Självstyre i Irak är räddningen för assyrier och andra minoriteter

I mars månad är det sju år sedan USA gick in i Irak. Frågar man folk på Iraks gator huruvida invaderingen varit gynnsam eller ej kommer man säkerligen att få olika svar. Det är känt vid liknande intåg att den efterföljande utvecklingen kan leda till att en del grupper får det sämre ställt i form av bland annat förtryck. Irak utgör tyvärr inget undantag.

Enligt den humanitära hjälporganisationen Assyrier Utan Gränser, vars syfte är att förbättra tillvaron för det assyriska folket i dess hemland, meddelar man att Iraks minoriteter, däribland de kristna assyrierna, har råkat värst ut och att uppemot hälften har flytt landet. Detta med hänvisning till Minority Rights Group International. Vidare konstaterar Assyrier Utan Gränser, och hänvisar till Human Rights Watch, att assyrier, yazidier och turkmener som huvudsakligen är bosatta i Nineveslätten i norra Irak, utsätts för våld och förtryck av kurdiska och arabiska grupper och att läget kan förvärras än mer. Ett av de senaste exemplen på detta är dödandet av åtta assyrier i staden Mosul de senaste två veckorna.

Den rivalitet som finns mellan kurder och araber om den politiska makten förstärks följaktligen av försöken att kontrollera de rika oljetillgångarna som finns i norr. De redan utsatta minoriteterna drabbas således extra hårt i och med deras religionstillhörighet, samt att de befinner sig där oljan finns. Att assyrierna är ursprungsbefolkningen i området, och enligt den irakiska konstitutionen har rätt till ett självstyre, är än mer hotande.

För att kunna freda sig mot yttre hot samt ha möjlighet till att leva i fred, men även för att man rätteligen har rätt till det enligt Iraks konstitution, är det hög tid att assyrierna får ett eget lokalt självstyre på Nineveslätten. Det skulle i praktiken bland annat innebära att invånarna får välja egna lokala ledare, en egen poliskår som befolkningen har förtroende för och så vidare.

Sammanfattningsvis skulle självstyret ge minoriteterna den trygghet som behövs för att stanna inom landets gränser, men även för att de många flyktingar i världen ska våga sig tillbaka till Irak och Nineveslätten.