Vanvårdade är inte kompetenta i Stockholm

Är det ett borgligt fenomen att Stockholm Stad vägrar diskutera eller ta till vara kunskap som finns i grupper som består av vanvårdade vuxna. Eller är det ett förakt för att det saknas, vad som populärt inom Alliansen kallas formell kompetens! Samhällets Styvbarn som arbetar för upprättelsen av i barndomen vanvårdade vuxna, vil av naturliga skäl inte att historien skall upprepas. Detta har gjort att man tog intiativ till ett projekt för ungdomar för att ge dem en chans att göra sin röst hörd. För att stötta gruppen skulle vuxna ur den sk vanvårdsgruppen finnas tillhands som mentorer och stödpersoner. När Stockholms Stad avslog med beskedet att vanvårdade saknar kompetens är det ytterligare en kränkning och nedvärdering av människors erfarenheter. Inom det som kallas vanvårdsgruppen finns allt från professorer, doktorander, läkare, skådespelare, psykologer, lärare, journalister till vanliga yrken som förskolellärare, målare etc. Att utnämna den bredden till bristande kompetens är ett hån av såväl beslutande politiker som handläggande tjänstemän. Med andra ord alla vanvårdade är inte marginaliserade eller lever i dysfunktionella miljöer.

Ytterligare hur vårdslöst Stockholm Stad hanterar seriösa satsningar var Kulturnämndens handläggning om stöd till uppsättningen av Silverfisken, efter Sofia Rapp-Johansson debutbok med samma namn. Uppsättningen på Teater Giljotin fick en av de bästa recensioner jag läst på  SVDs kultursida. Kulturnämnden avslog ansökan om bidrag till pjäsen och när skådespelerskan Åsa Wideen sedan ringer för att höra om varför svarar tjänstemannen att "ni fick ju så fina recensioner i Svenska Dagbladet". Detta skulle alltså tas för intäkt att pjäsen blev en kassasucce. Silverfisken blev ingen kassucce men ingen gick oberörd från pjäsen och de efterföljande samtal som genomfördes efter ett par av föreställningarna visade på ett genuint intresse för det tema som Silverfisken bygger på, barns utsatthet och incest. En hantering som kunde pågå i flera år trots att sociala myndigheter, läkare mfl kände till vad som skedde.

Det finns ett förakt från politiker i Stockholms Stadshus gentemot erfarenheter och kunskaper som förvärvats den långa vägen, genom egna upplevesler och trauman. På annat sätt kan jag inte tolka avslaget till Vanvårdsprojektet och avslaget till Silverfisken. I GÖTEBORG hanterar man frågan helt annorlunda. Samma dag som delrapporten om vanvård presenterades dominerades hemsidan av erbjudanden om  hjälpinsatser till de människor som behövde någonstans att vända sig. Krishantering lärde man sig efter Tsuniminkatastrofen och med den gruppen som grund kunde man snabbt mobilisera också för gruppen vanvårdade vuxna. Det behövdes inte ens en politisk process för att ta tag i detta, Michael Ivarsson på enheten för sociala resurser väckte frågan och sedan var det klart.

Jag vill inte ställa två kommuner mot varandra, men jag måste fråga mig vad som får Göteborg att förstå allvaret medan man i Stockholm blundar och dessutom kränker en grupp som utsatts för kränkningar hela sin barndom över att inte duga. Jag vill heller inte tro att det är ett politiskt fenomen, eftersom det i protokollet från Socialtjänst och Arbetsmarknadsnämnden beskrevs som ett enhälligt beslut, utan reservationer från, S, MP och V.

Eller är opositionen i Stadshuset så svag att man inte vågar eller inte orkar sätta sig emot borgarnas beslut.

Anne Skåner (78 artiklar)

Anmäl