Globaliseringen ökar kraven på nya kunskaper

Om så globaliseringen skulle tillåtas innebära ökat samarbete och ökad tillgänglighet till information på bekostnad av pyramidhierarkisk konservburkspolitik och den totalitärt expansiva polisstat den innebär, skulle herr Essemyr inte sitta lika skönt på sin höga häst.

Dina lama försök till att få globalisering ekvivalent med ökad konkurrens, och ökat rättfärdigande för konkurrens, påminner om uråldriga och fega agitatorknep, herr Knessemur.

Att Sverige skulle utbilda sig ur krisen är väl en politisk dröm utan verklighetsförankring. Så länge företagen är oavlönade skatteindrivare skapas det inga jobb.

Bara nonsens globalisering har bara gjort stater som Kina och Indien rika på Västs bekostnad till skillnad från Japan som efter kriget byggde upp sig själv. Det spelar ingen roll även om vi ökar kompetens tar in nya kunskaper vi kan inte konkurrerra med låglöneländerna som investerar kraftig i utbildning se bara på IT där talar ingen om Sverige det är Indien. De skyhöga skatterna i väst och koldioxid rädslan bland lättlurade och politiker gör att företagsklimatet blir allt värre speciellt för industri som var en av våran ekonomis grundpelare. Vidare så blir det bara mer krångligt med mer pappersarbete med EU och bidragskulturen bland företag kommer att dominera där tid måste avdelas för att söka diverse bidrag för att överleva.

Vilken skräpartikel! Har Hr Essemyr (taget namn?) någonsin provat på att vara arbetslös, sjukskriven, funktionsnedsatt, kroniskt sjuk, humaiora-akademiker eller något annat mindre arbetsmarknadsmässigt smickrande eller har han enbart suttit i TCO's elfenbenstorn och fantiserat om verkligheten? Avsaknanden av KONKRETA förslag var anmärkningsvärt påfallande!

UNIVERSITETENS MASSUTBILDNING KAN VARA FÖRKASTLIG

Många påstår att det bör utbildas mer. Finns det någon grund för detta? Hur långt bör i så fall utbildningen gå? Alla kan ju inte gå i skola tills att de går i pension. Optimum i naturen är alltid platta. Om samhället skulle ligga ett par år under eller över har knappast någon betydelse för utveckling i stort. Men hur är det?

Detta skulle kunna studeras empiriskt i Värmlands och Örebro län, som har ungefär lika stor befolkning. Säg att boende och arbetande i Värmlands län med bara folkskola eller grundskola som plötsligt efter ett visst datum arbetar i Örebro län får göra ett skatteavdrag. Omvänt så fås vid ett motsatt byte av arbetsplats vid minst några års akademiska studier samma skatteavdrag.

Sedan studeras effekterna på olika typer av arbetsplatser. Det ena länet får ett överskott på akademiker. Outbildade koncentreras på liknande sätt. Balansen förskjuts. Vad händer när en outbildad måste göra något som bara utbildade har gjort förut? Och vad händer vid överutbildning och brist på praktiska kunskaper?

Säg att 10 000 personer flyttar eller bara byter arbetsplats åt varje håll mot 50 000 kr netto. Då kostar experimentet 1 miljard kr årligen. Efter tre år skulle det kunna blåsas av. Det sker ju en utjämning med andra län hela tiden. Forskare från hela världen skulle komma och studera experimentet. Bör folk uppmuntras att utbilda sig? Ingen vet. Det är bara lösa påståenden. Massutbildningen i universiteten kan mycket väl vara förkastlig.

Essemyr riktar in sig på att mer av det som är en del av problemet skulle vara en del av lösningen. Vem tror på det?
I Sverige krävs allt mer av certifiering och licensiering, uppdatering av utbildning med mera. Då talar jag om vanliga LO-jobb där en normalbegåvad person med intresse för sitt arbete utan vidare klarar av att hänga med i utvecklingen och fortsätta göra ett bra jobb.
Men det är facken som vill begränsa utbudet av arbetskraft för att hålla uppe lönerna som är pådrivande bakom denna hysteri. Inte krävs det sådana utbildningar och licenser för att köra gaffeltruck i Indien. Kanske en del av lösningen är att vi ska sluta upp med försöka göra oss finare än vad vi är. Låt folk jobba med det de kan, funkar de inte låt arbetsgivaren omplacera eller sparka dem, licens eller inte licens.
Men detta licensraseri är också en ursäkt för att inte ansvar och inte själv skaffa den kunskap som behövs för att se om en person klarar jobbet eller ej. Saknas licens skyller man på den som gör jobbet licenslöst. Gör någon med licens jobbet på fel sätt får ett försäkringsbolag (alla vi andra) betala.
I Sverige är aldrig någon individ ansvarig för nånting. Vi sitter i en rävsax och både borgerliga och vänsterpartier försöker krångla sig ur den politiken, men det är svårt, för de har gjort så många beroende av den.
För att komma ur beroendet och kunna ta eget ansvar krävs det egna resurser, medel, pengar. Men de går alltid åt till skatter för att betala till dem som är beroende av politiken. Moment 22.

Han har helt rätt, dock med vissa smärre korrigeringar tycker jag. Grundskolan måste ryckas upp. Sverige kan inte fortsätta halka efter och utildda fåntrattar som bara kan Googla. Högskolor och universitet måste utbilda folk till arbeten som efterfrågas. Arbetslösa humaniora akademiker är ju en ren förlustaffär. Den inhemska servicemarknaden måste stärkas då dessa arbeten aldrig kommer kunna outsourcas till Indien. ROT och RUT avdragen är helt rätt. Bromsa invandringen tills de som redan befinner sig här har en chans att etablera sig på arbetsmarknaden INNAN de fastnar i permanent arbetslöshet som sedan blir sjukskrivning.

Sedan undrar ju jag hur mycket arbetsbrist det egentligen är. Jag menar, tunnelbanan i Stcokholm kryllar av polacker som uppenbarligen har jobb. Är svenskarna lite för bekväma eller ?

Du skriver om sossarnas paradlinje: "Då stod "arbetslinjen" för aktivt jobbsökande och aktivt deltagande i arbetsmarknadspolitiska insatser i utbyte rätt till a-kassa och annan ersättning." Jag trodde att det var den Keynianska politiken som var sossarnas linje, nämligen att under en högkonjunktur kapa topparna genom arbetsgivaravgifter och skatter för att under följande lågkonjunktur satsa de pengarna på arbetsmarknadsutbildning. Vad som sen hände har ju skrivits flera biografier om och det är fortfarande dolt i ett politiskt mörker vilket den här artikeln knappast bidrar till att skingra.

Det finns alltför många som både på gymnasial och högskolenivå väljer att studera "lätta" ämnen för att uppnå det hägrande målet, de tyngre, matematik, fysik, kemi kräver mer men ger bättre utfall på arbetsmarknaden.
M a o: tungt i portgångern men lättare före längre fram.

Utbildning? Sanningen är ju att i Sverige finns ingen respekt för utbildning. Jobb får man med kontakter som det brukar heta. Dvs svågerpolitik och rekryterade kompisar.
Sveriges arbetsmarknad är komplex, ett uttalat förakt för utbildning kombineras med en stor respekt för titlar. Har du utbildat dig till något med en titel får du stor respekt. Har du gått en kanske svårare utbildning -kemist, fysiker, biolog, som bara ger en magisterexamen så är du inte vatten värd.
Utbildning är alltså bara värd vad titeln är värd, något med civil- , då är man en fantastisk resurs, magisterexamen, då är du icke anställningsbar.
Det måste tyvärr vara så att ledningen i många företag inte begriper sig på utbildning. Ekonomer t.ex. brukar ha väldigt svårt att förstå vad naturvetare gör, om jag skall vara lite fördomsfull.
Resultatet är en industri översvämmad med ekonomer och överbetalda civilingenjörer som saknar spetskompetensen naturvetarna står för. Både ekonomer och ingenjörer är till sin natur generalister, inte specialister.

Sumera vad som är fel kan vara steg ett men hur lösa problemet är helt annan sak. Sumera läget hemma sen där ute sen förhållandena allting emellan - låter ganska svårt. Ta bara Kina. Hi-tek low-tek plus OÄNDLIG med arbetskraft. Macha det vem som kan.