Fackföreningsekonom: Dags för en riktig flexibilitet på svensk arbetsmarknad

Arbetsmarknadspolitiken står inför flera utmaningar. Två framstår som särskilt viktiga.

A. I det korta tidsperspektivet handlar det om att hantera följdverkningarna av den finanskris som bröt ut under andra kvartalet 2008. Även om återkommande rapporter talar för att vi befinner oss i en allt starkare återhämtningsfas kommer det att dröja innan en stigande efterfrågan och ökad orderingång i företagen återspeglas i nyinvesteringar och nyanställningar. Sysselsättningen kommer således att fortsätta att minska och arbetslösheten kommer att fortsätta att öka under en period framöver.

B. I det längre tidsperspektivet ska arbetsmarknadspolitiken bidra till att motverka tendenser till segmentering och underlätta en strukturomvandling. Det har under lång tid funnits tendenser till en förstärkt uppdelning mellan hög- och lågproduktiva sektorer, något som också resulterar i växande skillnader i anställnings- och lönevillkor mellan olika grupper på arbetsmarknaden. En arbetsmarknadspolitik för uthållig tillväxt måste ta sikte på att underlätta omställning genom att erbjuda generös inkomstbortfallskompensation via arbetslöshetsförsäkringen och stöd till kompetensutveckling, det vill säga huvudingredienserna i det som brukar kallas för flexicurity. I praktiken har arbetsmarknadspolitiken under flera år gått i motsatt riktning.

Den svenska arbetsmarknadspolitiken har i likhet med förhållandena i flera andra länder orienterats i allt mer aktiveringspolitisk riktning. Ett centralt syfte är att motverka att ungdomar och långtidsarbetslösa permanent hamnar utanför arbetskraften. Detta sker genom hårdare krav på motprestationer i utbyte mot bidrag och olika slags garantiinsatser för dem som varit öppet arbetslösa en viss tid, med särskilt betoning på arbetsförmedling och coachning: jobb- och utvecklingsgarantin för medelålders och äldre och jobbgarantin för ungdomar. I spåren av de förändrade reglerna i sjukförsäkringen har man också utvecklat liknande insatser för dem som nu förs över från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen: Arbetslivsintroduktion och Lyftet.

Utvecklingen av garantiinsatser av det här slaget, med en relativt låg genomsnittskostnad per deltagare, i kombination med de tidsgränser som gäller i arbetslöshets- respektive sjukförsäkringen, innebär att deltagarvolymerna tenderar att öka snabbt under konjunkturskeden med växande öppen arbetslöshet. Programvolymerna ökar alltså med automatik utan att det behöver ses som ett uttryck för en arbetsmarknadspolitisk ambitionshöjning. Problemet är också att stora satsningar på aktivering via coachning och intensifierad vägledning av grupper som anses riskera att permanent slås ut från arbetsmarknaden inte fungerar särskilt effektivt när arbetskraftsefterfrågan är så svag som den har varit den senaste tiden.

Sänkt ersättning och hot om avstängning från understöd har inga påvisbara effekter på sökintensiteten när problemet är att det finns för få lediga tjänster att söka. Vad som istället skulle behövas är insatser som tar sikte på att rusta individerna inför den uppgång i efterfrågan som förr eller senare kommer, det vill säga via insatser som tar sikte på utbildning, färdighetsträning och förbättrad hälsa.

Arbetsförmedlingen har genomgått betydande organisationsförändringar på senare år. AMS, de tidigare Länsarbetsnämnderna och lokala arbetsförmedlingarna har sammanförts i en myndighet: Arbetsförmedlingen. Ambitionen att utnyttja externa aktörer, t.ex. vägledare, inom programverksamheten har förstärkts. Det gäller också viljan att göra den enskilde arbetslöse medansvarig för direkta arbetsgivarkontakter och tillgången på praktikplatser. Regeringen talar om ökad valfrihet inom den offentliga arbetsförmedlingen. Men vilka effekter får detta? Vilka är riskerna? Hur kontrolleras kvalitén på programverksamheten? Hur garanteras att de externa aktörerna är seriösa? Hur förhindras "skumning" av marknaden (det vill säga att de externa aktörerna väljer ut de arbetslösa som har starkast resurser och står närmast arbetsmarknaden)? Hur garanterar man att individuella handlingsplaner följs upp och utvecklas när privata intressenter tar över ansvaret från de offentliga arbetsförmedlarna? Hur upprätthålls och utvecklas kontakterna med arbetslivet inom den offentliga arbetsförmedlingen? Hur förhindras en stigmatisering av de arbetslösa som blir kvar på den offentliga arbetsförmedlingen (det vill säga som inte kopplas till en extern aktör)? Hur garanteras likvärdig service till alla arbetslösa oavsett geografisk hemvist, utbildningsnivå och etnisk bakgrund?

Inriktningen på garantiinsatser

De två dominerande garantiinsatserna - jobb- och utvecklingsgarantin respektive jobbgarantin - omfattar idag en betydande andel av de totala deltagarvolymerna i arbetsmarknadspolitiska program. Jobb- och utvecklingsgarantin samlar cirka 40 procent och jobbgarantin knappt 30 procent av antalet deltagare i program med aktivitetsstöd (februari 2010). Det här illustrerar samtidigt att omfattningen av egentliga praktik- och utbildningsinsatser är små. Det finns en uppenbar risk att garantiinsatserna tränger undan mer kvalificerade program som arbetspraktik och arbetsmarknadsutbildning. Programinsatserna får en socialpolitisk karaktär och inriktas ensidigt på dem som står längst från arbetsmarknaden. Andra grupper blir i högre grad hänvisade till insatser via omställningsavtalen, t.ex. i TRR.s regi. På sikt kan det äventyra uppslutningen bakom den offentliga arbetsmarknadspolitiken. Den låga ersättningen för deltagarna i jobb- och utvecklingsgarantin (65 procent) respektive jobbgarantin (för dem som saknar aktivitetsstöd 134 kronor/dag) går inte att försvara ur ett rättvise- och effektivitetsperspektiv. Det finns en uppenbar risk att deltagare i garantiåtgärderna utnyttjas av oseriösa arbetsgivare för lågkvalificerad korttidspraktik. Det bidrar i så fall inte till en önskvärd etablering i arbetslivet.

* Arbetsmarknadsutbildning
Antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildning är mindre än 6 000 (februari 2010), vilket motsvarar de nivåer som rådde på 1950-talet. Detta är enligt Unionens uppfattning helt orimligt. I den senaste offentliga utredningen om arbetsmarknadsutbildningen (SOU 2007:112 Nya förutsättningar för arbetsmarknadsutbildning) redovisas en hel rad utvärderingar som pekar på mycket gynnsamma effekter för dem som har deltagit i arbetsmarknadsutbildning. Arbetsmarknadsutbildning är också ett strategiskt instrument för att underlätta strukturomvandling, ökad rörlighet och högre produktivitet.

Den nuvarande regeringen konstruerar ett motsatsförhållande mellan reguljär utbildning och arbetsmarknadsutbildning. Detta är en felsyn. Utbildningsformerna kompletterar varandra. Under en period med hög arbetslöshet och svag arbetskraftsefterfrågan är det i allra högsta grad motiverat att förbereda arbetskraften för de lediga jobb som kommer när efterfrågan tilltar på allvar, inte minst genom strategiska satsningar på arbetsmarknadsutbildning. Unionen menar också att det självklart bör vara så att arbetsmarknadsutbildning ska kunna erbjudas på eftergymnasial nivå. Kurser inom ramen för yrkeshögskolan bör t.ex. kunna upphandlas och erbjudas som arbetsmarknadsutbildning (givetvis under förutsättning att de arbetslösa uppfyller de formella antagningskraven för dessa kurser).

* Praktik
Programmet Praktik omfattar olika verksamheter och arbetslösa fördelas till olika delar av programmet beroende på tidigare erfarenheter (arbetspraktik, prova-på-platser, praktisk kompetensutveckling etcetera). Generellt sett är syftet att erbjuda arbetslösa fördjupade erfarenheter av arbetslivet. Antalet deltagare har också ökat under senare året och uppgår nu till cirka 20 000 (februari 2010), vilket motsvarar drygt 10 procent av den totala programvolymen. Unionen menar att programmet arbetspraktik borde få växa i än högre grad. Detta är särskilt välmotiverat när efterfrågan på arbetskraft är så pass svag som den är nu. Vi menar också att den restriktion för praktikperioder till tre månader som finns i vissa fall borde avvecklas. Sex månader borde vara huvudregel för samtliga praktikinsatser. Tre månader är en alldeles för kort period för att ge insyn och erfarenheter av förhållandena i arbetslivet.

* Ungdomsinsatser
Ungdomsinsatserna inom arbetsmarknadspolitiken domineras idag helt av jobbgarantin. Jobbgarantin har gjorts något mer flexibel sedan hösten 2009, men kan fortfarande kritiseras på avgörande punkter. Ungdomar ska vara arbetslösa tre månader innan de blir föremål för insatser, vilket är en alldeles för lång tid. Praktik och utbildning borde vara viktigare ingredienser i programmet. Det är positivt att regeringen har gjort det möjligt för ungdomar att följa jobbgarantin på deltid, parallellt med studier på komvux eller språkträning på sfi. Det är också positivt att ungdomar ges möjligheter att studera på folkhögskola. Men Unionen menar att det är otillräckligt. Inom ramen för jobbgarantin borde det vara möjligt att studera på heltid, t.ex. att läsa in en gymnasiekompetens för dem som saknar sådan. Antalet årsstudieplatser på folkhögskolorna (1000) är för få. Det bör finnas en utbildningsgaranti för alla unga vuxna som inte uppnått kraven för slutbetyg med grundläggande högskolebehörighet. För att förverkliga denna utbildningsgaranti krävs samordnande ansträngningar och en mobilisering av resurser via såväl kommunerna och det reguljära utbildningssystemet som arbetsmarknadspolitiken.

* Ökad samverkan med kommunerna
Unionen menar också att det är viktigt att Arbetsförmedlingen samverkar lokalt med kommunerna om arbetslösas villkor. Inte minst många arbetslösa ungdomar är beroende av försörjningsstöd. Andelen försörjningsstödsberoende ökade totalt med 20 procent från våren till hösten förra året. Sveriges Kommuner och Landsting har föreslagit en modell för ökad samverkan mellan myndigheter som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan å ena sidan och kommunerna å andra sidan ("En-dörr-in. En gemensam ingång för arbetssökande"). Det borde vara en självklarhet att ta vara på detta initiativ, inte minst med tanke på att arbetsmarknadspolitiken getts en så stark socialpolitisk inriktning och att så många av de arbetssökande är beroende av kompletterande understöd via kommunerna, både ekonomiskt och i form av vård och rehabilitering.

För att sammanfatta:
• Vi behöver mer av kvalificerad praktik och yrkesutbildning inom arbetsmarknadspolitiken.
• Aktiveringspolitiken med dess ensidiga inriktning på coachning och arbetssökande fungerar inte tillfredsställande när arbetskraftsefterfrågan är så pass svag som den är idag.
• För ungdomar och unga vuxna utan fullbordad gymnasieutbildning måste det etableras en utbildningsgaranti som sträcker sig upp till 25 års ålder.
• Arbetsförmedlingen måste i högre grad samverka med kommunerna. Det gäller inte minst insatserna för de unga. Idag är det ändå mycket som talar för att kommunerna tvingas etablera kompletterande arbetsmarknadspolitiska insatser för att täcka upp där Arbetsförmedlingen inte räcker till.

Jonas Olofsson (2 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/19836

12 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det som kommit bort i debatten och i denna artikel är att coachningen i den upphandling arbetsförmedlingen gjort med privata aktörer är kombinerad med praktik. Det är en lämplig modell genom att ett specialiserat coachföretag mot en viss bransch eller yrke, har goda kontakter med arbetsgivare och därmed goda förutsättningar att finna praktikplatser. Academicum har t ex ett stort antal praktikplatser som kommer de arbetslösa till godo.

Oron över kvalitetskontrollen är överdriven. Ett företag är beroende av gott renommé för att nå framgång och det skapas genom kvalitet och effektivitet.

Permalänk | Anmäl #1 Mikael Persson, 2010-03-16, 23:24

Praktikplatser borde helt förbjudas om det inte har en tydlig koppling som en del av en utbildning. Som praktik fungerar i dag är det bara ett sätt för staten att förmedla gratis arbetskraft till företagen. Arbete = avtalsenlig lön allt annat är slaveri

Permalänk | Anmäl #2 susanna svensson, 2010-03-17, 07:55

Jag antar att du gillar att flyta runt mellan kurser utan att verkligen lära dig någonting alls. Tog du körkort genom att sitta på förarplatsen en stund?

Permalänk | Anmäl #3 BluePrint, 2010-03-17, 09:44

Artikeln innehåller ett faktafel om flexicurity. Det innebär bland annat att arbetsgivaren snabbt och enkelt kan göra sig av med vem som helst. Om någon avskedas så betyder det inte att kompetensutveckling enligt konstens alla regler behöver genomgås.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Flexicurity

På stenåldern jobbade man bara några timmar om dagen. Mer sågs som vansinne. Människan är av naturen lat. Om inte pengarna finns så finns det ingen anledning att arbeta. Hela selekteringsprocessen går ut på att anstränga sig så lite som möjligt för största möjliga pengar.

Det är fel att tvinga vuxna till studier eller arbete. Den lägsta nivån bör vara mycket låg och göras tydlig i de olika systemen, vilket den inte är idag. Om någon saknar intresse för arbete och föredrar extremt små pengar så är det inget fel. Insatser av olika slag fungerar inte på dem som saknar intresse.

Permalänk | Anmäl #4 Urban Persson, 2010-03-17, 10:40

Vad som glöms bort är makro-perspektivet. Ser man på länder med svagare arbetsrätt så är det inte svårt att se att deras industrier, producerande innovativa företag, generellt går på knäna eller är obefintliga, medan länder med starkare arbetsrätt har den djupa kompetensen för att driva just sådana företag.

Permalänk | Anmäl #5 Nic, 2010-03-17, 11:55

Nic, man måste se skillnad på orsak och verkan. Att arbetsrätten är mer omfattande i rika länder beror på att de har råd med detta. Processen går åt båda hållen. Vid dåliga tiden ökar kraven på att arbetsrätten liberaliseras. Men jag kan inte styrka detta empiriskt ju nu. Om man tittar på Kina så verkar arbetsrätten ligga efter ekonomin i övrigt. Ekonomin prioriteras mer. Men arbetsrätten kommer nog där också.

Permalänk | Anmäl #6 Urban Persson, 2010-03-17, 13:19

En av de absolut viktigaste faktorerna inom den svenska traditionella arbetsmarknadspolitiken är att solidariteten med personer som är arbetslösa på grund av att Sverige rationaliserat bort allt låglönearbete förlagts på det allmänna genom de huvudsakligen skatte- och avgiftsfinansierade social- och arbetslöshetsförsäkringarna. Så länge detta grundläggande förhållande består är det därför direkt missvisande att beskriva politiken som något annat än traditionell oaktat att varje förändring givetvis skulle vara mycket kontroversiell.

Permalänk | Anmäl #7 Tobias Wallin, 2010-03-17, 14:09

TCO kan ägna sig åt att strejka för högre löner och samtidigt föra fram synpunkter på Arbetsförmedlingens hantering av lågproduktiva, svårplacerade arbetslösa personer endast så länge det finns minst en skattefinansierad försäkring eller arbetsmarknadspolitisk åtgärd att placera personerna i. Om Fackföreningsrörelsen i stället behövde ta ekonomiskt ansvar för egna arbetslösa medlemmar skulle lönekraven behöva viktas mot den andel av arbetskraften som är strukturellt arbetslös - men så ser inte situationen ut. Alltså är inte vad TCO anför ovan egentligen särskilt nytt. Exempelvis fanns faktiskt Kommunal arbetsförmedling innan de statliga anslagen till arbetslöshetsförsäkringen infördes.

Permalänk | Anmäl #8 Tobias Wallin, 2010-03-17, 14:27

Debatten om arbetsmarknadspolitiken kan sammanfattas i två principer som står mot varandra, Alliansen som genom olika åtgärder vill tvinga arbetslösa att ta vilket jobb som helst. Och vänstern som vill ge möjlighet till försörjning för de som är arbetslösa.

Beredskapsarbete, ALU, jobbgaranti och coachning kärt barn har många namn så debattörerna ska nog inte kasta glas i stenhus,

Permalänk | Anmäl #9 Totte B, 2010-03-17, 18:36

Är det inte snart dags att inse att de som lämnar skolan utan slutbetyg, och de är många, oftast gör så därför att de skolkat sig igenom skolåren. Det huvudlösa beslutet att ingen skall lämnas efter (kvarsittning), eller sättas i annan skolform, ligger bakom skolans förfall. Det medför att mängder av ungdomar helt enkelt inte är anställningsbara till de ingångslöner som facket fordrar. Givetvis blir de arbetslösa! Reglerna måste stramas upp och rättigheter knytas till tydliga skyldigheter. Inga studiebidrag åt dem som inte studerar helhjärtat och varje termin visar acceptabla resultat. Återinför kvarsittning och skärp studiekraven, särskilt för de riktigt unga och ännu formbara. Inse att alla inte vill eller har fallenhet för att studera. Differentiera skolgången så den passar alla, även de verkligt studiebegåvade som gott kan få arbeta i särskild ordning som man gör i Australien där det finns skolor för "Gifted Children". Inför yrkeslinjer och mycket mer yrkespraktik för de som snabbt vill komma ut i yrkeslivet och slippa studera alltför mycket. Kräv dock av alla goda basala kunskaper i Svenska språket, läsning, skrivning och räkning. För de som nu har svårt att finna några jobb måste lågbetalda temporära arbeten utan anställningsskydd, typ springpojke/barnflicka/gårdskarl återinföras. Bättre tjäna 6.000 kronor i månaden under några tuffa år med chans att arbeta sig upp via hårt arbete, visad pålitlighet och egenfinansierade studier vid aftonskola, när man väl börjat inse livets realiteter, än att driva runt arbetslös. Kan man inte hitta bostad inom den ramen bör enkelt barackboende kunna ordnas. Att låta unga och arbetsföra människor gå utan vettig sysselsättning är förödande för dem och för samhället. Sådant bör helt enkelt inte tillåtas. Arbetsföra ungdomar skall inte få parasitera på skattebetalarna och ynkas för vad de själva ofta är skuld till. Människan har ett eget ansvar. Snällism och för mycket förståelse hjälper ingen.
Tjelvar.

Permalänk | Anmäl #10 Ulf T,, 2010-03-18, 12:45

Intressant artikel och även bristande kunskap bland kommentarer, men det är man så van vid, men jag vill ändå dra mitt lilla strå till förvirringen. Jag är inte så gammal att jag kan minnas att AF var i kommunal regi, men däremot kan jag minnas att arbetslöshetskassan var facklig, och FORTFARANDE ÄR. Det mest rimliga vore att fackföreningarna fick ta hand om hela biten.
Det vore verkligen ett nytänkande och skulle säkert skapa en hel del arbeten dessutom. Mitt förslag lyder alltså: STÄNG ARBETSFÖRMEDLINGARNA. Låt facket ta över alltihop. Jag är övertygad om att många fler skulle få jobb och solidariteten arbetare emellan skulle göra alla mindre benägna att lura till sig extra bidrag, om det är problemet. Det skulle höja fackföreningarnas kompetens och de skulle få förnyat förtroende att själva stävja fusk och utslagning. En utredning skulle kunna se över de nödvändiga ändringarna för en reform. Arbetsmarknadens parter har en lång tradition av samarbete i Sverige. Här kan man vinna mycket av redan upparbetade kontakter med arbetsgivare och matchningen mellan utbud och efterfrågan borde rimligtvis ske mellan dessa parter utan någon statlig inblandning. Den enda anledningen för stat, kommun och landsting att lägga sig i är i så fall som arbetsgivare och inget annat. Då kan ingen smita undan från sitt ansvar som arbetsgivare heller. Men det kanske skulle vara för enkelt?

Permalänk | Anmäl #11 Loka, 2010-03-19, 23:34

"Jag skulle vilja arbeta mellan sisådär halvtio och tolv med en kortare
fikarast halvelva. Fast inte måndagar och helst inga fredagar. Och för att det ska vara riktigt bekvämt vill jag helst utföra mina sysslor med min laptop på nåt najs cafe med bra uppkoppling och en fräsch barrista. Eftermiddagarna är ju rätt sega men jag kan tänka mig ett pass igen mellan halvtre och halvfem. Man måste ju ställa upp! Sen tycker jag nog att jag har gjort mitt för dagen, för jag måste ju hinna till gymmet också.
Att tvingas arbeta när man är nykär måste betraktas som mycket
obekvämt för då har man ju så mycket hormoner att ta hand om och
mentalt är man ju i allafall helt bäng i kolan.Så det är bara waste of time! Arbete under lövsprickning går också bort. Fredagar är inte att tänka på och inte heller lördagar. Men efter söndagsbrunchen med polarna och Beckfilmen på tevefyra skulle jag faktiskt kunna tänka mig att jobba en sväng. Eftersom man oftast inte har nåt bättre för sig då. Fast man är ju alltid så bakis på söndagarna så ett ob-tillägg skulle sitta fint.
Alla långhelger går bort för dom är typiskt obekväma. Och onsdagar går också bort kom jag på nu, för då har jag min yoga och tid i tvättstugan.
Men annars går jag med på arbetsgivarnas alla krav om mer flexibla arbetstider."

Permalänk | Anmäl #12 Görhan Hellström, 2010-03-20, 10:39