Stora författarskap bygger på skvaller

En av mina journalistiska favorittexter någonsin är Tom Wolfes reportage Radical Chic från 1970. En skvallertext? Ja, i någon mån.

Wolfe rapporterar inifrån kompositörens Leonard Bernsteins New York-våning där det hålls välgörenhetsfest för Svarta pantrarna. Det är senare oklart hur Wolfe presenterat sitt ärende för värdparet. Han antecknar i alla fall flitigt. Och en tid senare skriver han ett tematiskt reportage om den vita kulturöverklassens koloniala fascination för svarta aktivister. Hans term för fenomenet är "nostalgie de la boue", en trängtan till gyttja.

"Mmmmmmmmmmmmmmmmm. De är goda. Små kulor av roquefortost rullade i hackade nötter. Mycket goda. Mycket raffinerade. Det är kombinationen av nötternas arom av torr sherry och ostens kärva smak som gör det så gott, så raffinerat. Undra vad Svarta Pantrarna äter av det som finns på den här hors d'ouvrevagnen? Gillar Pantrar roquefortostbitar rullade i hackade nötter... Förneka det gärna, men det är sådana pensées métaphysiques som far genom huvudet under dessa inneradikala kvällar i New York just nu."
Tom Wolfes reportage, här översatt till svenska av Susanne och Nils Petter Sundgren 1971, är kanske inte skvaller enligt samtida definition. Det vill säga: ett paparazzitaget fotografi publicerat med felstavad bildtext i en sladdrig sak för 9:90.

Tom Wolfe var där. Såg till att varje detalj var autentisk. Och bäddade in sin ögonvittnesrapport i en teori med historiska referenser. 
Samtidigt är hela den vindlande texten skvaller, förädlat skvaller. Det handlar inte om textens faktamässiga tillförlitlighet eller om författarens brist på källkritik. Utan om dess tonläge och attityd.
Jag skrev min d-uppsats i litteraturvetenskap vid Lunds universitet om Tom Wolfes reportage. Jag försökte där förstå hur Wolfe gör när han upprättar det ironiska leende som skrider genom texten.

Det märks inte i våra svenska skvallertidningar. Men litterärt skvaller handlar om att skildra makten i ett tonläge som på samma gång är ironiskt och entusiastiskt, förtjust och avståndstagande, dömande och hyllande. Att skvallra är skratta åt gravallvar. Men skrattet får aldrig vara ensidigt cyniskt eller hånfullt - dött. Skrattet måste vara ambivalent och befriande.

När Tom Wolfe i Radical Chic inleder sin socialhistoriska återblick över kulturelitens trängtan till gyttja börjar han med att återge ett recept på potatislimpa. Det är utmärkt skvaller.
Wolfe laddar allt materiellt med energi. Han återger inte bara bilden. Han tolkar den, fördjupar den. Också det är skvallrats uppgift, dess materiellt-kroppsliga princip. Skvaller gör allt abstrakt konkret. Det är därför bra litteratur - Thomas Manns ironiska rundmålningar i huset Buddenbrook! - kan smaka som sensationellt skvaller.

Vad Tom Wolfe gör med det förmögna och framgångriska kulturparet Bernstein i New York är att först kröna dem för att sedan detronisera dem. Jag har stulit begreppsparet från den ryska litteraturvetaren Bachtin. De passar här eftersom de påminner alla journalister som ska skriva om kungabröllopet att bra skvaller innebär att man gör både och, helst samtidigt: första kröna, sedan detronisera eller vice versa. Den uppdelning vi nu har - några ska kröna på heltid, andra detronisera då och då - är bevisligen kontraproduktiv. Stödet för hovet är bergstrakt.

Det är bra att skvallerjournalisten försöker ta sig in i salongen där makten vistas. Men frågan är om han inte måste ut på torget också. I Tom Wolfes ironiska stil finns mycket av marknadsståndssnack. Det är ett speciellt språk. Lyssna till fruktförsäljarna på Hötorget. De blandar ironi med innerlighet på ett sätt som är okänt och förbjudet i officiella rum. Kanske måste skvallerjournalisten ut på torget och läsa av den kärlek till hovet som gror där. Förstå den, avslöja den, driva med den, uppmuntra den och skratta åt den. En bred republikansk kamp måste börja där kungakärleken gror, inte i Birgitta Ohlssons eller Peter Althins syrefattiga tjänsterum. Skvaller är journalistikens grundsats. Nu mer än någonsin.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/18920

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Typiskt! Björn af Kleen har en attityd till litteraturen som avslöjar den journalistiska uppfostran han fått i kvällstidningsandan, där möjligheten till en lockande rubrik är viktigare än textinnehållet och storpixlade bilder utan minst funktion ska väcka nyfikenheten hos ströläsaren! Tyvärr tvingas jag inse att Björn har rätt. Den breda massans nyfikenhet väcks lättare genom overifierat skvaller än av torra faktas realiteter, om än i skönskriven litterär form.

Permalänk | Anmäl #1 Cyniska Olsson, 2010-02-26, 11:57

Väldigt sällan har jag känt igen mig i beskrivningen kulturelit då de texter som anses vara elitistiska oftast framstår som närmast mediokra. Men här får jag - för en gångs skull - hålla med det svart/vita resonemanget.

Permalänk | Anmäl #2 Maria.B, 2010-02-26, 13:02

Sunkig idé att kalla Wolfes reportage för skvaller, åtminstone i detta sällskapet. Rehnberg och Adamo spelar i en ( i anden) fattigare liga.

Permalänk | Anmäl #3 Clam, 2010-02-26, 14:47

...och nästa blir dumheten. Kultförklarad asså.

Permalänk | Anmäl #4 Ink O´Gnito, 2010-02-26, 15:12

Interesting blog, go on! ;)

Permalänk | Anmäl #5 cv writing service, 2010-02-26, 18:18

"Stora författarskap bygger på skvaller" innebär inte att all litteratur byggt på skvaller är stor.

Permalänk | Anmäl #6 Per Vallin, 2010-04-10, 23:09

Great blog, great points - Thanks!

Permalänk | Anmäl #7 Professional CV, 2010-06-10, 17:59

This awesome article reminds concerning my achievement when I presented my first shift dresses at my university

Permalänk | Anmäl #8 Mendez alisa, 2012-03-02, 15:25