Ökad handel med Iran leder inte till demokrati

Den 11 februari, 1979 segrade den islamiska revolutionen i Iran och Khomeini återvände till landet. Sedan dess har den nya teokratins förtryck orsakat diskussioner kring olika demokratifrämjande metoder bland iranier och icke-iranier. Efter 11 september, 2001 och USA:s militära angrepp på Afghanistan och Irak, började tankarna på militärangrepp mot islamiska republiken lyftas och debatteras. Snabbt förkastades metoden av ledande iranska oppositionsgrupper, alltifrån monarkister och marxister. Förödelserna skulle bli för stora och tanken på att en utländskmakt skulle agera på så sätt i Iran var oacceptabelt. Ökad handel och hårda sanktioner blev istället föremål för mer intensiv debatt.

I denna artikel kommer jag att först beskriva den ekonomiska, sociala och politiska situationen i Iran. Det är perioden efter den islamiska republikens grundande, det vill säga år 1980, som utgör startpunkten för denna artikel. År 2006 har bestämts som en avslutning då statistik för åren efter saknas i många av de källor som nyttjas i denna artikel. Efter beskrivningarna kommer en kort slutsats med diskussion kring huruvida handeln kunnat bidra till ökad demokrati i Iran eller inte. Syftet med artikeln är tvåfaldigt: dels att upplysa om situationen i Iran, och dels att skapa en debatt kring relationen mellan handel och demokrati. Till grund för artikeln ligger en uppsats skriven vid institutionen för kultur- och ekonomiskgeografi på Lunds universitet år 2008.

Den ekonomiska situationen
Trots de ekonomiska skador som Iran fick på grund av revolutionen 1979, har landet mer eller mindre kunnat återhämta sig. Enligt UN Data har den iranska köpkraftsjusterade BNP/capita ökat från lite mindre än 3 000 amerikanska dollar år 1980 till mer än 8 500 dollar år 2006. Även den köpkraftsjusterade BNI/capita, enligt Internetsidan Globalis, har ökat med nästan lika mycket. År 1980 låg siffran på 3 420 amerikanska dollar, men ökade till 9 800 dollar år 2006. Skillnaden i BNP och BNI ligger i att den senare inkluderar även inkomster som landet genererar från utlandet, netto.

En av de viktigaste orsakerna till denna tillväxt har varit ökad global handel. Enligt UN Data, räknad i konstanta amerikanska dollar, har handeln mellan Iran och världen ökat från drygt 30 miljarder år 1980 till mer än 60 miljarder år 2006. Detta innebär alltså en ökning på hundra procent. Även siffror från Globalis visar på en stor handelstillväxt. Som andel av landets BNP bestod export av lite mindre än 15 procent år 1980, men ökade år 2006 till drygt 40 procent. Motsvarande siffror för import var 25 procent år 1980 och ca 35 procent år 2006.

Islamiska republikens största handelspartner är EU. Enligt den Europeiska Kommissionens egna siffror så stod EU för 27,8 procent av Irans totala handel år 2006.  Kina hamnade på en andra plats med 12,3 procent. Länderna Japan och Syd-Korea, som tillhör den västerländska sfären, tog tredje respektive fjärdeplats men en andel på 9,8 procent för den första och 6,1 procent för den sista. Även produkthandeln med USA har ökad drastiskt mellan perioden 1996 till 2007, enligt USA:s Census Burea. Ökningen har varit femfaldig. Det sista är ett faktum som kastar skugga på Bush administrationens Iranpolitik och deras "försök" med införandet av hårda sanktioner. Här kan det vara av vikt att betona att mycket av handeln mellan USA och Iran sker genom amerikanska dotterbolag registrerade utanför USA. Halliburton Products & Service Ltd. I Cayman Island är ett exempel. Den 29 augusti, 2004 skrev CBS News i en artikel med rubriken " Doing Business With the Enemy. Are U.S. Firms Doing Business In Nations That Support Terrorism?" att företaget då sålde oljerelaterade tjänster till islamiska republiken till ett värde på 40 millioner amerikanska dollar.

Den sociala situationen
Den sociala situationen i Iran är svår. Förutom att rätten till att dricka alkohol, äta griskött och klä sig hur som helst saknas, så har även rätten till att älska inskränkts på ett mycket kraftfullt sätt. Att bli kär i en människa och umgås med denna utanför äktenskap är högst förbjudet och bemöts med hårda straff, som till exempel piskning och stening. Ofta är det kvinnor som drabbas av steningen. Kärlek till en person av samma kön och intim umgänge med denna bestraffas med döden.

Trots landets ekonomiska uppgång lider iranierna också ekonomiskt. Hög arbetslöshet, speciellt bland unga kvinnor, har bland annat orsakat en ökning av prostitution. Ingen riktig statistik på prostitution finns då detta kan ske lagligt om en så kallade "sigheh", ett tillfälligt äktenskap inom shiaislam, ingås. År 2000 skrev dock Mohammad Ali Zam, dåvarande chefen för Tehrans "Cultural and Artistic Affairs", i en rapport att prostitutionen har mellan år 1998 och 1999 ökat med 635 procent bland gymnasiestudenter. Den genomsnittliga åldern för prostitution hade också sjunkit från 27 år till 20 år. BBC citerade rapporten på sin hemsida 6 juli, 2000 i artikeln "Drugs and prostitution 'soar' in Iran". Rapporten erkänner också en ökning av drogmissbruk och påpekar samtidigt på självmordsproblematiken. Enligt rapporten har självmord ökat med 109 procent under åren 1998 till 1999.

Dessa ökade sociala problem, har enligt UNODC, bland annat orsakats av fattigdom. UN Data pekar på att antalet människor som lever under 1 amerikansk dollar, köpkraftsjusterad, per dag, ökat mellan åren 1990 och 1998. I en intervju med den iranska tidningen Aftab i Iran, daterad den 16 februari, 2008, beskrev Said Madani, forskare vid islamiska regimens sociala välfärdsorganisation, fattigdomen som följande: Över 350 000 människor levde under gränsen på 1 amerikansk dollar per dag. Om gränsen höjdes till 2 dollar skulle mer än 6 327 000 människor hamna under den. Madani fortsätter och berättar att den absoluta fattigdomen - det vill säga den situation då människan inte kan säkra sina primära behov till mat, kläder, tak över huvudet och utbildning - omfamnar mellan 20 till 25 miljoner iranier. Mörkertalet anses av den iranska oppositionen vara väldigt stort.

Den politiska situationen
Under revolutionen mördades hundratals iranska monarkister. När islamiska republiken sedan utropades som stat i april 1979 började den sakta men säkert också att ge sig på andra meningsfiender, även de som hade deltagit i revolutionen. Exakt hur många som mördats av regimen sedan revolutionen kan inte sägas. Enligt Amnesty International mördades över 3200 människor från februari 1979 till och med december 1981. Under 18-21 september 1981, det vill säga bara tre dagar, avrättades 300 personer. Organisationen beräknar också att mellan 2 000 till 30 000 människor har blivit mördade under en sexmånaders period från och med juli 1988. Mir Hussein Mousavi, som idag i många medierapporteringar gestaltas som hjälte, var under dessa perioder statsminister och en av Khomeinis närmaste män.

Freedom House, en amerikansk ideell organisation som sedan många år beräknar friheten i världen, har stämplat islamiska republiken som "icke-fri". Freedom House beräknar "politiska rättigheter" och "civila friheter" i världens länder enligt en frihetsskala mellan ett till sju, där ett är "fri" och sju är "icke-fri". Under faktorn "politiska rättigheter" undersöks bland annat valprocessen, politiska mångfald, valdeltagande och statens funktion. "Civila friheter" däremot inkluderas av yttrande- och åsiktsfrihet, föreningsfrihet, lagstyre, samt personligt självstyre och individuella rättigheter.

De politiska rättigheterna har för islamiska republiken under perioden 1980 till 2006 legat nästan konstant på en sexa. Denna siffra gäller även perioden 1997 till 2005 då Khatami, en så kallad "reformist", var president. Mellan år 1980 och 1988, det vill säga under Iran-Irak kriget, har de politiska rättigheterna varit bättre och legat på en femma. Även de civila friheterna har främst legat på en sexa. Den har dock varit på en sjua under åren 1993 till och med 1997, när Rafsanjani, en annan känd så kallad "reformist", var president.

Freedom House mäter även pressfriheten i en skala mellan noll och hundra, där noll är en "fri land" och hundra en "icke-fri land". Även här stämplas islamiska republiken som "icke-fri". Den lägste siffran som pressfriheten i Iran har fått mellan 1994 och 2006 var år 2000 och då låg den på 68. Situationen år 2006 var lite värre än år 1994 då siffran låg på drygt 84. Denna försämrade pressfrihet bekräftas också av Reporters sans frontiéres i en liknande skala att pressfriheten har förvärrats kraftigt mellan åren 2002 och 2006. Siffran låg på ca femtio år 2002, men ökade till drygt nittio år 2006.

Sedan det så kallade "valet" i juni 2009 har den politiska situationen försämrats ännu mer. Efter valet gav miljontals iranier ut sig på gator och torg för att protestera mot regimen med slagord som "död åt islamiska republiken" som nu blev mer och mer hörbart. Efter valet och fram tills idag har flertal stordemonstrationer tagit plats, med resultat att väldigt många blivit arresterade. Flera har dessutom dödats under demonstrationerna. I början av februari i år hängdes även två iranska monarkister formellt för "krig mot gud", och ännu fler väntar på att avrättas. Siffrorna kommer säkerligen att öka på grund av de massdemonstrationer som planeras i samband med att islamiska republiken firar revolutionens seger den 11 februari.

Slutsatser och diskussion
Till dags datum har tiotusentals iranier avrättats av den islamiska republiken. Ännu fler har blivit arresterade och torterade genom åren sen revolutionen. Senaste avrättningen som man känner till skedde i början av februari när två politiska fångar hängdes. Den politiska och sociala situationen har sedan år 1980 överlag blivit värre. Även pressfriheten har minskat. Detta har skett samtidigt som islamiska republikens handel med världen, speciellt EU, har ökat och bidragit till en stor ekonomiskt tillväxt i Iran.

Påståendet om att internationell handel främjar demokrati och mänskliga rättigheter har i Irans fall visat sig vara inkorrekt. Den djupgående och breda litteraturstudie som jag gjort kring teorin visar att handel endast kan främja demokrati om välståndet som genereras av den delas rättvist bland befolkningen. Fördelningen är viktig då den skapar en ekonomiskt oberoende medelklass som i sin tur kommer kräva ökad inflytande i statens affärer. I Irans fall kan vi dra slutsatsen att medelklassen har minskat på grund av den ökade fattigdomen. Orsaken till detta är att mer än 80 procent av Irans ekonomi styrs direkt av staten som i sin tur har gynnat den politiska eliten. Detta är ett faktum även yttrat av Karim Sadjadpour i hans artikel "Guidelines for Approaching Iran" publicerad i Carnegie Endowments Policy Outlook, nr 3, 2007. En stor del av den resterande 20 procenten styrs indirekt av staten då personer i statlig position eller med koppling till staten aktivt är verksamma i den privata ekonomiska sfären. Handeln har sålunda inte kunnat främja demokrati i Irans fall. Frågan är om den kunnat konsolidera regimens maktposition nationell, regionalt och globalt? Ekonomisk makt kan snabbt omsättas till politiskt, militärt och asymmetrisk makt.

Arvin Khoshnood (6 artiklar)
http://www.setiz.se

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/17945

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Förmodligen en av de bästa artiklar jag läst här på Newsmill. Det som gör den så unik är det faktum att den är vetenskaplig och rationell. Väl skriven.

Permalänk | Anmäl #1 Adam, 2010-02-11, 13:30

"Den djupgående och breda litteraturstudie som jag gjort kring teorin visar att handel endast kan främja demokrati om välståndet som genereras av den delas rättvist bland befolkningen."

Men detta betyder att teorin om handelns demokratiserande effekter inte alls visat sig fel i fallet Iran, utan tvärtom blivit styrkt eftersom teorin uppsätter kriterier för vilken typ av handel som främjar demokratisering.

Det du har rätt i är att den typ av handel som omvärlden för med Iran inte främjar demokrati eftersom den inte uppfyller de kriterier som, enligt teorin, krävs för att demokrati ska kunna främjas.

Men kan här göra en parallell till biståndskritiker som menar att bistånd inte främjar utveckling eller demokrati. Men det beror ju på vilken typ av bistånd vi pratar om och hur den genomförs, vilka som utövar inflytande kring den, och vilka som får ta del av den.

Permalänk | Anmäl #2 Niclas Kuoppa, 2010-02-11, 13:33

Jag kanske hde läst för slarvigt. För jag uppfattade först inte att du gjorde en åtskillnad mellan vad teorin säger sambandet mellan handel och demokratisering respektive hur politiker och näringslivets representanter använder sig av teorin för att förespråka handel. I så fall är det jag som hade fel i min kommentar.

Här kan man i så fall dra paralleller till hur handeln med Kina förespråkats.

Permalänk | Anmäl #3 Niclas Kuoppa, 2010-02-11, 13:40

Jag bara förstår inte vidden av svek bland iranierna mot sitt eget land. Hur kan en lantman från mitt land förespråka för sanktioner och ekonomiskt krig mot mitt land. Hur pass korrumperad kan händelsernas förlopp leda till att man blir. Hur pass än vetenskaplig denna artikel är så kan man förstå varför de lågutbildade och även analfabeter från Iran som avfärdar en så pass korrumperad ideologi av en av sina egna söner. En av sina högutbildade söner som vill bidra till svält och undernäring bland försvarslösa iranska småbarnen. Det är bara att sörja att så pass vilsen en del av Irans söner har blivit så att han degraderar sig till en kollaboratör. Det är lätt att förstå varför dessa intellektuella har inte folkligt stöd. Uppmuntran till ökat svält bland sitt eget lands barn kommer förhoppningsvis aldrig att ha folkligt stöd i Iran. Gå och lär dig lite hyfs mot dina egna lantmän. Jag tror inte på Gud men må att Gud fanns och skulle förlåta din vilsna själ.

Permalänk | Anmäl #5 Cirous Mohsenvand, 2010-04-27, 20:35