För barnets skull - om friheten att själva bestämma över sin kropp och sitt liv

Efter första genomläsningenav artikeln har jag i många stycken lite svårt att förstå vad Carlsson försöker säga men jag märker naturligtvis att hon inte är vidare glad åt att personer med intellektuell funktionsnedsättning skaffar barn och att hon därför gärna ser att personer som arbetar med stöd till funktionshindrade samt inom vården agerar med att "våga" ifrågasätta personens önskan om att skaffa barn.

Utöver det så tar jag även ut det dunkla budskapet att "myndigheternas företrädare" ska ha möjlighet att bestämma i fråga om att skaffa barn i personens ställe. Det måste alltså ytterst betyda att de ska bestämma om tvångssterilisering något som inte är förenligt med den grundläggande principen om våra mänskliga rättigheter.

Härifrån är det inte långt till det faktum att friska och välmående personer som av egen vilja byter kön, i Sverige tvingas acceptera kastrering för att få genomgå en operation. Det är ett onödigt ingrepp i sammanhanget som dessutom innebär stor risk för kvinnor som vill byta kön till män.

Folkpartiets högsta beslutande organ Landsmötet gav klart och tydligt stöd för de transsexuella, deras rättigheter och lika värde då mötet hösten 2009 tog ställning emot ett krav på att transsexuella måste genomgå kastrering för att kunna få könskorrigerande behandling, eller som det uttrycks i utredningen "undantagslös bortoperation av könskörtlarna" (SOU 2007:16). Inget annat parti har tagit så tydlig ställning för de transsexuellas rättigheter i denna fråga vilket är mitt svar maa Sören Juvas, Förbundsordförande i RFSL, och hans uppmaning till politiker.

Carlsson ogillar dessutom i sin artikel att domstolar idag kräver bevis på att intellektuellt funktionsnedsatta föräldrar till barn brister i omsorg om barnet för att rätten ska besluta om åtgärder enligt lag om vård av unga, LVU, dvs omhändertagande och placering av barnet i en annan familj. Carlsson menar att domstolarna borde kunna gå direkt på vad som framkommer i den utredning som socialtjänsten gör.

Socialtjänstens utredning är i grund och botten handläggarens samtal med föräldrarna till barnet, barnet och anhöriga, möten med personal inom barnomsorg, skola. Kanske finns även info från barn- och ungdomspykiatrin m.m. med i bilden. Detta förslag till förändring av domstolars arbete i förhållande till barn och föräldrar är en mycket olustig läsning för mig.  Av flera anledningar. Domare bör kunna döma utan bevis, tycker hon. Det betyder att de ska döma bara på en handläggares uppgifter som den personen främst inhämtat från andra personer. Hur sanna eller osanna eller personligt färgade dessa utsagor varit eller under vilka förutsättningar personerna lämnat uppgifterna till handläggaren kan domstolen inte veta. Domstolar bör alltså besluta och döma utifrån indicier som inte är säkra. Detta scenario är avsräckande och kommer aldrig att genomföras eftersom det bl.a. skulle skapa dåligt underbyggda beslut och domar som inte är värdigt vårt rättssamhälle.

Carlsson menar tydligen också att de flesta tex. sjukvårdspersonal och personal inom habilitering och skola samt anställda inom socialtjänsten generellt undviker dialog med sina brukare/elever/patienter om en ung man eller kvinna tar upp frågan om att skaffa barn. Carlsson ifrågasätter geom det hon uttrycker i artikeln på ett svepande sätt en mängd personalkategorier för bristande ansvar och kompetens då de i deras arbete kommer i kontakt med intellektuellt funktionshindrade personer. Hon har bara rätt på ett vis men det är bara för att de professionella i så fall inte för ett samtal med sina huvudmän/brukare/patienter som bygger på att kvinnans eller mannens åsikter inte respekteras av den enda, enkla anledningen att de har en intellektuell funktionsnedsättning.

Som tur är, är min erfarenhet, att personer med stödbehov respekteras och vårdas på ett gott och medkännande sätt av anställda inom vård, omsorg samt skola. Personalen tystar inte ned någon som har en intellektuell funktionsnedsättning. De för dialog istället för envägskommunikation. De visar att, och hur, man kan prata om viktiga och svåra saker och personalen har stort tålamod. De låter personen växa genom och i samtalet för de vet av erfarenhet att om det goda samtalet fungerar så ger det mycket stöd. Och det bästa är att samtalen fungerar för då kan de på frivillig och ömsesidig basis ge stöd även efter det att ett litet barn är fött.

Carlssons outtalade förslag på förmynderi är inget som de flesta inom vård, skola och social omsorg vill ha eller ens tycker är bra. Alla människor är lika värdefulla och varje person har rätt att bestämma över sin egen kropp. Samhällets uppgift är att på olika sätt finnas som stöd för de med intellektuella funktionsnedsättningar och att lämna rätt stöd på sunda villkor. Som sann socialliberal kastar jag Carlssons artikel där den hör hemma, i soptunnan.

Maria Lindvall (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/18170

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Du är som du skriver mycket lite insatt i ämnet. Du borde kanske läsa på kan jag tycka innan du kommer med påståenden som att Catharina Carlsson förordar tvångssterilisering. Var läser du detta i hennes artikel?
Det är inget litet problem när föräldrar med utvecklingsstörning får barn. Det föds idag minst 1400 per år. Så många som 50% blir förr eller senare omhändertagna, många barn får leva under mycket svåra omständigheter under flera år för att det finns en sådan stor rädsla att våga prata öppet om de här familjerna. Alla är så rädda att kränka föräldrarna. Barnen finns inte i debatten överhuvudtaget.
Det är ännu svårare att prata öppet om vad som är värst att man tidigt i en ung människas liv öppet pratar om vilka krav ett föräldraskap ställer på den som blir förälder eller att man tar babyn från mamman då babyn är några timmar gammal eftersom man vet att hon inte kan vara mamma.
Det måste väl vara självklart att man öppet kan debattera följderna för både barnet och föräldern då det visar sig att föräldern är utvecklingsstörd.
Den forskning som finns i ämnet säger klart och tydligt att om man är utvecklingsstörd har mycket svårt att klara av att vara förälder. Ändå finns det ingen debatt i ämnet, Varför?

Permalänk | Anmäl #1 Lisbeth Pipping, 2010-02-15, 18:10

Därför att vi inte kan låta staten bestämma efter eget huvud huruvida människor skall få skaffa barn. Detta är en vederstygglighet, och det saknas knappast bevis för att så är fallet. Ända fram till 1975 pågick tvångssteriliseringar av "sinnesslöa" och liknande vackert definierade grupper - det skall inte hända igen. Hellre då att man får ta de barn vars föräldrar man vet inte klarar jobbet att vara föräldrar. Sedan är det en fråga om hur staten kan hjälpa de som kanske brister delvis, det kanske går bra med tillräcklig hjälp? Då blir det mest en fråga om resurser. Skall man alltså tvångssterilisera människor för att spara pengar?

Permalänk | Anmäl #2 Sven P Andersson, 2010-06-15, 19:53

Har inte läst artikeln i fråga, men det är svåra frågor, många av barnen verkar ju faktiskt fara illa. Alla lösningar kommer bli mer eller mindre dåliga, frågan är vad som blir minst dåligt. Det behöver iaf diskuteras öppet och sakligt, utan fundamentalism och fördömanden.

Tyvärr är det väl lite för mycket att hoppas på, saklig och konstruktiv debatt finns ju inte i några andra kontroversiella frågor, så det är inte troligt att vi skulle få se här heller.

Permalänk | Anmäl #3 Karl Kullman, 2010-06-16, 12:09