RÅ:s utredning – rundgång i rättsrötan

1983 döms överstelöjtnanten i Flygvapnet Bertil Ströberg till sex års fängelse för grovt spioneri. Han påstås ha överlämnat ett brev med hemliga försvarsuppgifter till polska konsulatet.

Det enda domstolarna grundade sina fällande domar på var att Ströbergs berättelse om sin kontakt med en person som kallade sig Sven Roland Larsson skulle vara osannolik och påhittad.

Men den 27 september 2009 avslöjade Kalla Fakta att det fanns tidigare hemligstämplade dokument i Säpos arkiv, bl.a. ett PM från den förre statspolisagenten Lennart Savemark. Dokumenten hade undanhållits för Ströberg och domstolarna. Savemark förklarade i sitt PM att namnet Sven Roland Larsson hade figurerat tidigare i spionerisammanhang, redan 1957.

Att Säpo och Försvarsstabens säkerhetsavdelning själva fäste stor vikt vid Savemarks uppgifter framgår av hemligstämplade förhör hösten 1984. Man ville uppenbarligen få utrett om Ströberg 1957 hade extraknäckt som postsorterare i Stockholm och där skulle ha snappat upp en agentrapport från Savemark. Man ville helt enkelt få det till att Ströberg skulle vara 1957 års Sven Roland Larsson. Men Ströberg gick då på Försvarets Läroverk i Uppsala och hade mycket små, varför inte säga obefintliga, praktiska möjligheter att extraknäcka i postsorteringen i Stockholm. Förhören gav heller ingenting i den riktningen. En rimligare hypotes är att 1957 års Larsson var en mullvad hos Statspolisen. 1983 års Larsson på Djurgården var sannolikt en öststatsagent.

Enligt en annan uppgift i Säpos arkiv, som också har undanhållits domstolarna, hade en person efterfrågat post till Sven Roland Larsson på postkontoret Solna 1, efter det att Ströberg hade gripits men innan uppgiften om namnet hade publicerats i media.

Man kan således nu helt utesluta att Ströberg själv har hittat på namnet Sven Roland Larsson. Hans uppgifter om händelsen på Djurgården och Larssons begäran att han skulle hämta ett brev på posten borde därför kunna betraktas som trovärdiga och sannolika av en domstol. En ny rättegång kan bara fria Ströberg.

Att undanhållandet av bevisuppgifterna har uppdagats först 2009, 25 år efteråt, att myndighetsfelet är mycket allvarligt och att det helt i onödan lett till en svår kvartssekellång tragedi för Ströberg och hans familj utgör ett starkt motiv för en skyndsam oberoende utredning, fristående från HD:s handläggning av Ströbergs resningsansökan.

Både JO och JK har angett Ströbergs resningsansökan som skäl varför de inte vill utreda undanhållandet av bevisuppgifterna. Det är inte relevant. Resningsansökan avser enbart Ströbergs skuld i brottmålet, medan en utredning av hemlighållandet av bevisuppgifterna skulle avse myndighetsansvar för ett mycket allvarligt brott som Säpo och/eller åklagarmyndigheten har begått med avsikt. Om detta brott sattes på pränt i en oberoende utredning skulle Ströbergs resningsansökan stärkas. Det är tydligen vad myndigheterna av någon anledning vill undvika.

Att begära resning i detta mål vid 77 års ålder och 26 år efter den första domen innebär en oerhörd kraftansträngning för Ströberg och hans familj, både fysiskt och mentalt. Vad hade hänt om han inte hade ansökt om resning? JO och JK skulle sannolikt ändå ha agerat lika fegt. Det skulle i sin tur innebära att frågan om undanhållandet av de viktiga bevisuppgifterna aldrig skulle bli utredd. Och Ströberg skulle aldrig få upprättelse.

Det är överåklagare Jörgen Almblad vid Riksåklagaren som nu har fått uppdraget att göra utredningen åt Högsta Domstolen. Almblad har tidigare varit chef för Rikskriminalen och överintendent på Säpo. Dessutom har han haft flera åklagarbefattningar. Detta hans tidigare engagemang och gamla kollegiala band gör honom olämplig att utreda det mycket allvarliga rättsövergrepp som just Säpo eller åklagarmyndigheten begick 1984 genom att hemlighålla de aktuella bevisuppgifterna. Det finns stor risk för att han i kameraderiets anda vill tvätta de inblandade myndigheternas händer och fortsätta mörkandet. Det finns således stor risk för att Högsta Domstolen kommer att få ett undermåligt eller felaktigt underlag för sin fortsatta bedömning av målet.

Det allvarliga myndighetsfel som Säpo och/eller åklagarmyndigheten begick 1984 måste i stället utredas av en helt oberoende instans med stark integritet, kompetens och rättskänsla eftersom det sannolikt rör sig om allvarlig korruption på mycket hög nivå.

På grund av myndigheternas passivitet och fallets unika karaktär i svensk rättshistoria har jag, som en sista utväg, bett justitieminister Beatrice Ask att instruera om en oberoende utredning. Hon har svarat att hon med hänvisning till Regeringsformen är förhindrad att ingripa i ett enskilt ärende. Men jag anser tvärtom att hon är skyldig att ingripa eftersom myndigheter som Jo ochg JK vägrar att göra en oberoende utredning av rättsövergreppet. Att ta initiativ till en oberoende utredning är inte samma sak som att t.ex. beordra en kammaråklagare att ändra sitt beslut eller instruera HD att bevilja resning.

JK Göran Lambertz skriver så här vackert om rättssäkerhet på DN Debatt den 13 november 2009:

"Rättssäkerhet kan beskrivas som den säkerhet för enskilda som en god och förutsebar rättsordning ger och vars yttersta garanti är att ingen döms för brott utan fullt bevis. Den som blir oskyldigt anklagad för brott är beroende av rättssäkerheten."

Bertil Ströberg har inte bara dömts utan fullt bevis. Han har dömts trots att det fanns bevismaterial som kunde fria honom, men det materialet har olagligen undanhållits domstolarna. Det är hög tid att på allvar utreda denna rättsröta. För att garantera rättssäkerheten bör detta göras oberoende av Ströbergs resningsansökan till HD och av en från Säpo och åklagarmyndigheten fristående instans.

Pär Jansson (8 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/19004

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Rättsrötan i det här landet är total hoppas att åtminstone några av fångarna i våra fängelser är skyldiga.

Permalänk | Anmäl #1 susanna svensson, 2010-02-28, 19:23

Motviljan i det svenska rättsväsendet till att ta ansvar för uppenbara fel och brister är direkt motbjudanden, och kan heller inte härledas till hur man förväntar sig en rättsstat arbetar.

Permalänk | Anmäl #2 korall, 2010-03-01, 23:38