Var är den globala generationens nyheter?

Att globaliseringen bidragit till mer globala nyheter har av medieforskningen dömts ut som myt. När nu delar av branschen, framför allt tidningarna, genomgår en lönsamhetskris är det föga förvånande de internationella nyheterna som framför allt får stryka på foten, eftersom denna typ av information ses som både resursslukande och svårsåld. Från USA sprids en trend där utrikesbevakningen krymper och 'outsourcas': små notiser om politiska val, naturkatastrofer och tågolyckor, inköpta från de stora nyhetsbyråerna, äter sig in på de utrymmen som tidigare fylldes av analys och fördjupning. Även här i Sverige drar mediehusen åt svångremmen, men chefredaktörer och redaktionschefer, som DN:s Åsa Tillberg, försvarar neddragningarna med att säga att det finns andra sätt att göra bra nyheter på (Resumé 7/1).

Problemet är att dessa andra sätt lyser med sin frånvaro. Var finns de seriösa försöken till att utveckla journalistiken i den nya värld där gränsen mellan in- och utrikes många gånger är flytande? Genom sin globala känslighet och sin IT-kunniga befolkning - 'världens mest uppkopplade folk' - borde Sverige kunna ta täten i utvecklingen av nyheter som länkar samman nationen med omvärlden socialt, politiskt och kulturellt. Satsningar från public service och/eller från kommersiellt håll på att skapa den globala generationens nyheter skulle sätta svensk nyhetsproduktion på kartan. Dessutom skulle de samhällsekonomiska vinsterna bli betydande genom ökad omvärldskunskap hos befolkningen. Men ett sådant projekt kräver nytänkande bland nyhetsmedier, journalistutbildare och medieforskare.

Klimathotet, EU, världskonsumtionen och energikrisen är bara några exempel på att det svenska samhället inte längre är synonymt med det som sker inom Sveriges gränser. Därför behövs mycket mer av nationsöverskridande nyhetsrapportering. Det är sant att våra ekonominyheter dagligen återspeglar kapitalets rörelser över kontinentgränserna, men den globala verkligheten är så mycket mer än börssiffror. Visst finns det intressanta exempel, som när Aftonbladet lät sina läsare chatta med familjer på Grönland och i Irak för att skildra klimat och krigsvardag; och det stämmer att vi är välinformerade om att kinesiska Geely styr vad som sker på Volvo Torslanda och att epidemier kan utvecklas till globala pandemier, men utöver detta? Det behövs en ny journalistik som mycket tydligare bygger in omvärlden i den vardagliga bevakningen; som sammanlänkar tillsynes oberoende händelser och problem runt om i världen och som fångar sådant som på en och samma gång är inom- och utomsockens angelägenheter.

Inom medieforskningen ses s.k. 'glocal news' som nyhetsjournalistikens framtid, men utvecklingen går trögt eftersom det traditionella nyhetsbegreppet här ställs på sin spets. Om svenska medieföretag ska bli ledande i utvecklingen av den globala generationens nyheter måste de våga överge sin föråldrade paketering av världen där det lokala, nationella och globala åtskiljs snarare än sammanförs. Självfallet finns det enskilda journalister, särskilt på miljösidan, som är duktiga på att upplösa nationsgränser i sin rapportering men det finns inte som kompetens hos redaktörer och journalister i allmänhet, varken på nationell eller lokal nivå.

Den globala generationens nyheter är knappast dyrare än traditionell nyhetsproduktion, men eftersom det är en komplex värld som ska jobbas in i rapporteringen ställs samtidigt tuffare krav på omvärldskunskaper och källkritisk kompetens, såväl som på att tekniken används innovativt. Teknikanvändningen hos våra medier är alltför ofta pseudo-innovativ där man gör som alla andra för att visa att man hänger med genom olika interaktiva lösningar och UGC (user-generated content). Ny teknik ska dock inte kastas bort på gårdagens nyhetsformat, utan underkastas utmaningen att nyhetsmässigt sammanfläta Sverige med omvärlden. Det som kan och bör utvecklas är banbrytande onlinejournalistik för att hantera nätets informationsbanker; multinationellt parallellberättande; uppbyggnad av databaser nischade mot global omvärldsbevakning; genreutveckling där inrikes- och utrikesbevakning kombineras och förenas; etablering av världsomspännande journalistiska nätverk och samarbetsformer för utväxling av kvalitetsmärkt text och bild, m.m.

En annan viktig komponent är landets journalistutbildningar. Alldeles för många program ägnar sig enbart åt journalistikens nationsbyggande funktion, medan de globala perspektiven sopas under mattan. Konsekvensen blir att framtidens journalister skolas in i ett föråldrat 'samhällstänk'. Fler journalistutbildningar måste därför introducera den globala journalistiken, dvs. att lära ut hur man bäddar in globala perspektiv i den vanliga lokala och nationella rapporteringen, utan att för den skull blunda inför branschens traditioner och kommersiella villkor samt folks medievanor.

Vidare krävs det närmare samarbete mellan medieföretag och medieforskare. Bland landets nyhetsmakare verkar det finnas okunskap om att det i Sverige pågår internationellt etablerad medieforskning som också kan ha nytta för nyhetsutvecklingen. Samtidigt måste fler medieforskare se den tillämpbara potentialen med sin forskning och kunna tänka sig att ingå i samarbeten med medieföretag. Ett exempel på detta är kontakterna mellan forskare vid Örebro universitet och Stampengruppens Nerikes Allehanda kring utbildning i global journalistik och hur man integrerar globalt relevanta frågor i de lokala nyheterna genom olika webblösningar.

Sverige kan bli den plats där den globala generationens nyheter utvecklas på bred front, där lokala medier i Halmstad och Kiruna på längre sikt producerar sina egna 'glokala' nyheter, och där svensk public service tar ett kliv ut i världen genom att skapa unikare variant av BBC World News. Alternativet är att Sverige läggs till raden av länder vars breda kvalitetsjournalistik successivt sugs ned i Googleströmmen, i havet av sociala medier där ingen nyhetsmakare är bättre än någon annan. Med andra ord: den globala generationens nyheter handlar om att utveckla en hållbar och spännande journalistik för framtiden, men inte minst om att återta kommandot från de krafter som påstår att den demokratiska kvalitetsjournalistiken redan hunnit passera sitt bäst före datum. 

Så vilket av dessa två alternativ lockar mest, Eva Hamilton, Gunilla Herlitz, Jan Helin, och andra publicister runt om i landet?

Peter Berglez (1 artiklar)

Anmäl