Nya lärarutbildningen långt från Bäst i klassen

Jan Björklund skriver i sitt nyhetsbrev den 8/2 2010 att den nya "lågstadielärarutbildningen" kommer att vara " steg i riktning mot att höja resultaten i svensk skola, i synnerhet i matematik och naturorientering. "Skäl till denna resultathöjning är att utbildningen kommer att förbättras genom att den "förlängs till fyra år", att "utrymmet för ämneskunskaper och ämnesdidaktik förlängs från nuvarande 105 hp (mindre än två år) till 165 hp (nästan tre år)", att utbildningen innehåller "30 hp fördjupning där lärarstudenten väljer att utföra sitt vetenskapliga arbete i ett eller två ämnen". Jan Björklund skriver: "Den som påstår att det inte finns tid för fördjupning när lärarna ska kunna undervisa även i matte och no har alltså fel. En akademisk examen på avancerad nivå, som detta är, kräver
fördjupning."

I sak har Jan Björklund fel om lärarutbildning som riktar sig mot de tidiga skolåren i grundskolan. De uttalanden som Björklund gör kan väl bero på att han a) inte förstår nuvarande utbildning, b) inte brytt sig om att ta reda på hur utbildningen ser ut, eller c) driver en egen uppfattning om hur lärarutbildningen bör se ut utan att förankra resonemangen i en verklighet som skulle kunna ge en seriös diskussion om bästa möjliga utbildning, grundad i erfarenhet och aktuell forskning om lärarprofession, lärande och undervisning. Vilket av alternativen a) - c) som är värst kan man väl diskutera.

Den nuvarande lärarutbildningen för lärare i grundskolans tidiga årskurser ser olika ut på olika lärosäten. I Stockholm är den fyraårig, innehåller 30 hp fördjupning, och har 160 hp av studier i ämnen och ämnesdidaktik - alltså i princip det som Björklund lanserar som en nyhet. Skillnaden i den nuvarande lärarutbildningen och Jan Björklunds förslag är att för den student som väljer en naturvetenskaplig inriktning i den nuvarande utbildningen får 100 hp utbildning i naturveteskap och naturvetenskapsämnenas didaktik (inklusive ett självständigt arbete på avancerad nivå). I den proposition ("Bäst i klassen - en ny lärarutbildning", Regeringens proposition 2009/10:89) som Jan Björklund står bakom finns utrymme för 15 hp, eller ca 3 veckor av studier i ämnena kemi, biologi och fysik för de som ska bli lärare i årskurs 1-3.

När Jan Björklund skriver att en "akademisk examen på avancerad nivå, som detta är, kräver fördjupning" förefaller det som att argumentationen är att det automatiskt finns en fördjupning i utbildningen i och med att man säger att den ger en examen på avancerad nivå. Och i och med att det finns en fördjupning så kan man "undervisa även i matte och no". Jan Björklund missar hela poängen i den kritik som riktats mot förslaget om den nya lärarutbildningen. En utbildning befinner sig inte på avancerad nivå och ger inte per automatik en fördjupning på grund av att man säger att det är så - det måste finnas en faktisk grund för att påstå att utbildningen ger en examen på avancerad nivå. Det måste också finnas en grund innan man kan gå vidare mot en fördjupning. En grund finns, men fördjupningen saknas i Jan Björklunds förslag.

Ett stort problem i dagens skola är att lärare inte anställs för att undervisa i de ämnen de har utbildning i. Idén bakom grundskollärarutbildning som fanns på 1980 - 90-talen var att utbilda lärare med större ämnesdjup även för grundskolans tidiga år, och att dessa lärare skulle undervisa i arbetslag, med profiler mot matematik-no alternativt svenska -so. Jan Björklund skriver i sitt nyhetsbrev att "I mängder av skolor jobbar man dock fortfarande med klasslärare". Det stämmer, men det han inte tar upp är att man också i "mängder av skolor" arbetar i arbetslag och uppnår då ett totalt sett betydligt större ämnesdjup än vad en återuppstånden lågtstadielärarutbildning från 1970-talet medger. Att anställa lärare med viss kompetens, och tvinga dem undervisa i det som de inte har kompetens i, kan jämföras med om man startade en klinik med inriktning mot knä- och axelkirurgi och därefter anställde läkare med specialiteter som endokrinologi eller oftalmologi.

Ingen sansad människa skulle förvänta sig en lyckad behandling av knä- eller axelpatienter, men rimligen skulle man rikta fokus på kliniken och anställningarna för att åtgärda problemet, inte mot läkarutbildningen. På motsvarande sätt är det rimligt att man fokuserar på skolornas verksamhet, och inte minst deras ekonomiska förutsättningar för att anställa kompetenta lärare. Skolor måste få sin ekonomi att gå ihop och tvingas i många fall att anställa de "klasslärare" som Jan Björklund talar om. Vill man höja kunskapsnivån i skolan får man lov att arbeta för att skolorna ska kunna anställa kompetenta lärare och låta dem undervisa i det de har kompetens i.

Vi vet att ungdomars intresse för naturvetenskap sjunker ju längre upp i grundskolan de kommer. Vi vet också att det kommer att ställas högre krav på ämnesinnehåll och bedömning av elevers kunskaper i de naturvetenskapliga ämnena, även i grundskolans tidiga år. De nya förslagen på kursplaner för skolans tidigare årskurser innehåller ämnesområden som "Jordens, solens och månens rörelser i förhållande till varandra, Stjärnbilder och stjärnhimlens utseende vid olika tider på året. Överlevnadsstrategier och livscykler hos några växter och djur, Djur och växter i närmiljön och hur de kan sorteras, grupperas och artbestämmas. Näringskedjor som beskriver samband mellan organismer i ekosystem, Tyngdkraft och friktion vid lek och rörelse, Balans, tyngdpunkt och jämvikt, Kokning, avdunstning och kondensering, Enkla atom- och molekylmodeller, aggregationsformer, löslighet och brännbarhet. Surt och basiskt. Fotosyntes och förbränning som livets grundläggande kemiska reaktioner. Materiens kretslopp: råvara, produkt och avfall. Vägen från naturen till produkter som människan formar för olika ändamål, via avfallshantering tillbaka till naturen, fossila och förnybara bränslen."

Att undervisa yngre barn i de ämnesområden som beskrivs ovan, och bedöma deras kunskaper, kräver goda ämnes- och ämnesdidaktiska kunskaper. Att föreslå en lärarutbildning som innebär en ämnes- och ämnesdidaktisk kräftgång till ett minimum, kommer inte att ge lärare som ska kunna utforma en undervisning som väcker intresse för naturvetenskap och som kan ge grunder som har betydelse för lärande i högre årskurser. Det finns en risk att den trend av elevers minskade intresse för naturvetenskap förstärks, och en konsekvens kan bli att färre väljer naturvetenskapligt eller tekniskt program på gymnasiet vilket får återverkningar för rekrytering av tekniker och naturvetare på högskolenivå.

Det är svårt att se logiken mellan hur talet om mer kunskap i skolan kan leda fram till ett förslag av en lärarutbildning som innebär att blivande lärares ämnes- och ämnesdidaktiska utbildning förtunnas och förytligas. Man skulle önska att en ny lärarutbildning utgick från aktuell forskning om lärarprofessionen, lärande och undervisning, beprövad erfarenhet och en seriös debatt om skolors villkor och förutsättningar att anställa lärare som kan ges möjlighet att undervisa i det de är utbildade för. Nuvarande förslag förefaller utgå från en svunnen tid, men som kan kännas bekant och då också är begripligt.