Tack för att Sverige erkände folkmordet

Det är ingen överdrift att påstå att det tog ett tag innan man insåg att siffrorna 130 ”ja” och 131 ”nej” egentligen betydde 131 ”ja”. De flesta av oss var inställda att, efter en lång debatt, få höra ännu ett avslag på erkännande för att sedan gå hem och samla på ännu mer underlag för att visa varför det vore inte fel att erkänna händelserna i osmanska riket under första världskriget som folkmord. Känslorna var överväldigande. Och som undantag var det roligt att se vuxna människor gråta. Det var glädjens tårar.

Jag intervjuades av SVT strax efter när jag hade lämnat riksdagen men jag kan knappt komma ihåg vad jag sa. Jag kommer ihåg dock att jag sa att vi är så vana vid avslag att det här har kanske inte riktigt sjunkit in än.

Tankarna var inte riktigt samlade när jag fick frågan ”men varför kom erkännandet just nu?” Jag hade kanske inte något bra svar då, men vill ändå tycka att det är för att bevisningen var nu tillräckligt och argumentationen så bra för att man ska svara ”varför inte?” Tidigare kunde man skylla på okunskap och ovisshet i frågan. Idag har vi sju partier i riksdagen som alla medger att det var trots allt ett folkmord. Sen att vissa inte riktigt ville löpa linan ut och göra det officiellt är en annan sak. Men nu var Sveriges riksdag mogen för att erkänna. Våra tack går till alla ledamöter som har jobbat för denna sak, de som röstade ja för ett erkännande, men framför allt de modiga borgerliga ledamöterna som trotsade partilinjen och röstade enligt sin principiella övertygelse.

Det var tråkigt att höra på nyheterna att Turkiet hade kallat hem ambassadören i protest. Det är knappast någon som tvivlar på Sveriges stöd till Turkiet rent generellt och Sveriges stöd för ett turkiskt EU-medlemskap i synnerhet. Ett erkännande av ett historiskt faktum ska inte störa dessa relationer. Man hör ofta om att ett erkännande kommer att ge näring till de ultranationalistiska och odemokratiska krafterna som vill motarbeta ett turkiskt EU-medlemskap. Men jag vill hellre påstå att ett erkännande av sanningen snarare är stöd till de reformvänliga krafterna som är för ett öppnare Turkiet som ska våga lära känna sin förträngda historia och så småningom när man är redo för det även acceptera och konfrontera den.

Det var också tråkigt att höra från utrikesminister Bildt att vissa krafter i Turkiet har krävt att försoningsprocessen med Armenien ska inställas efter riksdagens beslut. Erkännandet skadade åtminstone inte mina goda relationer med Ahmet Önal, Svensk Turkiska Riksförbundets ordförande, som jag känner sedan folkmordskonferensen våren 2009. Vi må ha endast träffats vid två-tre tillfällen men våra möten och pratstunder, där vi har olika åsikter om händelserna under första världskriget, har alltid varit respektfulla och med positiva toner. Även nu utanför riksdagens åhörarläktare hälsade vi på varandra genom att skaka hand och pratade om debatten. Vi var, kanske förväntat, oense om debattens behov och resultatet av dess efterverkningar oavsett utgång. Efter omröstningen sprang vi på varandra bland folksamlingen som ringlade sig mot hissarna, skakade hand igen och önskade varandra lycka till innan vi skiljdes åt.

Jag vill hoppas att även Turkiet och Armenien kan fortsätta sin försoningsprocess på samma civiliserade och vänskapliga maner som jag och Ahmet kan bevisligen göra. Sveriges roll i hela denna fråga ser jag endast som positivt. Jag och Ahmet har ändå den gemensamma nämnaren att vi är lika mycket svenskar som vi är armenier respektive turk. Vi har utbildats och lärt oss diskutera och argumentera enligt den svenska öppna och sansade modellen som skiljer sig markant, måste man ändå medge, från den man är van vid i både Armenien och Turkiet. Om den svenska modellen kan åstadkomma det på mikronivå på hemmaplan, så är jag övertygad att Sverige kan även åstadkomma det på makronivå och ute i världen, bland annat mellan Armenien och Turkiet.

Att erkännandet kan läka sårar och främja försoning visades klart i och med debatten vi har haft i Sverige. Det var med stor glädje och stolthet som armenier och assyrier/syrianer/kaldéer lyssnade på Gulan Avcis anförande i riksdagen. Det var med stor beundran som man lyssnade på henne berätta om och beklaga kurdernas delaktighet i folkmordet samtidigt som hon, mycket riktigt, påpekade att det var långt ifrån alla som deltog i massakrerna och många kurder riskerade egna liv när de räddade tusentals armenier från en säker död. Detsamma gäller turkar. På vägen till erkännandet igår har vi fått mycket stöd av flera andra kurder i Sverige, bl.a. Sakine Madon och Özz Nujen som har aktiva i debatten under den gånga veckan och det är vi högst tacksamma för.

Erkännandet har utan tvekan fört våra folkgrupper närmare varandra och ett steg i rätt riktning. Jag är övertygad att vi kan göra likadant mellan turkar och de berörda minoriteterna, inne och utanför Turkiet.

Igår slutade politikerna i riksdagen att leka historiker och istället bekräftade forskarnas resultat. Om nu armenierna var överlyckliga så kan jag bara föreställa mig hur assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker kan ha känt. För första gången i historien har de nu fått ett officiellt erkännande av det som forskningssamfundet i IAGS resolution hösten 2007 kungjorde att även dessa folkgrupper bör erkännas som offer i det som i allmänhet är känt som Armeniska folkmordet. Jag kan redan nu ana den tacksamhet och det respekt som alla dessa människor här hemma och runt om i världen nu känner gentemot Sverige. Vad gäller forskningen så ska den alltid vara fri och dagens erkännande ska på intet sätt begränsa varken dess frihet eller yttrandefriheten för den delen. Vi vet väldigt mycket idag om det som hände i osmanska riket under första världskriget, men långt ifrån allt. Därför ska forskningen fortsätta med att ta reda på ännu mer, men det är nog dags att nöja sig med letandet efter ”om” det har hänt och gå vidare till ”varför” det hände och ”hur” kan vi på bästa sätt förstå de bakomliggande orsakerna för att kunna förebygga liknande mänskliga katastrofer.

Det svenska erkännandet av Folkmordet 1915 ser jag endast som positivt och inget annat än främjandet av demokratin i ett öppnare Turkiet och stöd till en ärlig försoningsprocess mellan Armenien och Turkiet. Tack Sverige för att ni bidrar till dessa positiva krafter med en bekräftelse och konfronteringen av sanningen.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/19621

24 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Vahagn Avedian - det DJUPT tragiska med ALLA dessa många folkmord - som har skett under framförallt de senaste ca 100 åren - är att det ALDRIG framgår att det ej alls är folk som mördar folk - utan det är ju ALLTID respektive länders MaktHavare och deras medlöpare som gör det.

Därtill så är ju HELA wår barbariska historia är bokstavligt talat fylld med ovedersägliga BEVIS på att: ”Våld - fysiskt såväl som ej minst mentalt, föder - för att ej säga göder än mera av våld !”

Hur lång tid (= mänskligt lidande) skall ytterligare behöva passera - innan wåra (video 4,5 min) ”kära” globala (video ca 10 min) MaktHavare och deras medlöpare har lärt sig den läxan månntro :?: - undrar Josef B.

Permalänk | Anmäl #3 Josef Boberg, 2010-03-12, 12:28

Känns som om denna debatten förts över huvudet på oss vanliga.
Så jag har ägnat morronen åt att googla upp minnet från historien, och kommit fram till att rätt ska va rätt.
Det känns absolut självklart att erkänna Armeniska förintelsen.

Media kunde ha bidragit till bildning, men den chansen missade de.
http://soldatmamma.blogspot.com

Permalänk | Anmäl #4 Carina NordenÅkerlund, 2010-03-12, 12:30