Den problematiska vetenskapen

Efter 300-350 års dominans av denna vetenskap har vi emellertid märkt, att den inte är problemfri.

  Och problemen kommer sig av det som ur en synpunkt är denna vetenskaps styrka: metoden och strategin, den som "uppfanns" av Descartes.  Som därmed framstår som den mest inflytelserika av dessa forskare, Newton till trots.  Nämligen: om du stöter på ett komplicerat problem, dela upp det i dess enklaste beståndsdelar och sätt samman det hela igen på ett logiskt sätt.  Descartes tillämpade själv denna metod bland annat, när han delade upp människan i kropp och själ: den cartesianska dualismen.  Hopsättningen väntar vi dock fortfarande på.

  Därmed hade Descartes knäsatt det ödesdigra feltänkandet, att helheten är lika med summan av  delarna och ingenting mer - ödesdigert därför att detta var en så lätt metod, att var och en kunde fatta och tillämpa den.  Det är helt enkelt barnets metod, när det plockar sönder leksaken.  Men sällan förmår barnet sätta ihop leksaken igen , sätta ihop den till den fungerande helhet, som gjorde den intressant...

  Genom denna analys och reduktion har vi fått en värld av fragment, en värld som är som en grushög.  Och att detta är vetenskapens främsta rättesnöre också i dag kan man se av några ord av en berömd svensk mikrobiolog och högstatusforskare: "Vetenskapen måste arbeta reduktionistiskt, dvs bryta upp problemen i deras elementära beståndsdelar och analysera dessa, annars är det ingen vetenskap" (Georg Klein,Den sjunde djävulen  s 270).  Descartes kunde inte ha sagt det bättre.

  Det är fråga om blodigt allvar, och det kan man se också av de yttersta och mest triumfatoriska resultaten av denna metod: atombomben och genmanipulationen.  Francis Bacons deklarerade mål för vetenskapen, inte bara kunskap utan genom kunskapen också makt, har här nått sin fasaväckande höjdpunkt.  Fasaväckande därför att människan är ett alldeles för korttänkt djur för att handha sådana maktmedel.   Bara evolutionens långa, tålmodiga balansgång kan handskas med sådant.  Utan att sätta livets och biosfärens framtid på spel.

  Ett annat nyckelord och kriterium för den moderna vetenskapen från 1600-talet är "objektivitet".  Vetenskapsmannen skall förhålla sig objektiv och neutral inför sitt forskningsobjekt.  Skall låtsas som om han inte hade något annat med det att göra än det kalla iakttagande ögat.  Men trots alla högtravande deklarationer är han aldrig bara åskådare utan också deltagare.  Vetenskapen är, som den store ekofilosofen Henryk Skolimowski konstaterat, värdeneutral bara i trivial mening.

  Men genom denna distanserade hållning känner sig forskaren naturligtvis som en främling för världen, han blir alienerad.  Det är heller inte så konstigt, att en levande människa känner sig alienerad inför den värld av fragment, som blivit resultatet av den moderna vetenskapen.  Fastän denna värld alltså skapats av människan själv!

  Eller uttryckt på annat sätt: 1600-talstänkarna och de forskare som kommit efter dem platsar inte i sin egen världsbild.  För i Newtons analyserade, reducerade och deterministiska värld finns ingen plats för människan, allra minst för den genialt nyskapande människan.  Där finns ingen plats för överraskningar.  Den newtonska världsmaskinen är, likt klockan i det klassiska talesättet, något som går och går men aldrig kommer till dörren.

  Ett ytterligare kriterium för den moderna vetenskapen är verifikation.  Vetenskapen skall alltid kunna verifiera sina resultat, visa att de är sanna i någon naivt absolut mening.  Naivt därför att någon absolut sanning om världen och oss själva når vi aldrig. Och det av den enkla anledningen att kunskapen och dess objekt är och förblir skilda åt.  Kartan är inte terrängen.

  Denna inställning hindrar oss också att nå kontakt med den del av världen och tillvaron, som inte kan  verifieras och som därför trollas bort, förintas, försvinner.  Jag har en gång, vid en oförglömlig "världskonferens" om "Ande och natur" i Hannover, hört ett lysande föredrag av den indiske tänkaren och världsmedborgaren Raimundo Panikkar, betitlat "Logos und Mythos".  "Logos" står för förnuftet, logiken, matematiken, språket, vetenskapen.  Jag har ingenting emot förnuftet, förklarade Panikkar, bara det inte görs till den enda vägen till kunskap och förståelse.  Förnuftet måste alltid kompletteras med myten, myten som ger oss en föreställning om allt det som förnuftet inte kan förstå.

  Den "moderna" vetenskapen är till sist den ordnings- och trygghetssökande människans önskedröm, en dröm som förvandlar en dynamisk, levande värld till ett prydligt mönster av logik och matematik.  Objektivitetens och säkerhetens vetenskap producerar sin egen världsbild.  För den som kräver att resultaten skall vara objektiva och verifierade och därför väljer den analytiska reduktionismens strategi, blir verkligheten nödvändigtvis ett fixt rutmönster, ett fast koordinatsystem, ytterst ett dött preparat.  Detta vetenskapsideal fordrar helt enkelt denna världsbild, annars går ekvationen inte ihop. 

  Den världsbild som gör anspråk på att vara "objektiv" är alltså från grunden subjektiv, den är en projektion av forskaren själv, hans ideal och hans behov.  Den abstraherade, analyserade, filtrerade, denaturerade, domesticerade världen är den ordnings- och trygghetssökande forskarens egen spegelbild.

  Om den moderna vetenskapen från 1600-talet har Ilya Prigogine, som kanske gjort mer än någon annan för att övervinna den, sagt följande:  "Den klassiska vetenskapen, den mytiska vetenskapen om en enkel, passiv värld, tillhör det förflutna, dödad inte av filosofisk kritik eller empirisk resignation utan av vetenskapens egen inre utveckling."

  Detta är överord, därför att vetenskapen om en enkel, passiv värld, som obegränsat låter sig manipuleras och utnyttjas av människan, fortfarande sitter i högsätet (i synnerhet i det konservativa svenska vetenskapssamhället). Ett paradigmskifte sker inte så lätt.  Eller som Niels Bohr har uttryckt det: "Vetenskapen går framåt - begravning efter begravning."

   Men den traditionella vetenskapen är i dag bestridd eller kompletterad av alternativa vetenskaper.  Vilket dess företrädare dock inte förstår, därför att de, med blindheten hos dem som hela sitt liv vistats inom ett och samma tankesystem,  uppfattar sin egen verksamhet som Vetenskapen - den enda, den rätta, den sanna.  Denna vetenskap är vår tids kyrka.

  Men det finns alltså alternativ, vilket naturligtvis väcker frågan om kriterier på vad som är vetenskap.  I stället för de godtyckliga, tidsbundna och ödesdigra kriterierna från Descartes skulle jag med den amerikanske filosofiprofessorn Frederick Ferré vilja föreslå definitionen: vetenskap är "ett logiskt kontrollerat och empiriskt ansvarigt sätt att förstå."

   Men man kan också tänka sig de fyra k:nas definition: vetenskap fordrar kunskap och kompetens, kritik och kreativitet.  Den gamla, institutionaliserade vetenskapen, som alltjämt kallar sig den nya eller moderna, har haft god tid på sig att öva upp kunskap, kompetens och kritik, men just på grund av dess institutionalisering har det blivit sämre med kreativiteten.  Alternativen, däremot, har sin styrka just där.

  Det finns som sagt åtskilliga alternativ, och för alla gäller samma nödvändighet: att manövrera i farleden mellan Scylla och Charybdis, d v s mellan den gamla analytisk-reduktionistiska vetenskapen och alltför lösaktiga försök att vinna kunskap, som urartar i rena gissningar och önsketänkande.  Men här finns gott om utrymme, och man har talat om "hårda" och "mjuka" vetenskaper (Beverly Rubik, Life at the Edge of Science, Philadelphia 1996). 

  Jag skall här stanna inför ett av de hårda alternativen, ett som framgått just genom "vetenskapens egen inre utveckling".   Det är Prigogines eget alternativ, det som inbringade honom Nobelpriset i kemi 1977.  (Många andra har också bidragit till detta tänkande, t ex Nobelpristagaren Manfred Eigen, universalgeniet Erich Jantsch och de chilenska biologerna Maturana och Varela.)

  På basis av 1800-talets termodynamik har Prigogine utvecklat ett tänkande som är motsatsen till den analytisk-reduktionistiska vetenskapen, på så sätt att det är centrerat kring helheter: strukturer eller system som fungerar som sammanhållna enheter.  Men samtidigt har han gjort det under iakttagande av den klassiska vetenskapens former och krav, inklusive matematisk formalisering.  Det var därför han kunde få Nobelpriset.

  Den darrande virveln som bildas i badkarsvattnet, när vi drar ur proppen, var kom den ifrån?  Inte var det väl du eller jag som skapade den?  Och den ogripbara ljuslågan som brinner så  hög och klar, så länge det finns stearin i ljuset?  Och vädret och klimatet som vi inte kan förutsäga för någon längre tid, trots alla våra satelliter och datorer?  Och alla kretsloppen i naturen, för att inte tala om de ekologiska systemen, inklusive det största, biosfären, Jorden, Gaia? 

  Och livet självt, inklusive människan och alla de kroppssystem, som uppehåller henne ner till det minsta och kanske mest underbara, den levande cellen.  Och alla de system som bygger upp samhället, inklusive binas och myrornas samhällen.  För att inte tala om  alla de system som människan själv frambringar genom sin skapande verksamhet.  Överallt är det fråga om en rörlig, fortlöpande balans, i grunden samma process som när vi själva cyklar eller styr en båt eller ett flygplan eller bara går eller står. 

  Allt detta är existensformer, som bygger upp (eller har byggt upp) den värld vi lever i.  Och det är avancerade  existensformer, som bygger på öppenhet, feed back och självproduktion.  De är inte resultatet av enkel addition, som Descartes' primitiva metod förutsätter.  Universum är långt mer raffinerat, än det enkla, linjära tänkandet inbillar sig.

  Men dessa former och system  upplöses och förintas omedelbart genom den metod och strategi, som den gamla vetenskapen föreskriver: analys och reduktion till varje pris.  Och priset blir det högsta tänkbara: denna vetenskap kan inte se de former som bygger upp den värld vi lever i. 

  Newton beundrades omåttligt av sin samtid, därför att han fann lagarna för det största skeende man då kände till: planeternas rörelse kring solen.  Men vad han fann var på sätt och vis det enklaste av allt: formeln för hur två kroppar rör sig i förhållande till varann (redan tre kroppars rörelse blir för invecklat för hans matematik).  Men världen består inte bara av enkla kroppar, vilket är lätt nog att se när man försöker förstå hur vätskor och gaser beter sig.  Det var ur den senare problematiken som termodynamiken föddes, och ur den framsteg sedan Prigogine.

  Världens hemlighet ligger inte i dess innersta och minsta beståndsdel, som den klassiska vetenskapen naivt förutsätter, när den till enorma kostnader bökar sig in i atomens och arvsmassans inre (däremot finns där, som vi sett, möjligheter till makt  - makten på gott och ont, mest på ont som det vill synas.).  Snarare finns då hemligheten i de underbara system, som har skapat sig själva under årmiljardernas gång.

  I enlighet med en fackterm i kemin kallar Prigogine dessa system för "dissipativa strukturer".   Folk skyggar alltid, när man nämner detta ogemytliga ord, men det är inget konstigt med det.  Det latinska "dis-sipare" betyder "sprida omkring", och det som sprids omkring och förflyktigas är den energi (eller snarare "exergi"), som fordras för att "driva" dessa system.  Något som är oss oändligt välbekant: ingen skulle falla på tanken att köra bil utan att se till att det finns bensin i tanken.  Bensin vars energi förflyktigas under resans gång.

  Men de system som naturen skapat är överlägsna alla mänskliga maskiner.  För de organiserar sig själva och reglerar och uppehåller och producerar också sig själva.  De kallas därför även "självorganiserande system".   I Första Mosebok var det Gud som skapade världen.  Med 1600-talsvetenskapen framträdde människan alltmer  som skapare bredvid Gud.  Sedan tonade Gud bort, och människan blev ensam kvar som skapare.  Materien reducerades till dött, passivt material för människans alltmer övermodiga manipulerande. 

  Men i dag vet vi att materien är allt annat än passiv: får den vara i fred för människans klåfingrighet, är den helt överlägsen som skapare.  Om den nämligen biträds av energin, den energi som Einstein har lärt oss är en form av materia (eller tvärtom).  När energin bjuder upp, visar sig materien kunna dansa. 

  Och materien är än mer överlägsen på så sätt att dessa system också kan överskrida sig själva i en (ny)skapande akt.  Om de nämligen blir utsatta för störningar utifrån eller inifrån systemet självt (tänk på alla störningsmöjligheter i våra oändligt komplicerade kroppssystem).  Och om strömmen av energi genom systemet är tillräckligt stark för att kunna driva fram en sådan nyskapelse. Tänk på snurran vi lekte med som barn - ett perfekt exempel på rörlig balans.  Den föll omkull och "dog", om den inte längre piskades att snurra, därför att den då inte längre fick den nödvändiga energin.

  Det är genom materiens och energins underbara nyskapande fömåga som världens mångfald har uppkommit.  Vid miljarder av instabilitetströsklar under evolutionens miljarder år.  Prigogine har skapat en evolutionslära som vida överträffar Darwins.  Och som får oss att se att världen är ett under.  Inte skapelsens, kanske, utan skapandets.  Vilket den platta positivismen aldrig har förstått, därför att den naivt tar världen "för given" ("det positiva" betyder "det givna").

  Och den teori om "dissipativa strukturer", för vilken Prigogine fick Nobelpriset, omfattar alltså både materien, livet, samhället och människans andliga skapelser (t ex vetenskapen). Även om den konkreta utformningen naturligtvis varierar med de ingående beståndsdelarna.  I detta torde teorin (som i grunden är en upptäckt) vara enastående.  Överallt dessa rörliga, balanserande system, som genomströmmas av den energi som får dem att fungera. Eller som en gång (t ex i geologin) har fungerat på detta sätt.

   I motsats till Newton platsar Prigogine själv i sin världsbild.

  Eller som Erich Jantsch har uttryckt det: "I självorganisationsparadigmet är livet inte en tunn och i sista hand meningslös superstruktur ovanför den obesjälade materien, utan den naturliga konsekvensen av utvecklingens framstöt mot högre organisation.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/18956

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

TLR !

Det som kan antas utan bevis kan också förkastas utan bevis!

Nu sitter du i en svår sits, för jag förkastar hela ditt resonemang för du kan inte bevisa det.

Permalänk | Anmäl #1 ViktigPetter, 2010-03-01, 10:02

Det borde stå "om författaren: utsedd till årets förvillare 1998 av föreningen VoF med motiveringen - Det är hans enträgna försök att göra en ytligt mystifierande attityd till naturvetenskapen akademiskt respektabel som kvalificerar honom för den utmärkelsen."

Permalänk | Anmäl #2 Daniel Ocampo Daza, 2010-03-03, 23:35

# 1 Vilken förlust, att bara kasta bort! Synd på så goda ärtor.
Erland
# 2 Ja, voffarna är mystifierade, därför att de bara kan läsa ytligt. Det är viktigt med kompetensen också för skeptiker. Och de är inte kompetenta på den filosofiska nivå där jag arbetar: vad menar man med vetenskap, hur ser man på världen och på vad sätt tänker man?
Erland Lagerroth

Permalänk | Anmäl #3 Erland Lagerroth, 2010-06-12, 10:24