Årets entreprenör en bluff

Joyce Kimwaga Lundin utnämndes av Veckans Affärer till årets entreprenör förra veckan. Vid en närmare granskning, gjord av Dagens Nyheters ledarskribent Malin Siwe, visar det sig att Kimwaga Lundins verksamhet inte är vad vi normalt kallar entreprenörskap:

”Joyce Kimwaga Lundin har använt sin dådkraft inom ett annat område – bidragsindustrin, den som går ut på att starta projekt med hjälp av EU-fonder och svenska skattemedel. Kimwaga Lundin arbetade inom det stora EU-finansierade projektet Mångfald i företagsamhet som drevs i Flen, Katrineholm och Vingåker 2002–2005. Då startade hon Neem, nätverket för entreprenörer från etniska minoriteter.

Sedan dess har projekten avlöst varandra, huvudsyftet har varit att få invandrarkvinnor att starta eget för att finna annan försörjning än socialbidrag.

Ett av projekten hette Pitem II (partnerskap för integration, tillväxt, entreprenörskap och mångfald) där mikrokrediter stod i fokus. Där fanns inte bara sörmländska Neem med utan också organisationer i Norrtälje, Skaraborg och Östergötland.

Från projektet finns en slutrapport, en utvärdering och en följeforskningsrapport. Av dessa dokument framgår att 13 kvinnor fick mikrolån, 67 av 118 deltagare har upprättat individuella handlingsplaner eller affärsplaner, att det funnits tio handledare och en massa seminarier och konferenser. Samt en bok om mikrokrediter.”

Malin Siwi, Bidragsentreprenörer, Dagens Nyheter 17 mars 2010.

Förutom att värdet av insatsen kan diskuteras blir jag nyfiken på Veckans Affärers syn på entreprenörskap. Vilka drivkrafter bör den egna individen ha och hur mycket hjälp är det rimligt att få? Alla som arbetat med entreprenörer och drivit eget bolag, jag är en av dem, vet att det innebär ett stort risktagande. Utan stor drivkraft är chansen att lyckas ganska liten. Bidragsberoende är sällan grunden till ett lyckat entreprenörskap. I så fall hade Sverige kryllat av framgångssagor och USA saknat dem helt och hållet.

Är det verkligen rimligt att ge priset för Årets entreprenörskap till en helt och hållet bidragsfinansierad rörelse? Och vari består den imponerande insatsen i att lotsa ett fåtal individer till kreditinstitut som i egen regi gör ansträngningar att nå just deras målgrupp. Och som verkar ha lyckats minst lika bra.

Vari består egentligen Joyce Kimwwaga Lundins imponerande entreprenörskap?