utanförskap 1 562 500 i juli 2009, vilket var exakt samma nivå som vid ingången av 2006 och drygt 50 000 fler än vid valet 2006. Det går inte ens med bästa vilja i världen säga att den nuvarande arbetslinjen fungerar särskilt mycket bättre än den gamla.
Och att vi inte har en fungerande arbetslinjen duger inte för att möta de krav vi står inför. Om vi ska nå målet att 80 procent av befolkningen mellan 20-64 år ska vara sysselsatta kommer det att krävas att den svenska ekonomin klarar av att skapa mer än 250 000 fler jobb netto fram till år 2020. Det är en tuff utmaning även under goda tider eller om arbetskraften inte diskrimineras eller väljs bort på grund av till exempel ohälsa. Dessutom kommer hela nettoökningen av arbetskraften fram till år 2020 att bestå i utlandsfödda. Ett arbetsliv som diskriminerar utlandsfödda som vi gör nu kommer inte att klara sysselsättningsmålen.
Samtidigt ser vi en situation där fler unga kommer att träda in på arbetsmarknaden än det är äldre som lämnar under de kommande tio åren. Många av de unga har hög utbildning vilket driver upp utbildningskraven, samtidigt som många unga saknar den utbildning som behövs för att överhuvudtaget få in en fot i arbetslivet.
Det svenska arbetslivet är väldigt dynamiskt. Beräkningar som TCO låtit SCB göra visar att det omsätts runt 900 000 jobb varje år på arbetsmarknaden. Data visar att färsk och längre utbildning blir allt viktigare både för att få de nya jobben och för att kunna behålla det jobb man har. Runt var tredje sysselsatt vill, men upplever sig ha små förutsättningar för att byta jobb. Bristande utbildning uppges vara den viktigaste hämskon.
Till det kommer att arbetsgivare fortsätter att rata långtidssjuka och långtidsarbetslösa i hög grad. En process som drivs på av att globaliseringen av ekonomin och fortsatt teknisk utveckling kommer att kräva fortsatt stor omställningsförmåga och driver upp kunskapskraven.
Det är därför inte konstigt att arbetslinjen fortsätter att vara ett centralt begrepp i den politiska debatten. Problemet är bara att en förenklade debatt som förs inte för frågan framåt tillräckligt väl. I den politiska retoriken anklagas de rödgröna partierna för att bara se arbetslinjen som en fråga om rättigheter och sociala ersättningar till de yrkesverksamma. De rödgröna å andra sidan vill hävda att den borgerliga arbetslinjen bara handlar om att piska de arbetslösa - om kontroll och plikt. Att hitta en bra balans mellan rättigheter och skyldigheter är viktigt, men det skapar inte en fungerande arbetslinje. Istället måste detta kompletteras med ett tredje ben: enskildas förutsättningar till utbildning, utveckling, rehabilitering och trygghet i omställningen. Just därför måste arbetslinjen moderniseras.
Den moderna arbetslinje som behövs föra att klara av problemen måste se helt annorlunda ut än den gamla vi har haft och annorlunda än den vi lever med nu.
En ny fungerande arbetslinje förutsätter en aktiv politik. Låt mig peka på några punkter som en sådan arbetslinje måste utgå ifrån:
1. Vi behöver en hög facklig organisationsgrad och en partsmodell som både ger omställningsförmåga men också reallöneökningar i dåliga tider och ansvarstagande fackliga organisationer i goda tider. Då får vi både ökad köpkraft som skapar efterfrågan och jobb, och en låg jämviktsarbetslöshet som gör att tillväxten inte bromsas av löneinflation. Problemet är att försvagningen av a-kassan hotar detta ansvarstagande och partssystemet mer än det stärker det.
2. Det behövs en bättre balans mellan rättigheter och krav i ersättningssystemen Den låga ersättningen till de arbetslösa leder förvisso till ökad press att snabbt acceptera ett ledigt jobb, men det leder också till att det blir svårare att upprätthålla kvalifikationer mellan två arbeten. Forskningen är tydlig - förbättrad a-kassa ger en arbetslinje för ökad produktivitet.
3. Arbetsmarknadspolitiken måste göras om och bli utbildnings- och omställningsinriktad. Nuvarande fokus på låg kostnad per insats sker på bekostnad av de kvalitativa och långsiktigt kompetensförhöjande insatser som arbetsmarknadsutbildning och arbetspraktik, vilket också forskningen visar fungerar bäst.
4. Vi behöver skapa en utbildningsgaranti för unga upp till 25 års ålder. Nästan var fjärde ung saknar fullgjord gymnasieutbildning vilket är ett väldigt stort hot mot alla former av arbetslinje.
5. Det behövs massiva satsningar på studiefinansieringsmöjligheter för yrkesverksamma. Detta blir allt viktigare för att rörlighet och matchning ska fungera. Våra nordiska grannländer drar ifrån och vi gör för närvarande ingenting på detta område samtidigt . Att bygga system som gör att vuxna kan sadla om, lämna yrkeskarriärer och jobb som stagnerat och ta nya kliv i arbetslivet blir allt viktigare för att möta struktur- och konjunkturkriser.
6. Det behövs omfattande och tidiga rehabiliteringsinsatser för de sjukskrivna. Bristen på detta förklarar sannolikt en stor del av den skenande utvecklingen av ohälsan i slutet på 90-talet. I dagsläget är insatserna fortfarande nästan obefintliga.
7. Det behövs fler åtgärder för att underlätta livspusslet för de yrkesarbetande. Jämställdhetspolitiken har historiskt spelat en stor roll för arbetslinjen, inte minst särbeskattningen, föräldraförsäkringen och förskolan, men nu behövs nya komplement, särskilt för småbarnsföräldrar. Vårdnadsbidraget som införts är kontraproduktivt, men en reformerad subvention för att köpa sig tid och en jämställdhetsbonus som gör att mammor och pappor delar mer lika på föräldraledigheten är viktiga delar.
8. Slutligen: arbetslinjen blir aldrig stark om den inte bidrar till att skapa fler nya jobb än de gamla som försvinner. Helst också att de nya jobben är bättre, mer uthålliga, mer produktiva än de gamla som dör ut. För att nå dit krävs mer än en politik som ökar utbudet av arbetskraft - då behövs också en närings- och tillväxtpolitik som ökar efterfrågan på nya jobb som ger anständiga löner och anställningsvillkor. Att ensidigt fokusera på jobbskatteavdraget och att öka arbetsutbudet räcker inte.
En modern arbetslinje är i hög grad en utbildnings- och kompetenslinje. En sådan arbetslinje går inte att spara sig till.
Den kommer att kosta många miljarder för investeringar i utbildning och enskildas och företags utveckling.
Men vi har inte råd att avstå.
Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/19893
Facket har snart spelat ut sin roll i svenskt artbetsliv och de har enbart sig själva att tacka för det;
- orimliga lönekrav exklusive löneglidning visar på en skrämmande okunskap om marknadens villkor och förutsättningar.
Permalänk | Anmäl
Ebbe Cederblad, 2010-03-18, 18:32
VERKLIGHETEN SOM FIENDE
Det var mycket flum på en gång från en skriftlärd man. Efter alla misslycklade arbetslinjer så behövs det en penninglinje, som går ut på att man inte arbetar för arbetets egen skull utan för att få pengar. De som är friska och inte vill arbeta får försörjningsstöd med en snålt tilltagen bostad. Om någon vill leva så hela livet så är det inget problem. Men de får naturligvis inte samtidigt arbeta svart eller ägna sig åt brottslighet. Sedan är de bara att plussa på med pengar, som gör olika aktiviteter inom studier och arbete meningsfulla.
Penninglinjen är mest en filosofisk fråga, något om logik och sunt förnuft och om att vrida tillbaka klockan till de gamla grekerna. Det stora flertalet har lurat sig själva att tro att med arbete för pengar skulle samhället duka under. Samtidigt flummar de på de mest märkliga sätt som om det gällde att förändra hela universum. Somliga vill ha stora pengar till en ny arbetslinje. Är vissa så dumma att de inte förstår glädjen med att arbeta? Här kan man undra vilka som verkligen är dumma.
Andra med mer affärsmässig inriktning har hakat upp sig på något liknanke inom patentinstrumentet, vilket är form av arbetslinje för kapitalet. Kapitalisterna verkar nästan tro att en allmän moralisk upplösing med anarki skulle utbryta inom innovationer om inget kunde patentskyddas. Alla skulle sno från alla och ingen skulle anstränga sig. Politiker, byråkrater och makthavare i allmänhet älskar teorier och sofistikerade tankar som höjer dem själva. Verkligheten är vår största fiende, sa Olof Palme.
http://www.newsmill.se/artikel/2010/03/10/till-skillnad-fr-n-konkurrentl...
Permalänk | Anmäl
Urban Persson, 2010-03-18, 18:58
En allt större befolkning ska livnäras av en allt mindre arbetande dito.
Jag är glad åt att frågan belyses av en fackrepresentant men tveksam till om föreslagen medicin biter.
Under årtionden har vi vant oss vid en expanderande arbetsmarknad där vi bjudit in människor att fylla leden för att kunna höja produktionen ett snäpp till.
Detta fick ett abrupt slut tidigt 1990-tal, då de svaga och utsatta var först att gå.
Nu har en stor arbetslöshet om dryga 400.000 cementerats och vi verkar stå handfallna. En medicin finns dock, bjud inte in fler än vi kan försörja!
Kontroversiella tankar, javisst! Men vad är alternativet? När de som är kvar i arbete dignar under skatter och inte längre ids försörja en allt större befolkning och de som ska försörjas ständigt tillåts växa i antal?
Jesus bröt fem bröd och två fiskar och fick dem att räcka till folken.
Var är du Jesus? Sverige behöver dig!!
Permalänk | Anmäl
Arne Imsen, 2010-03-18, 19:02
Vi kommer inte kunna skapa fler arbeten än de som försvinner! jag håller på att fila på en uppföljare till min artikel "Full sysselsättning är en utopi" från oktober 2008!
http://www.newsmill.se/artikel/2008/10/04/full-sysselsattning-ar-en-utopi
Det är intressant att åtgärder som skapar arbete men inte är politiskt korrekta avvisas. Rutavdraget skapar en del arbeten i alla fall...
Permalänk | Anmäl
Jonas Melander, 2010-03-18, 19:43
Arne Imsen, Jesus kan man inte räkna med. Det är en fantasigubbe. Men om man lägger ner subventionen till Banverket på 20 miljarder kr så blir det cirka 4 000 kr i månaden till de drygt 400 000 utan arbete (plus lite från SJ och den verksamheten). Då klarar dom sig och det går att fokusera på annat. Det behövs projekt med affärsmässighet om det ska bli flyt. En möjlighet skulle kunna var att utbilda globalt med en enorm avbyråkratisering. Fortsätter det så här så kan alla torska.
http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/18/minskat-flygande-b-r-inte-vara...
Permalänk | Anmäl
Urban Persson, 2010-03-18, 21:00
Artikelförfattaren har rätt i att vi behöver många fler riktiga arbeten i den privata sektorn i Sverige. För att åstadkomma detta är bästa sättet att sänka kostnaderna för arbete.
Mitt förslag är att vi tar bort momsen på 25% på arbete, tar bort arbetsgivaravgiften på 32%, sänker löneskatten från 55-50-30% till 25% på alla löneinkomster. Sänker skatten på kapital till 25% (ingen dubbelbeskattning på ex aktieutdelning), tar bort fastighetsskatten, alla avdrag för ränta och reser, etc, sänker bolagsskatten från 28% till 25% och höjer skatteavdraget från 30% till 50% av vinsten, samt höjer momsen på allt till 25% (främst livsmedel 12.5%, transporter 6%, etc) plus en del extra skatter (häls/miljö) på sprit, tobak, medcin, fossila bränslen.
Vi får då en jämn och fin beskattning på 25% på arbete, kapital, produktion och konsumtion, men några praktiska och stimulerande undantag.
Sedan maximal flexibilitet för anställa och uppsäga arbetskraft med en A-kassa som det går att överleva på och lika för alla (minst 10.000kr efter skatt) samt en karensdag och arbetsgivaren betalar 80% första 10-20-30 dagarna och staten i max 6-12 månader sedan sjukersättning (A-kassa nivå), ungefär så.
Sedan skall staten ägna sig åt det primära och spara in pengar på det sekundära för att minska den offantliga sektorn från 50% av BNP till 25% av BNP.
Att diskutera någon som helst arbetslinje utan att kraftigt sänka de skadligt höga skatterna på arbete som vi har idag är skandalöst dåligt av artikelförfattaren och är typiskt för gamla sossar som vägrar anpassa sig till dagens tjänstesamhälle utan lever kvar i det ganla industrisamhället som sysselsätter allt färre.
Permalänk | Anmäl
Johnny, 2010-03-18, 21:37
Sagt för över tio år sedan.
"A study done by The International Metalworkers Federation in Geneva predicts that within the next 30 years, 2 or 3 percent of the world's population will be able to produce everything we need on the planet. Even if they're off by a factor of 10, we'd still have a question of what 80 percent of humanity will do."
http://www.yesmagazine.org/issues/money-print-your-own/beyond-greed-and-...
På stenåldern arbetade man ca fyra timmar om dagen för att försörja sig, nu är istället de flesta tynga av skulder och man måste slita häcken av sig för att få råd med skatten. Det är som att befinna sig i en slavkoloni, nån skummar grädden av alltihop. Det behövs en pengareform.
Permalänk | Anmäl
epi, 2010-03-18, 21:37
Den så kallade inkomstbortfallsprincipen och den svenska arbetsmarknadspolitiken med höga ersättningsnivåer tillkom tillsammans med Arbetsmarknadsstyrelsen AMS och den regionala organisationen med självständiga Länsarbetsnämnder vid krigsslutet då rekordårens höga tillväxt redan gick att räkna hem. Efterkrigstidens arbetslöshetsorganisations huvudsyfte var att tillse att den öppna arbetslösheten höll rätt nivå för att ett fåtal storindustrier som Atlas Copco och Volvo skulle få rätt antal kvalificerade arbetssökande för att klara den expansion som mot bakgrund av situationen i konkurrentländerna med sina förödda industrier var enkel att förutse.
Vilka sådana förutsättningar föreligger Idag?
Rimligen borde inkomstbortfallsprincipen idag redan ha övergivits eftersom rekordårens konkurrensfördelar sedan länge saknas i Sverige. Ett stort problemen på den svenska arbetsmarknaden är dock att varken politiker eller personer inom arbetslöshetsindustrin i dag vill erkänna att nödvändiga strukturomvandlingar på den svenska arbetsmarknaden uteblir som en direkt följd av den valda politiken. Väl känt är också att de enda faktorer som - med undantag för invånarna i bibelbältet med sin Gnosjöanda - egentligen påverkar individers inom arbetskraften beteende är tillgången till understöd och alltså närmare bestämt ersättningsnivåerna och ersättningsperiodens längd. Av betydelse för försäkringsgivaren – staten – är givetvis också vilka grupper som omfattas av en försäkring eller annan arbetsmarknadspolitisk insats.
En av de absolut viktigaste faktorerna inom den svenska traditionella arbetsmarknadspolitiken är att solidariteten med personer som är arbetslösa på grund av att Sverige rationaliserat bort allt låglönearbete förlagts på det allmänna genom de huvudsakligen skatte- och avgiftsfinansierade social- och arbetslöshetsförsäkringarna. Så länge dessa grundläggande förhållanden består är det därför direkt missvisande att beskriva politiken som något annat än traditionell.
Det val den svenska statsledningen hittills gjort åtminstone sedan 1970-talets OPEC kris är att genom att bibehålla en obsolet kostnadskrävande arbetslöshetsorganisation anpassad för gårdagens förhållanden medvetet låta landet falla i välståndsligan.
Roger Mörtvik efterlyser en hög facklig organisationsgrad och ansvarstagande förbund i goda tider som om svensk socialdemokrati/arbetarrörelse skulle ha självregleringsförmåga. Skälet till att lönekrav inte drivit all verksamhet ur landet är att staten hotat sätta in strejkbrytare var 10:e år -eller devalverat.
Permalänk | Anmäl
Tobias Wallin, 2010-03-18, 21:55
Det är helt enkelt så att det krävs mindre folk för att producera lika många varor och tjänster som det gjorde förr pga ökad effektivisering och moderna maskiner. Antingen anser vi det och kortar den generella arbetstiden så att jobben räcker till andra eller också utrotar vi arbetslösheten genom att ex förbjuda snöplogar ingen hade behövt vara arbetslös den här vintern om snöröjningen skett med snöskofflar i stälet för med plogar
Permalänk | Anmäl
susanna svensson, 2010-03-19, 00:12
RM börjar med att förklara sig anhängare av ett suspekt ide som NAIRU för att avsluta med att pigavdrag är bra och att ökat utbud av arbetskraft är en viktig del i att på något mystiskt sätt skapa fler arbeten. Som vanligt är det hur man skall på något sätt med microstyrning av ekonomin skall få till det. Inget om vad som behövs göras för att med den ekonomiska macropolitken ska öka efterfrågan i främst den inhemska ekonomin som sedan läge utvecklats svagt.
Permalänk | Anmäl
Klerken, 2010-03-19, 00:52
En stor del av arbetandet som alla gör täcker fasta kostnader och detta måste beaktas vid arbettidens längd. Exempelvis kan utbildning och äldrevård ses som sådant. På stenåldern var nästan alla kostnader rörliga. Utbildning behövdes mindre. Det var låga fasta kostnader överallt. Att exempelvis bygga en eldstad kostade lite jämfört med insamlingen av ved. Tekniker som fjärrvärme och värmepumpar har minskat den rörliga kostnaden till en mindre del. En investering som ökar verkningsgraden i en process minskar den rörliga kostnaden. En dieselmotor kostar mer än en bensinmotor och minskar förbrukningen. Fler glasrutor och tjockare väggar drar mindre energi. Med mera. En allmän minskning av arbetstiden skulle förmodligen sänka välståndet MER än tidsminskningen, även med något mer gjort per timme.
Bättre vore om veckan delades på något sätt och det arbetades alla dagar per vecka med något färre timmar. Det skulle rulla på hela tiden. Allt skulle utnyttjas effektivare. Detta blir allt viktigare i framtiden. Inom vården prövades något kallat 3-3-systemet på 90-talet. Fördelarna kommer mer till sin rätt vid stora investeringar med en samordning med samhället i stort.
http://www.tretre.se/uppsat11.doc
http://www.modernteknik.nu/0306/doc/MT_tretre.pdf
Permalänk | Anmäl
Urban Persson, 2010-03-19, 01:43
Grundproblemet är mycket enklare än vad ni föreställer er!
Man låter inte tillgång o efterfrågan sätta priset på arbete!
Kartell bildning för att hålla priset uppe på en vara eller tjänst
är i lag förbjudet!
Men kallar man kartellen för fackförening så går det alldeles utmärkt!
Resultatet av detta är sämre välstånd för alla!
Dom som har arbete för betala hög skatt för att betala arbetslösa för att inte arbeta.
Eftersom de som uppbär A kassa skattevägen avlönas av de som har arbete är det väl inte orimlig att begär att dom hjälper till på något sätt!
Tex kunde dom hjälpa till i hemmet hos dom som skattevägen
betalar deras bidrag, eller kanske bättre att dom hjälper till på
företagen, Svenska företags internationella konkurrenskraft skulle stärkas avsevärt, de arbetslösa skulle känna att de gjorde nytta o utanförskapsbegreppet skulle kunna avskaffas!
Permalänk | Anmäl
Tgvara, 2010-03-19, 12:41
En betydande del kan nog lösas genom stoppad massinvandring.
Permalänk | Anmäl
Karl, 2010-03-27, 16:42
En mycket intressant och relevant artikel.
Det är viktigt att diskutera det här med utanförskapet i Sverige. Dessutom måste vi låta bli att "sätta oss på" varandra och tysta
ner personer som eventuellt har kontroversiella åsikter eller
som har nya lösningar som man tagit med sig från andra länder.
Jag vet personligen hur utanförskap ser ut och ur utanförskap känns.
Problemet för mig och många andra var att vi släpptes aldrig in på arbetsmarknaden trots att vi kämpade som bara den. Själv sökte jag många olika relevanta extrajobb/deltidsjobb under mina studier, men det var den "stängda och låsta dörren" överallt.
Jag kände verkligen av utanförskapet. Men, sedan började fundera kring "Vad kan det bero på?", och då tänkte jag bland annat utifrån arbetsgivarnas perspektiv och började läsa och på och ta reda på hur de ser på olika utbildningar. Då hittade jag rapporterna "Akademi eller verklighet" och "Jakten på anställningsbarhet".
Efter att ha läst dessa rapporterna, så tänkte jag okej "att jag inte släpps in och kommer in" på arbetsmarknaden beror på att utbildningen har för dålig eller ingen koppling till arbetsmarknaden och näringslivet. Det är ett argument jag kan köpa och acceptera.
Helt enkelt "no hard feelings!". Så då började jag titta mig omkring för att se vad jag själv kan göra och då sökte jag till kortare yrkesinriktade utbildningar, men där slog man igen dörren med dunder och brak. Eftersom utbildningen gavs på två olika orter så sökte jag till bägge orterna. Jag gjorde det på ett mycket professionellt sätt och följde till punkt och pricka hur man skall göra och på ena orten var jag 150:e reserv och detta samtidigt som man bara tog in 30 personer. På den andra orten blev jag helt oplacerad. Dvs, "Pang ...där stängdes den dörren till arbetsmarknaden".
Men, jag gav inte upp för det utan fortsatte att kämpa utan fortsatte istället med min akademiska utbildning trots att jag redan tagit ut examen. Detta bara för att ha något att göra.
Att jag gjorde detta berodde på att ingen av mina professionella jobbansökningar hade gett några som helst resultat och man måste ju ta eget ansvar här i livet.
Men, när jag sedan hittade en yrkesinriktad kortare utbildning som var relevant och skulle komplettera min akademiska examen så jag får "yrkeskompetens" för ett område där det verkligen finns efterfrågan på kompetent arbetskraft så var de först inga som helst problem och de sa inget om hur många som tas in och jag fick till och med göra antagningsprovet. Sedan 2 veckors senare så kom det som ett brev på posten att Nej Tyvärr Du är inte bland de utvalda då vi tar in 30 personer. Din reservplats är 45. "Dvs återigen PANG - Där stängdes så ytterligare en dörr in till arbetsmarknaden".
Så jag vet hur det är i verkligheten och hur det är att kämpa helt i sin ensamhet utan stöd från någon person, och inte har jag något socialt nätverk heller i samhället. Jag är med andra ord helt utlämnad till mig själv.
Men jag kämpar på eftersom det är naturligt för mig att inte ge upp och först 2007 så lyckades jag få ett mycket kortvarit jobb via bemanningsbranschen på 3 månader och sedan var det stopp.
Sedan hörde jag inte ett ljud förutom en massa ytterligare NEJ TACK svar från olika ställen där jag sökt jobb runt om i vårt avlånga land. Men , så fick jag tillslut 3 månader också under 2008, men sedan var dörren stängd och låst för mig igen.
Men, jag kämpade envist vidare med mitt "ofrivilliga utanförskap", men fortfarande nu 2010 så har inget hänt sedan sommaren 2008, men så har det ju varit en global finanskris och det var ju som bekant vi som var "konsulter" via bemanningsbranschen som offrades först i denna kris.
Men, till skillnad från alla andra så tillhörde jag de som drabbades av det borttagna studerandevillkoret eftersom högskolan där jag studerade vid drog ut på tiden med att skriva ut mitt examensbevis så formellt så fick jag inte ut min fil. kand examen med huvudämne statsvetenskap förrän i december 2006 och sedan togs ju studerandevillkoret bort 2007.
Vilket gjorde att jag drabbades av detta och har därför ingen A-Kassa och jag har heller inget försörjningsstöd. Så jag vet verkligen hur ekonomiskt och socialt utanförskap ser ut.
Så, jag hade inget annat alternativ än att fortsätta med nya terminer med nya kurser trots att jag redan har min examen, och detta gjorde jag för att bredda min kompetens med ämnen som kändes relevanta och för att få en internationell profil på min kompetens med bland annat studier i Peace- and Conflictstudies, International Relations , and Intelligence Analysis.
Så politikernas snack om "kunskap" och "kompetens" låter som "bluff" i mina öron eftersom jag har en gedigen kompetens och kunskap, men det är ingen som vill ha den någonstans på arbetsmarknaden.
Så , nu känner jag att eftersom jag inte släpps in på arbetsmarknaden och därför att jag har varken A-Kassa eller försörjningsstöd och att mina ansträngningar tydligen inte duger någonstans i det svenska samhället, så anser jag mig inte längre överlever ekonomiskt i Sverige, utan jag känner mig i princip TVINGAD att utvandra/emigrera och starta om på någon annan kontinent där man inte ser mig som ett problem eller tycker att min kompetens och mina kunskaper är värdelösa på arbetsmarknaden.
När jag har pratat med representanter för andra länder/nationer så tycker de att det här hemskt att jag skall behöva gå igenom det här helt ensam och att jag inte har något stöd från något håll på något sätt. De ända som har förstått att inge stänga ute mig är mina vänner borta i Amerika. De har lyssnat på mig och de har pratat med de amerikanska myndigheterna eftersom jag har bott och gått i skolan därborta en gång i tiden och talar, läser och skriver språket flytande. De ringde till mig från myndigheterna och eftersom jag har examen inom ett relevant område så är de intresserade av mina tjänster på den amerikanska arbetsmarknaden.
Så Sverige borde skämmas som aldrig gett mig en ärlig chans någonstans på arbetsmarknaden.
Så nu kommer jag att fokusera på den nordamerikanska arbetsmarknaden där det finns en helt annan attityd till mig och där jag slipper bli kränkt och mobbad titt som tätt, för jag mår inte bra av att bli mobbad, trakasserad och exkluderad överallt i samhället. Det finns en gräns för allt här i livet, så jag förstår var Sven-Otto Littorin och hans familj går igenom när medierna belägrar hans hem och journalister ringer till hans barn och blandar in dem.
Det här landet har ingen moral, ingen etik och snart ingen framtid och man håller på så här. Många har redan utvandrat från det här landet för de har inte orkat hålla på att kämpa ensamna i alla år så som jag har hållit på.
Sveriges arbetsgivare och sveriges politiker borde ju skämmas för att man kört landet ner i botten och de unga har fått ta hela smällen.
Permalänk | Anmäl
Mikael Drakenberg, 2010-07-07, 20:53
14 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Facket har snart spelat ut sin roll i svenskt artbetsliv och de har enbart sig själva att tacka för det;
- orimliga lönekrav exklusive löneglidning visar på en skrämmande okunskap om marknadens villkor och förutsättningar.
VERKLIGHETEN SOM FIENDE
Det var mycket flum på en gång från en skriftlärd man. Efter alla misslycklade arbetslinjer så behövs det en penninglinje, som går ut på att man inte arbetar för arbetets egen skull utan för att få pengar. De som är friska och inte vill arbeta får försörjningsstöd med en snålt tilltagen bostad. Om någon vill leva så hela livet så är det inget problem. Men de får naturligvis inte samtidigt arbeta svart eller ägna sig åt brottslighet. Sedan är de bara att plussa på med pengar, som gör olika aktiviteter inom studier och arbete meningsfulla.
Penninglinjen är mest en filosofisk fråga, något om logik och sunt förnuft och om att vrida tillbaka klockan till de gamla grekerna. Det stora flertalet har lurat sig själva att tro att med arbete för pengar skulle samhället duka under. Samtidigt flummar de på de mest märkliga sätt som om det gällde att förändra hela universum. Somliga vill ha stora pengar till en ny arbetslinje. Är vissa så dumma att de inte förstår glädjen med att arbeta? Här kan man undra vilka som verkligen är dumma.
Andra med mer affärsmässig inriktning har hakat upp sig på något liknanke inom patentinstrumentet, vilket är form av arbetslinje för kapitalet. Kapitalisterna verkar nästan tro att en allmän moralisk upplösing med anarki skulle utbryta inom innovationer om inget kunde patentskyddas. Alla skulle sno från alla och ingen skulle anstränga sig. Politiker, byråkrater och makthavare i allmänhet älskar teorier och sofistikerade tankar som höjer dem själva. Verkligheten är vår största fiende, sa Olof Palme.
http://www.newsmill.se/artikel/2010/03/10/till-skillnad-fr-n-konkurrentl...
En allt större befolkning ska livnäras av en allt mindre arbetande dito.
Jag är glad åt att frågan belyses av en fackrepresentant men tveksam till om föreslagen medicin biter.
Under årtionden har vi vant oss vid en expanderande arbetsmarknad där vi bjudit in människor att fylla leden för att kunna höja produktionen ett snäpp till.
Detta fick ett abrupt slut tidigt 1990-tal, då de svaga och utsatta var först att gå.
Nu har en stor arbetslöshet om dryga 400.000 cementerats och vi verkar stå handfallna. En medicin finns dock, bjud inte in fler än vi kan försörja!
Kontroversiella tankar, javisst! Men vad är alternativet? När de som är kvar i arbete dignar under skatter och inte längre ids försörja en allt större befolkning och de som ska försörjas ständigt tillåts växa i antal?
Jesus bröt fem bröd och två fiskar och fick dem att räcka till folken.
Var är du Jesus? Sverige behöver dig!!
Vi kommer inte kunna skapa fler arbeten än de som försvinner! jag håller på att fila på en uppföljare till min artikel "Full sysselsättning är en utopi" från oktober 2008!
http://www.newsmill.se/artikel/2008/10/04/full-sysselsattning-ar-en-utopi
Det är intressant att åtgärder som skapar arbete men inte är politiskt korrekta avvisas. Rutavdraget skapar en del arbeten i alla fall...
Arne Imsen, Jesus kan man inte räkna med. Det är en fantasigubbe. Men om man lägger ner subventionen till Banverket på 20 miljarder kr så blir det cirka 4 000 kr i månaden till de drygt 400 000 utan arbete (plus lite från SJ och den verksamheten). Då klarar dom sig och det går att fokusera på annat. Det behövs projekt med affärsmässighet om det ska bli flyt. En möjlighet skulle kunna var att utbilda globalt med en enorm avbyråkratisering. Fortsätter det så här så kan alla torska.
http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/18/minskat-flygande-b-r-inte-vara...
Artikelförfattaren har rätt i att vi behöver många fler riktiga arbeten i den privata sektorn i Sverige. För att åstadkomma detta är bästa sättet att sänka kostnaderna för arbete.
Mitt förslag är att vi tar bort momsen på 25% på arbete, tar bort arbetsgivaravgiften på 32%, sänker löneskatten från 55-50-30% till 25% på alla löneinkomster. Sänker skatten på kapital till 25% (ingen dubbelbeskattning på ex aktieutdelning), tar bort fastighetsskatten, alla avdrag för ränta och reser, etc, sänker bolagsskatten från 28% till 25% och höjer skatteavdraget från 30% till 50% av vinsten, samt höjer momsen på allt till 25% (främst livsmedel 12.5%, transporter 6%, etc) plus en del extra skatter (häls/miljö) på sprit, tobak, medcin, fossila bränslen.
Vi får då en jämn och fin beskattning på 25% på arbete, kapital, produktion och konsumtion, men några praktiska och stimulerande undantag.
Sedan maximal flexibilitet för anställa och uppsäga arbetskraft med en A-kassa som det går att överleva på och lika för alla (minst 10.000kr efter skatt) samt en karensdag och arbetsgivaren betalar 80% första 10-20-30 dagarna och staten i max 6-12 månader sedan sjukersättning (A-kassa nivå), ungefär så.
Sedan skall staten ägna sig åt det primära och spara in pengar på det sekundära för att minska den offantliga sektorn från 50% av BNP till 25% av BNP.
Att diskutera någon som helst arbetslinje utan att kraftigt sänka de skadligt höga skatterna på arbete som vi har idag är skandalöst dåligt av artikelförfattaren och är typiskt för gamla sossar som vägrar anpassa sig till dagens tjänstesamhälle utan lever kvar i det ganla industrisamhället som sysselsätter allt färre.
Sagt för över tio år sedan.
"A study done by The International Metalworkers Federation in Geneva predicts that within the next 30 years, 2 or 3 percent of the world's population will be able to produce everything we need on the planet. Even if they're off by a factor of 10, we'd still have a question of what 80 percent of humanity will do."
http://www.yesmagazine.org/issues/money-print-your-own/beyond-greed-and-...
På stenåldern arbetade man ca fyra timmar om dagen för att försörja sig, nu är istället de flesta tynga av skulder och man måste slita häcken av sig för att få råd med skatten. Det är som att befinna sig i en slavkoloni, nån skummar grädden av alltihop. Det behövs en pengareform.
Den så kallade inkomstbortfallsprincipen och den svenska arbetsmarknadspolitiken med höga ersättningsnivåer tillkom tillsammans med Arbetsmarknadsstyrelsen AMS och den regionala organisationen med självständiga Länsarbetsnämnder vid krigsslutet då rekordårens höga tillväxt redan gick att räkna hem. Efterkrigstidens arbetslöshetsorganisations huvudsyfte var att tillse att den öppna arbetslösheten höll rätt nivå för att ett fåtal storindustrier som Atlas Copco och Volvo skulle få rätt antal kvalificerade arbetssökande för att klara den expansion som mot bakgrund av situationen i konkurrentländerna med sina förödda industrier var enkel att förutse.
Vilka sådana förutsättningar föreligger Idag?
Rimligen borde inkomstbortfallsprincipen idag redan ha övergivits eftersom rekordårens konkurrensfördelar sedan länge saknas i Sverige. Ett stort problemen på den svenska arbetsmarknaden är dock att varken politiker eller personer inom arbetslöshetsindustrin i dag vill erkänna att nödvändiga strukturomvandlingar på den svenska arbetsmarknaden uteblir som en direkt följd av den valda politiken. Väl känt är också att de enda faktorer som - med undantag för invånarna i bibelbältet med sin Gnosjöanda - egentligen påverkar individers inom arbetskraften beteende är tillgången till understöd och alltså närmare bestämt ersättningsnivåerna och ersättningsperiodens längd. Av betydelse för försäkringsgivaren – staten – är givetvis också vilka grupper som omfattas av en försäkring eller annan arbetsmarknadspolitisk insats.
En av de absolut viktigaste faktorerna inom den svenska traditionella arbetsmarknadspolitiken är att solidariteten med personer som är arbetslösa på grund av att Sverige rationaliserat bort allt låglönearbete förlagts på det allmänna genom de huvudsakligen skatte- och avgiftsfinansierade social- och arbetslöshetsförsäkringarna. Så länge dessa grundläggande förhållanden består är det därför direkt missvisande att beskriva politiken som något annat än traditionell.
Det val den svenska statsledningen hittills gjort åtminstone sedan 1970-talets OPEC kris är att genom att bibehålla en obsolet kostnadskrävande arbetslöshetsorganisation anpassad för gårdagens förhållanden medvetet låta landet falla i välståndsligan.
Roger Mörtvik efterlyser en hög facklig organisationsgrad och ansvarstagande förbund i goda tider som om svensk socialdemokrati/arbetarrörelse skulle ha självregleringsförmåga. Skälet till att lönekrav inte drivit all verksamhet ur landet är att staten hotat sätta in strejkbrytare var 10:e år -eller devalverat.
Det är helt enkelt så att det krävs mindre folk för att producera lika många varor och tjänster som det gjorde förr pga ökad effektivisering och moderna maskiner. Antingen anser vi det och kortar den generella arbetstiden så att jobben räcker till andra eller också utrotar vi arbetslösheten genom att ex förbjuda snöplogar ingen hade behövt vara arbetslös den här vintern om snöröjningen skett med snöskofflar i stälet för med plogar
RM börjar med att förklara sig anhängare av ett suspekt ide som NAIRU för att avsluta med att pigavdrag är bra och att ökat utbud av arbetskraft är en viktig del i att på något mystiskt sätt skapa fler arbeten. Som vanligt är det hur man skall på något sätt med microstyrning av ekonomin skall få till det. Inget om vad som behövs göras för att med den ekonomiska macropolitken ska öka efterfrågan i främst den inhemska ekonomin som sedan läge utvecklats svagt.
En stor del av arbetandet som alla gör täcker fasta kostnader och detta måste beaktas vid arbettidens längd. Exempelvis kan utbildning och äldrevård ses som sådant. På stenåldern var nästan alla kostnader rörliga. Utbildning behövdes mindre. Det var låga fasta kostnader överallt. Att exempelvis bygga en eldstad kostade lite jämfört med insamlingen av ved. Tekniker som fjärrvärme och värmepumpar har minskat den rörliga kostnaden till en mindre del. En investering som ökar verkningsgraden i en process minskar den rörliga kostnaden. En dieselmotor kostar mer än en bensinmotor och minskar förbrukningen. Fler glasrutor och tjockare väggar drar mindre energi. Med mera. En allmän minskning av arbetstiden skulle förmodligen sänka välståndet MER än tidsminskningen, även med något mer gjort per timme.
Bättre vore om veckan delades på något sätt och det arbetades alla dagar per vecka med något färre timmar. Det skulle rulla på hela tiden. Allt skulle utnyttjas effektivare. Detta blir allt viktigare i framtiden. Inom vården prövades något kallat 3-3-systemet på 90-talet. Fördelarna kommer mer till sin rätt vid stora investeringar med en samordning med samhället i stort.
http://www.tretre.se/uppsat11.doc
http://www.modernteknik.nu/0306/doc/MT_tretre.pdf
Grundproblemet är mycket enklare än vad ni föreställer er!
Man låter inte tillgång o efterfrågan sätta priset på arbete!
Kartell bildning för att hålla priset uppe på en vara eller tjänst
är i lag förbjudet!
Men kallar man kartellen för fackförening så går det alldeles utmärkt!
Resultatet av detta är sämre välstånd för alla!
Dom som har arbete för betala hög skatt för att betala arbetslösa för att inte arbeta.
Eftersom de som uppbär A kassa skattevägen avlönas av de som har arbete är det väl inte orimlig att begär att dom hjälper till på något sätt!
Tex kunde dom hjälpa till i hemmet hos dom som skattevägen
betalar deras bidrag, eller kanske bättre att dom hjälper till på
företagen, Svenska företags internationella konkurrenskraft skulle stärkas avsevärt, de arbetslösa skulle känna att de gjorde nytta o utanförskapsbegreppet skulle kunna avskaffas!
En betydande del kan nog lösas genom stoppad massinvandring.
En mycket intressant och relevant artikel.
Det är viktigt att diskutera det här med utanförskapet i Sverige. Dessutom måste vi låta bli att "sätta oss på" varandra och tysta
ner personer som eventuellt har kontroversiella åsikter eller
som har nya lösningar som man tagit med sig från andra länder.
Jag vet personligen hur utanförskap ser ut och ur utanförskap känns.
Problemet för mig och många andra var att vi släpptes aldrig in på arbetsmarknaden trots att vi kämpade som bara den. Själv sökte jag många olika relevanta extrajobb/deltidsjobb under mina studier, men det var den "stängda och låsta dörren" överallt.
Jag kände verkligen av utanförskapet. Men, sedan började fundera kring "Vad kan det bero på?", och då tänkte jag bland annat utifrån arbetsgivarnas perspektiv och började läsa och på och ta reda på hur de ser på olika utbildningar. Då hittade jag rapporterna "Akademi eller verklighet" och "Jakten på anställningsbarhet".
Efter att ha läst dessa rapporterna, så tänkte jag okej "att jag inte släpps in och kommer in" på arbetsmarknaden beror på att utbildningen har för dålig eller ingen koppling till arbetsmarknaden och näringslivet. Det är ett argument jag kan köpa och acceptera.
Helt enkelt "no hard feelings!". Så då började jag titta mig omkring för att se vad jag själv kan göra och då sökte jag till kortare yrkesinriktade utbildningar, men där slog man igen dörren med dunder och brak. Eftersom utbildningen gavs på två olika orter så sökte jag till bägge orterna. Jag gjorde det på ett mycket professionellt sätt och följde till punkt och pricka hur man skall göra och på ena orten var jag 150:e reserv och detta samtidigt som man bara tog in 30 personer. På den andra orten blev jag helt oplacerad. Dvs, "Pang ...där stängdes den dörren till arbetsmarknaden".
Men, jag gav inte upp för det utan fortsatte att kämpa utan fortsatte istället med min akademiska utbildning trots att jag redan tagit ut examen. Detta bara för att ha något att göra.
Att jag gjorde detta berodde på att ingen av mina professionella jobbansökningar hade gett några som helst resultat och man måste ju ta eget ansvar här i livet.
Men, när jag sedan hittade en yrkesinriktad kortare utbildning som var relevant och skulle komplettera min akademiska examen så jag får "yrkeskompetens" för ett område där det verkligen finns efterfrågan på kompetent arbetskraft så var de först inga som helst problem och de sa inget om hur många som tas in och jag fick till och med göra antagningsprovet. Sedan 2 veckors senare så kom det som ett brev på posten att Nej Tyvärr Du är inte bland de utvalda då vi tar in 30 personer. Din reservplats är 45. "Dvs återigen PANG - Där stängdes så ytterligare en dörr in till arbetsmarknaden".
Så jag vet hur det är i verkligheten och hur det är att kämpa helt i sin ensamhet utan stöd från någon person, och inte har jag något socialt nätverk heller i samhället. Jag är med andra ord helt utlämnad till mig själv.
Men jag kämpar på eftersom det är naturligt för mig att inte ge upp och först 2007 så lyckades jag få ett mycket kortvarit jobb via bemanningsbranschen på 3 månader och sedan var det stopp.
Sedan hörde jag inte ett ljud förutom en massa ytterligare NEJ TACK svar från olika ställen där jag sökt jobb runt om i vårt avlånga land. Men , så fick jag tillslut 3 månader också under 2008, men sedan var dörren stängd och låst för mig igen.
Men, jag kämpade envist vidare med mitt "ofrivilliga utanförskap", men fortfarande nu 2010 så har inget hänt sedan sommaren 2008, men så har det ju varit en global finanskris och det var ju som bekant vi som var "konsulter" via bemanningsbranschen som offrades först i denna kris.
Men, till skillnad från alla andra så tillhörde jag de som drabbades av det borttagna studerandevillkoret eftersom högskolan där jag studerade vid drog ut på tiden med att skriva ut mitt examensbevis så formellt så fick jag inte ut min fil. kand examen med huvudämne statsvetenskap förrän i december 2006 och sedan togs ju studerandevillkoret bort 2007.
Vilket gjorde att jag drabbades av detta och har därför ingen A-Kassa och jag har heller inget försörjningsstöd. Så jag vet verkligen hur ekonomiskt och socialt utanförskap ser ut.
Så, jag hade inget annat alternativ än att fortsätta med nya terminer med nya kurser trots att jag redan har min examen, och detta gjorde jag för att bredda min kompetens med ämnen som kändes relevanta och för att få en internationell profil på min kompetens med bland annat studier i Peace- and Conflictstudies, International Relations , and Intelligence Analysis.
Så politikernas snack om "kunskap" och "kompetens" låter som "bluff" i mina öron eftersom jag har en gedigen kompetens och kunskap, men det är ingen som vill ha den någonstans på arbetsmarknaden.
Så , nu känner jag att eftersom jag inte släpps in på arbetsmarknaden och därför att jag har varken A-Kassa eller försörjningsstöd och att mina ansträngningar tydligen inte duger någonstans i det svenska samhället, så anser jag mig inte längre överlever ekonomiskt i Sverige, utan jag känner mig i princip TVINGAD att utvandra/emigrera och starta om på någon annan kontinent där man inte ser mig som ett problem eller tycker att min kompetens och mina kunskaper är värdelösa på arbetsmarknaden.
När jag har pratat med representanter för andra länder/nationer så tycker de att det här hemskt att jag skall behöva gå igenom det här helt ensam och att jag inte har något stöd från något håll på något sätt. De ända som har förstått att inge stänga ute mig är mina vänner borta i Amerika. De har lyssnat på mig och de har pratat med de amerikanska myndigheterna eftersom jag har bott och gått i skolan därborta en gång i tiden och talar, läser och skriver språket flytande. De ringde till mig från myndigheterna och eftersom jag har examen inom ett relevant område så är de intresserade av mina tjänster på den amerikanska arbetsmarknaden.
Så Sverige borde skämmas som aldrig gett mig en ärlig chans någonstans på arbetsmarknaden.
Så nu kommer jag att fokusera på den nordamerikanska arbetsmarknaden där det finns en helt annan attityd till mig och där jag slipper bli kränkt och mobbad titt som tätt, för jag mår inte bra av att bli mobbad, trakasserad och exkluderad överallt i samhället. Det finns en gräns för allt här i livet, så jag förstår var Sven-Otto Littorin och hans familj går igenom när medierna belägrar hans hem och journalister ringer till hans barn och blandar in dem.
Det här landet har ingen moral, ingen etik och snart ingen framtid och man håller på så här. Många har redan utvandrat från det här landet för de har inte orkat hålla på att kämpa ensamna i alla år så som jag har hållit på.
Sveriges arbetsgivare och sveriges politiker borde ju skämmas för att man kört landet ner i botten och de unga har fått ta hela smällen.