Rätten till att få gifta sig borde bygga på kärlek och inte på tvåsamhet

Naturligtvis skall människor få leva precis som de vill, så länge det inte skadar någon annan. Själv skulle jag kalla kärlek utan objekt för lycka. Det handlar alltså bara om hur man definierar ordet. Äktenskapet är i min värld bara en juridisk överenskommelse mellan två (eller flera) parter. Att försöka applicera det på en ensam person blir i det sammanhanget helt meningslöst.

Kanon! Då kan ju hundar och apor gifta sig. Räknas inte deras kärlek som sann och riktig? Allt annat vore ju en diskriminering.

Gifte mål är ett lagligt kontrakt, ska du skriva ett kontrakt med dig själv om att betala underhåll till dig själv?
Ska du ha vårdnads tvister med dig själv?
Ska du förlora dom till dig själv?
Egenkärlek kan gå för långt, och är ofta inte utan skäl förknippad med något negativt.
hitta nån du är kompatibel med och tryck ut några barn.
Egenkärlek kommer inte långt när du är gammal och välfärdssamhället har försvunnit.

Jag älskar min rostfria, blanka brödrost. Artneutral kärlek är kravlös.

Den europeiska västerländska uppfattningen om kärlek bygger på den medeltida Tristan och Isolde legenden. Där betraktas den som en förgiftning. Det enda som fungerar är ett resonemangsäktenskap. Sentimentala drömmar hör till sagorna och poesin.

http://www.youtube.com/watch?v=hsikPswAYUM

Rubriken kan vara den mest missvisande rubriken i Newsmills historia. Rubrikens brist på relevans känns faktiskt kränkande.

Jag tycker du blandar ihop två olika fenomen i din artikel. Förälskelse ( "vara kär" ) är ett helt annat tillstånd än kärlek. Förälskelse är det initiala tillståndet som sedan eventuellt kan övergå i ömsesidig kärlek

Jag har förälskat mig tio gånger. ALLA gånger i EN person av KVINNLIGT kön.

Förälskelsen är ett tydligt annorlunda biokemiskt tillstånd där även sexualiteten fördjupas

Enligt min erfarenhet är alltså förälskelse en passion för EN person av motsatt kön. OBS att jag har aldrig lyckats vara kär (förälskad) i TVÅ personer samtidigt och heller aldrig i en person av samma kön (vilket inte betyder att jag är helt heterosexuell)

Intressant är att den italienske professorn i sociologi, Francesco Alberoni, som av många anses vara den vetenskapsman som bäst har kunnat förklara fenomenen förälskelse och kärlek, delar mina åsikter, dvs han menar att (citat)

"What does it mean to “fall in love” with someone?
It’s the ignition phase of a collective movement consisting of two people."
http://www.alberoni.it/versione-inglese/innamoramento.asp

I likhet med Alberoni anser jag att förälskelsen inte nödvändigtvis måste vara heterosexuell även om det är MYCKET vanligare.

Men säkert är att förälskelse är möjlig ENBART i EN annan person. Du kan inte förälska dig i två personer samtidigt och din förälskelse förutsätter alltid en annan människa som objekt för förälskelsen.
Enligt Alberoni och jag delar hans åsikt

Jag föreslår därför att din vilja att anpassa människan till att "vara kär" i ett singeltillstånd är dömt att misslyckas.

Många blir förälskade men det är däremot alltför få som lyckas få sina känslor besvarade av föremålet för ens heta låga.
DÄR har du det verkliga problemet som behöver lösas och om du tycker det öär viktigt anser jag att du ska analysera och kritisera vårt materialistiska samhälle. som verkligen förtjänar all den kritik det kan få. Och som är orsaken till det allt större antalet ensamhushåll.

DIn föreställning om dig själv som förälskad i livet trots att du är fullständigt singel är nog riktig, men den kan inte jämföras med att vara förälskad i en annnan person. DEN känslan är helt unik, annorlunda, än alla andra känslor vi har och jag misstänker faktiskt att den är synnerligen ovanlig mellan två personer av samma kön

Vidare anser jag att livet förutsätter både lyckliga och olyckliga människor. Lycka och kärlek är ingen rättighet ty samhällets utveckling kräver att vi har människor som blir olyckliga när samhället utvecklas i fel riktning. Som reagerar mot och bekämpar det samhälle som inte beviljar dem lycka.

Om vi med olika artificiella metoder skapar lyckotillstånd hos människor vars sociala situation inte berättigar en känsla av lycka så skapar vi bara acceptans för samhället oavsett dess konstruktion och förmåga attse till människans utveckling.

Olycka är en stark drivkraft för förändring av samhället.

#8 Börje Lundberg, 2010-02-25, 17:22

Jag tror Snövits har ett annat fokus. Nämligen att älska sig själv livet. Och förmodligen det viktiga och underbara med att älska sig själv och livet.

I andra meningen i mitt senaste inlägg skulle det stå: sig själv och livet

Fantastiskt bra skrivet och väl talat! TACK för det!!!

Jag gillar idén med solobröllop. Det boostar.
Skulle dessutom vilja införa "civilståndet" solo som ett alternativ som betyder nöjd/lycklig singel.
Singel används så ofta med undermeningen (desperat) sökande efter någon/ i väntan på någon. Men som Snövit så bra förklarar finns vi som trivs förträffligt med att vara solo.

Naturligtvis ska alla få uppleva kärlek om de har den läggningen. Men det är lite tröttsamt när illusionen om att kärlek är till för alla och något som alla strävar efter är upphöjt till norm.
Dags att problematisera det.

som Narcissist vill jag få min kärlek välsignad och bekräftad.

Kul att du rör om i detta ämne.
När debatten gick het om homoäktenskap blev jag så förbryllad över att normen inte sprack helt. Jag blev inte klok på hur debatten om bigott begränsning ledde till en annan form av bigott begränsning. Funderar själv på att flytta ihop med min bil.
Nån som vill hänga på?

Visst finns det ingen bättre än man själv att älska, men det är praktiskt att vara två som kan hjälpa varandra med de dagliga sysslorna.

Men nu kan man ju köpa hushållsnära tjänster billigt så den aspekten tappar i betydelse.

I tvåhundratusen år levde den moderna människan i en ormgrop och allt var frid och fröjd. När någon plötsligt ville ha ensamrätten till en särskild grotta och en särskild kvinna lades grunden till världskrigen och äktenskapen.

Haha det var den roligaste installation jag sett på länge.

Jag tycker att vi bör utvidga fotbollsbegreppet och få lov att spela med puck och klubba om man vill det. Och så skall vi spela på is. Men det är såklart fortfarande fotboll.

För övrigt föreslår jag att alla väljare stryker sin riksdagsledamot på valsedeln om han eller hon röstade för homoäktenskap. Agera odemokratiskt och bli rättad demokratiskt, det är ett balanserat svar på en odemokratisk skymf.

Jag tycker det är intressant att Börje O har svaren. Han vet hur det är.

Han och en annan man delar samma åsikt om hur alla andra upplever sina känslor, så då måste vi ju lyssna och inse att han har rätt.

Som om normer skulle vara ett resultat av nåt slags politiska beslut (jfr Ruwaidas "normmyndighet"). Det är de ju inte, utan är våra uppfattningar och föreställning om vad som är "vanligt", "normalt" eller "rätt". Normer kommer alltid att finnas och är naturligtvis i grunden nödvändiga och positiva. Det är t.ex. en norm att barnsex inte är något man ska ägna sig åt.

Sen är det väl inget som hindrar att du firar din kärlek till ditt navelludd med en romantisk middag på tu man hand, men du får faktiskt stå ut med att du kommer att uppfattas som konstig. Det ingår i paketet att vara människa. Däremot har du en poäng i att vår toleransnivå kan höjas, men man kan inte tvinga människor att tycka om saker. Vi kommer nog att fortsätta vara kritiskt nyfikna på våra medmänniskors egenheter och underligheter och bra så. Jag är ingen anhängare av sköt-dig-själv-och-skit-i-andra.

Jag utgår från att rubriken är Newsmill-påhittad och kommenterar den inte därför.

Bäva månde företrädaren för "Verkligehtens folk"

Jag håller med skribenten, som för övrigt verkar vara en underbart passionerad människa, att man inte behöver leva tvåsamt. Och gläds med henne om hon kan få sådana lyckokickar utan vidare. Rationella resonemang verkar hon dock vara mindre bra på. Märkligt att artikeln togs in trots att den inte alls hade med det kungliga bröllopet att göra, fast det var väl bara för att den var så flummig. Artikelns främsta poäng verkar vara att skribenten inte förstår innebörden av ordet "norm". Norm är ju per definition det vanliga; "normala". De som bör kritiseras är därför de som hävdar att majoritetens tycke och smak är "rätt", dvs att man måste vara "vanlig" och "normal" - det vill säga moralabsolutisterna och konformisterna (dit främst journalister och andra vänstersympatisörer hör, men även konservativa). Självklart har skribenten rätt i att man bör vara fritänkare!

Bra att du tar upp det här! just att det finns så många singelhushåll är bevis på att det är minst lika normalt som samboende.
jag tycker inte att opassionerade liv är något värt och ser ner på de som är låsta i ljumma, gråa förhållanden med vardagstjafs och omättligt bekräftelsebehov. de slösar bort så mycket positiv energi.

Självupptagenhet, narcissism, spegelsyndromet. Det är vad jag kommer att tänka på när jag läser din artikel. Ja, avundsjuka också. Och naturligtvis lyckokänslor och flyt.

Varför måste du jämföra dig med dom som är gifta eller sambor/särbor? Det är knappast någon norm längre. Ensamhushållen är Stockholm är visst fler är flerpersonhushållen.

Varför krånga till sitt liv med ceremonier som inte tillhör livet som ensamlevande? Det där att härma giftemålsceremonier känns nästan lite äckligt. Vad ska det vara bra för?

Har inte Regina Lund gjort något liknande och gift sig med sig själv!?

Hur kommer det sig att uttrycket "heterosexuell tvåsamhet," uttalas med sådan spydighet. Som att det vore något fel på en bara för att man inte är homosexuell?

Det krävs en hel by för att fostra ett barn, som ordspråket lyder. I den nigerianska Iqbo-kulturen heter barn "nwa ora" - ordagrant översatt "barn av gemenskapen". En mamma och en pappa är helt enkelt inte tillräckligt, varför ska man i så fall tjata om vilken familjekonstellation som är bäst?
Titta på alla andra kulturer som inte är nordeuropeiska - när har en italiensk kärnfamilj någonsin bestått av bara mamma-pappa-barn? När har en afrikansk någonsin utgått från tvåsamhet som lag? När har japaner någonsin levt tillsammans i färre än tre generationer?

Tvåsamhet är knappast den enda sociala normen som finns. Själv tycker jag att en individualistisk och självcentrerad levnadsideal känns rätt skrämmande. Normen är samhällets (vad den har formats till idag) röst. Vi ingår i samhället. Vare sig vi känner oss utanför eller till och med ovanför, har vi med varandra att göra.

Det är vackert att man kan känna lyckorus i vardagen och kärlek till sig själv är någonting som hjälper en att förverkliga sitt jag i sitt eget liv. En frisk och välmående person är först och främst tillfreds med sig själv. Detta är grundläggande för att kunna ha fungerande relationer som bygger på respekt och ömsesidighet.

Vi mår alla bra av olika saker. Äventyren är att hitta det som passar en själv. Sådant är värt att kämpa för både inom sig själv och med vänner i det samhälle som vi har, i gott och ont, lyckats få till.

Verklighetens folk har bevisligen varit inne och millat en hel del. Vår vackra "liberalism" är intressant. Det är viktigt att pengarna är fria, men kärleken får tamejfan inte vara det.
Mycket välskriven artikel, och huvudet på spiken!

Och om man inte blir kär så borde man inte få gifta sig?? Ska det inte vara upp till var och en att själv få bestämma vem man vill gifta sig med och av vilken anledning?