Talet om digitala infödingar är betydligt överdrivet

På senare tid har jag allt oftare fått höra att dagens ungdomar, med hjälp av Internet och sociala medier, skulle kunna sköta mycket av sin egen utbildning. De är ju "digitala infödingar" och vet hur man navigerar och kommunicerar på Internet. De flesta vuxna däremot, sägs det, har inte riktigt koll på allt det där. I bästa fall kan de få kallas "digitala invandrare". Jag hör också talas om hur man i företagsvärlden har börjat snappa upp mycket unga människor, bara för att de är unga och har en sorts naturlig hemvist i den mångfasetterade mediemiljö, som mest tycks konfundera de äldre affärsrävarna. Jag tror att hela tankefiguren är ett stort misstag.

För närvarande driver jag och ett par andra ett projekt som heter Ömsesidig förståelse? och som handlar om Internet i skolan, särskilt om frågor som har med förståelse att göra, relaterat till olika ämneskunskaper. Ett ökande antal pionjärer utforskar och prövar nu i Skolsverige en uppsjö av alla de fantastiska möjligheter som Internet, sociala medier och den digitala världen generellt öppnar upp för lärande i nya former.

Och här dyker de "digitala infödingarna" oundvikligen upp - det är ju eleverna. De är onekligen lite speciella på vissa vis. Jag hörde till exempel häromdagen berättas om vad elever som hade tvingats att blogga i skolan, inom ramen för ett visst ämne, tyckte om detta. Det var bra tyckte de, men det var inte det som fastnade i mitt sinne, utan det var anledningen till det initiala motstånd de kände. Det tog ju så lång tid att skriva ett blogginlägg. Jag förstod inte. Det kan väl inte ta längre tid att skriva x antal rader på en blogg än att skriva samma antal på ett papper? Jo, det gjorde det, ty man måste ju hela tiden ha koll på Facebook och annat som ploppar upp för en på nätet.

Då fattade jag det här med "infödingarna". Inte har det med deras eventuella kompetens att göra. Det har att göra med hur de lever. Inser man det blir alla frågor i sammanhanget ganska annorlunda, än om man envisas med att betrakta ungdomar som "kunniga" i något som upplevs som nytt och kanske främmande av många äldre. Särskilt kunniga är de inte alla gånger. Men väldigt vana.

I den här artikeln tänkte jag reflektera över vissa djupare innebörder i det här med ny mediemiljö, ungdomar och vuxnas ansvar. Först gäller det att få lite grepp om varför skolan och andra samhällsinstitutioner kommer att förändras kraftigt i framtiden. Sedan måste man, menar jag, ställa sig frågan om vad som egentligen är viktigast i den processen. Gör man det kommer man förhoppningsvis att inse, att det här med "digitala infödingar" är ett stickspår i sammanhanget, i värsta fall en återvändsgränd.

Är skolan passé?

I de nämnda skoldiskussionerna kan det ibland hävdas, att skolan som vi känner den i princip skulle kunna avskaffas. Jag har själv varit inne på sådana tankar. Frågans innebörd beror helt och hållet på vad man associerar med ordet "skola". För de flesta tror jag att det betyder "byggnad där barn och ungdomar p g a skolplikten måste vistas en stor del av dagarna, för att lära sig det som staten anser att de behöver lära sig". Mina egna tonårsbarn uppfattar det definitivt så och troligen också de flesta föräldrar. (Missförstå mig inte: mina barn trivs i skolan; jag talar om hur de uppfattar själva skolbegreppet.) Samtidigt är det klart, att olika skolor och olika lärare har ganska stora möjligheter att praktisera sin uppgift relativt fritt, så länge de någorlunda håller sig till läroplanen och sköter vissa disciplinära plikter, som närvarokontroll. Därför har skoldebatten hittills handlat ganska lite om skolan som plats. Men den nya mediemiljön, med Internet i centrum, ifrågasätter genom sin blotta existens just denna självklarhet.

För mig är skolan först och främst en kunskapsinstitution. Därför, anser jag, har det aldrig varit hugget i sten hur skolan kan eller bör organiseras. Inte heller tidigare var det egentligen, från lärandesynpunkt, nödvändigt att fösa ihop barn och ungdomar på bestämda platser på bestämda tider. Detta skedde av skäl som bara perifert hade med kunskapsinhämtning att göra. I dagens situation håller det på att bli allt svårare att rationellt motivera denna institutionaliserade vana.

Ungdomar idag känner av de motsättningar som nu har blivit uppenbara. På fritiden, dvs när de inte är tvungna att vistas i skolbyggnader, interagerar de fritt och oreflekterat med varandra via en rad olika kanaler, varav ansikte mot ansikte bara är en i mängden. Relationsmässigt gör de knappast någon skillnad på vilken kanal som används. De kompletterar varandra på olika sätt, vilket gör de sociala relationerna rumsligt diffusa. Det är just detta som i äldres ögon gör dem till "digitala infödingar" - självklarheten med vilken de lever i och med de tekniskt givna möjligheterna.

När ungdomar därför under skoldelen av dagen oftast är mer eller mindre avskurna från de här annars "naturliga" möjligheterna, upplever de en diskrepans mellan liv och lärande som vi som är äldre nog ofta har lite svårt att ta till oss på allvar. Även om många av oss knappast begagnar oss mindre av olika internetbaserade tjänster, så har vi ändå växt upp under väldigt annorlunda förhållanden, och det gör att vi lätt finner oss i att vara avskurna från nätet då och då. En del av oss kan till och med medvetet värdesätta denna avskurenhet, emellanåt.

Individuella och kollektiva kunskaper

Vad som nu har börjat synas i skoldebatten, är en sorts yrvaken insikt om dessa förhållanden. Sedan tillkommer, naturligt nog och framför allt, vetskapen om hur mycket man faktiskt kan lära sig med hjälp av allt möjligt som finns på Internet. Slående många tänker härvid på nätet enbart som en sorts oändligt bibliotek, en fritt tillgänglig kunskapsbank. Problemet blir då att hitta "rätt" information, dvs pålitliga källor till vad det nu är man nu vill lära sig eller få reda på. Och därför blir begreppet källkritik av stor betydelse. Inget ont i det, naturligtvis, men om det här är det enda man fokuserar på, när det gäller Internet i skolan, missar man det som är mest omvälvande i sammanhanget.

Två saker är verkligt omstörtande för skolans del. Det första är den ovannämnda rumsliga oklarheten. Det andra är att betydelsen av individens egna kunskaper genomgår ett märkligt skifte.

Det rumsligt diffusa i dagens sociala kontaktmöjligheter ifrågasätter skolans väggar. Ibland konflyktfyllda symptom på detta är diskussionen om mobilernas vara eller inte vara i klassrummen. Plötsligt måste man argumentera för att eleverna ska fokusera på vad som sker i klassrummet och inte sitta och sms:a hela tiden. Alternativet blir förstås att försöka tänka i helt andra barnor. Måste man verkligen vara i klassrummet jämt för att lära sig något? Och varför inte ta hjälp av mobilerna i stället för att urskillningslöst förbjuda dem? En del entusiastiska pedagoger har redan börjat undersöka och tillämpa de positiva möjligheter som också yppar sig. Än så länge har de dock för det mesta systemet emot sig.

Den andra omstörtande faktorn är en följd av den sociala medieutvecklingen. Dagens skola är alltjämt helt fokuserad på att betygsätta individuella prestationer. Den kan inte hantera resultaten av kollektivt arbete. Men just kollektivt, rumsligt utspritt samarbete är något som faller sig naturligt för unga människor idag. Jag minns första gången jag själv, för några år sedan, till fullo insåg hur utbrett detta är bland de yngre. En ung kvinna berättade vid en lunch om hur hon hela tiden, i stort som smått, utnyttjade sina ständigt närvarande kontakter på Facebook, MSN och andra dylika kanaler. Så fort hon undrade över något, som hon inte själv lätt kunde få reda på, eller behövde hjälp med något mera praktiskt, skickade hon ut en förfrågan till sitt omfattande virtuella nätverk. Ofta hade hon det svar hon behövde inom några minuter. Många av hennes kontakter gjorde likadant.

På så sätt löstes en rad både privata och gemensamma problem snabbt och lätt. För henne själv skulle det ha tagit flera timmar. Ett enda sådant problem skulle ha kunnat försinka hennes olika projekt en halv dag eller mer. I det ögonblicket började jag inse den avsevärda diskrepansen mellan våra olika hävdvunna, individcenterade utbildningsformer och denna helt annorlunda lärandemiljö. (En liknande diskrepans uppstår för övigt också i stora företag och olika offentliga institutioner, som ofta inte förmår hantera sina anställdas "privata" virtuella nätverkande på ett adekvat sätt, ännu mindre att utnyttja det positivt.)

Tänk dig nu att eleverna i skolan skulle arbeta som min unga lunchbekant. För det första så skulle de inte vara begränsade till sina klasskamrater i samma rum. För det andra så skulle de kunna producera arbeten - resultat -- som vida överskrider vars och ens individuella förmåga. Och då blir det problem med nuvarande belönings- och utvärderingssystem. Hur sätter man betyg på ett kollektivt resultat? Ska man säga att det är "dåligt" därför att de enskilda eleverna själva, var och en för sig, inte skulle ha kunnat åstadkomma det? Men allihop lär sig ju i slutändan just detta resultat och inte nog med det: hela processen har med stor sannolikhet varit både stimulerande och utvecklande för dem på ett sätt som vanligt enskilt skolarbete, eller konventionella grupparbeten, inte är.

Det gäller livet

Denna diskussion om de utmaningar som skolan står inför, är ett (viktigt) specialfall av de generella utmaningar som hela samhället har att brottas med på grund av vår digitala, internetbaserade livsmiljö. I och med den sociala medieexplosionen de allra senaste åren, har det hela blivit osedvanligt akut på ett mänskligt plan. Denna explosion är också den allmänna bakgrunden till varför talet om de "digitala infödingarna" har hamnat så i fokus. Men jag tror att just detta fokus är i grunden missriktat. Det är bara en sorts sinnesvilla, förvisso med viss verklighetsbakgrund - den nya miljön är mera "naturlig" för unga människor - men det skymmer också sikten för vad som är det verkligt betydelsefulla för framtiden.

Det viktiga är inte att särbehandla de yngre generationerna och kalla dem "digitala infödingar", som om de var någon sorts speciella varelser med märkliga förmågor. Det viktiga är att alla förstår den djupare innebörden i den radikala samhällsförändring som vi genomlever, ung som gammal. I synnerhet måste alla vi lite äldre, som har ansvar för våra barn och ungdomar - de flesta av oss har faktiskt det, på ett eller annat sätt - ta det ansvaret. Att tro att ungdomar "vet bättre" bara för att det nya är så självklart för dem, är att göra dem en stor otjänst. Barn och ungdomar behöver de vuxna som vägledare, fostrare och mentorer. Det har de alltid gjort och det kommer de alltid att göra. Det gjorde vi som är vuxna själva när vi var unga. I den mån denna vägledning och fostran inte skedde som den borde ha gjort, har vi fått lida för det och bearbeta det hela livet. Det vet vi, om vi är uppriktiga mot oss själva.

Vad skulle alltså kunna hända, om äldre människor började abdikera från detta ansvar och i stället får för sig att lämpa över "samhällsutvecklingen" på ungdomarna? Jag lämnar frågan öppen, men riktningen för vad jag tror är den kloka reaktionen vill jag antyda kort. Som förälder, utbildningskonsult, tidigare universitetslärare, utbildningsledare och även en tid som studievägledare, vet jag, att ungdomar idag ofta är mycket kunniga och mycket kapabla inom de områden de råkar intressera sig för. De är ofta vetgiriga och diskussionslystna och de uppvisar sällan någon blyghet eller försagdhet. De är framåt. Jag vet också att de nästan alltid är mycket osäkra på vad de egentligen vill göra med sina liv. Vad är verkligen viktigt? Det är sällan patetiskt att tala med dem om varför vi lever egentligen. De är naturligtvis, som vi alla, beroende av att kunna försörja sig framöver, men arbeten och yrkesroller, så som de har tett sig hittills, är på väg att bli mer och mer flytande. Det här gör oss vuxna vilsna, fastän av andra skäl. Framtiden är liksom inte vad den har varit.

Lösningen på dessa dilemman kan, som jag ser det, inte vara att deklarera att ungdomarna vet nog vad de behöver lära sig, eller hur de ska leva i den nya världen, bara vi låter dem göra det. Lösningen är inte att utnämna dem till någon sorts experter på den digitala världen. Lösningen är att öppet tala med dem, med varandra, om alla de här svårigheterna och möjligheterna. Att erkänna vad vi inte förstår, men också att stå för det vi har lärt oss av och om livet. Dagens förvirrade och delvis oroande, men också enormt stimulerande samhällssituation, är ett sällsynt gott läge för att föra upp livets grundfrågor på agendan - i skolan, på jobbet, vid köksbordet. Bara då kommer vi att kunna undvika att bli offer för utvecklingen; bara då kommer vi att kunna påverka den positivt. Och ingenting av den saken har i sig något med "det digitala" att göra. Inte med "infödingar" heller.

Per Johansson Infontology (1 artiklar)
http://infontology.typepad.com/

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] Läs artikeln här. [...] Blogg:Surfa lugnt » Bloggarkiv » Unga utmanar,, 2010-02-25, 11:00

[...] http://www.newsmill.se/node/18818 [...] Blogg:Komrevolutionen – skolan och medier « Ti, 2010-02-25, 09:00

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/18818

20 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Läsvärd artikel, tack för den samlande informationen i det aktuella ämnet. Som förälder till en av de infödingar man menar ska ta över djungeln, jämförelser med filmen Avatar ligger nära till, som en annan värld där på den andra sidan, skulle jag inte vilja lämna välfärdsidéer och digitala sociala medier helt utan vuxnas erfarenhet av den tid som ledde fram till den digitala revolutionen. Ser mig som priviligierad som får vara delaktig i den nya tidens möjligheter, men kan se att de äkta mötena fortfarande behövs, det är i bristen på möten som vi uppfinner ersättningen och då tiden inte räcker till för tre- fyra-hundra vänner på FB och kanske lika många vänner på mobilen, då längtar man efter en stadig tydlig människohand att hålla i. Det vi mer pessimistiska revolutionsromantiker ser som faran borta vid nästa krön är när ingen längre vet var källan finns, ingen kritisk röst längre når ut, alla lyssnar bara till en röst som enkelt når alla simultant. Ett skräckscenario där nattväktarstaten har tagit över, ingen vågar gå ut, storebrorskameror överallt, datorstyrda tanks vaktar gatorna. Men jag ska inte ropa att vargen kommer.......

Permalänk | Anmäl #4 Birgitta Måhl, 2010-02-24, 16:49

Jag vill tacka för ett vederhäftigt inlägg som sopade mattan med tidigare talare Linda Skugge.
http://soldatmamma.blogspot.com

Permalänk | Anmäl #6 Carina NordenÅkerlund, 2010-02-24, 17:55