Trakasserier i kulturbranschen

Foto: Dan Hansson, Scanpix

Stig Larsson om Trakasserier i kulturbranschen

Sanningen om mig och Åsa Beckman

Publicerad: 2010-02-16 15:02, Uppdaterad: 2011-11-02 17:11

"Jag kan bara återge hur jag ser det, hur jag upplever det hat som finns hos - inte läsare, men kulturskribenter. Hatet mot den som upplevs som konstnär eller författare i egentlig mening. Att det finns en motsättning mellan kultursidorna och dem som anses för att vara genier. En motsättning som Maria Schottenius antagligen vill göra allt som står i hennes makt för att dölja." Det skriver författaren STIG LARSSON apropå den feministiska kritik som förts fram mot honom i DN.

303 millningar
21 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Stig Larsson är författare.

Hösten 1996 skrev jag en artikel i DN om hur det går till i den så kallade fina kulturvärlden. Jag beskrev hur även i mina ögon betydande svenska författare på ett diskret och avmätt sätt mobbade Björn Ranelid i Paris. Många läsare undrade säkert varför jag skrev detta. Jag kan ju inte ha varit omedveten om att stötte mig med människor som jag högaktade. Ett lite korkat beteende från min sida, kan man tycka.

Därför var det väl inte så konstigt att Arne Ruth bjöd in mig till DN:s redaktion för att förklara hur jag hade tänkt. Jag hade ställt som krav att jag skulle få röka och dricka vin. Framför mig satt cirka sextio personer. Jag inledde med att säga något om att jag naturligtvis var klar över att en sådan här text inte alls gagnade mig på kort sikt. Men att jag tyckte att det var bra om allmänheten fick en viss inblick i de outtalade hierarkier som karaktäriserar kulturvärlden.

Men sedan finns det också en annan anledning, fortsatte jag. En dålig anledning, får man väl säga. Men eftersom jag nu är en intellektuell och har i praktiken betalt för att säga sanningen, är det väl lika bra att jag också delger er den. Jag känner mig sårad över den nedlåtande kritik som jag har utsatts för här på DN. Därför ville jag pissa på er. Och det gör jag nu. Ni vet mycket väl att ingen av er har den positionen i Sveriges kulturliv att ni skulle kunna sitta här där jag sitter, röka och dricka ett glas vin och förklara mig. Det innebär i praktiken att jag pissar på er. Och det, ska jag tala om för er, gör mig gott. Ni försöker sätta er på mig. Ni som aldrig skulle våga möta min blick och säga det som ni skriver. Och nu ska jag göra det ännu mer obehagligt. Jag har gjort en viss research innan det här mötet. Om det som jag nu påstår inte stämmer, är det hur lätt som helst för er att skaka av er det. Men har jag rätt, då kommer det här att svida. Sedan gick jag igenom - i bokstavsordning - cirka tio av dem som satt där framför mig. Ett exempel som jag minns var Leif Nylén. Jag sa: "Nylén, Leif. Du minns säkert den Matisse-recension som du skrev 1986. Den var mycket bra, det tycker du nog själv. Men tänk efter, har du skrivit något bättre sedan dess? Nästa..."

Enligt Kristian Petri som då hade ett vikariat på DN Kultur kom arbetet i stort sett att ligga nere under de kommande tre dagarna. Man fick hjälp av samma psykologteam som hade satts in efter Estoniakatastrofen.
Jag hade väl inte riktigt räknat med att de skulle ta det så hårt. Men jag skulle ljuga om jag påstod att jag ångrade mig.
Varför nu ta upp denna gamla historia? Jo, så här ligger det till? I somras gjorde jag en roll i en kortfilm på en folkhögskola. På den efterföljande festen blev jag slagen medvetslös och var sedan mycket nära att bli dödad med en dolk. Under hösten lyckades jag till slut göra en beskrivning av händelsen. Jag kan försäkra att det inte var enkelt. För läsaren undrar förstås vad som kan ligga bakom ett sådant vredesutbrott.

Jag skickade texten till Jan Eklund, som jag betraktar som en - nära vän, är för mycket sagt. Men en vän vän, definitivt. Inte bara en bekant. Han tyckte att texten var fantastiskt bra. Och uppmuntrade mig att skriva vidare på den essä om Ellroys författarskap som jag hade arbetat med parallellt. Jag förklarade då att det också skulle komma en text där jag försökte reda ut vad det var som gjorde att dessa människor hade kunnat gå så långt. Hade jag till exempel blivit rädd och försökt ta mig därifrån, hade jag med största sannolikhet inte levat idag. Det här är ju något som jag har gått och funderat över, det förstår ni säkert. Efter att ha skickat honom den uppföljande texten, ringde jag och frågade om han hade fått den. Han svarade att han inte haft tid att läsa den. Okej, jag väntar någon dag och ringer honom på nytt. Då är han irriterad och påminner mig om att han måste ha Ellroy-essän ett visst datum. Men essän om Ellroy kom jag att publicera i Svenska Dagbladet. För någon dag senare kom Åsa Beckmans angrepp på mig i DN.

Jag måste erkänna att jag kände mig helt ställd. Det är inte bara det att historien är fjorton år gammal. För några år sedan träffade jag Åsa i Nässjö. Jag hörde henne berätta om sin pappa, Erik Beckman, som är en av de svenska författare som har betytt mest för mig. Jag tackade henne efteråt och vi satt ganska länge och pratade med varann. Det var inte så att vi berörde det som hade inträffat på nittiotalet, men jag upplevde det verkligen som utagerat.

Är jag paranoid när jag tror att det är den andra artikeln om händelsen i somras som är det verkliga skälet till DN:s besynnerliga agerande? Jag vet inte. Många av er som läser det här tycker nog det. Jag kan bara återge hur jag ser det, hur jag upplever det hat som finns hos - inte läsare, men kulturskribenter. Hatet mot den som upplevs som konstnär eller författare i egentlig mening. Att det finns en motsättning mellan kultursidorna och dem som anses för att vara genier. En motsättning som Maria Schottenius antagligen vill göra allt som står i hennes makt för att dölja.

Stig Larsson (1 artiklar)

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] Värre för Stig Larsson, han låter kuvad. Minns alla som talade gott om honom. Idag är alla för fega för att yttra sig. Själv tyckte jag [...] Blogg:Vilken tuffing hon är, Anja! « Gotiska Klubben, 2010-02-17, 22:01

[...] blev helt paff av att se en debattartikel på Newsmill av självaste Stig Larsson! Vad gör han där, var det första jag [...] Blogg:WTF!? Stig Larsson på på Newsmill! | Fredrik Arvidsson, 2010-02-16, 22:06

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/18374

21 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Stig Larsson sätter sitt skoningslösa finger på en öm punkt.

En del människor vill vara i centrum och synas och vara beundrade men saknar talang, karisma etc. Hur råda bot på eländet? Jo, genom att jobba med "media" får man vara där de är som har det man själv vill ha, kanske kan glansen smitta...

Det gör den inte ... och då blir man avundsjuk ... och så börjar man missbruka sin position för att styra istället för att granska. Genom att trycka ner andra känns det som om man själv stiger.

Är det inte så mediavänstern uppstod?

Permalänk | Anmäl #2 Bo T, 2010-02-16, 16:45

Stig Larsson to the rescue! :^)
.
Skön chockterapi för Schottans röda-khmerer - rätt åt dem!
.
*så blev den här dagen rätt skön den med, tack Stig*

Permalänk | Anmäl #3 Tom Croker, 2010-02-16, 17:42

Stig... jag känner mig mycket glad över din förklaring för jag trodde aldrig riktigt på Åsa Beckman. Jag går omkring här hemma och småler lite över att du skrev. Intressant att de hade psykologteam...

Jag har själv suttit på dåvarande teaterredaktionen med psykolog (vi skrev om allt i kulturvärlden, men inte böcker och själv var jag reporter, men inte recensent) för chefen då klarade inte av redaktionen. Det var väl delvis samma problem som nu kan jag tänka. Någon söp och tog eventuellt andra droger och de andra bekymrade sig. Men det var inte det verkliga problemet med redaktionen.

Psykologen lyckades aldrig komma under ytan på oss riktigt, så redaktionen vann, eller problemen fortsatte eller chefen avgick, som så många gånger tidigare.

Alltså kultur handlar om våra djupaste behov och kan i bästa fall ligga i gränstrakterna, vara spetsområden, som går före och berättar för oss vad som pågår i vårt samhälle, men ofta blir det enbart något slags uppvisande av egon och yta. Tyvärr.

Jag älskade ämnesområdena, som jag skrev inom film,teater, musik och dans. Det var alltid en glädje att skriva. Jag slutade 1992 med avgångsvederlag, för att rädda min familj från ruin i den dåvarande ekonomiska krisen. Har skrivit en dagbok om allt som heter Ett Sekel av Tystnad, som kom 2006. Den uppmärksammades inte särskilt mycket. Jag sågs nog som en förrädare och svikare på DN. Och kanske är det så ännu. Jag vet inte.

De flesta på avdelningen var kommunister eller näst intill och det styrde programmeringen om vad och hur man skulle betrakta världen. Vet inte hur det är nu. Likadant?

Jag sitter här och småler fortfarande Stig Larsson. Så härligt att du skrev. Håller helt med dig om att konstnärens uppgift i samhället är att säga sanningen. Och det gör jag alltid.

Jag har skrivit en bok till som är utgiven Marilyn Monroe Min Berättelse och har ett manus om Jacqueline Kennedy liggande på ett förlag.

Dessutom har jag en halvt skriven bok, som heter I Ormbärarens tid på gång. Den handlar om den period vi går in i nu när vi 2012 ska befinna oss i The Dark Rift, universums centrum... och mina förfäder, som var torpare och egendomslösa för bara ett par generationer sedan. Jag har själv mayagener och tycker att tiden vi lever i är intressant. Ska vi kunna gå över till en ny slags medvetenhet eller inte?

Det är den stora frågan tycker jag. Inte om vi ska slåss män och kvinnor. Utan om vi som mänsklighet kan lyckas överskrida den värld vi hitills har befunnit oss i och se den i ett större perspektiv. På ett annat sätt.

Helt klart är att vi behöver höja vår medvetenhet om vad som pågår i världen och lämna de idékomplex, som har styrt oss ända sedan 1800-talets slut. Jag håller med skådespelerskan och regissören Solveig Ternström om att det här tjafsandet om sexuella trakasserier kommer lite väl sent, ungefär 40 år för sent.

Permalänk | Anmäl #4 Ann Helena Rudberg, 2010-02-16, 17:50

Starkt.
Det är det som är skillnaden på folk och folk. Eller genier och medelmåtter.
Respect.
http://soldatmamma.blogspot.com

Permalänk | Anmäl #5 Carina Nordén Åkerlund, 2010-02-16, 18:08

Jag får upp ett gammalt talesätt i huvudet av någon anledning. Tvätta en hund och kamma en hund, en hund är det likafullt.

Permalänk | Anmäl #6 Surgubben, 2010-02-16, 18:14

Stig Larsson - all heder åt Dig för att Du har civilkuraget att "ta bladet ifrån munnen, verkligen...

"...Helt klart är att vi behöver höja vår medvetenhet om vad som pågår i världen och lämna de idékomplex, som har styrt oss ända sedan 1800-talets slut. ..."

Mitt i prick ! - Ann Helena Rudberg - tycker Josef B.

Permalänk | Anmäl #7 Josef Boberg, 2010-02-16, 18:28

Varf finns alla författarkolleger i debatten som vet att sanningen bokstavligt talat ser ut som Stig beskriver den?

Permalänk | Anmäl #8 trygve bång, 2010-02-16, 18:38

Rörig text, det här. Jag läser mer paranoia hos Larsson än jag gjorde hat hos Beckman, men jag kanske bara är trött.

Permalänk | Anmäl #9 TT, 2010-02-16, 20:06

Heder åt Stig Larsson för sitt sanningssägande. Men artikeln känns osammanhängande. "Sexuella trakasserier, Schottenius, Ranelid". Var är tråden?

Permalänk | Anmäl #10 Montaigne, 2010-02-16, 20:37

aj, aj modigt av Åsa att ge sig på Stig. Sveriges främsta stilist skulle inte jag vilja ha efter mig. Eller hon kanske inte tänkte efter ordentligt.

Permalänk | Anmäl #11 losec, 2010-02-16, 20:40

Jag glömmer inte när Stig för några år sedan satt i TV-soffan o chockade hela feminist-Sverige genom att säga typ "Vi karlar blir kåta på 13-åringar med stora bröst". Då fick "kärringarna" på kulturredaktionerna något att skriva om!
Med dagens lagstiftning klassas det väl som våldtäkt att bara tänka tanken.
Konstigt att man inte gett sig på "2 1/2 män" som borde kunna reta gallfeber på samma gäng genom att visa "hur vi män tänker".

Kul med någon som inte i första hand tänker på hur han ska få så många vänner som möjligt på kort sikt.

Permalänk | Anmäl #14 Pops, 2010-02-17, 00:18

"Är jag paranoid när jag tror att det är den andra artikeln om händelsen i somras som är det verkliga skälet till DN:s besynnerliga agerande?"

Finns den här artikeln att tillgå på nätet? Det vore intressant att läsa den.

Permalänk | Anmäl #15 Lund, 2010-02-17, 01:29

Jag jobbade under en period på DN,på en annan avdelning,
På den avdelningen, hade man också problem i arbetsgruppen,och en psykolog var inkopplad.
Är det praxis på DN?Inbyggt i företagskulturen?
Ständiga problem med chefer och skitsnack.

Permalänk | Anmäl #16 C N, 2010-02-17, 02:44

Pops: 2 1/2 män är min favoritkomedi just nu... jag fick till och med min sambo att titta på den, men jag är mindre "politisk korrekt" än han så jag skrattar mer... hahhahahha

C N: Fasen nu får jag dåligt samvete för hela DN, som befinner sig i jättekris och igår sa jag nej till prenumeration på tidningen med motiveringen "för mycket papper", jäkla skit alltså... jag vet ju hur trist det alltid var inne i huset också för 35 år sen... med kotterier och dumheter, förhållanden hit och dit, för på den tiden så var hiv något som inte fanns och ställde man inte upp så fick man veta att man var trist och tråkig, eller möjligen lesbisk... jag har suttit på en facklig konferensmiddag, där en full journalist från DN satt och sa: ja om du bara hoppar i säng med mig en gång så är du fast... alla runt lyssnade, men ingen sa nåt.. han tjatade jättemycket... ;)

Jag har mött honom nån gång här ute på Värmdö (han hade köpt sommarstuga) och kramat om honom... herregud... alltså kvinnorna har alltid haft makten över männen på det viset... men de har gett bort den... skriver om det på min blogg just nu, ska in i min nya bok

www.annhelenarudberg1.blogspot.com

Men det är ingen inbjudan... jag är lycklig sambo sedan snart 27 år...

DN är världens skvallercentral... visst.. det ingår i jobbet.. och naturligtvis blir det skitsnack i ett hus, där rörligheten har varit minimal de senaste 35 åren... eller så. Makt och sex ingår i samma chakra...

Permalänk | Anmäl #17 Ann Helena Rudberg, 2010-02-17, 08:41

Skickligt levererad 'A men inte B' där. Nu vill vi alla veta vad som hände när du blev medvetslös och nära på dödad 'med en dolk'.

Förövrigt uppfriskande artikel!

Permalänk | Anmäl #19 Snälla, 2010-02-17, 13:48

hur kommer det sig att de hemska kommunisterna alltid lyckas infiltrera in sig i maktens korridorer? Marx menade att 20% skulle behöva bli mördade för att skapa det kommunistiska samhället; de här människorna är livsfarliga!

Permalänk | Anmäl #22 Paul, 2010-02-17, 14:24

Stig Larsson, du kunde ha ansträngt dig mer med den här artikeln - framförallt tänkt mer på alla som inte har vissa nödvändiga förkunskaper om den värld den rapporterar från. Men Insatsgruppen för Krisande Kulturkoftor var en intressant och ny detalj. Rycker den ut till redaktionens offer också? Nä. Trodde inte det heller.

Permalänk | Anmäl #24 Clam, 2010-02-17, 15:30

Jag tycker det är bra skrivet eftersom feminister har skådeprocesser i media där du anklagas & döms utan att någon tar dig i försvar p.g.a feghet.Feminismen har lagt sin tunga kalla blöta yllefillt över kultursverige & kväver den sakta men säkert där ingen vågar sjunga i en egen ton utan bara lyssnar vad dom andra sjunger i kören rädsla feghet kännetecknet för kulturarbetaren av idag

Permalänk | Anmäl #25 Michael Lilja , 2010-02-17, 20:18

Stig Larsson angrep ett etablissemang. Åsa Beckman en enskild människa.

Om mod och högmod, ett konstnärligt högmod, och låt gå för välvilja, präglade Stig Larssons agerande, så kan man inte säga detsamma om Åsa Beckman.

Hon är bara en i raden av dem som gör Stockholm outhärdligt.

Permalänk | Anmäl #26 Gotiska Klubben, 2010-02-17, 21:08

Trakasserier i kulturbranschen

18 artiklar 15 bloggar

Skriv i ämnet! Länka till blogg

Wennstams bok, Zandéns artikel här på Newsmill och nu senast Ekots granskning, ger ingen smickrande bild av artistbranschen. Vad är det för fel på kultureliten?