Ett nytt evangelium

När lösningen kom till mig kändes det som en befrielse.   Det här var ju en konstruerad, artificiell värld, uppbyggd på basis av Euklides geometri och den teknik som växt fram ur 1600-talets analytiska och atomistiska tänkande, ur Bacons och Galileis, Descartes och Newtons vetenskap.    Det är detta tänkandes nästan ofattbara triumf att det byggt upp en hel värld, en sekundär värld, en värld som de flesta av oss i västerlandet lever större delen av sitt liv i.  Undra på att vi då inte ser att naturen fungerar helt annorlunda. 

Men en dag kommer då det går hål i taket i väntrummet, regnet strömmar in och "materialet" i väggar och golv på nytt blir materia, aktiv materia som organiserar sig i självorganiserande system, "dissipativa strukturer".  Den mänskliga tankens och teknikens domesticering av materien har kommit till ett slut.

För trots att den här konstruerade världen är statisk och oföränderlig - eller just därför -  så är den inte varaktig.  Den är ett undantag, en artificiell skapelse av det mänskliga förnuftet.  Men eftersom vi större delen av vårt liv lever i denna värld och eftersom vetenskapen från 1600-talet ses som den moderna, den alltjämt giltiga, den egentliga vetenskapen,  inbillar vi oss att universum är beskaffat just på det här sättet och att vi kan förstå det genom ett analytiskt, atomistiskt, mekanistiskt, deterministiskt tänkande.

Nu kan det invändas att vetenskapen visst inte har blivit oförändrad under de drygt 300 år som gått sedan Newton lade slutstenen i den "nya" vetenskapen.  Om inte annat har vi ju relativitetsteorin och kvantmekaniken.  De har naturligtvis förändrat bilden av världen - fast kanske inte i den allmänna uppfattningen -, men de representerar samma sätt att  tänka som det som utvecklades under 1600-talet.  Nämligen tanken att man finner fram till materiens yttersta struktur, till skapelsens innersta, genom analys och reduktion, genom att i atomfysiken böka sig in till materiens minsta beståndsdelar och formulera lagar för dem. 

Ännu hos Einstein är universum alltigenom deterministiskt, förutbestämt.  En tautologisk värld av ständiga upprepningar. Och Einstein tänker på universum som statiskt och slutet, han ser världen i befintligt skick, så att säga. Han har kallats den siste klassiske fysikern.

Men den analytiska och reduktionistiska vetenskapen är inte tillräcklig för att förstå den verklighet vi lever i.  Det behövs nya tankeredskap.  Ett sådant skapades redan under 1800-talet i termodynamiken, läran om värme och energi.  Begrundandet av sambandet mellan värme, rörelse och arbete i ångmaskinen ledde till ny förståelse för energi-begreppet.  Energin är oförstörbar, den bara omvandlas till olika former.  Denna termo-dynamikens första huvudsats låter världen framstå som ett ganska lugnt och kontrollerbart ställe.

Men denna sats försummar vad som verkligen sker i ugnen, där kolet brinner.  Bränslet som ångmaskinen förbrukar förvandlas visserligen till rörelse och arbete, men  en stor del av energin förloras i form av "spilld" värme och slagg och kan inte återvinnas.  På samma sätt i mekaniska  system, där en del av energin förloras i form av friktionsvärme.  Värmen och energin konsumeras, förloras, förskingras.  Det fackmässiga ordet är dissipation. 

 För den spillda, oanvändbara energin skapades begreppet entropi.   Världen går mot ett sluttillstånd av termisk jämvikt, av total entropi.  Av passivitet, leda och död.  Här finns en bakgrund till sekelslutspessimismen, förra sekelslutets pessimism.

Insikten att värmen och energin förskingras ledde till en motsättning mot den newtonska världsbilden.  För Newton är världen reversibel.  För hans ekvationer är det likgiltigt åt vilket håll planeterna rör sig.  Världen är en karusell som bara går runt och runt.  Världen har ingen historia, den bara är.  En statisk värld i all sin dynamik, en stationär maskin.

Öppna, skapande system långt från jämvikt - en existensform  okänd i Newtons, Einsteins och kvantmekanikens värld.

Men också termodynamiken har sin begränsning. Den sysslar bara med en natur nära jämvikt eller i varje fall på väg mot jämvikt, inklusive den sista: entropidöden.  Men är detta en rättvisande bild?  Är oföränderlig, statisk jämvikt det normala i världen?  Man behöver bara gå ut i ett vårlandskap med vinande vindar, rinnande vatten, växande grönska, sjungande fåglar för att se att så inte är fallet.   I stället förhåller det sig så, att världen är full av öppna system långt från jämvikt. 

 Den som klarlagt detta är den belgiske kemisten Ilya Prigogine i sin teori om "dissipativa strukturer", för vilken han fick Nobelpriset 1977.  Dissipativa strukturer är ett ogemytligt begrepp, men det betyder bara att dessa öppna system konsumerar energi på samma sätt som de motorer som konstruerats av människan.  Men de är överlägsna dessa motorer, därför att de orga-niserar sig själva, reglerar sig själva och överskrider sig själva i nya skapande akter.

Ett enkelt exempel är virveln i strömmande vatten, t ex i badkarsvattnet när man drar ur proppen.  Den uppstår när vattnets hastighet blir så stor, att den vanliga strömningen inte räcker till.  Vattnet får liksom en "kick" och organiserar sig själv som en virvel.  Det befinner sig nu "långt från jämvikt", d v s långt från statisk, stillastående jämvikt.  Men det betyder inte att virveln faller sönder eller går under.  Tvärtom, darrande och rörlig balanserar den liksom på en egg - och håller balansen.  En dynamisk balans, i motsats till den statiska, som innebär stillastående och oföränderlighet. 

Det är lätt att se att virveln existerar och fungerar genom att den är öppen i båda ändar: vattnet kan obehindrat strömma in i den och lika obehindrat ut igen.  Den så att säga "lever" av genomströmningen av materia och energi.  Men samtidigt är den en självständig, separat struktur, men väl att märka en process-struktur,  ett rörligt mönster i ett skeende.  Virveln rör sig i en spiral, och dess delar samverkar inbördes på ett som är svårt att genomskåda.

Ett annat fall är ljuslågan.  Från början befinner sig ljuset och veken i oföränderlig jämvikt, består av fast material.  Men när vi sätter till en tändsticka, tillför vi en så häftig temperaturstegring, att veken fattar eld och genom sin värme smälter stearinet på ljusets topp.  Det smälta stearinet sugs då upp i veken, där temperaturen blir så hög (600°), att det också förgasas.  Det förgasade stearinet sprider sig kring veken och reagerar med luftens syre, d v s det förbränns vid en temperatur av 1200° och avger då både ljus och värme.  Värmen är så hög, att processen underhåller sig själv: stearinet smälter, sugs upp i veken, förgasas, förbränns och alstrar på nytt värme, som än en gång kommer processen att fortsätta.  Systemet föder och matar bokstavligen sig självt (feedback).

Det är ovanligt tydligt att ljuslågans process står nära den vi själva lever av och på och är.  Står nära livets process överhuvud.  Det är fråga om en konsumtion av materia och energi från omgivningen, en metabolism, en ämnesomsättning, en "matsmältning". Överallt rör det sig i själva verket om förbränningsmotorer - blott att "motorn" inte driver eller producerar något annat än sig själv (en autotelisk process). 

Naturen skapar här sina egna enheter och helheter, sina individer, ja en existensform  som är helt okänd i Newtons, Einsteins och kvantmekanikens värld.  Den värld där livet inte har någon plats, i synnerhet inte livet i form av den geniale och oberäknelige uppfinnaren själv.

Instabilitetströskel och nyskapande. En ny evolutionslära.

Det kanske allra märkligaste med den här existensformen är att den inte bara kan skapa sig själv utan också kan skapa om  sig.  Det sker när den av inre och/eller yttre fluktuationer - orgelbundna och oförutsebara förändringar - drivs fram mot en kris.  Tydligast kan man kanske se det i virveln i det strömmande vattnet.  Dess kontur och inre struktur är aldrig stilla, utan virveln står liksom och darrar.  Förändringar i vattenströmmen och i virvelns inre förhållanden prövar så att säga ständigt dess hållfasthet, och blir fluktuationerna för stora, bryter virveln samman och något annat mönster träder i stället.  Det skapas ett nytt modus vivendi. 

En sådan dramatisk skiljelinje har kallats instabilitetströskel.  Här överskrider systemet alltså sig själv och skapar sig en ny existensform - vilken låter sig inte förutsägas.  Det är fråga om en urform för allt skapande, som kan ge förståelse för skapandets mysterium - så långt det nu är möjligt.  Vid instabilitetströskeln, när systemet står och väger, kan även mycket små fluktuationer - t o m på kvantnivån - bli avgörande.  "Liten tuva välter ofta stort lass".

Vid instabilitetströskeln upphör alltså determinismen och friheten tar vid.  Den osäkerhet, som atomfysiken och kvantmekaniken har visat finnas på mikronivån, finns alltså också på det makroskopiska plan, där vi själva lever.  Det är ett paradigmbrytande resultat i en vetenskap, som alltsedan 1600-talet har satsat just på determinismen. 

Och detta gäller inte bara en instabilitetströskel utan systemets hela utveckling över en rad sådana trösklar.  Utvecklingens möjliga vägar liknar ett beslutsträd med förgreningspunkter vid varje instabilitetströskel. 

Vad som öppnar sig här är en ny evolutionslära som distanserar Darwins.  Evolutionen är inte bara adaptiv utan också kreativ.  "Skapande är evolutionens kärna, inte anpassning; livsglädje och inte bara säkrandet av överlevnad".  Evolutionen framträder "i all slags kreativ dynamik, alltifrån de processer som frambringar partiklar och atomer lika väl som galaxer och stjärnor hela vägen fram till mänsklig kreativitet i konst och vetenskap, teknologi och samhällsplanering" (Erich Jantsch).  Längre kan man inte komma från Descartes' och Newtons rigida värld (och från Newtons rigida människa).

Det är alltså den skapande förmågan hos denna existensform som har gjort att universum kunnat utveckla den ofattbara komplexitet och rikedom, som vi har lyckan att leva i i dag.  Och den (tills vidare?) yttersta komplexiteten är naturligtvis människan själv.  Eller som Prigogine uttrycker det: "Vi skall förstå naturen så, att det inte är absurt att påstå att den har frambragt oss."  Eller med hans geniale uttolkare Erich Jantsch: "I självorganisationsparadigmet är livet inte en tunn och i sista hand meningslös superstruktur ovanför den obesjälade materien utan den naturliga konsekvensen av utvecklingens framstöt mot högre organisation."

Ett nytt evangelium.

Människan är alltså ett resultat av, ett uttryck för naturens skapande förmåga.  Detta har kallats för naturalism.  Själv skulle jag vilja kalla det ett nytt evangelium.  Ett evangelium som befriar oss från Sisyfos utsatthet, sådan Camus gestaltar den i Myten om Sisyfos: människan ensam mellan straffande gudar och en främmande, fientlig värld. 

Den nya uppfattningen om naturen och människan är en frälsningslära, en frälsning från ett artificiellt men högst smärtsamt främlingskap i en värld som vi har framgått ur. En värld som i sin förmåga att skapa sig själv  är gudomlig och som i själva verket är det paradis vi söker (något annat lär inte stå till buds).  Samtidigt som vi gör vårt bästa för att fördärva detta paradis.

Litteraturtips:

Erich Jantsch, The Self-Organizing Universe, Oxford etc 1980 (även tysk upplaga från 1979: Die Selbstorganisation des Universums): Pergamon Press

Erland Lagerroth, Världen och vetandet sjunger på nytt,  Göteborg 1994: Bokförlaget Korpen

Ilya Prigogine & Isabelle Stengers, Ordning ur kaos.  Människans nya dialog med naturen,  Göteborg 1985: Bokskogen                     

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/18885

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Vetenskapen kommer aldrig att ge svaret på allt. Däremot ger god vetenskap oss användbar kunskap inom ett begränsat område. Om inte teorin inom detta område till stor del var av det deterministiska slaget skulle det ha ganska begränsat praktiskt värde för oss. Den som letar efter svaret på allt bör nog hellre engagera sig inom filosofin eller religionen, beroende på läggning.

Permalänk | Anmäl #1 Simple Minded, 2010-02-26, 23:39