Så känns det att ha en son i Afghanistan

För nåt år sedan berättade min äldste son, Henrik, att han sökt försvarsuppdrag i Afghanistan, han var nybliven kapten på Livgardet och ville åka iväg med en egen pluton. 2004 var han på fredsuppdrag i Kosovo och hade trivts med utlandsarbetet, den enormt starka teamkänslan och av att delta i ett viktigt fredsprojekt.

Jag tror inte någon förälder tar emot ett sådant budskap utan ängslan och reservationer, man vill innerst inne förbjuda, lyssna på sitt ömmande modershjärta och säga -"nej, du får inte, no way, absolut INTE".

Men sonen var då 28 år, mogen, trygg, utbildad och väl förberedd.

Själv är jag en mor som levt och uppmuntrat till civilkurage och mod att stå upp för sig och sina livsval. Så hur skulle jag ens kunna försöka hindra honom?

Då när han bestämt sig och gjort sin ansökan kunde jag skjuta tankarna på framtiden, det var långt kvar, det löser sig.

Dock kom det obarmhärtiga påminnelser i nyhetsflödet, situationen i Afghanistan har konstant förvärrats sedan 2008. Soldater sprängs i luften, kidnappas och attackeras i närstrider. Svenskarnas tidigare lite avskilda vrå i Mazar e Sharif har utsatts för allvarliga raider av starkt beväpnade afghaner, vilket gör att Kosovo känns som en mild västanfläkt.

-"Hur känns det?" Den stora frågan får jag av alla som vet att Henrik ingår i missionen i Afghanistan.

Som om det funnits ett enkelt svar på den frågan.

Det finns miljoner anledningar att hjälpa afghanerna att hjälpa afghanerna.

Det är inte den fanatiska tron utan miljardtals av dollar som hållit talibanregimen levande. Pengarna har kommit från nattsvarta affärer. Vägskatter, maffian, opiumodling och heroinexport omsatte 1998 dryga 30 miljarder kronor. Det är förbjudet för muslimer att använda narkotika, men att förse de otrogna med knark tjänar syftet att försvaga fienden.

Talibanerna spränger och dödar allt framtidshopp.

Så visst beundrar jag att han så självklart är beredd att kämpa för fred, frihet och mänskliga rättigheter i främmande land. Och att han vill utveckla och växa i sitt goda ledarskap, det är mäktigt.

Henrik har varit i Mazar i två månader nu, en tredjedel av uppdraget.

Vad som kom som en överraskning för mig själv är min kropp som ständigt är på red high alert. Jag hade inbillat mig att den skulle hitta ett slags vardagsläge och vänja sig.

Men jag är konstant och livsfarligt högst uppe på tårna, under min vanligtvis samlade vardagsfasad.

Det sliter.

Henrik har just varit hemma i Sverige på en veckas ledighet. Stor glädje när han kom, jag jublade och hoppade högt utanför tullen på Arlanda.

Men så igår inträffade mardrömmen.

Två av Henriks goda officerskollegor och en tolk sköts ihjäl på nära håll av finkalibrigt vapen. Trolig mördare är en afghansk polischef som Johan och Gunnar haft tidigare nära och gott samarbete med.

Att lita på nån kan sluta med döden.

Utanför familjernas ytterdörrar stod en högt uppsatt militär och en präst.

Vi vet alla anhöriga vad det betyder. Man kan inte blunda, gå sin väg, eller försöka undkomma det besked som kommer att förfula resten av livet. Flickvänner, mor, far, syskon och andra anhöriga blöder från öppna sår.

Det är alldeles för lätt att sätta sig in i deras sorg.

Det kunde ha varit jag och vi.

Henrik låg sen vaken hela natten hemma hos sin Katta och jag låg vaken här.

Sorgen kändes overkligt och omöjligt att ta in.

De finns inte mer.

Aldrig mer.

Henriks reaktion idag var bestämd, han ville otåligt tillbaka, vara delaktig och tillsammans med resten av de sörjande kamraterna i Mazar, axel vid axel.

Själv? Jag är mor till en son som leder en skyttepluton i FS18 och som i vardagen fotpatrullerar i hela ansvarsområdet. Precis som Johan och hans stf Gunnar gjorde.

Jag måste ha mod att orka mera.

Henrik och hans pluton åker tillbaka inatt, men vi hann med en lunch härhemma. Levande ljus, närhet, god mat och en kvällstidning med stora foton på första sidan under rubriken "HJÄLTAR."

Henrik berättade alla skakande detajer han fått om det inträffade, och tankar om hur han ska fortsätta strategin att vara öppen och vänligt sinnad utan att bli dödad.

Jag är rädd. Men biter ihop.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/17897

53 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag vill tacka för alla genomtänkta och kloka inlägg från er som förstått.
De andra två eller tre förvridna USAhatarna? Ja, det är int lätt å förklar nåt för nån som int begrip nåt.
Carina

Permalänk | Anmäl #53 Carina NordenÅkerlund, 2010-02-13, 11:58

• 1
• 2
• ›
• »