Självmorden

Lennart Matikainen om Självmorden

När självmord blir den sista utvägen

Publicerad: 2010-03-04 18:03, Uppdaterad: 2011-11-02 17:11

Fyra människor, alla män, i min bekantskapskrets tog livet av sig och alla vittnesmål från omgivning och familj sa, att de inte berättat om sina planer och varit tysta om sina känslor. Vi kan även ofta få rapporter om unga, som i många år varit mobbade eller utsatta, som väljer döden som sista utväg. I vårt samhälle finns en stark segregation mellan vuxenvärld och barnvärld. Barnen känner sig bortglömda och förtroendet att dela med sig av sina känslor till vuxna finns inte. I detta vakum, kan döden bli den sista utvägen ur tomheten.

10 millningar
6 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Relationscoach och författare - arbetat med barn och unga i 15 år. Föreläser om självkänsla och antimobbning på skolor och samtalat med tusentals barn om livet.

Under alla år jag har arbetat med unga, föreläst på skolor, mött unga i svåra situationer, har jag ofta fått höra: "Du är den första vuxna som lyssnar på mig". Det är sorgligt och de unga svälter av brist på bekräftelse. De vuxna springer runt, försöker hinna med sina liv och ofta känner de unga att de är i vägen.

I mitt arbete med skolor och mobbning, kan barn gå år efter år, tysta och hålla inne på sin smärta. När de äntligen får ett tryggt möte, delar de med sig att "ingen vill lyssna och det är ändå ingen idé". Det är vi vuxna som behöver ta tag i detta. Vi kan inte "frysa ute" barnen och sedan bli förvånade när de gör sig själv illa. Vi har ett kallt klimat känslomässigt och vuxenvärlden lever i sina stressade huvuden och de unga känner att det inte kan nå fram. Vårt samhälle premierar för mycket prestation och för lite självkänsla och samtal.

Om ingen lyssnar och de unga inte får utlopp för sina känslor, blir trycket inombords för stort. Antingen sker explosion utåt, eller implosion inåt. Vålder kan vändas mot andra, eller inåt mot sig själv. Det är de tysta barnen och människorna som behöver mest uppmärksamhet och vi måste träna barnen i hem och skola, att prata om även svåra saker. Det krävs så lite egentligen och alla vuxna har alltid några minuter till övers, att ta ett par andetag och bli närvarande och lyssna. Dessa få minuter kan rädda många liv. Se barnen, bekräfta dem, lyssna på dem och behandla dem väl. Ett barn med god självkänsla kan berätta om sina känslor, men då måste det finnas lyssnande öron.

Vi behöver ge de unga en god grund och det är vårt och samhällets ansvar. Om vi inte gör det nu, kommer fler att lida. Det är vi som visar barnen vad som gäller och detta är vad de sedan lever efter.

Lennart Matikainen (35 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/19246

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

”Vårt samhälle premierar för mycket prestation och för lite självkänsla och samtal.”

Jo, det är nog så. Framförallt primernas en fördummande prestation i allt för hög grad. Och då tänker jag på mode, statusvaror, bra ekonomi och liknande. Hur vore det om svensken skaffade sig ett allmänbildande och mer humant innehåll inombord istället?

De är ju bara alltför tydligt att statusjägarna inte nöjer sig med att ha det bra själva. De missunnar samtidigt andra att ha det nästan lika bra. De blir inte riktigt fyllda förrän de ser uteliggare ligga i rännstenen, så att de kan känna hur bra de har det vid en jämförelse.

Tyvärr blir även en sådan här glädje kortvarig, om inte den ekonomsikt insnöade har något själsligt innehåll. Då kommer mobbingen in, och bara misstanken att den med lägre status kan känna sig en smula nöjd, gör att den med högre materiell status får dåndimpen.

Det här sker inom alla samhällsskikt, men är troligen mest framträdande inom medelklassen. Det är hög tid att börja idiotförklara sådana som skriver och suktar efter mode och lyx. För häri bottnar en stor del av utslagningen. Jag känner till föräldrar som fått sina barn mobbade för att jackan och övriga kläder inte var tillräckligt ”inne”, trots att de var hur hela och funktionsdugliga som helst. Ska någon trend över huvud taget skapas, så ska det vara en trend mot denna enfald. För den ligger bakom så mycket av nervärderandet av andra människor, och är roten till hysterin. En trend för att låta människor bete sig avvikande så länge de inte stör andra en just de inskränkta modedockorna vore också välkommen.

Titta i annonser och tidningar där man skriver om vilka kläder som är ”inne”. Ofta skiter man i vad plaggen har för material, t.o.m under kalla vintern består plaggen av något så idiotiskt som fuktskapande och kylande bomull. Huvudsaken är att man ska tvinga människor att ta på sig vad som är inne för dagen. Vi som har lämnat ungdomen kan ofta skita i dumheterna, men barn och ungdomar har ett betydligt kraftigare socialt tryck att besegra.

Jag har bra tagit kläder som exempel här. Det är mycket annat inom trender och stilarter som måste följas. Tyvärr. Men låt oss slå ett slag för att ”ren och hel” räcker. Och hur mycket tid och energi går inte åt för att hålla sig ajour och shoppa? En tid som skulle kunna ha används till att skapa sig lite kulturell allmänbildning under istället. Dessutom måste kufen, originalet hyllas, för det finns ingen som höjer toleransen så mycket som avvikaren, eftersom det då blir lättare att åtminstone avvika något.

För att människor skäms för att söka vård för depression el liknande, visar bara alltför tydligt att det är något fel med det yttre trycket.

Permalänk | Anmäl #1 Lund, 2010-03-05, 00:27

Bra artikel. Argumentationen är så självklar och samtidigt så kortfattad och enkel. En av de bästa artiklar på Newsmill någonsin.

Permalänk | Anmäl #2 Curth med K, 2010-03-05, 09:32

Jättebra artikel och så sann! En vän till mig tog sitt liv i veckan och allt som finns hos mig är frustration över att hon inte fick hjälp. Hon som jag har gått till Psykmottagningen till våra kontakter och varit ärliga med vad vi känt och att livet kändes ohållbart, vi har aldrig blivit lyssnade på. Efter att jag försökt ta mitt liv ett 15-tal gånger så insåg jag att det helt enkelt inte var meningen att jag skulle dö, även om tankarna finns kvar.

Min vän finns dock inte längre, hon blev som jag 29 år.
/Miss Li

Permalänk | Anmäl #3 Miss Li, 2010-03-06, 17:55

Självmord är mycket vanligt i Sverige. Själv känner jag minst 4 som gjort detta, Iof är jag 58 år men det finns ytterligare personer som jag kännt som begått självmord. Det känner jag på mig.
Min fru är från ett helt annat land med annan kultur. Mycket stora släkter och dom flesta i hennes land är troende. Förekommer nästan inte alls sjävmord där. Så det är något i vår kultur som gör det,,att det liksom är acceptabelt. Själv även fast jag inte är troende ,, så tror jag det beror på det. Här lever vi mest utan en djupare mening i livet och utan den respekt och gåva vi fått av att leva. Vi lever mycket ytliga liv här och får vi en svacka så har vi inte den insikten eller tro som kan göra oss starka igen

Permalänk | Anmäl #4 Adam, 2010-03-07, 01:58