Mänskliga rättigheter istället för ”svenskhet”

Valet till Europaparlamentet förra året innebar stora framgångar för högerpopulistiska och högerextrema partier vars gemensamma nämnare är främlingsfientlighet och rasism, numera främst riktad mot muslimer och Europas påstådda "islamisering". Möjligtvis som ett svar på de främlingsfientligas frammarsch över Europa, och på den folkliga xenofobi, och speciellt islamofobi, som utgör grunden för dessa framgångar, så sjösatte flera etablerade partier, i huvudsak men inte uteslutande på den politiska högerkanten, projekt kring nationellt identitetsskapande. I Frankrike avslutades precis tre månaders infekterad debatt med ett symbolförslag fokuserat på t.ex. den franska flaggan. Storbritanniens premiärminister Gordon Brown lanserade begreppet "Britishness", som inte heller det blev särskilt lyckat. I Sverige kom Moderaterna med förslag om "svensk-kontrakt", vilket även välkomnades av Socialdemokraternas integrationspolitiske talesman Luciano Astudillo, och Folkpartiet har liknande tankegångar och förslag. Frågan är om detta är rätt väg att gå, och vad man egentligen vill åstadkomma med identitetsbyggandet.

Det kan finnas många olika anledningar till att vilja skapa en debatt kring vilka värderingar det svenska samhället bör byggas på, och hur vi skall göra för att sprida och förstärka dessa värderingar i hela Sveriges befolkning, även bland de nyanlända. Ett av de sämre är att "hålla Sverigedemokraterna utanför riksdagen". Om det är målet, och medlet blir att anpassa etablerade partiers politik efter Sverigedemokraternas främlingsfientliga demagogi, så är lite vunnet men mycket förlorat. Dessutom är Sverigedemokraternas framgångar ett tecken på vad många svenskar uppenbarligen tänker och känner, och fokus borde vara på detta samt på de bakomliggande sakfrågorna, och inte på vilket parti som får si och så många röster i valet. En annan möjlig anledning till diskussionen är viljan att homogenisera befolkningen värderingsmässigt för att undvika kulturkrockar och obehagligheter av den typen som t.ex. den centerpartistiske riksdagsmannen Staffan Danielsson med fler tydligen känner då de ser en kvinna i niqab. Denna anledning är ännu sämre, kulturkrockar och möten av värderingar, tankar, seder och idéer ger möjlighet till rikare och djupare perspektiv och mer kunskap och insikt, givet att de kan hanteras på ett konstruktivt sätt. Och att strömlinjeforma befolkningen för att människor som Danielsson inte skall behöva oroas av att se obekanta vyer vore rent tragiskt enfaldigt. Det finns dock en mycket bra anledning till att verka för en levande debatt kring värderingsfrågor, och det är själva värderingarna i sig.

Jag upplever Sverige som ett land som idag är byggt på en upplysningstanke där vetenskap och kunskap värderas högt, och där sekulära värderingar styr hur staten agerar. Och detta leder till att, trots fel och brister, så ligger Sverige i framkant i ett globalt perspektiv vad gäller respekt för mänskliga rättigheter. Sverige har också en internationellt sett relativt progressiv syn på miljöfrågor. Detta är något att vara stolt över som svensk. Det centrala är dock inte vad svenska värderingar är, eller huruvida de är bättre än andra värderingar, utan att Sverige och svenskarna fortsätter att sträva i en riktning där universella, generella värderingar om mänskliga rättigheter och respekt för vår omvärld uppvärderas och implementeras i vårt samhälle och i våra liv.

Av den anledningen är det mycket viktigt att det förs en debatt kring alla frågor och företeelser som riskerar att göra att Sverige som samhälle tar steg tillbaka vad gäller strävan emot dessa universella värderingar. Vi måste kunna bemöta och bekämpa alla tankesystem som begränsar människors fri- och rättigheter, oavsett om de grundas på fundamentalistisk islam eller kristendom, på högerextrema eller vänsterextrema ideologier. Flickor skall ha rätt att dansa, rätt att bada med pojkar och rätt att klä sig som de vill utan påtryckningar och indoktrinering. Homosexuella skall ha precis samma rättigheter som alla andra, och skall kunna känna sig trygga och säkra. Alla människor skall ha rätt att slippa diskriminering, i arbetslivet eller på krogen, oavsett etnisk bakgrund. Diskussionen kan breddas till ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter respektive medborgerliga och politiska, men grundtanken kvarstår, vi måste kunna stå upp för de värderingar som vi vill bygga vårt samhälle på. Och det innebär att vi måste vara tydliga med att det faktum att en människa har en viss kulturell bakgrund, eller en viss religion, inte innebär att varken krav eller förväntningar på att leva upp till de universella värderingar vi vill kämpa för minskar. Kvinnoförtryck blir inte mer acceptabelt om man hävdar att det beror på kulturella eller religiösa sedvänjor. Homo-hat blir inte mer ok bara för att man hänvisar till bibeln. Vi måste göra upp med kulturrelativismen och våga ta ställning för universella värden även om det innebär att man stämplar vissa kulturella eller religiösa strömningar som problematiska. Om det faktum att Fadime Sahindal hyllas för sitt mod att bryta sig loss ifrån en förtryckande patriarkal struktur innebär att en del kurdiska män känner sig kränkta, så må så vara. Om muslimer eller kristna ogillar att man problematiserar förekomsten av religiösa friskolor där barn inte ges samma möjlighet till en sekulär, upplysningsbaserat utbildning utan riskerar utsättas för indoktrinering, så får vi ta den diskussionen. Och så vidare.

Naturligtvis bör tydliga ställningstaganden för vissa värderingar även kombineras med respekt, tolerans och pragmatism. Man måste både kunna respektera en kvinna i niqab, och hennes rätt att klä sig som hon vill, och samtidigt bekämpa de strukturer som gör att hon väljer att dölja sitt ansikte. Man måste både kunna respektera alla människors rätt att hälsa som de vill, och samtidigt verka för att trosföreställningar om att män och kvinnor ej bör röra vid varandra moderniseras och förändras. Vad gäller barn så anser jag att det är speciellt viktigt att man på alla sätt försöker motverka indoktrinering, religiös eller annan, så att de ges möjlighet att själva välja hur de vill leva sina liv, och här måste man kunna hitta sätt att möta föräldrarna i en respektfull dialog utan att kompromissa med barnens rättigheter.

Tyvärr har diskussionen kring nationella identiteter nästan helt missat dessa, som jag ser det, centrala frågor kring universella värderingar och vad man vill att samhället skall sträva efter och stå för. Istället handlar det om "svenskhet" och "svensk-kontrakt", och att man skall "ta seden dit man kommer", vilket av många anledningar leder diskussionen helt fel. För det första är argument om att man skall anpassa sig till sitt nya land enligt mig rena dumheter. Om jag kommer till ett land där det anses vara ok att slå sin fru och sina barn, skall jag då börja med det? De värderingar vi strävar efter skall vara universella, och det är just därför de bör gälla alla oavsett plats eller ursprung. Det är självklart lika fel med tortyr, förtryck, fundamentalism, homohat, hustru- eller barnmisshandel och hedersmord om de sker i Sverige, Turkiet, USA, Israel eller Iran. Skillnaden är att det är i Sverige vi kan påverka, och sträva efter att genomdriva en progressiv syn på värden och mänskliga rättigheter. Och det skall vi göra, och vara stolta över. Och i den mån vi svenskar kan påverka förhållanden på andra ställen i världen i en positiv riktning, så skall vi sträva efter det med, vare sig det gäller t.ex. att bestraffa kvinnlig könsstympning i Sverige även om den utförts i länder där det är lagligt, eller att kritisera kränkningar av mänskliga rättigheter utan att påverkas av om man har ideologiska band till det landet där det sker (t.ex. Israel eller Kuba).

Dessutom, om man hävdar att man skall anpassa sig till företeelser för att de är "svenska", så blandar man ihop universella värderingar som att behandla män och kvinnor lika eller att hålla religionen borta ifrån lagstiftningen, med kulturella vanor som att inte prata med någon på busshållplatsen, eller att köpa en massa presenter till jul. Och än värre blir det om man skall tvinga på alla utomeuropeiska invandrare ett "svensk-kontrakt". Plötsligt verkar det som om:

• Det är värre för en invandrare att slå sin fru än för en etnisk svensk, för invandraren bryter mot ett kontrakt.
• Det är det "svenska" som är viktigt, d.v.s. man skall vara jämställd för att det är "svenskt", på samma sätt som midsommarstång och surströmming, och inte för att det är en universell mänsklig rättighet att inte bli diskriminerad.
• Vi "svenskar" är av naturen bättre än invandrare på mänskliga rättigheter som jämställdhet, och därför skall alla invandrare, oavsett om det t.ex. rör sig om en iransk sekulär professor i genusvetenskap, läras upp och certifieras i "svenskhet" för att klara av att vara jämställda.
• Med mera

Med ett "svensk-kontrakt" så lyckas man alltså göra om vad som borde vara en kamp för universella värden till en nationalchauvinistisk kampanj som snarare kommer att få den tilltänkta målgruppen att känna sig kränkta och marginaliserade.

Man måste skilja på det universella kravet att alla människor oavsett ursprung, kultur och religion respekterar regler om mänskliga rättigheter, ifrån frågor som rör nationella kulturyttringar som "svenskhet" där det självklart går utmärkt att utbilda nyanlända invandrare i svensk kultur och svenska "koder", men då bör det vara en frivillig utbildning, och helt upp till mottagaren i vilken mån denne vill "anpassa sig". Här anser jag personligen att mångfald enbart berikar samhället genom att ge tillgång till fler influenser och perspektiv. Ett bra exempel på detta är bredden på kulinariska upplevelser som numera finns tillgänglig i Sverige tack vare mångkulturen. Det är viktigt att påpeka att även om religion eller kultur aldrig kan vara en ursäkt för beteenden som brister vad gäller t.ex. respekt för mänskliga rättigheter, så har givet dessa begränsningar alla lika stor rätt till sin kultur och sin religion, och alla har rätten att inte bli diskriminerade på grund av dessa. Även om du bor i Sverige så har du precis lika stor rätt att bibehålla vanor och seder ifrån ett tidigare hemland som du har att anpassa dessa och inkorporera nya traditioner i ditt liv.

Det måste vara möjligt att balansera en tydlig kompass i värderingsfrågor, guidad av t.ex. FN:s olika konventioner om mänskliga rättigheter och av tankar kring respekt för djur och natur och ett hållbart samhälle, med respekt och tolerans gentemot alla oliktänkande grupperingar i samhället. Vi måste nå fram till en debatt där man både kan kritisera och bekämpa religiösa och kulturella strömningar, men ända visa respekt och tolerans för olika traditioner, där möten och dialog främjas, men där det är högt i tak och diskussionen tillåts vara fri. Slutligen, så måste vi även givetvis kunna vara inkluderande för nya influenser och ifrågasätta gamla ingrodda "svenska" värderingar då det behövs, allt medan vi strävar efter ett klimat där möten kan ge en konstruktiv och berikande diskussion och bredda perspektiven, istället för att leda till polarisering och isolationism.

Martin Marmgren (20 artiklar)
http://martinfunderar.blogspot.com

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/18283

3 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Du efterlyser "debatt där man både kan kritisera och bekämpa religiösa och kulturella strömningar" (...) "där möten och dialog främjas, men där det är högt i tak och diskussionen tillåts vara fri". Mycket bra! Men då är nog Newsmill fel forum för dig.

Permalänk | Anmäl #1 Glenn Lacrosse, 2010-02-15, 18:46

hyfsad artikel,, dock lite för lång och krånglig för en normal svenne

dessutoma att använda ordet invandrare,, blir nästan alltid fel,, eftersom varenda person i Sverige har sin egen tolkning av detta ord
vad finns det för likhet mellan en dansk ock en somalier, som båda har 'invandrat' hit

hasse

Permalänk | Anmäl #2 Hans Blikstad, 2010-02-16, 01:27

Ska jag även respektera att religiösa kvinnor i niqab förmodligen inte får jobb pga deras olämpliga klädsel och jag får betala hennes uppehälle?

Ska vi respektera att somaliska kvinnor får bristsjukdomar pga att niqaben blockerar solljuset och jag får betala deras religiöst påtvingade sjukdom?

Ska vi respektera att dubbelt så många genetiskt skadade föds av folk från muslimska länder pga deras kultur med kusingifte?

Är det verkligen respekt att jag får betala för detta?
Jag har en bra idé! Du kan få betala detta men inte jag.
Vad sägs om det?

Permalänk | Anmäl #3 Danne, 2010-02-16, 08:50

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.