Svar till Rodney Åberg

Rodney Åsberg tycks kunna lägga mycket tid på långa debattinlägg. I sitt svar, publicerat den 8 februari, fortsätter han att argumentera för att SAK, genom att använda det informella banksystemet Hawala, under talibanernas styre i Afghanistan 1996-2001, de facto stödde regimen. Han bygger detta resonamang på två huvudsakliga punkter.

För det första att SAK genom att transferera summor genom hawalasystemet som betalades i dollar i Peshawar, Pakistan, och togs ut i afghanis (afghansk valuta) av SAKs regionskontor i Afghanistan, indirekt bidrog till att Taliban fick tillgång till hårdvaluta, som de (och Al Qaida) sedan kunde använde för diverse inhumana aktiviteter.

För det andra, och då med citat från en systemrevision av SAK som gjordes 2001, försöker han leda i bevis att SAK inte hade kontroll över de summor som överfördes. Och därmed, antyder Åsberg, är det så gott som bevisat att svenska biståndsmedel gick direkt till Taliban.

För att börja med det första, påstår Åsberg, att "talibanerna hade ... sin egen tryckpress genom vilken miljarder "afs" (afghanis) trycktes upp." Produktionen av dessa "miljarder afs" är grundbulten i hans argumentation, för utan kontroll över sedeltryckandet kunde Taliban givetvis inte utnyttja hawalasystemet för att skaffa sej hårdvaluta.

Nu är det tyvärr så att Åsberg har totalt fel vad det gäller produktionen av afghanis, då fakta är att Taliban inte hade någon tryckpress för sedlar. De afghanis som var i omlopp under talibantiden kom från Norra Alliansen med Buranhuddin Rabbani som då fortfarande var Afghanistans internationellt erkände president. Sedlarna trycktes i Moskva och transporterades till Norra Alliansen i Afghanistan.

Vilken valuta användes då i de områden som kontrollerades av Taliban? Jo, i gränsområdena till Pakistan var det pakistanska rupees som gällde, och längre in i landet både rupees och afghanis. De senare spreds från Norra Alliansens område genom handel, individer och hawala. Den självklara huvudpoängen är dock att Taliban inte kontrollerade produktionen av afghanis, och med det slås grundbulten i Åsbergs resonemang ut. Plus att om det var någon som indirekt fick tillgång till hårdvaluta genom hawalaöverföringar, så var det Norra Alliansen som slogs mot Taliban i det inbördeskrig som då rasade, och skall man följa Åsbergs tyckanden, så var det väl bara bra. De dödade ju talibaner.

För att fortsätta med det andra påståendet som Åsberg använder som huvudargument och som han hämtar ur den systemrevison som gjordes 2001; att regionskontoren kunde ta ut "obegränsade summor" som "förskott", och som "platskontoret sedan inte kan vägra att betala", så upprepar jag att detta helt enkelt inte stämmer med hur de verkliga förhållandena var, vilket också påpekades till konsulterna vid de genomgångar av systemrevisionen som gjordes. Regionskontoren kunde inte ta ut några summor överhuvudtaget utan att förskottet först hade godkänts av finansavdelningen på platskontoret i Peshawar. De hade givetvis en handkassa, en s k "petty cash", som användes för mindre inköp, och som bokfördes och rapporterades i laga ordning. Dessutom var de regionschefer, som var en av de tre som skrev under kvittona på att pengar mottagits, svenskar, vilket i o f sej inte är en hundraprocentig garanti mot korruption, men som definitivt begränsade möjligheterna därtill.

Åsberg fortsätter med sina paranoida misstänkliggöranden i god stil och skriver: "Vad hände sedan med dessa pengar. Vet Fänge det?" Och antydan är klar; nämligen att pengarna gick till Taliban och andra skumma typer, och att jag som platschef inte hade den blekaste aning om detta. Men nu är det faktiskt så att Fänge vet vart pengarna tog vägen. De användes för att betala löner till personal, främst lärare i 450 skolor och hälsovårdspersonal i 167 kliniker, till mediciner och annan utrustning, till läroböcker och annan material till 170.000 elever, varav nästan 40.000 flickor, till vidareutbildning av lärare och hälsovårdspersonal, till material och annan utrustning för tillverkande av proteser, till dricksvattenbrunnar, utsäde, osv, osv. Det är bara att läsa årsrapporterna där allt står beskrivet i detalj. Går bra att beställa genom SAK i Stockholm och inkluderar en vederbörligen reviderad finansiell rapport.

Till det kommer ett antal utvärderingar som skett genom åren, samt SAKs eget monitoreringssystem, som förvisso funnit (och finner) brister men som i stort har gett ett väl godkänt betyg till SAKs biståndsprogram. Och det inkluderar också den systemrevision från 2001 som Åsberg citerar, men där han nogsamt har undvikit stycken, där det t ex står, att "SCA has an extensive system of rules for handling funds which to the greatest possible extent formalises and structure the routines", och vidare att "SCA has developed a system for transfers with an impressive degree of security. Transfer methods are strictly defined and prioritised , instructions very strict and security aspects have been taken into account in all parts of the system."

Ovanstående betyder inte att SAK är fritt från korruption. I en organisation som i slutet av 1990-talet hade 8-10.000 anställda, som arbetade i ett av världens fattigaste länder, som befann sej mitt uppe i ett inbördeskrig, där det inte fanns en fungerande stat och därmed inte ett fungerande rättsväsen, förekom det givetvis korruption. Poängen är dock två. Ett, att de system för uppföljning, kontroll och monitorering som varit ett av SAKs adelsmärken sedan arbetet påbörjades 1982, gör det synnerligen svårt att stjäla pengar från organisationen. Och två, att det förvisso finns korruption och att då det upptäckts, erforderliga åtgärder vidtagits - både vad det gäller att stänga eventuella "windows of opportunities" i systemen och de personer som bevisats som skyldiga. Därmed inte sagt att vi upptäcker all korruption, men vi vågar påstå att kontrollsystemen är av en sådan art att det begränsas till ett minimum.

Sedan till Åsbergs påstående att det inom SAK fanns "talibaner i ledande ställning", som givetvis syftar till att stärka det redan framförda misstänkliggörandet att SAKs pengar egentligen gick till talibanrörelsen, alternativt att vi inte visste om så var fallet. Hur det nu skulle gått till med de kontrollsystem som fanns (och finns) på plats och där varje peng bokfördes och följdes upp. Åsberg får ursäkta, men jag var platschef för SAK först mellan 1982 till 1990 och sedan i en andra omgång mellan 1997 och 2001, den senare omgången under den period då Taliban satt vid makten. Jag kände personligen samtliga ledande afghaner bland personalen, tillbringade mycket tid på möten, under kvällar, på fältbesök med dem och diskuterade ofta politik och det som hände i landet. Det fanns bland dem, speciellt under Talibans tidigare, mera populära period, människor som hade vissa sympatier för rörelsen - inte religiösa men väl pashtunskt nationalistiska och för att de gjorde slut på det förhatliga s k kommendantväldet. Längre fram när Taliban visat sitt verkliga ansikte, blev de väsentligen mindre populära. Däremot fanns det ingen bland SAKs ledande personal som, efter vad jag vet, var aktiva medlemmar i talibanrörelsen. Om Åsberg nu vet bättre, så upprepar jag min begäran att få namn och arbetsplats på dessa personer. Han försöker ju ge intryck av att ha säkra källor. Lösa rykten eller vad någon råkade säga i ett eller annat sammanhang är inte giltiga bevis. I all synnerhet som Afghanistan är ett land där muntlig berättarkonst och ryketsspridning tillhör de mera populära nöjena.

Åsbergs bägge inlägg andas ett fördömande och misstroende mot att SAK fortsatte sitt biståndsarbete i Afghanistan under talibantiden. För en docent i u-landskunskap är detta anmärkningsvärt. Jag antar att Åsberg är bekant med begreppet "folk till folk" inom biståndet, vilket är en av SAKs grundläggande principer för arbetet i Afghanistan. Vi fanns där under 1990-talet inte för någon av de stridande fraktionerna, liksom vi idag fortsätter vårt abete inte för USA, Karzai-regeringen eller Taliban utan för det afghanska folket. Och för att vara mera specifik om talibantiden, så förmådde SAK att bl a ge skolutbildning till tiotusentals flickor, trots Talibans förbud mot detta, och detta till en grad att det under denna tid fanns områden på afghansk landsbygd, där det gick fler flickor i skola än någonsin tidigare i landets historia. Enligt Åsberg skulle SAK ha övergett dessa flickor och all de andra fattiga människor som fick ett aningen bättre liv genom det arbete vi utförde; något som rimmar synnerligen illa med hans patos för de fattiga i världen.

Till slut en stillsam undran om hur Åsberg väljer sina kritikobjekt. Varför ägna så mycken tid och bläck till att gå på SAK, när det finns massor av byråkrati, ineffektivitet, profitsyften, revirtänkande och etnocentrism inom biståndet - för att inte tala om den politisering och militarisering av biståndet som vi inte minst ser här i Afghanistan. SAK är sannerligen inte perfekt, men vi har varit principfasta i vår solidaritet med och engagemang för det afghanska folket och alltid haft en ärlig strävan att bedriva ett så effektivt arbete som möjligt. Vi tar tacksamt emot kritik som syftar till att förbättring av det vi gör, men vi accepterar inte anklagelser som är grundade på felaktigheter, hörsägen och rent ljug. Och med detta anser jag debatten avslutad.

Kabul, 24 februari 2010