Närvaro för jämställdhet

När ett par blir med barn avgörs ofta relationens roller redan under de första månaderna i barnens liv. Graden av mannens delaktighet blir vägledande för hur jämställdheten i familjen kommer att se ut. Ju mer och ju tidigare mannen deltar i omvårdnaden om barnet desto mer jämställd blir relationen och ansvarsfördelningen. Tacklar man däremot jämställdhetstanken med att låta var och en göra "vad de är bäst på", faller man ofta in i de traditionella rollerna - mamman tar huvudansvaret för barnet och blir projektledare för hemmet. Och mannen, ja, han jobbar på som vanligt.

Att inte ha betydelse blir en källa till slitning
En kille i en pappagrupp förklarade att hans tremånadersbebis bara ville vara med honom under kortare stunder innan barnet ville tillbaka till mammans famn. Pappans kommentar till detta var dels att hans tid nog kommer senare men också att det störde honom att han inte hade samma betydelse som mamman. Men ofta tänker papporna inte in tids- och närvaroaspekten, ju mer tid och närvaro med barnet desto lättare har barnet att knyta an.

Många gånger blir det istället en inre slitning att inte ha samma betydelse för barnet som mamman. Det verkar också som om de flesta accepterar detta på längre sikt - slitningen blir ett faktum som man lever med, ofta i tron att mamman har den större betydelsen för barnet. Det är ju också vad som signaleras i de miljöer där man ofta befinner sig med barnet: barnhälsovården, öppna förskolan och kanske också av närstående, släktingar etc.

Det finns pappor idag 2010 som berättar att många blir förvånade när de tar över föräldraledigheten redan då barnet är ett halvt år och dessutom ska vara hemma minst lika länge till. Längre än så har inte iden om pappan som förälder kommit. Man kan lugnt säga att pappornas föräldraskap ofta betraktas som duktigt och att hans närvaro engagemang är en bonus men ännu inte en självklarhet.

Viktigt att också pappan svarar på barnets signaler
Frågan är vilka faktorer som spelar in. I magisteruppsatsen Pappan uppfattning av det egna lilla barnets anknytning till honom, av Angela Schön och Jennie Svensson (Högskolan Dalarna, 2008) kan man läsa följande:

"Pappan är viktig för barnet och barnet är viktigt för pappan. Samspelet mellan barn och förälder bör observeras ur flera olika synvinklar. Det är inte bara vad pappan gör med barnet utan också hur ofta och hur väl hans beteende svarar på barnets signaler som är av betydelse. Överensstämmelsen är viktig för att barnet skall känna att det kan lita på pappan och känna sig tryggt. Det upplevdes viktigt att kunna ta hand om barnet utan mammans hjälp och det var positivt för barnets anknytning till pappan att de två fick egen tid tillsammans. Forskare har funnit att papporna var mer känsliga för sina barns uttryck och mer engagerade i sina barn om de inte led av stress från jobb och om de hade mer barnorienterade värderingar."

Nyckelfrasen här är, utifrån pappagruppsperspektivet, "[...] hur ofta [...] han svarar på barnets signaler" som är av betydelse (för vi antar att han svarar på signalerna på ett bra sätt). Man skulle kanske också vilja tillägga att det har betydelse hur ofta han har möjlighet att besvara barnets signaler. För många pappor karaktäriseras det tidiga föräldraskapet av en strävan efter närhet till barnet som liksom aldrig blir av. Antingen tror han att det ska lösa sig med automatik bara barnet blir lite äldre eller så lämnar han över barnet till mamman när det "krisar" och gör därmed sig själv till en andrahandsförälder. Eftersom anknytning också har med tid och mängden närvaro att göra har det förstås betydelse att pappan är hemma och tar sig tid med barnet redan från början i barnets liv.

Upplevs som viktigt att vara hemma den första tiden
Det finns pappor som av olika skäl - arbetslöshet, i väntan på att börja på ett nytt jobb eller studier, semester etc - är hemma ganska länge under den första tiden efter barnets födelse. Bortsett från att arbetslöshet inte är något man önskar sig, så märker jag ändå att många pappor tycker att denna möjlighet att vara tillsammans har en positiv inverkan på relationen med såväl barnet som partnern.

Ett anspråkslöst förslag
Så varför inte komma med ett anspråkslöst förslag: låt båda föräldrarna vara hemma de första månaderna efter födseln. Det skulle ge möjlighet att tillsammans skapa relation till barnet, utveckla delaktighet och rutiner och därmed också ge en mer jämställd ingång i föräldraskapet. Jag tror att det skulle göra mer för jämställdheten än alla de kosmetiska förslag om ändringar i föräldraförsäkringen som partierna kommer med när de tävlar i jämställdhet inför valet.

Nils Pettersson (7 artiklar)
http://www.s-larcentra.se

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/19834

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"Forskare har funnit att papporna var mer känsliga för sina barns uttryck och mer engagerade i sina barn om de inte led av stress från jobb och om de hade mer barnorienterade värderingar."

Citatet ovan, gäller inte det också kvinnor/mammor?

Vi har hamnat fruktansvärt fel när vi skapat en kultur där kvinnor slutat föda barn. En naturlig ålder för barnafödande är 18-22 är, nu föder kvinnor sott första barn mellan 30 och 40, och ofta över 40 år.
Det beror på att systemet är så djävulskt konstruerat att en kvinna som föder barn vid 18 blir bestraffad för det resten av livet. Hon halkar ohjälpligt efter i karriär och samhällsliv och har mycket små möjligheter att ta ikapp det.

Varför diskuteras inte detta? Varför försöker ingen skapa en modell där det är möjligt att studera och göra karriär efter att barnen är födda, och där ingen bestraffning sker i form av sämre pension etc.

Vem anställer en arbetsgivare helst, en barnlös 40-årig kvinna eller en 40-årig kvinna med vuxna barn?

Om du föder barn när du är 40 så får du ditt första barnbarn när du är 80. Ser ingen hur genomsjukt detta är?

Ronja Rövardotter

Permalänk | Anmäl #1 Ronja Rövardotter, 2010-03-17, 17:25

Hej Ronja och tack för kommentar!
Självklart gäller det också mammor. I övrigt tycker jag nog också att du har en poäng väl värd att diskutera. Men mina avsikter med den här artikeln var en annan. Det handlar mer om att få med papporna från början i barnens liv - det tror jag nämligen kvinnor också tjänar på i långa loppet, Det oavsett ålder. Kort sagt: jämställdheten ökar om männen är delaktiga i barnens liv redan från början. Om så var fallet i alla familjer skulle bland annat det system som du beskriver försvinna och mamman skulle kanske inte hamna i den fällan.
Så jag håller med om att det finns ett systemfel där kvinnor ofta blir "fastlåsta" bara för att de föder barn. Det är en stor orättvisa som jag verkligen är motståndare till. Och som sagt, varför skulle man inte kunna göra karriär efter "barnåren"?

Jag skriver mycket om hur man kan stödja föräldrar i arbetslivet på min blogg, välkommen dit! http://www.zoulmedia.com
Vänliga från Nils

Permalänk | Anmäl #2 Nils Pettersson, 2010-03-18, 07:52