Varning för panikpolitik

Den text ni strax ska läsa är en bit ur en bok jag skrev för några år sedan, den beskriver mina egna upplevelser från Afghanistan som jag åkte till just för att skildra den svenska insatsen. Jag väljer att publicera den i denna form för att jag vill bidra till förståelsen av komplexiteten i det som Sverige försöker göra i Afghanistan, och för att bidra till förståelsen av i vilket sammanhang de svenska styrkorna på plats verkar.

Den tragiska dödsskjutningen i Afghanistan sätter nu åter fokus på skälen till det svenska deltagandet i ISAF. Två svenska officerare som åkt ner för att göra en insats för andra människor dödades tillsammans med en afghansk tolk och här hemma är deras anhöriga tvungna att tackla den oerhörda sorgen och saknaden. Just denna bit är den svåra att hantera, några timmar igår befann jag mig själv oroligt väntandes på SMS från vänner som tjänstgör i ISAF. När jag nu hört från dem att de denna gång är sörjande men inte saknade, så finner jag mig sitta och vända och vrida på orden. Det går inte mänskligt sett att väga in två unga människors död i en säkerhetspolitisk ekvation. Allt stannar av och jag sitter tyst och stilla vid tangentbordet och tänker på de här två grabbarna och deras familjer som befinner sig i sorg de knappt kommer att ha börjat greppa innan medias, alla vi andras, fokus drar vidare till nästa stora fråga.

Denna sida av saken är oerhört tragisk men ändå på något sätt lätt att förhålla sig till moraliskt: De människor som frivilligt åker till andra länder för att i enlighet med önskemålen från Sveriges riksdag hjälpa människorna där förtjänar vår respekt och vårt stöd. Problemen som är värda att diskutera ligger snarare hos svårigheterna i uppgiften än hos svårigheterna i att motivera att Afghanistan behöver också säkerhetsmässig hjälp från andra länder.

Den risk vi, Sverige, nu löper är att den här tragedin leder till krav på panikpolitik. Jag är rädd att vi snart får höra högljudda krav på att vi ska packa ihop och åka hem på en gång, eller att vi ska skicka bestyckade stridsflyg. De ständiga kraven på tydliga politiska linjer - gärna sådana som kan uttryckas på nåtra sekunder i ett kort TV-inslag - riskerar leda till en utveckling där politiken frigörs från verklighetens komplexitet.Vad Afghanistan behöver och därigenom vad Sverige bör göra går inte att förklara i en kort paroll.

Ett omedelbart trupptillbakadragande skulle leda till ökad otrygghet och osäkerhet för afghanerna i det svenska ansvarsområdet, och ett ökat amerikanskt grepp om ISAF-insatsen. En fortsatt eskalerad insats riskerar leda till en fullskalig krigsnivå med ökad osäkerhet för såväl svenska soldater som afghanska civila. Vi riskerar landa i en situation där vi lägger mer militära resurser för att skydda vår egen närvaro, än att skapa säkerhet i Afghanistan och då förloras poängen i att vara där och allt fortare afghanernas förtroende. Oavsett vad vi gör måste det alltså göras utifrån en ordnad agenda där vi kan överblicka konsekvenserna för svenskt och afghanskt vidkommande.

Det alla som ser nyktert på situationenverkar vara överens om är att situationen fungerar alltsämre. Alla vet att USA:s krig inte går att vinna och det har även de amerikanska befälhavarna insett. Nyligen deklarerade USA:s befälhavare på plats, general Stanley McChrystal, liksom hans chef i USA, general Petraeus, att de tror att någon form av förhandlingar med talibanerna är nödvändiga, eftersom en militär seger inte är möjlig. Ändå har bombningar av civila fortsatt, och genom NATO-kommandots förändrade inriktning har Sverige pressats till att bli aktivare i områden där de utländska trupperna har dåligt förtroende bland lokalbefolkningen. Sverige måste tydliggöra en linje gentemot NATO som handlar om tydliga krav på USA att avbryta de rena krigsinsatserna och de trovärdighetsundergrävande bombningarna. Vi bör också utarbeta en plan för hur medel kan överföras från det militära kontot till de humanitära insatserna.

Under tiden vi har möjligheten att landa på en sådan linje fortsätter dagarna att gå i den del av landet där den svenska insatsen befinner sig. Här följer min upplevelse därifrån som det såg ut för ett par år sedan.

* * *
Jag slår upp ögonen och lyssnar till de tunga andningarna runt mig. Jag ligger i arméns sovsäck, längst in i det lilla afghanska gästrummet hos den lokala polischefen. Vi är någonstans söder om Sar-i-Pol i norra Afghanistan. Utanför sitter Peder på vakt, framför ögonen har han nattsikten av den typ man sett från Gulfkrigsfilmerna och framför honom står ett granatgevär. I andra änden av polischefens gård står de lokala poliserna på vakt, utan hjälpmedel för nattseende. Gemensamt lyssnar de efter oväntade ljud, förändringar i normalbilden, något som antyder att man kommer bli föremål för attentat från dem som satt sig emot den nya regimen och den utländska militära närvaro som syftar till att skydda denna regim. Men det är tyst. Det största hotet mot Peder är nog att de afghanska vakterna i mörkret ska ta miste och tro att han är en fiende.

Jonas, patrullchefen, vaknar och tar sig ut mot verandan. Han vinkar över gården mot de afghanska vakterna som uppfattar signalen och avskriver honom som hot. Jonas, Peder och de andra runt mig tillhör ett militärt observationsteam som går under beteckningen India. De är, tillsammans med ett par hundra svenskar till, utsända av svenska riksdagen för att bringa säkerhet till det krigshärjade Afghanistan. Den svenska Försvarsmakten ansvarar för säkerhetsinsatserna i fyra provinser i det relativt lugna norra Afghanistan. Jonas team, MOT India, har fått ansvaret för fyra kommuner söder om Sar-i-Pol, en provins ungefär lika stor som Kosovo. I Kosovo ansvarar 17 000 utländska soldater för säkerheten, i Sar-i-Pol är de sammanlagt 25. Uppgiften kan tyckas övermäktig, men MOT India gör vad de kan för att nå fram till bybor, lokala ledare och polisen. De samlar information och visar sin närvaro.

Ute på verandan sitter redan Staffan, min reskamrat, som lovat att fånga lite av morgonens miljöljud till vårt reportage. Jag är i Afghanistan för att för Kalla faktas räkning granska den svenska truppnärvaron. Det är min uppgift att förstå vilken roll svenskarna spelar, hur civilbefolkningen ser på dem och vad som håller på att hända. Det är inte alltid lätt, men det ligger en befrielse i att få ställa frågor utan att leverera säkra svar, när man är i ett så komplext land som det här.

Precis innan resan blev jag ombedd av Arbetaren att skriva en runa över den avlidne journalistiska förebilden Ryszard Kapuscinski. I en av hans senare texter hittar jag en svavelosande kritik av inbäddade journalister, månglare på journalistikens bakgård som säljer sin heder och sitt uppdrag till de militära organisationer de lånar ut sig till. Det är svårt att beslå Kapuscinski med att ha fel. Under samma tak som MOT India delar jag deras osäkerhet inför morgondagen, åkandes i samma militära jeepar delar jag deras rädsla för en attack och ätandes samma frystorkade frukost ur gröna påsar delar jag deras skratt. Det är inte lätt att göra en granskning då, men om jag inte ska vara med de svenska militärerna när jag granskar dem - med vilka ska jag då vara?

Så tänker jag när jag hör att morgonbönen börjar ropas från minareten: "Allah-u akbar." Gurra slår upp ögonen intill mig, det börjar bli morgon på riktigt och han har nästa vaktpass. "Ytterligare en dag i paradiset", säger han. Citatet är hämtat från Francis Ford Coppolas tidlösa krigskritik Apocalypse Now. "Så jävligt?" frågar jag. Gurra ler. Och jag har varit med gänget tillräckligt många dagar för att veta vad leendet betyder. Mellan de sarkastiska kommentarerna finns ett uppriktigt intresse för landet man är i, och dess folk. Man har inte åkt till Afghanistan för att delta i krig eller vakta en ockupation, man har åkt dit för att man vill göra något som har betydelse.

Böneutropet pågår fortfarande men Jonas signalerar att han meddelat vakterna att vi är på väg upp och ut. Vi kravlar oss ur sovsäckarna och jag och Gurra borstar tänderna ihop. Vi spottar och jag frågar igen, varför gör man det här, varför lämnar man tryggheten i Sverige för att tillbringa ett halvår i ett farligt land långt borta? Han tittar på mig: "Varför gör du det, varför åker du hit?" Nu är det min tur att le, men jag nöjer mig inte, jag vill ha ett svar. Han tittar på mig, och så säger han: "Jag behövs här. Det här folket behöver hjälp med att bygga upp sitt land efter decennier av krig. Kan jag hjälpa till vill jag göra det. Det är inte konstigare än så." Jag protesterar, frågar något om ersättningen och han skrattar. "Vi får sämre betalt än många andra länders soldater. Kanske är det någon som ser en möjlighet att dryga ut kassan. Kanske är äventyret en drivkraft för många av oss, men har man väl kommit ner hit, har man väl träffat afghanerna så slutar det handla om det. Då vill man hjälpa."

Jag frågar inte mer. Inte där vid tandborstningen i alla fall. För vad har jag för rätt att ifrågasätta hans motiv och hans drivkraft? Bara för att han bär vapen och gröna kläder betyder det inte att han inte har möjlighet att känna med afghanerna han möter. Han kommer ut i mer avlägsna byar än de flesta biståndsarbetare har möjlighet till. Han har besökt skolorna där flickor och pojkar börjat lära sig räkna och skriva, han har hört desperationen från bybor som saknar en brunn. Afghanistan är ett land som har en förmåga att krypa in under skinnet och nå direkt till hjärtat. Det fantastiska sceneriet, den otroliga miljön och det gästvänliga folket släpper inte taget om en. Svenskarna som sänts ner av Försvarsmakten har kommit dit som soldater, men vill vara något annat, något mer. De låter pengarna från ölförsäljningen på mässen (en av många paradoxer i ett strikt muslimskt land) bekosta en efterlängtad fotbollsplan för traktens barn. De samlar ihop skor från släktingar och bekanta när de är hemma på permission i Sverige för att ge till barnhem nere i Afghanistan.

Kanske är jag bara offer för den logik Kapuscinski talade om då han dömde ut den inbäddade journalisten när jag går på allt detta. Jag vet att man kan beskriva de amerikanska soldaterna i Irak på samma sätt, att det också bland dem finns de som skaffar sig vänner bland irakierna och förälskar sig i landet man är sänt till för att kriga. Och jag vet att det också bland de svenska soldaterna finns de som är grabbigt intresserade av vapen och stridsteknik, som genomlever sitt halvår i världens fattigaste nation utan att förstå något av den afghanska kulturen och dess folk. Men jag tror också att det finns en anledning till att de förra är undantag i den amerikanska armén i Irak och de senare i den svenska i Afghanistan. Och den anledningen stavas rädsla.

Den som är rädd gör de dummaste saker. Man stänger in sig, man vägrar mötas och man avhumaniserar den andre, den okände. De som skrämmer blir till bestialiska monster utan ansikten. Så länge svenska soldater kan vara i Afghanistan och möta afghaner utan att göra dem alla till fiender, så länge man verkar i en region där det finns anledning att känna också annat än rädsla inför afghanerna så kommer de omöjliga mötena över muren skapa förståelse och insikt. Den dag man bara gömmer sig bakom sina granatgevär, höjer murarna mot det hotande yttre, då kommer alla afghaner förvandlas till fiender, och fiender har som bekant få rättigheter i krig. Då kommer rapporterna komma också om svenska övergrepp.

Där är vi inte än, men när jag och Staffan kommer hem berättar vi i ett reportage historien om avlyssningen. Om hur svenska soldater tränger in i afghanernas allra heligaste, i deras hem och genom elektronisk apparatur lyssnar till deras telefonkonversationer utan urskiljning. Man faller för den militära logiken som beskrivits som att befolkningen delas in i terrorister och potentiella terrorister, man ser alla som fiender. På plats i Afghanistan blir det där på något sätt tydligt, avhumaniseringens process är igång och verkar effektivt för att stoppa förståelsen och kulturutbytena över muren.

De tyska soldaterna som verkar i samma område som svenskarna har hårdare säkerhetsföreskrifter. De lämnar bara sin bas i hårt bepansrade fordon, ser varje krök bakom stridsvagnens kanon som inte bara försvårar sikten utan förstärker rädslan för vad som väntar på andra sidan. Hälften av de tyskar som sänds ner får inte ens möjlighet att lämna sin bas under hela sin tid i Afghanistan, regeringen i Berlin bedömer att det är för farligt. Så är det också tyskarna som beslås med en skandal där man bollat med människoskallar man hittat i en massgrav. Det är berättelsen om avhumaniserade fiender och av rädsla förvridna soldater.

* * *

"Under femtio år har Afghanistan ingett det brittiska folket en känsla av nästan vidskeplig fruktan. Det är bara med den största motvilja som engelsmän kan övertalas att ha någonting med en så olycksbådande region att göra. Afghanistan har länge varit Storbritanniens akilleshäl i öster." Så sa den brittiske statsmannen lord Curzon när han 1889 blickade tillbaka på brittiska krig i Afghanistan och många statsmän har efter honom haft anledning att hålla med.

Vi står utanför polisstationen i Urtabus och pratar med ett par pojkar som spelar fotboll mot en bakgrund av gamla utbrända ryska stridsvagnar. Överallt påminns man av Afghanistans krigiska historia. Det är på en och samma gång lätt och svårt att förstå lord Curzons utfall när man åker runt i landet. Liksom stridsvagnarna gör sig gästvänligheten påmind överallt. Enligt den afghanska stamseden, pashtunwali, är det din uppgift att i varje läge erbjuda husrum, mat och asyl åt den som behöver. Denna kulturellt betingade gästfrihet, på pashtu benämnd nanawati, innebär att ingen hedersam afghan förråder den som uppriktigt ber om husrum och hjälp.

När man talar om tre decennier av krig i Afghanistan så sätter man startpunkten vid det sovjetiska intåget 1979. De afghanska kommunister som tagit makten genom en kupp höll på att störtas av den inhemska islamistiska oppositionen och Sovjet befarade att ett förlorat Afghanistan skulle stärka islamistiska rebellgrupper i Kaukasus. Men intåget kom att bli ett av Sovjets största misstag. Man hade mångdubbelt fler soldater i landet än någonsin någon annan makt. En och en halv miljon afghaner dödades, den överväldigande majoriteten civila. Ändå lyckades man aldrig ens kontrollera landet. 30 000 sovjetiska soldater dödades och ytterligare 75 000 skadades.

Det var inte enbart de islamistiska rebellernas övertygelse och det för gerillakrig utmärkta landskapet som till slut gav mujahedintrupperna segern i det afghansk-sovjetiska kriget. "Barfotajihadisterna" var väl utrustade. Det strömmade in pengar i den afghanska motståndsrörelsen. Kina, Saudiarabien och enskilda oljeshejker kom av så disparata skäl som övertygelse, anti-sovjetiska maktambitioner och vilja att bättra på sitt religiösa rykte att bistå de olika motståndsgrupperingarna med träning, vapen och pengar. Det mest betydande ekonomiska stödet kom dock, via den fruktade pakistanska underrättelsetjänsten ISI, från USA. USA pumpade in 200 miljoner dollar i motståndsrörelsen under krigets första år, därefter intensifierades striderna och det ekonomiska bidraget från väster flerdubblades. Mest pengar gick till den grymt våldsamma, sekteristiska rörelsen Hezb-e-Islami, ledd av krigsherren Gulbuddin Hekmatyar. Inte heller Usama bin Ladin - som vid den här tiden hade betydande tillgångar från sin familjs affärsverksamhet - var en obetydlig maktspelare. Han kontrollerade ett par träningsläger, smugglade vapen och var en framträdande agitator även om han aldrig nådde Hekmatyars ryktbarhet.
1998 offentliggjordes det amerikanska stödet till de afghanska mujahedintrupperna. Zbigniew Brzezinski, som varit säkerhetsrådgivare åt flera av de dåvarande amerikanska presidenterna och arkitekt bakom stödet, pressades hårt av medierna och utbrast då: "Vilket var viktigast i världshistorien? Talibanerna eller sovjetimperiets fall? Några överentusiastiska islamister eller Centraleuropas befrielse och kalla krigets slut?"

De sovjetiska trupperna åtnjöt inte nanawati. De togs inte emot som gäster i Afghanistan, de kom som rövare och bröt mot grundläggande hedersuppfattningar. De övertygade islamistiska trupperna organiserade bakhåll, överföll och dödade de utländska trupperna. Man använde primitiv krigslist för att skrämma inkräktarna. Man lämnade stympade soldatlik längs vägen så deras vänner tvingades plocka upp dem. Man konstruerade enkla improviserade sprängladdningar med det som fanns tillgängligt och sprängde de sovjetiska militärfordonen i luften. Man fick genom ISI amerikanska stingerraketer som kunde skjuta ner de sovjetiska helikoptrarna. Som mest hade Sovjet 150 000 soldater i Afghanistan, man lyckades ändå inte kontrollera landet. I den korg av motstridiga känslor och drifter som utgör vår identitet bär afghanerna såväl begreppet om att erbjuda en fristad, nanawati, som det om blodshämnd, badai, och stoltheten att vara ett av få länder som ingen någonsin lyckats kolonialisera.

När Sovjet tvingades ur Afghanistan 1989 innebar det början till slutet på Sovjetimperiet. Dess inflytande blev kraftigt reducerat då den militära ryktbarheten hade punkterats av vad som alltså framställdes som barfotajihadister. Afghanerna blev fria från formell ockupation men fick det för den skull inte lättare. De olika grupper som hade deltagit i striderna mot Sovjet vände sig nu istället emot varandra. Ett ihållande inbördeskrig avstannade inte förrän också städer som tidigare klarat sig från kriget låg i ruiner, Kabul var sönderskjutet och den nybildade, extremislamistiska studentrörelsen som gick under namnet talibanerna besegrat Hezb-e-Islami, drivit Hekmatyar på flykt till Iran och lagt en stor del av landet under sin kontroll.

I slutet av 90-talet började en ny, militär opposition formas mot talibanstyret. Talibanerna tillhör huvudsakligen Afghanistans största befolkningsgrupp pashtunerna med bas i södra delen av landet. Motståndet byggdes upp inom landets otaliga andra befolkningsgrupper, huvudsakligen från den del av landet som ligger norr om bergskedjan Hindukush. Tadzjiken Ahmad Shah Massoud blev ledare för det som kallades för Norra Alliansen, men avrättades i ett bakhåll den 9 september 2001.

Två dagar senare blev al-Qaida världskänt genom sina hittills största attacker och i december 2001 gick en USA-ledd koalition in i Afghanistan för att leta upp bin Ladin och störta talibanstyret. Det senare lyckades och de talibaner som överlevde flydde till de otillgängliga bergstrakterna i gränslandet mellan Pakistan och Afghanistan. De kom att inlemmas i bin Ladins al-Qaidanätverk och marginaliserades inledningsvis. Det förra ser ut att förbli ogjort.

Nästa natt tillbringar vi på Urtabus polisstation. Polischefen här ställer upp med festmåltid och grillar kebab, bjuder på bakat bröd och låter oss smaka av olika sorters yoghurt och kryddblandningar. Vädret i Afghanistan är ombytligt. Igår var det tjugo grader varmt och idag, på lite högre altitud, har vi närmat oss nollstrecket och haft ihållande regn. Vi sitter i värmen och låter oss väl smaka av det som bjuds. Jag och Staffan sätter igång kameran, dokumenterar middagen och fortsätter samtala med MOT India.

Jag frågar vad som är dåligt med att ge sig ut på en utlandsmission som den här och Gurra skrattar. "Det är inte varje kväll vi får sådan här mat." Johan ser mer eftertänksam ut. "Sedan finns det ju alltid ett hot", säger han. Den 25 november 2005 var en konvoj med fem fordon på väg tillbaka till den svenska basen i huvudorten Mazar-e-Sharif efter att ha tittat på den afghanska hästsporten buzkashi. När det bara var hundra meter kvar till basen utlöste någon en mindre, improviserad elektronisk sprängladdning från ett av hustaken intill. Bilen totalförstördes och två av de svenska elitsoldaterna från det hemlighetsomsusade SSG-förbandet dödades. "Det finns ju en anledning till att vi bär vapen", fortsätter Gurra allvarligt.

Jag frågar vad det är för vapen man är utrustad med och jag får en diger uppräkning. "Men", säger Gurra, "de har kastat ut ryssarna, de har kastat ut britterna så vill de inte ha oss här spelar det inte roll vad vi har för vapen." De andra nickar. De svenska soldaterna är i Afghanistan på afghanernas nåder. Den dag afghanerna börjar uppfatta de internationella soldaterna som ockupanter och inkräktare, kommer gästfriheten att bytas mot ett medvetet motstånd.

I ett ökänt buszkashi-spel sedan Sovjetockupationens dagar bytte man ut det obligatoriska fårkadavret som utgör såväl mål som vinst mot liket av en sovjetisk soldat. Jag frågar en av de yngre afghanska deltagarna vid middagen om han kan förklara spelets regler för mig. Han ler och säger att han helst avstår. "Det är komplicerat." Så frågar han istället om fotboll, en sport som får allt fler utövare i det nya Afghanistan. "Finns det några bra svenska fotbollsspelare?" "Jo, säger jag, vi har ju Fredrik Ljungberg." "Jag vet vem det är", säger den unge afghanen. "Det är väl han som spelar för Arsenal?" Jag ler lite förläget. Fredrik Ljungberg härstammar från Vittsjö men till och med på den afghanska landsbygden blir jag bräckt av en pojke som vet mer om den engelska ligan än mig.

Det är lätt att beskriva historien som återkommande skeenden. Inte minst för afghanerna. Svenska soldater kommer ut i byar där ingen utlänning varit på årtionden och man tror att de är ryssar. Men något avgörande har hänt. I de flesta byar kan man idag se parabolantenner på några av lerhyddornas tak. Fredrik Ljungberg är känd också i Urtabus. Från Irak kommer rapporter om att det blev en paus i stridandet medan en ung irakisk flicka tävlade i Mellanösterns upplaga av talangsåpan Idol. Och i Pakistan är Dallas högsta mode.

För afghanerna innebär de nya medierna att de blir varse sin belägenhet. De lokala klanledarnas informationsmonopol har brutits och den afghanska bonden som kommer hem efter att ha plöjt sitt opium- eller vetefält i 14 timmar i ihållande snöfall kan avsluta dagen med att se Bobby göra slut med Pam. Det fanns en tid då jordens allra fattigaste, och mest utnyttjade, inte visste att de var fattiga och utnyttjade. Idag vet de. De vet att det finns en annan värld. En del av dem tror kanske till och med den ser ut som Texas rancher. Också det kan användas i propagandan av dem som vill köra ut inkräktarna från Afghanistan.

* * *

Det är den 12 september 2006. Om fem dagar är det riksdagsval i Sverige. Få ögon riktas mot de svenska soldaterna i Afghanistan. Närmare ett femtiotal av dem förbereder sig för att vara med om det farligaste uppdraget de kommer delta i under sin tid i utlandet. De är inte dåligt förberedda, den huvudsakliga träningen inför en utlandsmission består i att hantera strid, veta sina rättigheter och skyldigheter och kunna bistå vid eldöverfall. Men alla är inte lika väl insatta i vad som väntar.

De vet att de ska till en by, Boka, som sedan ett par månader tillbaka skakats av inre stridigheter. En lokal kommendant sedan jihadstriderna mot Sovjet, Matou Nematullah, har återvänt upp till sin by och olika viljor strider om makten. Den valde byäldsten vittnar om övergrepp och om att hans by hålls paralyserad av skräck av den relativt unge kommendanten. Han har klagat till guvernören som bett polischefen ta hand om saken. Polischefen är inte intresserad. Han tillhör den pashtunska minoriteten i norra Afghanistan, precis som Nematullah och flertalet av byborna. Han räds uppblossande etniska motsättningar om pashtunerna känner sig pressade.

Under lång tid har det svenska teamet försökt få den afghanska rättvisan att hantera Nematullah. Han återvände i juni från en fängelsevistelse i Kabul, släppt i en av de försoningsprocesser som ständigt pågår i landet. Man vet att personer som Nematullah, och det gäng på mellan 20 och 25 man som han förfogar över, är beredda att ta avsevärda risker för pengar. Och man vet att flera olika grupperingar erbjuder betalning till den som vågar utföra ett attentat mot afghanska poliser, militärer eller utländska trupper. Vid ett möte med afghanska domare och poliser har den svenske polisrådgivaren presenterat uppgifter som de militära observationsteamen fått och som tyder på att Nematullahs gäng ligger bakom flera dåd mot afghanska poliser. Ett par dagar tidigare har svenska soldater hamnat i eldstrid sedan afghanska polisen försökt göra ett oplanerat ingripande, och ett par av de beväpnade afghanska männen ska enligt uppgift tillhöra Nematullahs anhang. Men de uppgifter man presenterade för afghanska domare och poliser imponerade inte. Polisrådgivaren kunde rapportera: "Helt klart var att man inte hade tillräckligt på fötterna för att åtala och med stor sannolikhet kunna fälla Matou och hans män."
Sedan tidigare har den svenska styrkan, satt att bevaka säkerheten, stämt träff med Nematullah. Man säger att man vill prata om problemen i området. Nematullah har först accepterat, men sedan kvällen innan står det klart att han inte är beredd att träffa svenskarna.

Det kvittar. Nu gör man sig beredd för en aktion som ska ge problemet Nematullah en militär, snarare än en juridisk lösning. Den afghanska sommaren vägrar ge med sig och det är varmt. Soldaterna beordras att ta med sig extra vatten. Ett antal handlingar delas ut till dem som anses behöva det. De får se satellitbilder på Boka, och Nematullahs hus pekas ut. De flesta får ett foto på Nematullah i handen. En av de soldater som vet mindre om vad som väntar berättar senare: "Det fanns väl inget uttalat men det fanns en känsla i luften, en känsla av att nu kommer det hända något. Jag tror ingen blev förvånad när det blev strid."

Man kör ut på Route 5, den enda längre asfalterade vägen i hela Afghanistan. Den är byggd som ett biståndsprojekt och löper runt hela landet. Man lämnar Mazar-e-Sharif där svenskarna har sin huvudbas och närmar sig den gamla stadsbildningen Balkh, en av de äldsta stadskulturerna mänskligheten känner. Där svänger konvojen med ett tiotal fordon av mot höger för att nå Boka. Då inser soldaterna att de inte är ensamma. Operationen ska utföras tillsammans med den afghanska nationella armén och de är redan på plats i öppna pick-ups. De sitter tungt beväpnade med granatkastare och artillerigevär på flaken. Flera av dem saknar hjälmar och har bara virat en sjal runt ansiktet. "De ser ut att vara rustade för strid", beskriver en av de svenska soldaterna situationen. Med sig har den afghanska armén något kroatiskt och ett par amerikanska fordon.

Nu inser soldaterna att man sammanlagt måste vara närmare eller över hundra militärer från de svenska, finska, kroatiska, amerikanska och afghanska enheterna. Man är i princip tillräckligt många för att övermanna varje invånare i Boka. "Det var i den stunden för mig självklart att det här inte var ett rutinuppdrag, och det trodde jag väl heller aldrig", minns en av soldaterna.

När svenskarna gör avsittning har fler amerikanska och afghanska enheter redan hunnit rycka fram i byn. Då utbryter skottlossning. I efterhand kommer den svenska Försvarsmakten intyga att det var Matou Nematullahs gäng, ett tjugotal personer, som började skjuta mot den militärt övermäktiga truppen, men i sanningens namn kan självklart ingen intyga att det var så det gick till. Det går inte att mellan lerhyddorna ha överblick över vad alla de olika enheterna gör. De afghanska trupperna ser för svenskarna precis likadana ut som de milismän man ska bekämpa. En svensk soldat berättar att han var nära att skjuta en ur den afghanska armén. Han trodde att det var en fiende.

Svenskarna blir beordrade att rycka fram. Man har ett mandat som tillåter att man agerar i självförsvar. Det brukar vanligtvis tolkas som att man kan skjuta för att undvika att själv bli skjuten, men att man bör dra sig tillbaka när man hamnar i kraftig skottlossning. Mandatet för insatsen i Afghanistan ger större friheter och ingen planerar att dra tillbaka några trupper. De olika enheterna rycker fram mot fienden. En soldat tvingas skjuta precis bredvid en kvinna som står på ett tak, för att freda sig själv. Intill hans kamrat smattrar kulor över fältet. Byborna i Boka gör som de gjorde under tiden för kriget mot Sovjet och det efterföljande inbördeskriget. Kvinnor och barn kurar ihop sig längst inne i sina hem, männen som vanligtvis löper större risk att mördas vid eldöverfallen flyr längs bakvägar till en förutbestämd plats. Gemensamt har byborna avminerat en väg över fälten.

Skottlossningen varar i två timmar. Då har den enhet som leds av den svenske översten på plats, Bengt Sandström, fått en rapport över radion att man hittat en person som blivit "nedkämpad" och som man bedömer är Matou Nematullah. De svenska soldaterna ser spåren av det som skett när de rycker fram. Ett förband rapporterar att man ser en övergiven kulspruta omgärdad av blod. När Sandström kommit fram och själv kan bekräfta att den dödade är Nematullah meddelar han hemmabasen: "No casualties - main target down".
Man griper de skadade upprorsmännen och överlämnar dem till afghanska armén. Då behöver man inte själv fängsla männen, och slipper ta ansvar för att de ska få en rättvis rättegång eller alls behandlas enligt de principer man är i Afghanistan för att värna.

I sin After Action Review kommer Försvarsmakten senare att beskriva händelsen som "ett anfall av ca kompanis storlek där ett tusentals skott avgivits från båda sidor och där anfallet varat under drygt två timmar. Det torde vara första gången detta sker med svensk reguljär trupp sedan insatsen i Kongo på 60-talet." På kvällen håller överste Sandström tal inför dels de som deltagit i anfallet, dels hela den svenska kontingenten. Han tackar för mod och disciplin och förklarar att det under rådande förhållanden var det bästa som kunde hända. Senare förklarar han för mig: "Nematullah hade ju blivit släppt ur fängelset tidigare. Han kunde bli det igen. (...) Han är nu död och behöver inte lagföras, i en lagföring som det fortfarande finns frågetecken kring". Frågetecknen stod domstolen och polisen, som inte ansåg att bevisningen höll, för.

Flera av de svenska soldaterna skruvar osäkert på sig där under kvällen. De hålls på något sätt fram och döljer något annat, att Sverige deltog i en amerikanskregisserad räd. De vet att det inte var någon svensk som sköt Matou Nematullah. Det var de amerikanska enheterna som stormade hans hem, där han tagit skydd, och avrättade honom. Det är känt att amerikanerna håller sig med vad de kallar catch- och kill-lists. På dessa listor förs personer upp som motverkar den utveckling de amerikanska styrkorna vill se i Afghanistan. Listorna visas för svenska militärer som deltar i samordningen mellan de olika kommandona i Afghanistan. Bland dem talas det om att Nematullahs namn fanns på en "kill list".

De afghanska trupperna i Boka ville släpa Nematullahs kropp genom byn för att visa vad som händer med den som motsätter sig den afghanska regeringen. Amerikanerna tycker det är en bra idé, men svenskarna avstyr det hela. Istället återkommer man dagen efter och delar ut flygblad till civilbefolkningen: "Igår ägde en beskjutning rum i Boka. Det fanns element som försökte destabilisera läget i ert distrikt. De var fiender till er säkerhet och era barns framtid. Kriminella handlingar kommer att påverka det här områdets utveckling. Den som äventyrar säkerheten kommer att bli arresterad."

Några dagar efter operationen inkommer till protokollet på Försvarsmaktens högkvarter en begäran om medaljering för flera av soldaterna som deltagit i Boka. Som motivering för en belöningsmedalj i guld skriver man: "för utomordentlig insats under planering och genomförande av anfallsoperationen som inneburit betydelsefullt föredöme och med stort personligt mod. Genom anfallet kunde PRT:s [förkortning för Provincial Reconstruction Team, namnet på den enhet som svenskarna leder i Balkhprovinsen] enheter lösgöras och huvudpersonen för operationen oskadliggöras och ett flertal insurgents [militär term för upprorsmän] gripas.".
Pressad av svenska medier vill inte Försvarsmakten vare sig svara på om man innan operationen visste att amerikanerna planerade döda Nematullah eller bekräfta att det var amerikanska trupper som sköt honom. Uppgiften att skottet avlossades under svenskt befäl tas tillbaka. Kommunikationen med Sverige inför operationen framstår som knapphändig. Trots att rutinerna påbjuder det har inte Försvarsdepartementet informerats skriftligen om den känsliga och riskfyllda operationen. Men för överste Sandström är det ingen hemlighet vilka eller ens vem det var som sköt Nematullah. Det talas inte om några förlupna skott i en eldstrid där tusentals kulor avlossades. Nematullah sköts av en känd skytt från nära håll, och den svenske översten vet vem som var skytten. Men samtidigt uppger han att han inte vidarebefordrat informationen till någon inom den svenska Försvarsmakten. "Det var inte efterfrågat", har han förklarat.

Mindre än två månader efter anfallet i Boka, när svenskarna som deltagit där är på väg att åka hem och bytas ut mot en ny kontingent, skjuts ytterligare en framträdande pashtun i Balkhprovisnen. I byn Stin avlossar den 9 november utländska militärer ett flertal skott mot den obeväpnade och efterlyste Wali Mohammad Ibrimiki. Misstankarna riktas direkt mot svenskarna, som till en början ställer sig oförstående. Enligt den afghanska undersökningskommission som tillsätts på president Hamid Karzais initiativ, har enheter ur ett amerikanskt förband i norra Afghanistan stämt träff med Wali Mohammad, som accepterat och dykt upp på mötesplatsen. Där avrättas han.

Den amerikanska enheten tillhör inte Isaf, International security assistance force, den internationella, FN-mandaterade Nato-styrkan som svenskarna tillhör. De strider i Operation Enduring Freedom, OEF, på den amerikanska regeringens uppdrag och har till uppgift att föra krig, bekämpa terrorism och finna Usama bin Ladin. Men två dagar efter händelsen i Stin tar Isaf oväntat på sig ansvaret. I ett pressmeddelande från högkvarteret i Kabul, och inte från svenskarna som ansvarar för arbetet i Balkhprovinsen, skriver man: "Wali Mohammad Ibrimiki, efterlyst droghandlare och sprängmedelsexpert, sköts i onsdags ihjäl av Isaf-styrkor med understöd av afghansk polis sedan han vägrat låta sig arresteras i Stin, Balkhprovinsen. (...) Isaf-soldaterna agerade beslutsamt och inom de regler för insatsen för att skydda civila och eliminera det omedelbara hotet som Ibrimiki och hans beväpnade anhang utgjorde." Ord står mot ord.

"Den internationella säkerhetsstyrkan ISAF och koalitionen OEF ... ska vara två distinkt skilda insatser", skriver riksdagen i det betänkande som senast utökade den svenska militära styrkan i Afghanistan. Det är en gränsdragning varje afghan har svårt att uppfatta. För de flesta afghaner var det utlänningarna, ointressant vilka, som dödade såväl Nematullah som Wali Mohammad. Gränsdragningarna mellan USA och Sverige, Isaf och den USA-ledda koalitionen, är för subtila för att uppfatta. En del kanske är glada över att bli av med plågoandar. Svenska soldater besökte Boka dagen efter insatsen och blev tackade av byäldsten som gråtande av glädje förklarade att han såg en ljusare framtid för sig och byn. Men vilken annan reaktion kan man förvänta sig efter en sådan massiv uppvisning i militär övermakt? De afghaner som efter operationerna i Boka och Stin snarare ser ockupanter än befriare kommer inte komma fram och ta i hand. De kommer gömma sig i buskarna och utlösa sprängladdningar istället. Wali Muhammads far Akther Muhammed har misstänkts för att finansiera och understödja attacker i svenskarnas område. Efter tillräckligt lång tid i ett krig får alla länder ett badai om halsen. Sverige har fått sitt i Afghanistan. Sådan är krigets logik. Ingen kommer skona svenskar bara därför att de bär blågula flaggor över Nato-emblemet. Hos dem väcks ilskan mot vad som upplevs som en ockupationsmakt som tar sig friheter att gå utanför lagens ram och inleda privata krig.

Militärens underrättelsetjänst misstänkte tidigt Hezb-e-Islami som beställare för attentatet som tog två svenska soldaters liv den 25 november 2005. Det var de som vid den tiden främst betalade gäng runt staden Balkh för att attackera afghanska poliser, militärer och utländsk trupp. Och gängen de betalade var sådana som Nematullahs. Det är gäng som man haft kontakter med länge, Nematullah var under en tid själv kommendant för Hezb-e-Islami. Även om han satt i fängelse när attentatet utfördes 2005 greps flera av hans män av afghansk polis efteråt. I andra utlandsmissioner som Sverige deltagit i har man haft i uppgift att hålla stridande grupper isär. Man har kommit ner för att som neutral part skapa förutsättningar för fred. I Afghanistan är man, hur man än ser på det, en del av striderna.

* * *

Vi åker vidare från Urtabus polisstation, på väg tillbaka mot provinskontoret i Sar-i-Pol. Ett planerat besök på ett barnhem där man ska lämna av skor insamlade i Sverige får ställas in eftersom resan tar längre tid än planerat. Snön har börjat falla och de tidigare så torra afghanska vägarna har förvandlats till lervälling. Inte ens ett tränat öga skulle kunna upptäcka en utplacerad sprängladdning i gyttjan. I en av de sista byarna vi ska passera kör bilen fast och afghanerna skyndar sig ut för att hjälpa till att gräva loss bilarna.

Fredrik blir fråntagen spaden av en afghan som vill hjälpa till. Vi får ställa oss tillbaka mot ett stadigt murbygge intill den lilla gatan och konstaterar att här, precis som i alla andra byar, så är det bara män och pojkar som kommer ut. Kvinnorna och flickorna stannar i hemmen. Den patriarkala pashtunwalin vilar tungt över Afghanistan och även om undervisningen i flickskolorna nu inte måste hållas i hemlighet så görs det fortfarande under hot. I en del andra provinser till och med under större hot än under talibantiden. Jämställdhet står inte högt upp på de nya makthavarnas agenda heller. Karzairegimen har återinfört den religiösa polisen och i söder bekämpar olika miliser kvinnor som väljer att synas i offentligheten.

Framme vid provinskontoret i Sar-i-Pol är det bara några timmars bilväg längs Route 5 tillbaka till Mazar-e-Sharif och huvudbasen där jag och Staffan ska dela container ytterligare några nätter innan hemresan påbörjas. När vi kör in genom den välbevakade porten - basen är byggd som ett medeltida fort med fyra hörn och en ingång - ser vi genast att flaggorna hänger på halv stång.

Det är striderna i södra Afghanistan som gör sig påminda. Dagen innan har en amerikansk helikopter ur Isaf blivit nedskjuten av ett av de stingervapen som smugglades ut ur USA för att användas i kampen mot Sovjet. Jag frågar översten Jan Pålsson om flaggorna också vajar på halv stång när Isaf-bomber råkat träffa civila afghaner i striderna i söder och han ser osäkert på mig: "Nej, det gör dom inte, utan i och med att detta är en Isaf-camp så markerar vi när Isaf-soldater dör. Det är klart att det är en sorg oavsett vem som dör i det här, och tyvärr så lär det ju drabba en del civila offer också."

Sedan min resa till Afghanistan har attackerna mot de svenska soldaterna ökat i både antal och omfattning. Efter en typisk attack mot svenska militärfordon kunde man på Försvarsmaktens hemsida läsa att anfallet var "välplanerat" och att angriparna använde kulsprutor, raketgevär och handgranater. För att försvara sig avlossade de svenska soldaterna ett hundratal skott och kommandot sände ut attackflygplan. De utländska militärerna i Afghanistan har aldrig bett om nanawati, och den omvittnade afghanska gästfrihetens tålamod verkar sakta rinna ut. "Risken har ju under året ökat i vårt område", säger överste Håkan Hedlund.

I det område där den välplanerade attacken mot de svenska soldaterna ägde rum härjar, enligt Försvarsmakten, "talibanaknutna grupperingar". Man glömmer lätt en sak. Oavsett vad man kallar grupperingarna som blivit ens motståndare så måste de ha tillräckligt mycket politiskt och ekonomiskt kapital för att kunna gömma sig bland byborna och utrusta sig med granater och raketgevär.

En stor del av de amerikanska trupper som nu flyttas från ett söndertrasat Irak landar i Afghanistan. Detta trots att de flesta internationella bedömare menar att den amerikanska krigsstrategin i Afghanistan har misslyckats. Hem har bombats, massakrer har avlöst varandra och civila har lemlästats i jakten på assymetriska fiender, bin Ladens och al-Qaida celler. För varje dag den strategin fortgår växer skaran av afghaner som kan rekryteras till talibanstyrkorna, och som likt Akther Mohammad har oförrätter att hämnas. Fler soldater med stjärnbaneret borgar inte för ökad säkerhet.

Den rika världens allianser, USA:s krigskoalition OEF och Nato:s Isaf-styrka, har kört ner sig i samma lervälling som på de afghanska vägarna. Det framstår som ett allt mer realistiskt scenario att man kommer bli utkörda på samma sätt som Sovjet en gång blev. Förlusten skulle vara mycket större än den vi bevittnat i Irak, här vore det då inte USA som förlorar ett krig som saknar stöd, utan hela den västliga världen som förlorar mot den mest extrema av islamistiska tolkningar. Då skulle Afghanistaninterventionen komma att bli vår tids största misstag. Man förlorar då mot en grupp som strider om just Afghanistan men vars internationella ambitioner är relativt begränsade. Genom sitt nederlag kommer man istället stärka just de grupper som ser hela världen som en krigsskådeplats.

Under tiden fullgör svenska frivilliga soldater sin utlandstjänst i Afghanistan. De möter gästvänliga afghaner, förstummas av landskapet och hoppas ofta att deras bidrag ska göra världen litet bättre. Få av dem känner till Akther Mohammed och ingen förstår varför han hyser agg mot just dem. Storpolitiken är långt borta. Ändå är det just de som riskerar att drabbas av att nanawati byts mot badai.

Innan vi skiljs åt hinner jag tala med Jonas om rädsla. "Är man inte rädd ibland när man är här ute?" "Jo", säger han, "klart man kan vara orolig. Som chef känner jag ett stort ansvar för mina killar och ens högsta målsättning är att man ska komma härifrån med alla välbehållna och med bra erfarenheter i bagaget." Så berättar han om hur man en dag, ett par månader tidigare, hörde en hög smäll. Det var en åsna som hade gått på en sprängladdning precis intill en skjutbana som används av MOT India. Sprängladdningen var nyapterad, utlöstes genom tryck och väntade på en väg som används av de militära fordon som ska till skjutbanan. "Dagen efter skulle vi ha åkt ut på en skjutövning, jag och min patrull." Åsnan som slets i bitar räddade livet på Jonas och hans patrull.

Gustav Fridolin (7 artiklar)

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] Varning för panikpolitik – Artikel av Gustav Fridolin – Newsmill [...] Blogg:Claeskrantz.se » Socialdemokratiska kvinnof&ou, 2010-02-08, 21:12

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/17855

28 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Kriget mot Afghanistan har åtminstone en mycket positiv bieffekt. När en person yttrar sig om detta världens fattigaste land och den snart decennielånga ockupationen som följde efter USA:s unilaterala invasion utgör ett utmärkt tillfälle att sortera bort den personen från den lista av personer man väljer att ägna sin tid och sin energi åt att lyssna på och kanske till och med, som jag gjort, respektera.

Innan jag bortsorterar Gustav Fridolin från min lista vill jag bara stilla påpeka att det amerikanska greppet över NATO-hopkoket ISAF knappast kan bli större.

Fridolin, du har skämt ut dig!

Permalänk | Anmäl #1 Hans, 2010-02-08, 16:26

Hans...upplys mig! Varför har Fridolin skämt ut sig? Jag förstår inte...

Permalänk | Anmäl #2 Frank, 2010-02-08, 16:55

Frank, Fridolin har skämt ut sig därför att han gör generalfelet att snöa in på (förresten orealistiskt och naivt) prat om HUR kriget ska föras (svenskarna (och andra) ska spela en större roll och USA en mindre och bla bla bla) än vad som borde vara huvudargumentet: Sverige ut ur Afghanistan.

I Kabuls presidentpalats sitter en valfuskande marionett och bestämmer över på sin höjd vilken huvudbonad han ska bära för dagen. Omkring sig har han narkotikaproducenter och -exportörer (inte minst sin egen bror) och krigsherrar med ett gediget krigsförbrytarregister (bland annat sen ett halvår tillbaka på nytt Abdul Rashid Dostum, massmördaren från områdena i norr där svenska trupper opererar) samt utländska rådgivare och "contractors".

Det är alltså denna "demokrati" av Vita huset-understödd kleptokrati som de svenska trupperna, eller för att citera Fridolin, "grabbarna" ska erbjuda "säkerhetsmässig hjälp". Under NATO-befäl.

Permalänk | Anmäl #3 Hans, 2010-02-08, 17:20

En utmärkt skildring av realiteterna i Afghanistan.

Svenska trupper samarbetar med och legitimerar de amerikanska ockupanter som mördar afghanska motståndskämpar mot den i huvudsak amerikanska ockupationen.

Sverige blir därmed i afghanska folkets ögon förknippade med den hänsynslösa amerikanska krigsmakten. Ses som allierade. med ockupationsmakten..

Vänsterpartiet tar tydligt avstånd från fortsatt ockupation av Afghanistan, vars syfte i huvudsak är att skydda västerlandets kontroll av olja och gas från mellersta östern..

Ett beslut om att ta hem trupperna i ordnade former är vad vi behöver även från miljöpartiet.

Om miljöpartiet väljer att fortsätta stödja de amerikanska oljehungriga ockupanterna i Afghanistan kommer de att förlora åtskilliga väljare till Vänsterpartiet.

Permalänk | Anmäl #4 Börje Lundberg, 2010-02-08, 17:22

Med all respekt för soldaterna och deras anhöriga. Men jag tycker de personer som börjar gnälla om tillbakadragande för att 2 svenska soldater dött.
Är man i uniform så är man utsatt för risk. Särskilt när det handlar om rabiata och efterblivna talibaner och dess anhängare. Så det är bara att acceptera att förluster kommer att ske, och även att de kommer at döda folk också.

Om det var ren humanitär expedition så hade man skickat nån kyrka eller nåt. Sluta gnäll för fan och kom med nåt konstruktivt som alternativ.
Ni verkar ju känna talibanerna som ingen annan gör, åk dit och förhandla med dem då. När man sitter framför tangentbordet är det lätt att vara en velourvänster, men att komma med konstruktiva förslag, eller gud förbjude, göra något konstruktivt för att lösa situationen är lite svårare.
Helt enkelt för att alla vet att talibanerna är konsekventa, de accepterar inget annat än deras version.

Permalänk | Anmäl #5 suka, 2010-02-08, 18:04

Aah...nu är jag med, Hans!

Jag är böjd att hålla med i din beskrivning av statsskicket i Afghanistan. Valet var enligt mitt förmenande inte korrekt.
Vad gäller narkotikan får vi väl säga till Talibanernas försvar att de under de år de regerade hindrade såväl produktion som export rätt effektivt.
Men lämnar Sverige Afghanistan uppstår ett vaakum, nåt naturen ogillar. Vi finns på plats för att värna de grupper som inte tillförde Taliban-land så mycket, kvinnor bland annat. Någonstans där ligger frågan om svenskt engagemang. Vad är vårt uppdrag och hur utför vi det på bästa vis?
När vi åstadkommit det vi kommit för -eller när spelreglerna ändrats för mycket måste vi ompröva grunderna för vårt deltagande.

Vill du se ett uttåg ur Afghanistan, Hans? Kom då ut ur garderoben och börja agitera i media, glöm sen inte att bearbeta riksdagsmännen och kvinnorna. De är inte mer än människor.

Permalänk | Anmäl #6 Frank, 2010-02-08, 18:16

RE: #4 Börje Lundberg, 2010-02-08, 17:22

jag trycker att vi kan skicka dit dig och dina gelikar så är vi ett prpblem fattigare.

Permalänk | Anmäl #7 BluePrint, 2010-02-08, 18:58

Varför är "vi" i Afghanistan? LÄS vad svenska media tiger om!!!

The War For Caspian Oil And Gas

LÄS!!!
WHY ARE WE IN AFGHANISTAN?

U.S. troops have been in Afghanistan since October 2001 when they were supposedly sent in response to 9-11, although no Afghans were involved in the terror attacks. The stated aim of the Anglo-American invasion of Afghanistan in 2001 was to find Osama Bin Laden and other Al Qaida members and put them on trial. The U.S., however, said it had given up its pursuit of Osama Bin Laden years ago. So why did the U.S. and Britain really invade Afghanistan -- and why are we still there?

Så, hur reagerar du? Sluta tro på svenska media - de tiger. SÖK SJÄLV!!!

Permalänk | Anmäl #8 ut, 2010-02-08, 19:09

Tack Fridolin för en utmärkt skildring av realiteterna i Afghanistan.

Permalänk | Anmäl #9 KarinAndersson, 2010-02-08, 19:59

@#8 ut,
Du och Carola,
samma "verklighetsförankring", samma hunger att "tro" på sagor.

There is an abundance of natural gas in North America
http://www.naturalgas.org/overview/resources.asp

Despite claims by some critics that the Bush administration invaded Iraq to take control of its oil, the first contracts with major oil firms from Iraq's new government are likely to go not to U.S. companies, but rather to companies from China, India, Vietnam, and Indonesia.
http://money.cnn.com/2007/04/05/news/international/iraq_oil/index.htm

Permalänk | Anmäl #10 AntiKommunist, 2010-02-08, 20:28

Fridolin varnar för "panikpolitik", men själv förordar han kaospolitik, död och förintelse i USA-NATOs namn. Jag minns att jag gick i samma demonstrationståg som Fridolin i februari 2003 i Stockholm. Då demonstrerade vi MOT USAs anfallshot mot Irak. Nu idag förordar Fridolin exakt samma politik och de strukturer och motiv som ligger bakom denna illegala krigsföring.
Kanske tycker någon att Fridolin med de åsikter han hyser i artikeln, ett stöd för svensk trupp i Afghanistan, att han har gått bort sig, högerut till och med? Men det har han inte. Dessa reaktionära åsikter är typiska bland alla riksdagspolitiker i Sverige. Dom vill inte fred, socialism, och rättvisa. Dom vill ha kapitalism och imperialism. Fridolins deltagande mot USA-imperialismen 2003 var därför rent kalkylerad och byggd på opportunism, ett fikonlöv, ett försök att dämpa rösterna från de svenskar som upprörs av de gigantiska orättvisorna i världen (liksom att försöka värva några röster till Miljöpartiet förstås). Fridolin själv drivs antagligen som alla andra politiker av maktbegär och pengar. Pecis som Palme låtsades vara radikal sosse på 70-talet är han också USAs man.

Permalänk | Anmäl #12 JN, 2010-02-08, 21:28

Fridolin varnar för "panikpolitik", men själv förordar han kaospolitik, död och förintelse i USA-NATOs namn. Jag minns att jag gick i samma demonstrationståg som Fridolin i februari 2003 i Stockholm. Då demonstrerade vi MOT USAs anfallshot mot Irak. Nu idag förordar Fridolin exakt samma politik och de strukturer och motiv som ligger bakom denna illegala krigsföring.
Kanske tycker någon att Fridolin med de åsikter han hyser i artikeln, ett stöd för svensk trupp i Afghanistan, att han har gått bort sig, högerut till och med? Men det har han inte. Dessa reaktionära åsikter är typiska bland alla riksdagspolitiker i Sverige. Dom vill inte fred, socialism, och rättvisa. Dom vill ha kapitalism och imperialism. Fridolins deltagande mot USA-imperialismen 2003 var därför rent kalkylerad och byggd på opportunism, ett fikonlöv, ett försök att dämpa rösterna från de svenskar som upprörs av de gigantiska orättvisorna i världen (liksom att försöka värva några röster till Miljöpartiet förstås). Fridolin själv drivs antagligen som alla andra politiker av maktbegär och pengar. Pecis som Palme låtsades vara radikal sosse på 70-talet är han också USAs man.

Permalänk | Anmäl #13 JN, 2010-02-08, 21:28

Är det därför Gustav Fridolin söker sig tillbaka till partipolitiken? För att säkerställa fortsatt svenskt deltagande i Kriget mot Terrorismen med Nato-emblem på uniformen? Ja, det var ju idealistiskt.

Måste bara kommentera en sak till:

"Sverige måste tydliggöra en linje gentemot NATO som handlar om tydliga krav på USA att avbryta de rena krigsinsatserna och de trovärdighetsundergrävande bombningarna".

Jamen, då kommer NATO säkert att spetsa öronen och göra som vi säger.

Men vad händer om NATO inte bryr sig då? Jo, då blir det business as usual, och fortsatt svenskt krig - med Gustav Fridolin som medansvarig.

Permalänk | Anmäl #15 Emory, 2010-02-08, 21:49

Christopher Bollyn är en anhängare av den så kallade "sanningsrörelsen" och en konspirationsteoretiker. Det finns inget behov av att lyssna till såna tvivelaktiga personer. Ämnet Afghanistan har berörts av många fler och långt seriösare experter och tyckare och det står bortom allt tvivel att Vita huset med hantlangare skickat sina trupper till Afghanistan av andra skäl än de som officiellt uppgetts.

Det var inte "kvinnors rättigheter" eller "demokrati" som fick Sovjetunionen att invadera Afghanistan (även om sådana skäl naturligtvis uppgavs även av Kreml). Inte heller Storbritanniens upprepade invasionsförsök och angreppskrig kring förra sekelskiftet (i samband med "the Great Game") hade något att göra med att "sprida civilisationen".

Afghanistan ligger strategiskt till i Centralasien, gränsande till Iran, Pakistan, Kina och de f.d. sovjetrepublikerna i norr och där bortom Ryssland. Den som har fotfäste i Afghanistan har det naturresursrika (ja, dit räknas naturgas (som det finns gott om i Afghanistan) och olja) Centralasien med omnejd inom räckhåll. Afghanistan utgör en mycket viktig militär bas. Det kallas stormaktspolitik. Det har praktiserats i århundraden och det praktiseras fortfarande. Hänsynslöst. Hur mycket dårhögern och låtsasvänstern (med såna profiler som Nalin Pekgul och Gustav Fridolin) än försöker inbilla sig något annat.

#10 Artikeln du länkar till är dels från 2007 och dels står det uttryckligen så här i artikeln när en person med insyn utfrågas: "Giving out a few crumbs to the Chinese and Indians is one thing, but the real prize are the contracts that award long-term rights." Till och med Alan Greenspan har sagt att kriget mot Irak i huvudsak handlade om kontrollen över oljan. (Notera: Det är skillnad på att kontrollera oljan för strategiska syften (vilken en stat gör, i detta fall USA) och att tjäna pengar på den (vilket i synnerhet privilegierade västerländska företag kommer att göra).)

Som sagt var artikeln från 2007. Det första större kontraktet skrevs under i höstas och gick till ett konsortium av brittiska BP och kinesiska CNPC. Trots inhemsk opposition. Berättigad sådan. Irakierna har lång erfarenhet av oljeutvinning och kan klara av den själv, utan inblandning av multinationella företag som roffar åt sig en stor del av vinsten. Särskilt teknologiskt krävande är det inte heller då det mesta av Iraks olja ligger ytligt och är enkel att komma åt.

Permalänk | Anmäl #16 Hans, 2010-02-08, 21:49

Gustaf Fridolin är en pratmaskin som vräker ur sig politisk dynga!

Permalänk | Anmäl #19 Gunnar, 2010-02-08, 22:52

Fridolin överraskar!
Trodde att han var lika hatisk mot de afghanska folkets framtid och hatisk mot allt USa gör som hans kompisar inom V gör!

Jo jag vet att Fridolin är miljöpartist, och många av dessa har kompisar bland de forna kommunisterna!

Permalänk | Anmäl #20 Ingemar, 2010-02-08, 23:07

Fridolin är ett avgörande skäl till att inte rösta på MP. Fanatisk, naiv och självgod. Artikeln började bra, men därefter snöade han in för mycket på personliga värderingar.

Permalänk | Anmäl #22 Carl, 2010-02-09, 01:59

Det var tråkigt att höra att MP då tänker stödja en fortsatt ockupation. Finns alltså bara ett parti kvar att rösta på om man inte gillar USAs ockupationspolitik.

Tack för klargörandet, Fridolin!

Permalänk | Anmäl #23 Andreas, 2010-02-09, 03:04

Tack Gustaf för välgenomtänkte resonemang i en fråga där man har ändan bak hur man än gör. Oavsett om man är för uttåg, stanna som nu eller utökning kan man vara överens om att det inte finns bra lösningar, bara dåliga och uppgiften är att välja den minst dåliga.

Permalänk | Anmäl #24 Thorsten Schütte, 2010-02-09, 09:02

Vad är Fridolin? Reporter på ett av Sveriges två viktigaste samhällsprogram eller en politiker? Läste för länge sen att fRidolin sadlat om till politiker igen, men han kanske dubbelarbetar?
.
Förtroendegivande? Nada! *zipp*
.
De med lite vett avstår från att se det program där en glidare med MP-etikett anger dagordning och "sanning".

Permalänk | Anmäl #25 Magnus A, 2010-02-09, 11:19

Hej Fridolin
några välmenande kommentarer.
1) du skulle ju hålla dig utanför politiken. vad hände med det. get a life.
2) en bloggpost ska vara mindre än åtta A4.

MVH

Permalänk | Anmäl #26 mattias--00, 2010-02-09, 12:36

Viva Sverige....Hej, Nu är det nog..Ingen behöver dö orättvist och för ett orättvist krig för en del som vill ha bara mer makt, mer intresse, mer pengar och vill styra hela världen.Nu är det stopp , världen .Läs det här ,varsågoda:-
Medias ansvar, moral och rättvisa ska tvinga alla journalisterna och författare att tänka, skriva och visa fakta och alla sanna nyheter åt alla folk och åt alla partier m.fl..
Världens politik är ett stort område med olika människor , tankar , intresse, makt och olika mål..
Medias arbete och medias ansvar och moral är att folket får det bästa , sanna, riktiga fakta och nyheter..Idag har man mycket olika media och mycket olika nyheter och olika händelser som kommer från olika håll och fort, men man kan ta dem också fort ..Media ska inte mörklägga ,förvränga eller ändra nyheterna och alla händelserna ..
En stor del media gör det ...De medierna vill påvecka folk till fel fakta, fel införmation och till osant händelser för en viss intresse och för en viss politik och partier som tänker på val, makt, mer intresse och på mer stöd från folket..
Palestinafrågan, Irakkrig, Gazakrig och allt vad som händer i Mellanöstern med krig mot terror och att kritisera Islam med arabvärlden har varit i en del media mörklagda och förvrängda av de som vill skydda den här politik eller det här land-makt-....
Carl Philip bör vara rädd om Sveriges moral och rykte..Ta hem soldaterna ,politiker ..De ska till deras familjer och arbeta för en rättvis ,säker framtid utan krig och de alla mörklagda ,förvrängda fakta om en del stora frågor i politiken..Tack..MVH..

Permalänk | Anmäl #27 Amer Al-bayya, 2010-02-10, 09:15

Hej, Världens problem är inte Afghanistan!! eller Irak!! eller Libanon...Eller Gaza.!!!!..

Världens problem är Vem styr i USA och för Vem och varför, politiker.......Det är dags ,och för alla som dog och dör orättvist för de stora smutsiga, fega, orättvisa och olagliga supermakternas politiska alla spel mot freden, friheten, folkrätten, mänskliga rättigheter och internationell rätt, att man måste ligga alla fakta framför folket......

Folket ska inte bara rösta ,folket ska styra också,sa Palme..palmes politik var och är för folkets liv, framtid, rättvisa och för folkets värld med solidaritet, stabilietet, säkerhet, freden och frihet med demokrati åt alla , sa Olof Palme....Världens och Sveriges bästa och sista politiker i vårt liv....

Vi ska tacka Palme..Vi ska aldrig glömma Palme..Vi ska älska Palme...Vi kommer aldrig att svika Palme...

Palem är hela Politiken ,Sverige ..Sveriges politik, moral, ansvar, rykte och samvete är denna politiker som heter OLOF PALME....

Var rädda om Sveriges moral och ansvar..Var rädda om Sveriges politik och Sveriges fred och frihet och Sveriges stolthet med Palmes hela politik...Ta fram Palmes politik,Sverige...

Ta fram Palmes politik för och åt hela världen ,Sverige..

Palme ville utbilda sitt eget FN,politiker ..Varför??..

Stoppa USAs politik och alla krig.Stoppa AIPACs makt i USA..Stoppa Israels brott och krigsbrott och Israels ockupation av Palestina,världen....

Syd-Afrika fördömer Israels apartheid-regim
Posted on June 26, 2007
Filed Under Israel, apartheid, palestina |
Den 6:e juni i år höll den Syd-Afrikanska parlamentsledamoten Ronnie Kasril ett tal till det Syd-Afrikanska parlamentet. Syd-Afrikanerna har ännu inte glömt hur israelerna sammarbetade med den Syd-Afrikanska apartheid-regimen, bl.a om dess kärnvapenprogram.
Ärke-Biskop Desmond Tutu sa en gång (The Guardian, 29/4-02):
Tack..MVH till hela Sverige..

Permalänk | Anmäl #28 Amer Al-bayya, 2010-02-11, 11:37

Folket ska inte bara rösta ,folket ska styra också,sa Palme..palmes politik var och är för folkets liv, framtid, rättvisa och för folkets värld med solidaritet, stabilietet, säkerhet, freden och frihet med demokrati åt alla , sa Olof Palm good head tips | how to give a mind blowing blow job | how to give great head | how to give head without gagging | how to simulate a blow job | blow job tips | good head | how to give a guy a blow job | how to simulate a blow job | simulate a blowjob | how to give a mindblowing blowjob | how to perform oral on your boyfriend | blow job tutorial | how to give a bj | how to give head without gagging

Permalänk | Anmäl #29 Joe, 2010-07-27, 12:51

look for mbt shoes and discount mbt shoes come here now.mbt shoes cheap or mbt shoes sale come here too.some good mbt shoes uk is mbt shoes on sale the price is mbt shoes discount and mbt shoes discontinued
some good product as lv bags lv handbags gucci bags gucci bag gucci handbags and ugg boots australia ugg sale uk uggs ugg boots uk cheap ugg boots buy ugg bootschristian louboutin pronunciation christian louboutin sale christian louboutin discount
mbt walking shoes|MBT Athletic Men Shoes|MBT Casual Men Shoes|MBT Casual Women Shoes|MBT Changa Women Shoes|MBT Chapa Men Shoes|MBT Chapa Women Shoes|MBT Lami Women Shoes|MBT Walk Men Shoes|MBT Walk Women Shoes|MBT Sport Women Shoes|mbt walking shoes|mbt shoes for women|mbt womens shoes|mbt sport shoes

Permalänk | Anmäl #30 samenzhen, 2010-07-28, 08:46

more and more people buy Replica design Handbags because it very cheap.for example Replica Chanel HandBags
and Replica Chanel HandBags or Replica Gucci HandBags.some one like designer handbags as themselves order .Louis Vuitton and Gucci HandBags or Replica Louis Vuitton Handbags very Popular at this years .if u want to buy Replica Dior Handbags and Replica Chanel Handbags .angelbagbag can supply Replica replica handbags at lowest price base on the high quality and service.
we Wholesale Replica Handbags and other bags as follows:
|Replica New Style Handbags|Replica Dior Men's bags|Replica Chanel 2009 handbags|Replica Monogram Multicolor Handbags|Replica Monogram Denim Handbags.|Replica D&G Handbags|Replica Coach Handbags|Replica Marc Jacobs Handbags|Replica Prada Handbags|Replica Louis Vuitton New Style Handbags|Replica Louis Vuitton New Style Wallets bags|Replica Louis Vuitton 09 wintere Handbags|Replica Monogram 09 New Style Handbags|Replica Louis Vuitton leather Handbags|Replica Louis Vuitton men's Handbags|Replica Louis Vuitton Wallets Handbags|Replica Monogram Canvas Handbags|Replica Monogram Multicolor Handbags|Replica Monogram Jokes Handbags|Louis Vuitton Monogram Wallets Bags|Replica Louis Vuitton Damier Canvas Handbags|Replica Louis Vuitton Epi Leather Handbags|Replica Louis Vuitton Antigua Handbags|Replica Louis Vuitton Cruise Collection Handbags|Replica New Style Handbags|Replica Gucci leather Handbags|Replica Gucci clutch Handbags|Replica Gucci logo crossed Handbags|Replica Gucci Wallets Handbags|Replica Gucci logo handbags|Replica Gucci PVC fabric handbags |Replica Jimmy Choo Wallets Handbags|Replica Chanel New Style Handbags|Replica Chanel 2009 Handbags|Replica Chanel Cambon Bags|Replica Chanel Wallets Handbags|Replica Dior Leather Handbags|Replica Dior Sling Handbags|Replica Dior Bags|Replica Dior Men's bags|Replica DG New Leopard Bags|Replica D&G Handbags
 
 
We have many buyers in the whole world, especially in Asia, Europe, Australia, North America and other regions. We have international export Experience and direct sale Experience, we ensure that our customers should be 100% replica handbagsSatisfied for the good quality and sevice. please email us your detailed requirement to
replica handbagsHere we can who provide all kinds of high quality and low price
|replica chanel handbags|new styles of louis vuitton handbags|Replica Dior Men's bags
|Replica Monogram Multicolor Handbags |Replica Louis Vuitton Handbags |RETAILERS Replica Coach Handbags |Monogram Wallets for men |New Chanel Handbag |new men's louis vuitton wallet |new men's louis vuitton wallet |d&g handbags|replica chanel handbags |monogram handbags |marc jacobs |louis Vuitton|replicias sling bags |louis vittonhand bags |gucci logo |Prada bags|mens bags replica|mens bags replica|chanel handbags|replica chanel|DENIM HANDBAGS|monogram handbags|lv bags good price|clutch bag|gucci new handbag|new product of gucci handbag|ALL BLACK LEATHER LOUIS VUITTON HANDBAG|louis vuitton bags for men|mens canvas sling bags|pvc fabric HANDBAG|gucci men's clutch bag|replicias sling bags|dior men bags|Mens handbags|dior monogram logo replica|men's handbags|man's bags replica

Permalänk | Anmäl #31 samenzhen, 2010-07-28, 08:46

The time during which people think it is ugly to wear a pair of glasses on their faces has gone away from today's fashion trends. Because everyone has a different opinion and style，many different eyeglasses or sunglasses need to be designed in order to supply the market with affordable and appealing spectacles. Firmoo.com is such a online store to provide you the most satisfying inexpensive glasses, like, online eyeglasses, prescription sports eyeglasses, discount perscription eyeglasses, titanium eyeglass frames, polarized sunglasses, $8 eyeglassesetc. they are with super quality, attractive exterior and low price. They can enhance your reading and your charm at low cost. Shopping eyeglasses and sunglasses here, you can enjoy the warmest customer services as well. More info: http://daianna.sweetcircles.com/.Houston eye doctor|Los Angeles eye care center

Permalänk | Anmäl #32 kohee, 2010-08-02, 08:20