Facklig revirstrid bakom lärarutbildningens förfall

För några decennier sedan utbildades lågstadielärare vid småskoleseminarier. Yrket hade hög status och det var mycket svårt att komma in på utbildningarna. Detsamma gällde också till en början på folkskoleseminarier. De som hade realexamen eller motsvarande fick gå 4-åriga utbildningar medan det räckte med 2 år för dem som hade studentexamen.

För alla lärarutbildningar har det tidigare ansetts nödvändigt att ämneskunskaperna skall ligga på en nivå som med minst tre års marginal överstiger den som de blivande eleverna skall uppnå. För lärare på låg-och mellanstadium har redan den vanliga skolan gett större delen av denna marginal. På seminarierna har man därför kunnat ägna stor del av tiden åt allmän pedagogik och ämnesmetodik. Hur man lär barn läsa är till exempel bland det allra viktigaste för lågstadielärare.

För lärare på realskola (högstadium)  och gymnasium var det lika klart att utbildningen måste vara längre och att ämnesstudier måste få uppta större delen av tiden. För några decennier sedan var pedagogisk utbildning av läroverkslärare bara ett komplement till ämnesstudierna. Många, som dokumenterat god förmåga att lära ut fick också ofta dispens från den pedagogiska delen.

Seminarietraditionen och den akademiska traditionen har satt sina spår i den nutida lärarutbildningen. Framförallt har det blivit omfattande revirstrider mellan TCO:s lärarförbund och SACO:s.

När den svenska enhetsskolan infördes på 1960-talet blev det från början oenighet om vilken utbildning det skulle vara för dem som skulle undervisa i årskurserna 7-9. TCO-förbunden framhävde seminarietraditionen och SACO-förbundet Läroverkslärarnas Riksförbund (numera Lärarnas Riksförbund) det akademiska. Att få in så många medlemsavgifter som möjligt har varit mycket angeläget för förbundsledningarna och revirstriderna har varit betydligt mer framträdande på central nivå än på lokal där medlemmarna i olika förbund ofta haft gott samarbete.

I slutet av 1970-talet inledde TCO-förbunden en omfattande kampanj för att få till stånd en ny lärarutbildning.  Medlemmarna uppmanades bombardera politiker och departement med postkort där det krävdes enhetlig utbildning för grundskollärare. Allmänpedagoger, som gärna ville ha utökad tid för sin egen verksamhet, ställde i stort sett upp för TCO-lärarna. SACO-lärarförbundet kämpade in i det sista emot för att slå vakt om ämneskunskaperna, men måste till slut resignera. Vi fick 1-7 lärare och 4-9 lärare för grundskolan. Låg- mellan- och speciallärare försvann som tjänstetitlar på 1980-talet.

När Göran Persson skulle driva igenom kommunaliseringen av skolan blev det på nytt motsättningar mellan TCO:s och SACO:s lärarförbund. För att få TCO-lärarnas stöd såg Persson till att dessa erbjöds stora löneökningar kombinerat med sänkningar av undervisningsskyldighet. Äldre lågstadielärare erbjöds på så sätt en lönehöjning med 55 %!  TCO-förbunden hade tidigare varit minst lika negativa till kommunalisering som SACO:s, men de stora löneförhöjningarna fick medlemsmajoriteten att rösta JA till Göran Perssons reform. SACO-lärarna fick bara blygsamma lönehöjningar och efter några år hade också deras absoluta läge försämrats. Kommunerna visste att TCO-lärarna fått kraftiga lönelyft vid kommunaliseringen och var mycket återhållsamma med lönelyft för alla lärare. Genom inflationen, som i början av 90-talet var två-siffrig, åts lönehöjningarnas realvärde snabbt upp.

Förskollärarna hade inte fått del av de stora förbättringarna för flertalet övriga TCO-lärare och i slutet av 90-talet inleddes en intensiv lobbyverksamhet för en ny lärarutbildningsreform. Nu föreslogs en till större delen gemensam utbildning för alla lärare från förskola till och med gymnasium. Allmänpedagogerna vid universitet och lärarhögskolor gjorde gemensam sak med TCO-lärarna liksom vid reformen på 1980-talet.  2001 fick vi så en ny lärarutbildning där förskollärare och gymnasielärare till stor del läser gemensamt.

Utöver det organisationspolitiska var naturligtvis syftet att lärare på lägre stadier skulle vinna i lön och status - något som är ett legitimt syfte för fackförbund att försöka uppnå.

Genom att det nu gått några år börjar vi få facit till vad reformerna inneburit. Bristen på specialisering har enligt flera rapporter lett till en rad nackdelar. Hur man lär barn läsa har t. ex. inte längre varit en obligatorisk del av grundskollärarutbildningen!

46 % av undervisningen på grundskolans högstadium sköts av lärare som inte har ämnesbehörighet. I kärnämnena matematik, svenska och engelska saknar en tredjedel adekvat ämnesutbildning. 

För lärare på lägre stadier har relativlön och status på sin höjd förbättrats marginellt. För lärare på högstadium och gymnasium har däremot lön och status försämrats drastiskt. "Det är bara losers som söker till lärarutbildning" är en vanlig uppfattning bland dem som går ut gymnasiet. Förkunskaperna hos dem som påbörjar lärarutbildning är också oftast katastofalt låga. Lärarutbildning är bara 3:e hands alternativ för många.  Till råga på allt detta har också själva utbildningen vid våra lärarhögskolor fått mycket hård kritik av Högskoleverket, av Riksrevisionen och inte minst av de studerande själva. Den allmänpedagogiska och gemensamma delen av utbildningen har betecknats som slapp, substansfattig och kravlös.

Den reform av lärarutbildningen som Jan Björklund nu föreslår är verkligen efterlängtad. Den är naturligtvis inte tillräcklig för att göra läraryrket mer attraktivt, men kombinerat med andra åtgärder, som Björklund och hans medhjälpare initierat kan den bli en bit på väg. Det nya gymnasiet, som skall träda i kraft 2011 innebär en korrigering av ett stort misstag från 1990-talet, då gymnasiet gjordes om till förlängd grundskola.

I vårt grannland Finland har läraryrket nästan lika hög status som läkaryrket. Det är många fler som vill bli lärare än vad det finns platser på utbildningarna.  Så kan vi förhoppningsvis få det i Sverige också om några år. Detta torde dock förutsätta att Jan Björklund får fortsätta sitt idoga arbete under ytterligare en mandatperiod och att revirstrider mellan fackförbund inte får förgifta skoldebatten.

Sven Georg Ericsson (7 artiklar)

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] som ger sin bild av bakgrunden till lärarutbildningens stora problem på senare år. Hans artikel är värd att läsa, oavsett om man håller med eller [...] Blogg:Bakgrunden till lärarutbildningens problem « Tanka, 2010-02-15, 17:39

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/18299

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Kloka ord från en veteran. Det är ju tydligt att lön och kompetens inte längre hänger samman inom lärarkåren. Lönen har varit viktigare än kompetensen. Det är kanske dags testa alla lärares kompetens och de som inte klarar proven måste sätta sig på skolbänken eller sluta. Hur skall vi kunna fortsätta och vara en högteknologisk nation om vi inte har bästa tänkbara lärare från grunden och uppåt. Gör skolan till en nationell angelägenhet igen och ta bort kommunerna som huvudman. Skapa friskolor med spetskompetenta lärare och öppna vägen dit för elever som har genomgått urvalstest.

Permalänk | Anmäl #2 Björn Boström, 2010-02-15, 21:07

ends have replica Gucci Earrings for cheap also led to high cheap Tiffany Charm end Swarovski designs to cheap Chanel wholesale become increasingly expensive. No replica Bvlgari for sale need to fret though, cheap Christian Dior for sale their are high quality designer jewelry online replica Swarovski options that cheap jewelry for sale are available at a cheap Pandora online sale much lower price. These designer jewelry for cheap expert and detailed replica replica Juicy Couture for sale dealers provide amazing quality at a fraction of the cost. There are

Permalänk | Anmäl #3 echo, 2010-07-22, 03:32