Intet moralsk dilemma å stötte Israel

I en artikkel publisert på denne websiden, går Helene Cherif og Ingalil Bjartén ut med harde påstander mot Israel og sionismen. Anklagene er for mange til å behandle hver enkelt, men nedenfor følger kommentarer til utvalgte deler. Det er dessverre så alt for lett å strø rundt seg med ord som kolonisering, etnisk resning, apartheid, rasisme, okkupasjon osv. Disse ordene gir, forståelig nok, den ønskede emosjonelle reaksjonen av avsky. Men for å motbevise slike påstander kreves det ofte lengre utlegninger;  utlegninger som dessuten ikke appellerer til følelser, men til intellektet. Dette er en kamp i oppoverbakke, men det går heller ikke å la slike påstander stå uimotsagt.

Cherif og Bjarten siterer flere forskere som støtter deres påstand om at jødene, i forbindelse med krigen i 1948, hadde en bevisst policy av etnisk rensing av arabere. To saker er verd å nevne i denne forbindelse: For det første, de forskerne som nevnes er alle sterkt ideologisk motiverte. Deres selektive bruk av historiske fakta samt deres tolkning av disse er meget tvilsom; visse skulle kalle deres verk for propaganda. Det faktum at andre forskere kommer til helt andre konklusjoner gjør i det minste at Cherif og Bjartens fremstilling av saken som om dette var aksepterte fakta, ikke holder mål. Benny Morris, som var blant de første såkalte historiske revisjonistene og meget kritisk til den allment aksepterte presentasjonen av historien, konkluderer likevel at det ikke fantes en bevisst policy av "transfer." (Dette var ordet som ble brukt på den tiden og i de få tilfeller der det ble diskutert, henviste det til forflytting av arabere fra områder som var tenkt å tilfalle den jødiske staten.)

Men her kommer vi til det andre viktige poenget. Det faktum at enkelte sionistledere har uttalt seg i termer av transfer gjør ikke fenomenet til en vedtatt policy. Det stemmer at det fantes en debatt om denne saken, men ingen har til nå kunnet bevise at det ble tatt en formell avgjørelse i favør av det. Tvert imot finnes det mengder av bevis på at de jødiske lederne oppmuntret araberne til bli værende mens forskjellige arabiske ledere oppfordret, beordret, og i mange tilfeller tvang, sine brødre til å forlate sine hjem.

I juni 1949 besøkte Sir John Troutbeck som da ledet britenes Midtøstenkontor i Kairo, Gaza for å undersøke det voksende flyktningeproblemet. Mange palestinske arabere hadde da ankommet Gaza fra sine hjem i det som nå var blitt Israel. Troutbeck skriver at han ble overrasket over at flyktningene ikke uttrykte noen bitterhet mot jødene, men derimot mot Egypt og andre arabstater. "'Vi vet hvem våre fiender er', sier de, og henviser til deres arabiske brødre som, sier de, overtalte dem uten grunn til å forlate deres hjem."

Nå er det undertegnedes overbevisning at det ikke fantes en policy av transfer. Men om man som Cherif og Bjarten tror at en slik fantes, betyr det likevel ikke at man behøver akseptere deres konklusjoner. Cherif sier i en kommentar at man i en debatt har "rätt att påpeka att Israel gör fel även om man inte i samma artikel drar upp även fel begångna av andra länder." Dette stemmer! Men for å være troverdig, må man i det minste ta med vesentlig bevismateriale som påvirker denne partens, i dette tilfellet jødenes, oppførsel. Gjør man ikke dette, får det hele en smak av propaganda. I en rettssak holder det ikke bare å se på selve overgrepet, men man må også se på hendelsesforløpet som ledet opp til dette. Det kan finnes formildende omstendigheter. En slik omstendighet kan for eksempel være motpartens oppførsel.

Cherif og Bjarten unnviker dette og hopper direkte fra 1897, fremstilt som sionistenes plan for å ta over det som senere ble Palestinamandatet, og til 1948, fremstilt som implementeringen av denne planen som inkluderte etnisk rensing av arabere. Men derimellom hendte det andre saker. Det er umulig å gå i detalj på dette, men man må huske at på begynnelsen av 1900-tallet var jødene i sterkt mindretall i denne delen av det ottomanske imperiet. De var få, svake, og sårbare. Dette ledet også til flere arabiske massakrer på jødene blant annet i 1929 i Hebron da 133 jøder ble massakrert. De arabiske angrepene fortsatte og i oppløpet til krigen i 1948 fantes det absolutt ingen tvil om hva som var de arabiske statenes mål; utslettelse av den jødiske staten. Det er et historisk faktum at jødene sloss for sin eksistens under krigen i 1948. At det under krigens hete skjedde overgrep fra jødisk side også, kan ikke fornektes. Men fantes det en policy av å begå overgrep; nei!

Cherif og Bjarten gir følgende sitat: "De sionistiska styrkorna hade operationella order om att förstöra byar, för att utrota minnet av palestiniernas närvaro i landet. Moskéer, kyrkor, skolor och kyrkogårdar vanhelgades och förstördes... ." Om man idag besøker Israel, vil man se moskeer, minareter og kirker i mangfold. Hver femte person man møter vil dessuten være araber - med israelsk statsborgerskap. Kynisk talt, om de tidlige sionistene hadde en policy av etnisk rensing, så mislyktes de stort. Vladimir Jabotinsky, av mange ansett for å være en rasist og ekstremist, skrev i en artikkel i 1923 at i en fremtidig stat skal araberne være statsborgere på like fot med jøder i alle sektorer av nasjonens offentlige liv. Israel idag er et sterkt bevis på at Jabotinskys standpunkt var det dominerende og at det aldri fantes en policy av transfer.

Til Cherif og Bjarten gjenstår det da å si: Israel har rett! I motsetning til hva Cherif antyder i sin senere kommentar, så utgjør det absolutt ikke et moralsk dilemma å stille seg på Israels side i denne saken. Israel er en moralsk nasjon som under meget vanskelige forhold gjør sitt ytterste, hvilket er langt mer enn andre demokratiske nasjoner gjør, for å overholde internasjonal lov og rett. Dette betyr ikke at Israel gjør rett i ett og alt. Selv ikke Israel er ufeilbarlig. Men den jødiske nasjonen har en moralsk standard som med fordel kan sammenlignes med hvilken som helst annen nasjon.

Roar Sørensen

Roar Sørensen (8 artiklar)

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] - Mojtaba Ghotbi: Ny politik behövs gentemot Iran. Vad kan Sverige göra? - Roar Sørensen: Intet moralsk dilemma å stötte Israel - Afshin Motamedi: Det värsta svensk politik gjort mot folket i Iran. (2009) - Human Rights Watch [...] Blogg:Tramsig notis i Expressen illustrerar svensk Mellanösternrap, 2010-03-02, 03:09

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/19090

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Sunt och balanserat inlägg!

Permalänk | Anmäl #1 Anders Gerdmar, 2010-03-01, 19:50

Men vad är det med svenskar och förhållandet till judar och staten Israel? Varför denna illvilja? Ofta, hos många, många etniska svenskar. Vad är problemet? Varför inte hellre engagera er i att få fram alla fakta över Sveriges "neutralitet" och agerande under andra världskriget. Det vill ingen tala klarspråk om. Varför? Förmodligen därför att det inte är vackert. Hur många liv har vårt land indirekt på sitt samvete? (och innan någon drar upp Raul Wallenberg så var det en privatpersons initiativ, inte landets hållning) Vilka kända svenska namn skulle dyka upp? Sopa framför egen dörr innan ni kritiserar andra. Och jag är etnisk svensk så långt tillbaka som det går att släktforska därför tar jag mig rätten att kritisera mitt eget land och mitt eget folk, varav många är väldigt selektiva när det gäller att ta till sig historiska fakta och bakgrundsorsaker till situationer som finns idag.

Permalänk | Anmäl #4 Albin, 2010-03-03, 13:05

Hmmm, varför är artklen skriven på norska? varför inte hebreiska eller arabiska?

Permalänk | Anmäl #5 Patric, 2010-03-03, 14:06

Albin. Vad var det som var fel med Sveriges agerande under andra världskriget? Vad borde Sverige ha gjort istället, och vilka andra länder anser du handlade mer moraliskt föredömligt?

Permalänk | Anmäl #6 Ässet, 2010-03-09, 22:05

Mycket bra artikel, tack!

Judar förbjöds ju bo på Västbanken mellan 1948 och 1967 då Västbanken ockuperades av Egypten. Detta förbud stred förstås mot folkrätten.

Och judarna i länderna i Nordafrika och i Mellanöstern fördrevs under 1940-, 1950-, och 1960-talen. Detta stred förstås också mot folkrätten.

I Israel finns en betydande arabisk minoritet och i området mellan floden och havet bor miljontals palestinier.

Så vem är det som bedriver etnisk rensning egentligen?

Permalänk | Anmäl #9 Tom Nylund, 2011-02-13, 13:04