Hårt driven jämställdhetsdogm hotar livets grundförutsättningar

Lyckligtvis är inte Birgitta Ohlsson och Anna Kinberg Batra representativa för dem som blir föräldrar i dag. 

Ett litet barn är totalt utlämnat till oss vuxna för att överleva. Det har inga andra medel än sin hjälplöshet och sitt skrik för att väcka våra omhändertagandeinstinkter. Att skapa liv är en komplicerad process, både fysiskt och psykiskt, och redan under graviditeten inleds det känslomässiga samspelet mellan fostret och kvinnan som bär det i sin kropp. Graviditeten är så lång som nio månader för att kvinnan ska få möjlighet att förbereda sig för den stora förändring som det är att få barn och öka hennes känslighet för barnets behov.

Den blivande pappan förbereder sig också, men inte på samma hormonstyrda sätt som den blivande mamman. Och det är bevisligen inte han som föder och ammar barnet. Det har genusprofeterna ännu inte lyckats ändra på. Man anar deras frustration.

Inget annat däggdjur har heller så lång socialisationsprocess för sina ungar som människan. När feminister argumenterar låter det som om man bara får en bebis. "Byta blöja kan man göra nästan överallt, och dra vagn på kullersten funkar utmärkt både i Gamla Stan, Bryssel och Visby" (Anna Kinberg Batra) - de metropoler som dagens jämställda karriärfeminister rör sig mellan. I den totalitära feminismens föreställningsvärld är mamman utbytbar mot en bröstpump. Amma kan man göra mellan sammanträdena. "Det går alltid att hitta lösningar" enligt Karin Olsson, ledarskribent på Expressen. (Radions Studio Ett 3 februari.) 

Utifrån jämställdhet som det allt överordnade målet för sina liv reducerar karriärfeministerna med ett slags effektivistiskt näringslivstänkande barnet och dess behov till någonting som man ska rationalisera, strukturera och pressa in i luckor i sammanträdesschemat. Man uttrycker sig i maskinella termer som "fungera" och "hitta lösningar". Därmed har man, förmodligen oavsiktligt, definierat barnet som ett problem. 

Men barns behov går inte att rationalisera och klämma in i sammanträdesscheman. De pågår hela tiden. Det blir aldrig färdigt. När man får barn får man inte bara en bebis. Man får också en nyfiken ettåring, en trotsig tvååring, ett skolbarn, en upprorisk 15-åring och någon som varsamt ska lotsas in i vuxenlivet. I det späda barnets utvecklingsprocess är mamman varken utbytbar mot en bröstpump eller pappan. 

Det är snart 60 år sedan den brittiske barnpsykologen John Bowlby publicerade sina upptäckter om det lilla barnets anknytning till modern. Han och många andra har visat att barnet kan skadas allvarligt om det inte får denna primära anknytning. Pappan har också en viktig roll, men den är en annan än mammans och kan inte ersätta symbiosen mellan mor och barn. När dagens feminister och genusprofeter i jämställdhetens namn tror sig kunna rationalisera, kvotera och lagstifta bort symbiosen hotar de själva livet och det som gör oss till människor. Med modersinstinkterna nedstoppade i skrivbordslådan tror de sig kunna skapa Den Nya Människan, utan besvärande känslomässiga behov.

Tankarna känns igen från förr. Så här såg man på barn i Josef Stalins Sovjet:

"Vi måste förvandla de unga till en generation av kommunister. Barn är som mjukt vax, de är mycket formbara och av dem kan man skapa goda kommunister... Vi måste skydda barnen från familjens skadliga inflytande... Att tvinga modern att överlämna sitt barn till den sovjetiska staten - det är vår uppgift." (Ur V. Zenzinov: Deserted: The Story of the Children Abandoned in Soviet Russia, återgiven i Orlando Figes: De som viskade. Tystnad och terror i Stalins Sovjet.) 

Byt ut "kommunister" mot "feminister"! I det feministiska drömsamhället behöver man inte ens tvinga modern att överlämna sitt barn. Hon ser det som en bragd och gör det frivilligt, indoktrinerad av en livsfientlig ideologi. 

Under ideologierna döljer sig alltid en ekonomisk verklighet. Vi som födde barn på 1960- och 70-talen har upplevt det i våra egna liv. När Europa skulle byggas upp igen i den obrutna högkonjunkturen efter andra världskrigets slut 1945 hade Sverige en unik position. Vi hade inte deltagit i kriget, vår infrastruktur och industri var oskadda. Det enda som saknades var arbetskraft. Männen räckte inte till. Industrin skrek efter kvinnor och arbetskraftsinvandrare. 

På 1960-talet kom p-pillren, 1975 den fria aborten. Jämlikhetsdebatten gick hand i hand med utbyggnaden av barnomsorgen. Många av oss som deltog i kampen för jämställdhet och barnomsorg då ifrågasätter våra livsval i dag. På den tiden var barnledigheten 6 månader. I backspegeln är det ett egendomligt sammanträffande att näringslivets behov av arbetskraft sammanföll så perfekt med jämlikhetsdebatten och de effektiva preventivmetoderna. Vem lurar vem? 

Någonstans längs vägen skedde en förväxling som ligger till grund för dagens debatt. Män och kvinnor är jämlikar, men vi är inte lika. Vi har olika funktioner och roller i fortplantningen. Ingen går att byta ut mot den andra. 

Lyckligtvis är inte Birgitta Ohlsson och Anna Kinberg Batra representativa för dem som blir föräldrar i dag. Flertalet föräldrar försöker kombinera barn och förvärvsarbete men inser att de har olika roller och att mammor och pappor inte är utbytbara mot varandra. Eller mot en bröstpump. 

Genusteoretikernas tes om könet som en social konstruktion är så löjeväckande att det är en gåta att någon kan ta den på allvar. Men det är värre än så. När den görs till religion hotar den själva livsprocessen. Det är inget bevis för framsteg att man 2010 inte anser sig behöva välja mellan att bli minister eller att få barn. Det är snarare ett tecken på en ideologi som har gått helt över styr.

När genusteorier och jämställdhetsideologi får oss att förneka små hjälplösa barns behov är vi inte längre civiliserade människor. När vi försöker byta ut moderns samhörighet med sitt barn mot mekanik och rationella "lösningar" avtäcks ett samhälle som fullständigt har tappat orienteringen i livets helighet och grundläggande förutsättningar.

Barbro Jöberger (2 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/17742

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Alldeles riktigt analyserat. Men dessvärre tror jag inte att de som är indoktrinerade av den statliga genusfeminismen kommer att förstå det. För dem blir detta inlägg bara ett ytterligare bevis på att det finns folk som inte lever i nuet och som inte har tagit till sig jämställdhetens framgångar. Men modernitet är ite lika med moralisk rätt, vilket artikelförfattaren också styrker. Och är man känslomässigt skadad som många av våra karriärister av båda könen är så förstår man väl inte bättre när det gäller den egna avkommans grundläggande behov.

Permalänk | Anmäl #1 sandro, 2010-02-06, 08:13

Extremt välformulerat och bra skrivet Barbro! (och som sagt, självklart sant, oavsett vad statsfeminismen försöker tuta i folk)

Detta blir den första Newsmill-artikel som jag skriver ut och sparar!

Permalänk | Anmäl #2 Jonas D Persson, 2010-02-06, 15:30

"Men barns behov går inte att rationalisera och klämma in i sammanträdesscheman."

Män verkar ha lyckats klämma in barn i sina sammanträdesscheman. Finurligt av dem, hur lyckades de med det? Bland annat genom att hålla liv i föreställningar om moderns speciella band till barnet. Att sprida rädsla om att "barnet kan skadas allvarligt" om inte mamman är hemma, fy fan. Det är riktigt lågt. Skrämselpropaganda när kvinnorna sticker ut och ändrar på mönstret.

Nä, ge er. Att hålla på och skuldbelägga en kvinna för att hon vill ha samma möjligheter i sitt liv som en man skulle haft i hennes ställe. Skäms ni inte? Har något manligt statsråd blivit ifrågasatt för att de haft små barn hemma?

Permalänk | Anmäl #3 Martin Svalin, 2010-02-06, 23:02

Ja Martin, snart börjar väl någon "sprida lögner" om att män och kvinnor ser olika ut mellan benen också, och "skrämselpropaganda" om att det därför är omöjligt för två kvinnor att para sig med varandra!

Usch vilket hemskt samhälle vi lever i!

Permalänk | Anmäl #4 Jonas D Persson, 2010-02-07, 14:07

Du har så rätt Barbro. Jag är övertygad om att de flesta av mammor håller med dig, men debatten är så styrd av radikalfeminister och genusvetare. Detta med genusvetenskap är en skam i den akademiska världen. Denna "religionskunskap" borde tas bort från den skattefinasierade undervisningen. Speciellt Uppsala Universitet borde tänka på sitt rykte och inte svärta ned en institution med gamla anor.

Permalänk | Anmäl #5 Trovaduvill, 2010-02-07, 18:33