Journalisterna riskerar sina villebråds liv

När mediadrevet rullar igång finns ingen eftertanke eller reflektion. Det gör att mitt råd till moderaterna i valfuskhärvan och andra som råkar ut för mediadrevet är att erkänna och be om ursäkt även om ni inte gjort fel. Priset för att hävda din rätt är för högt.

Jag har egna erfarenheter av detta. Det är nu fyra år sedan jag kunde följa hur min sambo utsattes för ett okritiskt mediadrev. En massiv mediabild pumpades ut över Sverige författad av människor som inte hade annat att gå efter än andra och tredjehandsuppgifter.

Någon PR-byrå berät­tar efteråt att artiklarna kring Anna Sjödin motsvarade ett annonsvärde om 40 miljoner kronor. Då är inte TV och radio inräknade. Jag har träffat många människor som flera år efteråt har väldigt klara åsikter om Anna, trots att de själva inte var där, utan bara har att lita till medias skildring. Faktum är att den mediadom, som omedelbart förkunnades i Annas fall, aldrig granskades eller ifrågasattes. Den byggdes i stället på med allt som kunde styrka redaktionernas världsuppfattning.

Det timslånga besöket på den numera nedlagda Crazy Horse och det som hände därefter titulerades nyligen av TV4 och andra media för en av årtiondets största politiska skandaler. I själva verket är det en gigantisk skandal hur Sveriges ledande journalister okritiskt valde att bortse från allt som talade till min sambos fördel och istället bidrog till att skruva upp tempot i en pöbelliknande hetsjakt. Faktum är att de flesta inte ens gjorde sitt jobb och läste domen mot henne.

För en liberal lynchmobb av borgerliga åsiktsjournalister blev Anna ett tillhygge som kanske kunde bidra till att sänka regeringen Persson inför den kommande valrörelsen.

Mediadrevet fick senare kritik av professorn i mediarätt Hans Gunnar Axberger som menade att "media var mer intresserad av att Anna skulle tvingas avgå och då var det inte intressant att ifrågasätta domens riktighet".

På samma sätt har domen mot Anna kritiserats av enskilda journalister som tagit sig tid att läsa och tänka efter. Nils Funke (tidningen riksdag och departement) menar att "Det finns ingen övertygande bevisning" och då "ska rätten fria". Han menar att domen mot Anna är ett stort bekymmer "för oss alla". Hans slutsats delas av tidigare justitiekansler Göran Lambertz.

Jag har gjort en analys av medias hantering av fallet i ett kapitel i boken "Vem bryr sig" på Hjalmarson & Högberg bokförlag.

Det går inte komma ifrån att ett koppel av huvudsakligen vita medelålders män, formligen klättrade på varandra. Ivriga att mo­ralisera och angripa en socialdemokrat, glömde de att samma sak kan hända deras dotter i nästa helgs krogkö. Den välkända samhälls­debatten om vaktvåld finns plötsligt inte längre i deras medvetande. Det går inte att utesluta att detta delvis beror på att hon var kvinna och gick mot normen hur en kvinna "ska" bete sig.

Låt mig ta två exempel.

När den moderate riksdagsmannen Per Bill i september 2004 anklagades för att ha slagit en vakt och därför omhändertogs konstaterade Ingvar Hedlund på kvällstidningen Expressen att Per Bills version kunde vara kor­rekt, "att han fortfarande var i panik när han fördes till polisens fyl­lecell" och att "det inte kan uteslutas att vakter och poliser misstolkat Per Bills tillstånd: Panikångest kan mycket väl förväxlas med berus­ning, konstaterar en chefspsykolog." "För en psykologiskt eller medicinskt outbildad kan Bill ha upp­fattats som berusad trots att han inte alls behöver ha varit det."

När det gäller Anna tillät media inga sådana förklaringar trots alla skador hon hade efter det våld hon utsatts för. En kvällstidning tog in en alkoholforskare för att säga att Anna var en då­lig förebild. Den kända publicisten Bosse Strömstedt skrev en kolumn där han, berörd av erfarenheter av alkoholism i sin närhet, lät läsaren förstå att Anna Sjödin har problem med alkoholen.

På samma sätt fanns en intressant dubbelmoral hos journalisterna när det gäller anklagelsen om arrogans och maktfullkomlighet.

När den centerpartistiske riksdagsledamoten Fredrik Federley mötte huliganer i korvkön i Stockholm i december 2007 hänvisade han till att han är riksdagsman för att försöka undvika att bli misshandlad. På liknande sätt hänvisade Aftonbladets VD Pontus Gustafsson nyligen till sin maktposition på Aftonbladet när han kom i konflikt med vakter på en krog i Örebro. Kvällen slutar med att Gustafsson grips och sätts i handbojor. Händelsen slätas över av Aftonbladets Lena Mellin och den ansvarige utgivaren Jan Helin menar att "ord står mot ord" som en motivering till varför Aftonbladet inte skriver om händelsen.

Anna behandlades inte på samma sätt av media. Peter Skeppström i vårt sällskap möttes av hot om fysiskt våld och svarade verbalt med att hota med högre aukto­ritet. Han fällde sin kända kommentar om att frågan om vaktvåld ska tas upp med den dåvarande justitieministern Thomas Bodström. Det är vuxenvärldens motsvarighet till den lille gossens hot när en flåbuse attackerar honom i sandlådan: Min pappa är polis.

Peter agerar alltså på precis samma sätt som Fredrik och Pontus. Det finns dock en avgörande skillnad. De senare behöver inte klä skott och möta kritik. Det fick däremot Peter. Aftonbladets Lena Mellin passar på att ge Anna ansvaret för detta och kallar det "en oangenäm doft av översitteri".

Centerpartistiska Östersunds-Posten är bara en av otaliga ledar­sidor som kopplar frågan om vad som hänt Anna som person till sitt ogillande av socialdemokraterna som parti. Det obundna moderata Svenska Dagbladet ser det som hände på Crazy Horse som en del i "socialdemokraternas eget syndaregister". Liberala Göteborgs-Posten är inne på samma linje. I stället för att reflektera över hur Annas skador kan ha uppkommit kopplar de det som hänt till "maktfullkomlighet, arrogans och sjaskighet hos en politisk adel". Att Anna är SSU:s ordförande gör henne i deras ögon mer till en maktha­vare än en medmänniska som kan ha råkat illa ut.

Bo Strömstedt kopplar i en artikel i Expressen ihop misshan­deln av Anna med Göran Perssons karaktär. "Anna Sjödins beteende var en del av det patronskapet. Sådan herre, sådan piga: en socialdemokrati med inte bara självmedveten­het - vilket är en viktig egenskap - utan också med en högmodig maktfullkomlighet ..."

Hur mycket mediabilden i Annas fall påverkar domstolens beslut får vi aldrig veta. Domare och nämndemän ska vara opartiska. Såväl lagfarna som lekmän som tjänstgör i domstolen är människor. De läser tidningar och påverkas av medias rapportering precis som alla andra. Finns det bara en historia som berättas om och om igen, vore det konstigt om inte den påverkar. Vi ska inte tro att domstolar är så robusta att de klarar av ett enormt mediadrev.

I Annas fall hade redaktionerna snabbt bestämt att hon inte var "den lilla människan som blir slagen och förolämpad av män i för­troendeställning" utan att hon var "makthavare". Hon tyckte att hon hade rätt och skulle kräva sin rätt. Mediaförenklingen säger därmed att hon är högmodig. Det förstärker i sin tur igen bilden av Anna som makthavare i stället för offer. Och som bekant ska högmod gå före fall. Således måste hon falla.

Hade Anna valt de klassiska pudelkonsterna så anser alla bedö­mare vi talade med under händelseförloppet att detta skulle slutat annorlunda. Men att vara sann mot sig själv måste också ha sitt pris. Det mås­te vara det viktigaste. Det handlar om att kunna se sig själv i spegeln och veta att man gjort vad rätt är.

Nyligen har moderaterna varit utsatta för anklagelser om valfusk. Framöver är det någon annan som utsätts för drev. När drevet går spelar det mindre roll om det som publiceras är sant och relevant. Det enda viktiga är mediadrevets världsbild och redaktionsledning­ens verklighetsuppfattning. Det är en absolut frånvaro av mångfald. Det är svårt att vara avvikare i medias buffelhjord som rusar åt samma håll och med samma mål.

Det är därför jag menar att det bästa rådet är att erkänna och så snabbt som möjligt be om ursäkt om du granskas oavsett om du är skyldig eller inte. Det är omöjligt att tvätta sig ren i trycksvärta. Priset för att hävda din rätt är för stort.

Frågan är vem som är ansvarig för den utvecklingen. Frågan är också vad som händer den dagen villebrådet tar sitt liv under ett mediadrev. Vem är ansvarig för det?

Thomas Hartman (3 artiklar)
http://www.hartman.nu

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] till de diskussioner som varit den senaste tiden om moderat valfusk. Hon har också läst min artikel på Newsmill där jag ger rådet att erkänna oavsett om du är skyldig eller inte om man råkar ut [...] Blogg:Några ord om mediadrev | Thomas Hartman | In The Pendent, 2010-03-01, 01:08

[...] BRYR SIG? Idag har jag en artikel på Newsmill.se angående kapitlet ”Anna och rättvisan” ur boken ”Vem bryr sig” och hur [...] Blogg:Journalister riskerar sina villebråds liv | Thomas Hartman |, 2010-02-21, 22:24

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/18663

20 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Sign "Människors lika värde"

Det är sånt som detta som är min poäng. Vilken tidning har du läst påståendet att hon sade så? Folk har en enorm massa uppfattningar om vad som hände utan att faktiskt varit på plats. Vilket jag var.

Däremot verkar både Aftonbladet VD:n och den moderate riksdagsledamoten sagt något sådant. Det fick dom i vilket fall inte kritik för ;-)

Permalänk | Anmäl #6 Thomas Hartman, 2010-02-21, 22:50

Arhur: Den liberala lynchmobb jag skriver om i boken är liberala ledarskribenter dvs åsiktsjournalister, krönikörer och kolumnister,. Drevet drevs framför allt av kvällspress. Där finns säkert olika partifärg precis som du säger men där handlar det mest om att sälja till varje pris. Oavsett om det man säljer är sant eller inte. Lokalmedia har inte resurser att ifrågasätta. Så springer alla åt samma håll.

Det du pratar om "översitteri" "syndaregister" och "politisk adel" förstår jag inte vad det har med detta att göra. Varken jag eller min sambo kommer från några politiska familjer. Hennes föräldrar är möjligen centerpartister.

Det är alltså rent trams.

Permalänk | Anmäl #14 Thomas Hartman, 2010-02-22, 08:49

Jörgen: Därför att mycket av det stöd vi fick under denna period kommer från invandrare, ungdomar och andra som varit med om liknande saker själva (oavsett partifärg). Men du har rätt i att äldre män tenderade att vara mest konservativa i synen på exempelvis manligt - kvinnligt. Du kan läsa mer om detta i boken.

Permalänk | Anmäl #15 Thomas Hartman, 2010-02-22, 09:36

Bo Grahn: Min avsikt är inte att generalisera. Jag har själv jobbat med vakter och vet att det precis som överallt annars i samhället finns både bra och dåliga människor. Det jag syftar på är att det finns och länge har funnits en debatt om våld bland vakter och hur de kan nyttja sitt övertag i rättssalen. Det har till och med blivit en rapport av JK om detta problem. Men i detta drev försvann hela den diskussionen. Den debatten "glömdes" bort av journalisterna.

Permalänk | Anmäl #16 Thomas Hartman, 2010-02-22, 09:42

Jörgen: Nähä. Det är noterat att du tycker det. Jag hävdar fortfarande att det var en vit välmående medelklass som klappade sig på magen efter rotarylunchen och skrev ytterligare en ledare mot Anna. Utan att veta ett skit vad dom pratade om och utan att reflektera över att det kunde vara deras fru eller dotter som råkade ut för detta nästa helg. Detta som en fin möjlighet att klappa till regeringen Persson inför valet. Det kliade för mycket i fingrarna för att hejda sig och tänka efter lite om det kunde finnas ett annat perspektiv.

Chili: Jag kan hålla med dig om detta. De personer som utsätts är inte sällan människor som ingen tror på dvs uteliggare, ungdomar etc. I en rättssituation är de mer eller mindre chanslösa. I vart fall har de en enorm uppförsbacke redan från början.

Permalänk | Anmäl #21 Thomas Hartman, 2010-02-23, 12:39