Medveten klappjakt på kristendomen i skolan

När stora delar av övriga världen efter andra världskriget - i protest mot nazismens och kommunismens användning av skolväsendet för ideologisk exercis - formulerade konventioner som begränsade staters möjlighet att koppla ett grepp om skolan, stärkte Sverige istället banden till DDR:s skolväsende, visar nya uppgifter i Stasi-arkiven.
Den svenska inställningen innebar bland annat att Sverige under lång tid inte skrev under Europakonventioner och FN-deklarationer som ville stärka föräldrarnas rätt att välja utbildning.

"Rätten att välja undervisning, som skall ges åt barnen, tillkommer i främsta rummet deras föräldrar".
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

"Ingen må förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet staten kan påta sig i fråga om uppfostran och undervisning skall staten respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse."
Europakonventionen om mänskliga rättigheter, första tilläggsprotokollet, artikel  2.

Det har nu framkommit fakta från Stasi-arkiven som kastar nytt ljus över att denna negativa inställning både till valfrihet och till kristendomens plats i utbildningsväsendet. Birgitta Almgren, professor vid Södertörns högskola, har forskat i Stasi-arkiven och har upptäckt hur det svenska skolväsendet under flera decennier influerades av DDR.
I sin bok "Inte bara Stasi" beskriver hon det nära samarbete som Sverige och DDR hade på skolområdet ända fram till Berlinmurens fall.
Skolpolitikern och humanisten Stellan Arvidsson och hans livskamrat Britta Stenholm var de som dominerade svensk skolpolitik i flera decennier, via skolpolitiska utredningar och samhällsdebatter.
De satt i 1946 års skolkommission och när förre statsministern Tage Erlander på 1980-talet skriver om den skolkommission han tillsatte år 1946, skrev han att innehållet "i huvudsak var skrivet av Stellan Arvidsson" (Samtal med Arvid Lagercrantz, 1982). Vid sidan av ATP-reformen beskrev Tage Erlander den åtföljande skolreformen som "vår största reform under efterkrigstiden".
Som författare till kapitlet "Kristendomen och skolan" i boken "Ateisternas handbok" gick han år 1964 till storms mot att kristendomen skulle ha en privilegierad plats i det svenska utbildningsväsendet.
Att hans tankar inte hade folklig förankring visar det faktum att ett politiskt förslag som ville ta bort kristendomens särställning i gymnasieutbildningens religionsämne samma år stoppades av en namninsamling som samlade in över 2 miljoner namn.

I Stasiarkiven finns en rapport till DDR:s Politbyrå som beskriver Stellan Arvidssons övertygelse att läroböcker var viktiga medel för ateistisk skolning i statlig religionsundervisning.
Arvidsson beskrevs som mycket intresserad av marxism-leninismen och framställdes som expert på ateistisk fostran.
(Det är inte undra på att Humanisternas tidigare ordförande Carl-Johan Kleberg - ordförande till och med år 2004-  ser Stellan Arvidsson som en hjälte. I medlemstidningen Humanisten beskrivs Arvidsson som en centralgestalt för att "avskaffa en föråldrad, klasspräglad skola och ersätta den med vad som blivit dagens grundskola." I samtal med Världen idag avslöjar Carl-Johan Kleberg att han ska använda stycken ur Stellan Arvidsson sista bok till sin egen begravning. "Stellan Arvidson var en stor humanist, men en märklig man. Han blev en stor reformator av det svenska skolsystemet. Jag tycker mycket av det han sade är väldigt bra, jag ska använda stycken ur hans bok... till min begravning.")

Stellan Arvidsson var under många år rektor för Stockholms folkskoleseminarium och socialdemokratisk riksdagsledamot åren 1957-1968.
Britta Stenholm var skolinspektör, skoldirektör och skrev i Skolledaren. Hon ledde läroboksgranskningar, fick uppdrag av Utbildningsdepartementet, Skolöverstyrelsen, Nordiska ministerrådet och AB Statens skolresor. Hon samarbetade med Jens Orring sedan 1940-talet (Orring var generaldirektör på SÖ).
DDR belönade Stellan Arvidsson och Britta Stenholm med kurortsvistelser, ordnar, hedersdoktorat och medaljer. Stasi-arkiven avslöjar hur de fick en privilegierad ställning: "En semester i en badort vid Östersjön går verkligen att ordna utan några som helst svårigheter... Kanske kunde man koppla det till nägra dagars studiebesök i skolor - till vilka vi även inbjuder Britta Stenholm - kanske en kombinerad pedagogisk resa och privat avkoppling..."
Stellan Arvidsson fick fredsmedalj av DDR år 1983. Ända fram till sin död år 1997 höll han fast vid sitt försvar av DDR.

"Historikerna måste i framtiden förklara hur en socialistisk skolreform kunde genomföras i ett kapitalistiskt land.... Hur kommer det sig att skolsystemen i det socialistiska DDR och det kapitalistiska Sverige har så många gemensamma drag?"
Så löd Stellan Arvidssons tacktal när han tog emot hedersdoktoratet vid DDR-universitetet i Rostock i november 1969.
Hans hedersdoktorat motiverades av att "en socialistisk skolreform hade kunnat genomföras i det kapitalistiska Sverige." Vid högtidligheterna presenterades han som den svenska enhetsskolans arkitekt, skriver Birgitta Almgren i sin bok.
Redan på 1950-talet inledde Sverige ett omfattande samarbete med DDR, med pedagogseminarier och studieresor för svenska skolledare och lärare, samt utbyte mellan läroboksförfattare, högskolor, skolor och skolmyndigheter.
Stellan Arvidssom samarbetade med de östtyska universiteten, medan Britta Stenholm hade kontakt med utbildningsministeriet.
Kontakten med DDR började med hemliga träffar i Stellan Arvidssons privatvåning i Stockholm, där skolpolitiker från de båda länderna träffades - från 1950-talet fram till DDR:s kollaps 1990. Stellan Arvidsson och Britta Stenholms bok "Enhetsskolan växer fram" inspirerade Werner Kienitz, östtysk pedagogikprofessor, som insåg att ledande svenska skolpolitiker hade en mycket hög uppfattning om DDR:s "progressiva" skolsystem.

Snart utvecklade länderna ett intensivt utbyte kring läromedel, pedagogisk forskning och kontakt mellan skolpolitiker. Stellan Arvidsson ordnade med träffar med företrädare för DDR-ministeriet och såg till att DDR-lektorer medverkade i svensk undervisning och fortbildning. Skolpolitiker och lärarutbildare fick å sin sida ett storslaget mottagande i DDR.
Fortbildningsavdelningen vid Uppsala universitet ordnade kurser i tyska i DDR och fick år 1983 det prestigefyllda Jacob-und-Wilhelm-Preis för sitt arbete att sprida marxism-leninism i "ickesocialistiska länder" förklarade utbildningsminister Böhme i sitt tal till de svenska pristagarna.
På 1980-talet fanns det statliga avtal på utbildningsområdet mellan de båda länderna och ministerbesöken avlöste varandra.
När utbildningsminister Margot Honecker besökte Stockholm i mars 1985 framförde Skolöverstyrelsen (SÖ) önskemål om att få direktkontakt mellan skolor i DDR och Sverige.
Honecker ställde sig positiv i samtal med generaldirektören Lennart Orehag, ministrarna Lena Hjelm Wallén och Bengt Göransson. Även Erland Ringborg och Stellan Arvidsson var med. Både Sverige och DDR skulle ha nytta av ett sådant samarbete eftersom länderna hade så mycket gemensamt, var tanken.

SÖ uttryckte i slutet av 1980-talet återigen önskemål om partnerskolor och Svenska Universitets- och Högskoleämbetet skrev i oktober 1988 ett brev till DDR:s minister Günter Heidorn om utvidgning av forskningssamarbetet.
Redan 1972 hade 600 svenska lärare undervisats i DDR, vilket motsvarar en tysklärare per svensk skola. Kursmaterialet i sommarkursen i Rostock år 1981 undervisade svenska lärare i "Marxistisk-leninistisk litteraturteori" och om "Det socialistiska samhällets utveckling i DDR".
En skrift utgiven av Skolöverstyrelsen och Fortbildningsavdelningen vid Uppsala universitet så sent som år 1993 såg inga problem med att kurser anordnades för svenska lärare i DDR. Sven-Eric Henricsson, en av författarna, skriver att enstaka röster var kritiska, men inget nämns om att förmiddagarna ägnades åt att studera marxistisk filosofi.

Professor Birgitta Almgren beskriver i sin bok hur Stellan Arvidsson och Britta Stenholm på ett unikt sätt har påverkat det svenska skolväsendet. Britta Stenholm gjorde utredningar, granskade läromedel och hade ett stort nätverk eftersom hon kände många. Hon satt med i läromedelskommissioner och anmälde läromedel som inte hade en neutral bild på DDR - med neutral avsågs DDR-regimens bild.
Erland Ringborg, ordförande för Lärarhögskolan i Stockholm till för två år sedan, höll som generaldirektör för Skolöverstyrelsen (SÖ) år 1989 ett tal i Uppsala, där han berättade om att han varit i DDR på flera studiebesök.
Han deltog i en delegation som studerade statlig läromedelsproduktion i DDR år 1967 och var i september 1983 på officiellt besök i landet tillsammans med sin minister, Lena Hjelm-Wallén. Två år senare tog han emot DDR:s utbildningsminister Margot Honecker till Sverige.

Ruben Agnarsson (18 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/19750

4 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Intressant!

Jag minns hur den kristna etiken successivt togs bort från skolan under 1960/70-talen. Den ersattes av ateistiska humanisters ideologiska ”sanning”. Man märkte det framförallt i de s.k. ”samhällsorienterande ämnena” (SO), alltså samhällskunskap, historia och geografi.

Sovjetunionens sovchoser och kolchoser beskrevs som rena paradisiska idyller. Man fick veta ytterst lite om Gulag, massutrotning och att arbetarna murades in i kanalsystemens murar när de inte dög som slavar längre.

Att minst 65 miljoner avrättades i förtid enbart i Sovjet det var sådant som kom som en chock för en senare, när man tog del av internationell objektiv litteratur. Här var det DDR-orienteringen som gällde. I Europabilden från Bergwalls skolatlas, så låg DDR i centrum av dubbelsideuppslaget, och stora delar av Sovjetunionen var med på Frankrikes och Spaniens bekostnad. Och USA hade man placerat undanskymt, långt bak i kartboken.

Permalänk | Anmäl #1 Lund, 2010-03-15, 22:33

Vad är poängen med det här debattinlägget? Finns det någon slutsats alls eller är det meningen att jag, som jag just gjorde, bara ska säga "jaha" för mig själv? Så folk har haft kontakter med DDR. Och? Inte någonstans får du ju ihop det med "klappjakten på kristendomen"! Du borde ägna dig mer åt att faktiskt behålla en röd tråd i det du skriver och bry dig betydligt mycket mindre om att bara svartmåla andra människor.

Permalänk | Anmäl #2 Joel, 2010-03-19, 14:44

Ett virrvarr av konspirationsteori och osanningar ihopvävda med korrekta beskrivningar av vissa detaljer i skolans historia. 1946 års skolkommission var en helomvändning för den svenska skolan. Den var i stor utsträckning en reaktion på vad som hänt under andra världskriget när auktoritarianismens yttersta konsekvenser blivit synliga. Kommissionen syftade till tre huvudmål: (i) att ändra värdegrunden från Gud och Fosterlandet till en demokratisk fostran där eleverna aktivt deltar i samtal och lär sig att grunda och uttrycka egna ställningstaganden enligt mogna överväganden och respektera andras synpunkter (ii) att öka jämlikheten genom en sammanhållen enhetsskola (som det hette då) i stället för en segregering mot läroverk eller folkskola i tidig ålder, (iii) att förändra undervisningen i en riktning där eleverna är mer aktiva, samarbetar i grupp, söker kunskap och arbetar projektinriktat. Föreställningen var att man lär sig genom aktivitet. Inspirationen kom helt och hållet från den amerikanska progressivismen, vars förgrundsgestalt var John Dewey. Den bygger på pragmatisk filosofi, demokratiteori och liberalism. De kommunistiska skolsystemen nämns ingenstans i några betänkanden och inget hyllande av Sovjetunionen har ingått i några svenska läroplaner eller skolidologier. Det är USA som varit förebilden. Där ingår som bekant i religionsfriheten att staten är neutral och inte tvingar på någon en viss tro. Den svenska skolan har före Kommissionen varit ett inferno av religiös auktoritet som med hot och straff tvingat barnen till den enda rätta läran. Ingen organiserad grupp har varit så aggressiv i sina påtryckningar på staliga skolutredningar och SÖ/SVs läroplansmakare som organiserade kristna, vilka fortfarande vill använda den statliga makten för att tvinga fram religiös indoktrinering. I motsats till vad du skriver har Utbildningsdepartementet under hela efterkrigsperioden gjort eftergifter och stärkt kristendomskunskapen eller kristendomens ställning inom religionskunskapen mer än vad utredare har föreslagit. Skälet torde vara rädslan att stöta sig med kristna väljargrupper. Ni kristna får tro vad ni vill men lämna skolan ifred från varje form av religiös indoktrinering.
Göran Linde

Permalänk | Anmäl #3 Göran Linde, 2010-06-04, 11:10

Om USA var forebilden for den svenska laroplanen, sa har sjalvklart Sovjetunionen haft en stark narvaro, pga det enorma utbyte av pedagogiska ideer som pagick, och annu pagar, mellan de tva lander (fran ca 20-tal till nutid). Lat dig inte luras av de ytliga 'ideologiska' skillander emellan, vilket endast ar en politisk fars.
Jag tycker visserligen att artikeln i hog grad saknade en rod trad, men inte handlar pastaenden om osanningar bara for att man anvande sig av eufemismer och vackra ordalag i den omskrivna laroplanen!
Varfor heter det religios *indoktrinering*, men inte politisk indoktrinering nar det handlar om de asikter som fors fram i svenska skolan (och i ovriga lander dar samma idelogi rader). Sjalvklart sitter vi fortfarande fast i elitens grepp--den har endast andrat skepnad; humanism/socialism/kommunism/totalitarianism istallet for religion. Spelar det egentligen nagon roll? Vi ar sa redigt hjarntvattade i detta land (liksom i resten av vastvarlden) att de flesta av oss inte har en aning om vad vi har blivit indoktrinerade in i. Liksom dogmatisk religion har anvands som elitens redskap i de senaste millenia, anvands nu dess motsats i samma syfte.

Permalänk | Anmäl #4 Josefina Hanson, 2010-06-21, 01:15

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.