Själens osaliga längtan eller självmord på grund av vanvård?

Själens osaliga längtan eller självmord på grund av vanvård? Heter en ny bok av Audrey Niffenegger och den är enligt bokförlaget Albert Bonniers "En berättelse om kärlek som kan förlösas och förtjänas och de kusliga konsekvenser av att få som man vill"...

Eller kanske inte som man vill?

Varje självmord känns så vanvettigt onödigt - och varje gång media skriver om en känd persons val att för tidigt avsluta sitt liv uppstår debatter.

Ska man eller ska man inte skriva om det? Blir ett omskrivet självmord för andra deprimerade droppen som får dem att ta steget?

Varför skulle det vara så? Och vem bestämmer vad som är självmord eller inte? Är ett mångårigt destruktivt missbruk ett utdraget självmord? Är en person som kastar sig framför tunnelbanetåget medveten om att han/hon KAN dö?

Eller är det bättre att upplysa om att SJ är betydligt bättre om man ska säkra en plats hos Sankte Per därför att ett tunnelbanetåg många gånger enbart leder till ett liv som svårt handikappad?

Ska självmord ännu en gång hamna bland de "skamliga dödsorsakerna" som kanske rent av ska leda till att de inte ens får begravas i "vigd jord"? Självfallet inte.

Att som Expressen igår beskriva hur de anhöriga kan gå vidare - att göra oss uppmärksamma på signaler - att få omgivningen att förstå att "nu är det fara å färde" - DET är meningen med att skriva om självmord.

Att få oss vanliga dödlig att förstå att ett vackert utseende, en framgångsrik karriär, en familj som älskar en och att en person som "tycks ha allt" - inte alls behöver betyda att de mår bra i själen.

Att göra uppföljande reportage, att ta reda på de verkliga orsdakerna till att i bland mycket unga frivilligt lämnar jordelivet - det är också meningen.

Om exempelvis en trettonårig flicka tar sitt liv av döljande orsaker:

Hon har anmält sin mamma för grov misshandel - polisutredningen läggs ner (så gör man i nio fall av tio)

Socialtjänsten tar över - mamman säger att dottern är tonårstrotsig och bara snackar skit- socialtjänsten lägger ner utredningen

Flickan tvingas flytta hem till henne igen - och efter år av kränkningar orkar hon inte mer.

Är det då självmord? Eller statens indirekta mord?

Precis som tidigare skribenter anser jag att tabubelagda ämnen måste upp tilll ytan.

Av följande skäl: Ett självmord kommer att påverka efterlevande både själsligen och rent genetiskt. Varje gång det händer vuxna i alla fall - ställer vi oss frågan - vad gick snett? Kunde vi ha hjälpt dem? Fanns familjehemligheter så svåra att ingen annan utväg kändes möjlig?

Expressen gjorde ett fantastiskt arbete i går på temat när ytterligare en av våra begåvade unga skådespelare valde att avsluta sitt liv. Emil Forselius så skicklig, så vacker så nästan spöklikt lik Måns Zelmerlöv på vissa bilder...

Jag har sett vänner/anhöriga bli fullständigt förkrossade av självanklagelser - men också av ilska gentemot den döde: "Hur vågade han/hon" Varför lämnade han/hon oss på detta fruktansvärda sätt?" Vilket egoistiskt kräk"...

Jag tror personligen det är svårt att stoppa när en vuxen person verkligen bestämt sig - och jag kan inte med någon del av vare sig hjärna eller hjärta tro att någon gör det för att "djävlas".

Traumapsykologen Björn Lagerbäck intervjuades i Expressen i går och han sade att det viktigaste för att överleva en älskad människas självmord handlar om respekt för dennes beslut.
Säga till sig själv "Jag förstår inte varför X begick självmord men jag aceppter hans/hennes beslut"
Enligt Lagerbäck är det en möjlig väg att känna lugn.
Han avslutar: Vi måste inse att hur mycket vi än älskar någon så bestämmer var och en över sitt eget liv".

Lagerbäck är en klok medmänniska - frid Marcel, Emil, Johanna, Micke och alla ni andra.

Och NEJ sluta inte skriv om det - hjälp oss att hjälpa!