Rationalitet och den levande livsprocessen

Mannen i familjen är den mest extrema representanten för detta liv bortom ont och gott.  När han möter Raskolnikov i ett ölschapp har han just supit upp de pengar som den eteriska Sonja förtjänat på den prostitution, som modern drivit henne till, och därtill också den uniform, som inköpts med samma medel och som var villkoret för den tjänst han just hade lyckats skaffa sig.  Men på ölkällaren står han upp och pekar på sig själv och säger: "Se människan!"  Och han är människan i all hennes nakenhet, berövad förståndets alla planer och beräkningar.

Vad man kan kalla teorin för detta hade Dostojevskij presenterat i en tidigare skrift Anteckningar från ett källarhål.  Den underlige "källarmannen" får framlägga saken så här:

"Ser ni, mitt herrskap, förnuftet är något gott, det är obestridligt, men förnuftet är bara förnuft och tillfredsställer bara människornas hjärna.  Men viljan är en yttring av hela livet, dvs. av hela det mänskliga livet, både av förnuftet och av hjärtat.  Och fastän vårt liv ofta framstår som värdelöst så är det i alla fall livet och inte bara ett utdragande av kvadratrötter.  Det är ju fullt naturligt att jag vill leva för att tillfredsställa hela min förmåga att leva och inte för att tillfredsställa bara mitt förnuft, dvs. en tjugondel av hela min vitalitet."

Men den slutsats denne minst sagt problematiske person drar av sitt resonemang är att man bäst protesterar mot förnuftets övervälde genom att "avsiktligt och medvetet [...] vilja något direkt skadligt, något dumt, t.o.m. något vansinnigt för att ha rätt att vilja också det vansinniga [...]".  Själv lever han efter den maximen med katastrofala följder för sig själv och framför allt för andra.  Och Marmeladov kan också sägas göra det liksom fadern Fjodor Karamazov i Bröderna Karamazov..

Bröderna Karamazov, Dostojevskijs sista och största roman, är byggd över ett och samma mönster.   I brodern Ivan Karamazov har Dostojevskij skapat sin mest begåvade representant för förnuftstron.   I hans mun läggs den storartade berättelsen om storinkvisitorn, den nittiokårige maktberusade gubbe, som efter en stor autodafé i Sevilla på 1500-talet möter Kristus, som han tillfångatar.  I ett långt nattligt samtal i fängelset, som i själva verket bara är en monolog av storinkvisitorn, demonstrerar denne att Kristus haft fel men att han har rätt.  De svaga människorna tål inte den frihet Jesus gett dem utan trivs bäst i storinkvisitorns auktoritativa förnuftsregim.  Det enda svar Jesus ger är att han till sist går fram till storinkvisitorn och sakta kysser "hans nittioåriga blodlösa läppar".  Känslan har svarat förnuftet, livet rationaliteten.  Den gamle ryser till, "går fram till dörren, öppnar den och säger till Honom: 'Gå din väg och kom aldrig mera tillbaka...'."

Slutet på historien kunde tyda på att Ivan är en livets man.  Men det betyder bara att Dostojevskij inte skapar sina stora gestalter i svart och vitt; även Raskolnikov har många försonande drag.  Det är storinkvisitorn han står närmast, och fastän hans medvetna jag alltmer störs av krafter från hans oroliga undermedvetna framhärdar han i sin tro på   intelligensens, förnuftets, rationalitetens, medvetandets man.  Han ter sig alltmer galen och blir till sist helt sinnessjuk.

Motsidan, den som lever livet hellre än att grubbla över livets mening, representeras - förutom av fadern Fjodor som likt källarmannen sätter en ära i att vilja det dumma, skadliga och vansinniga - av de båda andra bröderna, Dmitrij och Aljosja.  I Dmitrij har Dostojevskij skapat en fullödig representant för den totala livsbejakelsen, den unge ryska mannen, som i varje stund lever livet fullt och helt och som i Schillers hymn till glädjen finner uttryck för sin livslinje.  Han döms för det fadermord han inte begått, men han bryts inte ner som sin bror Ivan.

Där Ivan representerar den ensidiga, kritiska intellektualiteten, som till sist  förstörs av sin brist på liv och känsla, och där Dmitrij förkroppsligar livsberusningen bortom ont och gott, klokhet och omdöme, skall den tredje brodern Aljosja stå för det Dostojevskij satte högst: ett fullödigt liv i det godas tjänst.  Men Aljosja skulle ha gestaltats i full skala först i nästa roman, den som Dostojevskij på grund av sin plötsliga död aldrig kom att skriva.  I Bröderna Karamazov stannar det vid ett utkast.  Eller snarare vid ett lärjungeskap.  För Aljosja har sin mästare, som han en gång tänks kunna leva upp till: den gamle munken starets Zosima.  I denne har Dostojevskij framställt sitt livsideal: att bejaka livet och ändå - i motsats till Marmeladov, källarmannen och Fjodor och Dmitrij Karamazov -  vara både god och vis.  Att han lyckats med denna svåra uppgift kan man se i Sven Linnérs stora bok Helgonbild och livsmystik.

Med formuleringar från Dostojevskijs två stora romaner står hos honom alltså rationalitet mot den levande livsprocessen, spekulationer över livets mening mot att leva livet.  Om man nu vill gå vidare med att begrunda den medvetna rationaliteten mot den löpande livsprocessen är det naturligt att först stanna inför det som ligger oss närmast: den egna kroppens sätt att fungera.  Har ni tänkt på hur det skulle vara att medvetet, rationellt och intellektuellt dirigera och styra matsmältningen, ämnesomsättningen?  För att inte tala om hjärtats funktion och blodomloppet med dess transport av syre ena vägen och avfallsprodukter den andra.  Och leverns och njurens och musklernas arbete.  Och det oändligt komplicerade immunförsvaret.  För att inte tala om hjärnans arbete och funktionen hos varje cell i vår kropp.  Intet är tydligare än att den medvetna rationaliteten här skulle vara bocken till trädgårdsmästare, spela rollen av trollkarlens lärling.  Vi skulle dö i samma ögonblick som rationaliteten skulle försöka sig på att ta ansvaret för allt detta.

Den medvetna rationalitetens begränsningar framgår också av Gregory Batesons sätt att jämföra medvetandet med televisionen.  Medvetandet är som en TV-skärm, men vad den visar är bara en bråkdel av den information som kommer in.  "Jaget, det medvetna jaget, ser en omedvetet redigerad version av en liten procent av vad som påverkar min näthinna."  Och den versionen bestäms av vad jag har för syften och avsikter.

Medvetandets obetydliga roll jämfört med vad vi inbillar oss är själva huvudtanken i Tor Nørretranders stora volym Mærk verden.  En berœtning om bevidsthed  (annan undertitel i den svenska upplagan).   Från en källa rapporterar han, att hjärnan från sinnena mottar 11 miljoner bit information i sekunden om världen utanför oss och inuti oss, men att medvetandet bara kan redovisa 40 eller kanske bara 16.  En annan anger en tumregel: det går en miljon gånger mer information in huvudet än vad medvetandet uppfattar.  Den bild av världen, som medvetandet ger oss har alltså åstadkommits genom bortkastande  av information.  Vilket i och för sig inte behöver vara till nackdel., eftersom all information inte är intressant, allra minst i alla sammanhang.  Det är ett sådant bortkastande kassörskan i snabbköpskassan arbetar med, när hon adderar kostnaden för alla våra inköp till den summa vi skall betala; det är den som är det intressanta, i varje fall i den situationen.

Det är ett sådant bortkastande av information hjärnan arbetar med. Hur det  går till, efter vilka principer det bedrivs, är det ingen som vet, men den som vill tolka saken välvilligt för medvetandets del kan säga, att medvetandet har stort djup, det vilar på, har frambragts på basis av en nästan oändligt mycket större information än det självt innehåller.

Minst lika naturligt är det emellertid att konstatera, att medvetandets kapacitet att ta emot och lagra information är nästan löjligt liten, i jämförelse nämligen med resten av människan (som Nørretranders kallar "miget").  Eller som psykoanalysen vant oss vid att säga: i jämförelse med den omedvetna människan.  Men i motsats till hos Freud och Jung och Adler är det nu inte fråga om något otillbörligt eller skamligt eller sjukligt, som generat trängs bort i det omedvetna eller undermedvetna, utan i stället om en synnerligen normal del av informationsprocessen, ja huvudfåran i denna process. 

Man kan se detta i vad som kallas subluminal varseblivning.  En person får iaktta bilder under så kort tid, att hon inte hinner uppfatta vad hon ser, inte ens att hon ser något.  Icke desto mindre är det lätt att påvisa, att bilderna har iakttagits och påverkat personen, bara inte nått fram till medvetandet.

Det förhåller sig också så, framhåller Nørretranders på basis av nyare forskningar, att hjärnan bereder sig att starta ett visst projekt, till exempel att röra ett finger, en hel till en halv sekund innan man medvetet beslutar sig för att göra just det.  Medvetandet får alltså också sin prioritet kringskuren.  Det tar tid att bli medveten om beslut, liksom om upplevelser.

Ett annat, bättre sätt att övertyga sig om den omedvetna människans kapacitet är att uppmärksamma alla de processer som människan tar del i utan att medvetandet är inblandat.  Här har redan pekats på de nästan oändligt många och nästan oändligt komplicerade kroppsprocesser, som det rationella medvetandet är fullkomligt oförmöget att styra och ställa med.  Lite radikaliserat, kanske, skulle det kunna sägas, att rationaliteten är oförmögen att leva - vilket är precis vad Raskolnikov erfar, när han mitt i sina logiska kalkyler söker stöd i den svaga men livsintensiva familjen Marmeladov.

Men det är nästan lika gott om sådana processer utanför kroppen.  Ett känt fall är att cykla.  Att lära sig cykla innebär just att lära sig delegera styrfunktionen bort från det medvetna jaget till det omedvetna.  Blott det senare har kapacitet nog att hantera det oerhörda flöde av information som fordras för att den cyklande skall hinna parera tendenser att falla åt ena hållet utan att det leder till fall åt andra hållet.  Vad som fordras är en nästan oändlig mängd av nästan oändligt små och snabba korrigeringar.  Vilket vi förmår att klara av helt galant, bara vi lärt att inte tänka på det!

Men cykla är bara ett av sådana fall, tacksamt att erinra om därför att de flesta minns hur det var att lära sig cykla (tydligtvis därför att man slog sig och därför att det var som ett trolleri, när man plötsligt kunde utan att riktigt veta hur och varför).  Andra ännu mycket mer generella fall är att gå och att stå.  Hur vi lärde oss det minns vi inte längre, men det är fråga om precis samma sak: att hålla balansen genom en oändlig mängd små korrigeringar, något som medvetandet är alldeles oförmögen till, men den andra och långt större delen av människan  klarar galant.  Och senare i livet ställs vi inför nya sådana problem: att köra bil (lättast därför att bilen har den stadigaste balansen), att stå till rors, att manövrera ett flygplan.

Inför dessa nya rön och iakttagelser kan den rationella medvetenhetens imperialistiska anspråk inte längre upprätthållas.  Med den nyfrälstes iver har Lars Lönnroth i en recension av Nørretranders bok uttryckt det på följande radikala sätt (som han förmodligen ångrat efteråt): "Den rationalistiska upplysningsfilosofin, som sedan århundraden hävdat att medvetandet styr våra handlingar, och att ingenting utanför medvetandet kan observeras, mister sin ställning som 'mest vetenskaplig världsåskådning' och reduceras till en blygsam position bland andra ovetenskapliga trosläror" (SvD 27.6 1993).

Det sista är möjligen litet starkt, men riktigt är att den medvetna rationaliteten, som toppridit mänskligheten eller i varje fall Västerlandet under 300 år, nu förlorat - eller bör ha förlorat - sin ställning.  Den har visat sig vara ett enkelspårigt, enkelriktat, enkelt - alltför enkelt - framgångssätt.  Med den som ledstjärna har vi blivit felorienterade i universum.  Vi har bara förstått oss på det lineära tänkandet, språket, logiken, matematiken och tenderat att underkänna alla andra vägar.  Därför har vi känt oss främmande i världen, den värld som - självfallet - fungerar på andra sätt än det rationella, intellektuella medvetandet.  Och främmande för mycket i oss själva, som också fungerar på annat sätt.  Vi har mött en rad besynnerligheter, som vi inte kunnat förklara och som tyckts strida mot "sunt förnuft". Nu är det på ett helt annat sätt än förut fritt fram för att visa på existensen, värdet och vikten av andra sidor av världen och verkligheten

För det första andra aspekter av det mänskliga.    Det som först faller en in är den sida av människan som ofta har satts i motsats just till rationellt tänkande, nämligen känslan.  Jag läste en gång en artikel i Sydsvenskan av filosofen Rolf Ekman, som hette "Känslans intelligens".  Det var en utmärkt titel, för känslan är verkligen en funktion som hjälper oss att orientera oss i tillvaron. 

Och än mer att engagera  oss.  I en avhandling om Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson   funderade jag för länge sedan över den roll som känslorna haft för den starka verkan på läsarna, som landskapen i dessa båda verk bevisligen utövat.  Landskapets relationer till personerna och deras handlingar kommer det att dras in i det emotionella kraftfält av förväntningar, spänningar, besvikelser, tillfredsställelser, sympati och antipati o s v, som handlingsmönstret framkallar hos läsaren.  Dock är det inte bara genom relationer till personer och handling som landskapet kan väcka känslor: det kan det också genom sina egna egenskaper: dramatiska naturskeenden eller utpräglad karaktär och starka uttryckskvaliteter.

Denna aktivering av läsarens känslo- och viljeliv gör en långt kraftigare verkan än ensidigt deskriptiva kvaliteter, den är som en framkallningsprocess : först genom den träder bilderna fram för det inre ögat.  Och först genom den uppstår den närvarokänsla och intensitetsupplevelse, som präglar de stora läsupplevelserna.  Det är på den vägen Nils Holgersson  är så överlägsen som skolbok: den ger konkreta upplevelser i stället för de abstrakta uppfattningar, som blir resultatet av läroboken.  Av samma stoff. 

Så är känsla och vilja en viktig del av allt mänskligt liv, som tenderat att glömmas bort eller förnekas under förnuftets övervälde. (321 ff)

Med Gösta Berlings saga och Nils Holgersson  har jag kommit in på litteratur och konst, och de hör naturligtvis till de delar av mänskligt liv, som får en ny och starkare ställning, när det står klart att den medvetna rationaliteten inte har den dominerande betydelse, som den tillskrivits.   I den logiska empirismens glansdagar på 50-talet karakteriserades konsten som Ack och Oh i vackra förpackningar.  I själva verket är konsten snarast vårt viktigaste medel att utforska människolivet och lära oss leva på ett sätt. som är optimalt för var och en.

Med denna omvärdering står det också klart, att motpolen till den rationalistiska upplysningsfilosofi, som Lars Lönnroth bröt staven över, nämligen romantiken, får en ny och starkare ställning..  Och det får också myten, ett sätt att söka få grepp om verkligheten som den lysande spansk-indisk-amerikanske filosofen Raimundo Panikkar som få andra har gjort förståelig.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/18919

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"... I själva verket är konsten snarast vårt viktigaste medel att utforska människolivet och lära oss leva på ett sätt. som är optimalt för var och en..."

Utan att ha en direkt uppfattning om vad du menar med konsten som det viktigaste medlet, så tror jag att den engagerande och fokuserande upplevelsen av att på olika sätt och i olika grad för var och en bl.a. tillgodose de genuina mänskliga behov som kortfattat finns beskrivna på webbsidan:
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67

Om dagens människor med högsta prioritet enades om att skapa autonomt självorganiserade maskinella system och strukturer, som med kaskadkopplad exergi (återanvändning av energi steg för steg) försåg oss med mat, bostäder och andra förnödenheter till försumbara kostnader, så skulle alla ha tid, ork och pengar över för att sinsemellan byta en myllrande mångfald av kvalitetssäkrade upllevelsetjänster med varandra. Och där det alltid fanns någon upplevelsemeny som var optimalt anpassad för varje individ under livets olika skeenden. Det bör då kunna finnas minst lika många olika upplevelsemenyer som det idag finns resept på olika maträtter.

Permalänk | Anmäl #1 Uno Hansson, 2010-02-28, 22:58

... recept...

Permalänk | Anmäl #2 Uno Hansson, 2010-02-28, 23:01

Erland Lagerroth, jag har inte läst dina böcker och är inte insatt i den övergripande filosofin i det du skriver.

Me idéhistoriskt sett (idéhistorian var från början en del av litteraturhistorian): kan man sluta sig till att din syn vetenskap och konst är romantisk?

Under den "vetenskapliga revolutionen" stadfäste Descartes en skillnad mellan å ena sidan naturvetenskapens sanningar och å andra sidan den andliga sfärens sanningar (teologi och psykologi). En uppdelning mellan ande och materia, kropp och själ - den s.k. cartesiska dualismen.

Under den romantiska epoken hade man insett att denna uppdelning, med helt skilda sanningskriterier, var ohållbar, och man försökte göra en syntes. Det fanns ingen skillnad mellan ande och materia, men inspirerade av främst Spinoza hävdade man att ande och materia var ett och samma - kort sagt en panteistisk verklighetssyn. Universum i sin helhet var det allsmäktiga väsendet, och vi själva och et vi uppfattar bara delar av detta. (Ref: Gunnar Eriksson: Västerlandets idéhistoria 1800-1950.)

Denna teori (främst förespråkas av Schelling) ser man underliggande i mycket av 1800-talets litteratur, också hos Dostojevskij. Som en reaktion mot detta kom sedan August Comte med sin "positivism", där han gick den helt motsatta vägen: förneka allt andligt och teologiskt, och istället betrakta allt som "materia".

Numera lever vi i ett vetenskapsteoretiskt vakuum där man skåpat ut både den romantiska filosofin och Compte, och egentligen inte vet vad man verkligen pratar om. Därför trampar man bara vatten numera, vetenskapsteoretiskt sett.

Permalänk | Anmäl #3 Rickard Berghorn, 2010-03-01, 09:57