EMU

Per L Bylund om EMU

Förvirrat om euron

Publicerad: 2010-02-04 00:02, Uppdaterad: 2010-11-24 20:11

Ekonomihistorikerna Jonas Ljungberg och Tony Johansson ställer sig kritiska till euron och hävdar att valutan är anledningen till att vissa länder drabbats hårdare av den globala ekonomiska krisen. Slutsatsen att euron är starkt problematisk är förvisso korrekt, men författarnas analys är svårslagen i dess djupa okunnighet, oklarhet och förvirring. Fakta blandas med personliga åsikter och direkta felaktigheter som bildar en svårförståelig sörja.

182 millningar
22 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Jag doktorerar i nationalekonomi sedan flera år och har medverkat under en längre tid på en stor mängd seminarier, kurser och konferenser på just ämnet valutapolitik.

Att euron är problematisk på många plan är knappast en radikal slutsats. Det är snarare så att euron, genom att vara en överstatlig valuta kontrollerad av ett fristående organ som skapats genom mellanstatligt samarbete, knappast har förutsättning att vara oproblematisk. Den generella slutsatsen som Ljungberg och Johansson drar är således korrekt, även om de anektdoter, fallstudier och faktapåstående som författarna anger som stöd för sin tes hamnar långt ifrån vad som är sanning - eller ens den gråzon som omger den.

Redan första meningen osar av osanning, även om författarna säkerligen skriver detta i tro att det som skrivs är sant. Att en stark valuta är en "genväg till välstånd" är inte så mycket en myt som det är ett medvetet ihopblandande av korten. En valuta är per definition ett handelsmedel, ett värdebärande medium som möjliggör handel på en marknad baserad på arbetsdelning. Utan valuta hade de allra flesta av de produkter vi ser och köper idag inte funnits, helt enkelt för att det inte varit möjligt att tillgodogöra sig frukten av andras arbete medelst frukten av sitt eget arbete. Oavsett vad en valuta består av har den främst denna handelsunderlättande funktion.

Av detta följer att en valuta knappast har varken positiv eller negativ effekt på ett samhälles uppnående av högre välstånd. Ljungberg och Johanssons perspektiv baseras alltså på en mycket vidare definition av vad som kännetecknar en valuta. Det är uppenbart att valutan för dessa herrar inte bara har den handelsstödjande marknadsfunktionen utan även är ett politiskt instrument, som med fördel kan nyttjas för att "finjustera" ekonomin. Utan denna grundsyn är påståendet om den starka valutans välståndseffekter värdelöst. Faktum är att det inte går att uttala sig om en valutas "styrka" annat än om den ses som ett politiskt instrument skapat av och för politiker (åtminstone i demokratier).

Detta ger dock också vid handen en syn på ekonomin som underställd politiken och i ett ständigt beroende av att justeras, fixas och räddas - av politiker och byråkrater. Endast i en sådan kontext kan man tala om "starka" och "svaga" valutor, där "starka" valutor implicerar att valutan underställts en monetär politik som med ger hög prioritet till att söka upprätthålla valutans värde. "Svaga" valutor, å andra sidan, är sådana som antingen är i beroendeställning till "starka" sådana eller som är beroende av stater med dåligt förtroende på marknaden, dvs där de som handlar med eller med hjälp av valutan inte litar på att den behåller sitt värde.

Att detta är den syn som Ljungberg och Johansson uppenbarligen har gällande valutor visas tydligt av deras uttalande om att "[e]n valutas värde bör avspegla den underliggande ekonomiska utvecklingen". Återigen görs tydligt den för Ljungberg och Johansson viktiga kopplingen mellan den politiska makten och valutan: ekonomi och politik är sammanvävda och ömsesidigt beroende av varandra, där politiken dock - i realiteten - har överhanden och ansvaret att korrigera ekonomin.

Det ska förvisso erkännas att Ljungberg och Johansson med detta perspektiv endast tar verkligheten som utgångspunkt. Världens valutor är idag inte grundade i något som på marknaden anses värdefullt, utan är endast pappers- eller digitala konstruktioner som ges "värde" användarnas ögon genom politiska dekret (dvs den lagligt påkallade skyldigheten att acceptera viss valuta som betalning) och, till viss del, i utrikiska valutor av liknande art.

Detta perspektiv är inte ett problem i analysen av euron som kontrollerad av den mellanstatliga centralbanken ECB i relation till medlemsländernas nationella ekonomiska politik. Denna "mismatch" mellan nivåernas mål skapar nödvändigtvis en friktion som gynnar vissa medan andra får det relativt sett svårare. Detta är ett verkligt problem med euron och EMU, vilket skapar politiskt och folkligt tryck för att centralisera även den ekonomiska politiken för att undvika sådana problem. (Huruvida detta var ett medvetet mål för dem som så starkt förespråkade valutaunionen är en annan fråga.)

Problemet är att författarna näst intill omedelbart väljer att ta steget till ekonomisk politik och de "ekonomiska recept" som syftar till preskriptioner på hur man kan "ta sig ur" krisen. Detta steg är okunnigt och felaktigt på många sätt. Förvisso har de rätt i att vi lever i en era med pånyttfödd keynesiansk tro, vilken som utgångspunkt ser marknaden som starkt problematisk (utlämnad till "animal spirits", för att använda Keynes uttryck), men deras hänvisning till den stora depressionen på 1930-talet visar på Ljungberg och Johanssons okunnighet.

Hänvisningen implicerar nämligen det som är att känneteckna som mytbildning snarare än kunskap kring politiken under den stora depressionen. Den gängse myten säger att världen kastades ned i en ekonomisk depression (antagligen, även om det ofta förblir osagt, på grund av kapitalismens "inneboende kontradiktion") som förvärrades av de besparingar som gjordes. Räddningen kom inte, åtminstone i USA, förrän den nya presidenten Roosevelt efterträdde Hoover och då bröt med den senares åtstramningspolitik genom stimulanspaket.

Problemet med denna historieskildring är att den går direkt i klinsch med vad vi kan lära av offentliga dokument från perioden. Hoover satsade knappast på besparingar utan gjorde precis vad vi får lära oss att Roosevelt gjorde: han ökade statens underskott genom "satsningar", skapade politiskt "skydd" för arbete och inkomst, osv. Roosevelt fortsatte bara på den inslagna vägen, även om han förstås gick ytterligare lite längre. Faktum är att det finns mycket som tyder på att en ekonomisk recession eller depression skapas av att marknaden fått tillgång till politiskt skapad kredit, vilken lett till stora investeringar i avancerade produktionsprocesser.

Tillgång till investeringskapital betyder på en marknad att konsumenter och företag sparar snarare än konsumerar, vilket innebär ökad tillgång till kapital som i sin tur leder till billigare kapital. Detta implicerar också att konsumenter valt att skjuta upp sin konsumtion och således att de kommer att konsumera mer framöver; med andra ord föregår tillgång till billigt kapital en ökad efterfrågan. En förväntad ökad efterfrågan är en entreprenöriell möjlighet till framtida vinster, vilket leder till efterfrågan på investeringar i tidiga skeden av produktionsprocessen (t ex i stålbranschen för att tillgodose den förväntade efterfrågan på bilar).

Uppgången är ohållbar eftersom det kapital som finns på marknaden inte är ett resultat av ökade besparingar och därmed ökad framtida efterfrågan. Med andra ord visar sig investeringarna slutligen vara "felaktiga", vilket leder till ekonomiska problem, massuppsägningar och konkurser. Det är vid denna tidpunkt som så kallade "korrigeringar" sker på marknaden genom att de som gjort felaktiga investeringar tvingas avhända sig sitt kapital och låta mer framgångsrika entreprenörer investera det kapital som finns. Efter denna korrigering kan ekonomin återigen ta fart.

Problemet med den keynesianska synen är att den varken kan eller tillåter att felaktiga investeringar identifieras. Inom keynesianismen baserar man sin analys på ett antagande om att resurserser (kapital och tillgångar) är homogena, dvs att de är bokstavligt talat "likadana" och likvida. Felaktiga investeringar i stor mängd kan således inte vara ett problem, helt enkelt för att en bilfabrik = ett stålverk = en datorhall = kontanter. Att "stimulera" efterfrågan blir då endast ett sätt att få till stånd de omedelbara ombildningarna av kapital så att "rätt" företag får tillgång till investeringskapitalet och kan tillverka produkter som konsumenter efterfrågar.

Att världen inte ser ut på detta sätt är uppenbart för alla utom keynesianer. Kapital investerat i en bilfabrik kan inte omedelbart omsättas i ett stålverk eller en datorhall eller ens kontanter. Sådant tar tid, men sker så fort det är möjligt helt enkelt för att den som äger de produktionsmedel som felaktigt investerats i en bilfabrik vill minimera sina förluster. Ökad efterfrågan förändrar inte omställningstakten. Faktum är att "stimulans" endast skjuter till ytterligare billigt kapital, vilket endast tillåter att de felaktiga investeringarna - som är felaktiga endast i relation till konsumenters verkliga efterfrågan - överlever ännu längre. Detta innebär ytterligare snedvridning av marknaden och leder slutligen till en ännu större nedång.

I Ljungberg och Johanssons artikel framstår den keynesianska "lösningen" - det "globala konsensus" om att krisen ska lösas med ökad tillgång på billigt kapital - som den rätta, ett implicit ställningstagande som understöds av en felaktig beskrivning av den förda politiken under den stora depressionen. Slutsatsen av författarnas resonemang är också att de förespråkar ytterligare keynesianska snedvridningar av ekonomin som en "lösning" på krisen i de länder som "drabbats" på grund av att de nationella regeringarna inte kan använda valutapolitiken för att skapa lätt åtkomligt och billigt kapital. Vad detta leder till är alldeles uppenbart.

Faktum är att krisen vi idag genomlevel är, precis som på 1930-talet, ett resultat av en slapphänt ekonomisk politik där kapital gjorts artificiellt billigt och tillgängligt. Detta skapar en boom som nödvändigtvis leder till en bubbla, som sedan spricker och skapar misär. Så var fallet med den så kallade dotcom-bubblan, vilken generellt löstes på keynesianskt vis. Detta ledde i sin tur till fastighetsbubblan, som nu också spruckit. Frågan är om vi verkligen ha råd att försöka oss på ytterligare stimulanspaket för att skapa en ännu djupare kris om några år. Olönsamma investeringar bör tillåtas att korrigeras så snart som möjligt, vilket skulle leda till minimal påverkan på antalet arbetstillfällen. Sådana investeringar ska inte hållas under armarna med skattebetalarnas pengar och därigenom låta oss genomlida en längre nedgång som otvivelsaktigt kommer att följas av en ytterligare - men djupare - ekonomisk recession.

Historielöshet straffar sig i form av att historien tenderar att upprepar sig. Politiker behöver inte bry sig om denna universella sanning eftersom de sällan behöver ta ansvar för sin politik - bördan skjuts på framtida generationer. Men det är något som historiker som Ljungberg och Johansson borde förstå och ta på största allvar.

Per L Bylund (7 artiklar)

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] vintern har Eurodebatten tagit fart på nytt. I veckan som gick publicerades två nya artiklar (och här) på Newsmill. Trots att de båda förefaller ha vetenskapliga anspråk kan inte jag se att någon [...] Blogg:Per Altenberg – ett liberalare Sverige », 2010-02-08, 18:28

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/17636

22 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Undrar vad Per L Bylund vill med artikeln han tar inte ställning i frågan om euron utan bara rackar ner på vissa uttalanden i artikeln.
"Slutsatsen att euron är starkt problematisk är förvisso korrekt" Underdrift flera euro länder som lider svårt då de har en valuta som inte passar deras ekonomi eller politik. "Mellanstatligt samarbete" så länge de olika nationerna inte har lika stark röst så är det inte samarbete utan tvång att avsiktlig skada den egna ekonomin för "allas bästa". Om en valuta inte positiva eller negativa effekter varför byta då? Valuta som politiskt instrument i såfall är det ju ännu viktigare att kontrollen över detta "politiska instrument" som används i Sverige inte är i händerna på organisationer som inte kan hållas till svars och där andra länder har betydligt mer inflytande, inte sant. "Mismatch mellan nivåernas mål skapar nödvändigtvis en friktion som gynnar vissa medan andra får det relativt sett svårare. Detta är ett verkligt problem med euron och EMU" och ett tungt skäl att stå utanför, författaren talar också om pådrivningar för att centralisera mer hos de som tror att det skulle lösa alla problem. Större centralisering skapar bara större avstånd och mindre kunskap om vad som gynnar enskilda länder men går helt i tänkandet hos de som vill skapa en eu-stat där allt centraliseras. Valutan är ju det viktigaste i den processen lagar som "harmoniseras" är också viktiga men så länge ett land har egen valuta så finns det kunnande, möjlighet att ge ut egna pengar/låna ut och möjligheten till utträde finns alltid kvar.
Global kris? Vänta bara tills euron hamnar i kris, de som inte tror det kan hända lever i en fantasi alla valutor kan drabbas, vissa kanske säger: jo men chansen är ju mindre, det håller jag inte med om det större området med vitt skilda ekonomier ger också större risk vidare blir effekten blir mycket större och varar längre.
Den enda vettiga slutsattsen är att behålla kontrollen över den egna valutan och om fårespråkare för starkare valuta vinner gehör så beror det mycket på politiken och statsfinanserna det finns nog inget parti som allvarligt är för den typ av politik som en stark valuta kräver (inget budget underskott, små skulder exempelvis).

Permalänk | Anmäl #1 Hob, 2010-02-04, 12:12

Hob ifrågasätter med rätta syftet med artikeln.

Det enda jag finner är ett angrepp Maynard Keynes, vilket emanerar ur ett hyllande av Friedman.
Vore Freidman frälsaren borde världen vara ett paradis idag, Keynes är ju inte i ropet längre.

Men synen på euro finner jag inte. Och det är väl den som är det intressanta att diskutera?
Ska vi ansluta oss till euron och avhända oss de få maktmedel vi har kvar som nation, i ty att dela andra länders bördor?
Är syftet att omfördela kostnader och medel?

Jag finner ingen anledning att gå med....

Permalänk | Anmäl #2 Seth, 2010-02-04, 12:22

"Olönsamma investeringar bör tillåtas att korrigeras så snart som möjligt, "

Just det. Översätt det till valuta. Ju större valutaområde desto långsammare sker korrigeringen av räntan. Med ett stort valutaområde kan ekonomin vara överhettad på ett ställe och iskall på ett annat ställe. Räntenivån som skall justera detta sätts dock centralt och de får samma ränta på båda ställena.

Exemplet i texten var att folk sparar och skjuter upp sin konsumtion, lite senare i texten hade de inte sparat... Seriöst!
Först:
"Tillgång till investeringskapital betyder på en marknad att konsumenter och företag sparar snarare än konsumerar, vilket innebär ökad tillgång till kapital som i sin tur leder till billigare kapital. "
sen
"Uppgången är ohållbar eftersom det kapital som finns på marknaden inte är ett resultat av ökade besparingar och därmed ökad framtida efterfrågan."

Felaktig räntenivå i ett land är alltså samma sak som problem och att införa Euro är ju att införa Euroland-genomsnittsränta i Sverige. Dvs att räntan i Sverige alltid kommer att vara fel.

Historien som uppvisar misslyckade efter misslyckande med Valutaormar, Bretton Woods med flera prisstopp på valutor har väl gått dig förbi.

Låt den svenska kronan vara fri och rörlig.

Bylund talar så mycket mot sig själv.

Permalänk | Anmäl #3 G Bystander, 2010-02-04, 12:59

Alla stimulanspaket är väl knappast i Friedmans anda. Och bretton woods föll väl p.g.a. att man gick ifrån guldkopplingen.

Nä. Inför guldmyntfot igen och sluta skapa pengar ur luften.

Permalänk | Anmäl #4 :E, 2010-02-04, 13:09

#1-3

Anledningen att ni inte förstår hans artikel är troligtvis för att ni är anhängare av Keynes. Det går att inte trolla fram välstånd med valutan. Att det ska vara så svårt att förstå.

Permalänk | Anmäl #5 asdf, 2010-02-04, 13:40

Vad är det i Bylunds resonemang som gör några upprörda? Egentligen är det han skriver självklarheter för varje nationalekonom, men problemet tycks vara att hans resonemang överskider vissas "attention span" så att de inte hinner bearbeta innehållet. Att euron inte självfallet för med sig någon dramatisk förbättring av ett lands ekonomi är väl uppenbart, liksom att den inte heller försämrar den.
Det är ledsamt om Keynes teorier har förvandlats till någotslags teologiska dogmer som inte kan diskuteras sakligt och kritiskt (jag misstänker att det är ett mindre oppositionspartis anhängare som vill se keynesianismen som ny statsreligion med Friedman i rollen som den onde...)
För er som kör med agumentet att konjunkturen inte är densamma överallt och att man därför behöver flytande valutakurser borde väl i konsekvensens namn tala för regionala valutor i Sverige. Konjunkturen i Stockholm och Göteborg är ofta nästan varandras motpoler. I stället borde Stockholm och Helsingfors (!) ha gemensam valuta pga nästan identisk ekonomisk struktur.

Permalänk | Anmäl #6 Rick, 2010-02-04, 14:39

Menade inte Milton Friedman att det var Federal Reserve som på egen hand höll stryptag på USA:s ekonomi genom att inte skapa tillräckligt med nya dollar?

Ett sådant scenario kan lätt hända med ECB också. Så länge vi har Riksbanken i statlig ägo har vi iaf. möjlighet att ta makten över penningpolitiken, om tjänstemannaväldet visar sig omförmöget att sköta den på ett tillfredsställande sätt.

Sälj aldrig ut Sverige till ECB-tjänstemännens godtycklighet!

Permalänk | Anmäl #7 K2, 2010-02-04, 15:22

Per L Bylund har rätt. Keynesianismen är en socialistisk återvändsgränd vilket bevisats om och om igen.

Klåfingriga politiker har snart dödat all kreativitet i landet genom sitt micro-management. Varför ska man anstränga sig när man ändå får lika mycket utan att arbeta?

Frågan om Sverige hade tjänat på att vara med i EMU är obesvarad och man kan fråga sig vad poängen är med att vara med i EU och inte i EMU.

Permalänk | Anmäl #8 Bo T, 2010-02-04, 15:56

Googla John Maynard Keynes för att förstå vad han förespråkar för ekonomisk politik. Motsatsen är Ludwig von Mises och Hayek.

Thomas Woods
Peter Schiff
Ron Paul

Permalänk | Anmäl #9 Savalito, 2010-02-04, 16:27

Inflation -det är som att pissa på sig! Först värmer det men sen blir det bara kallt...
En mycket bra metafor av känd finansman i Sverige...

Med Euron förhåller det sig på samma sätt, håller du ena handen i varmt vatten och den andra i iskallt har du det genomsnittligt rätt bra?!

Permalänk | Anmäl #10 Frank, 2010-02-04, 16:31

Fördel för Ljungberg och Johansson som med drygt hälften så mycket text lyckades på ett något så när begripligt sätt framföra sitt debattinlägg på NM utan att sväva ut i oväsentliga detaljer.

Permalänk | Anmäl #11 Klerken, 2010-02-04, 16:43

"Med Euron förhåller det sig på samma sätt, håller du ena handen i varmt vatten och den andra i iskallt har du det genomsnittligt rätt bra?!"

Det är den ny dogmen gällande det mesta, har du -5º i sovrummet, 10º i köket och 55 º i vardagsrummet har du en relativt behaglig medeltemperatur på 20º i bostaden.

Permalänk | Anmäl #12 Klerken, 2010-02-04, 16:53

Du är på semesterresa. Det regnar. Du köper mer kakor än annars till barnen. Dyrt och onödigt med kakor. Men de blir glada och det blir inte bråkigt, jobbigt och omysigt.
Man köper lite mindre kakor till dem när solen skiner. Man ser till att inte göra av med mer pengar än man har.
Det är väl Keynes? Varför måste man inbilla sig att Keynesianism är något annat än ett milt sabotage mot ekonomin med syftet att inte folk ska få spatt av plötsligt dåliga tider? Social fred är väl också en bra ingrediens i skapandet av en nations välstånd?
Ekonomer kan ekonomi och politiker kan politik? Är det smart att börja veta bäst på nån annans tomt?

Permalänk | Anmäl #14 Raskar Kapack, 2010-02-04, 19:04

Googlade på Hayek och de andra gjorde jag och en strikt, österrikisk skola inom ekonomin uppenbarade sig. Intressant!

"Det är tvärtom så att den österrikiska skolan är ett utmärkt exempel på värderingsfri vetenskap: metoden är strikt logisk och utgångspunkten är värderingsfria axiom om drivkraften till mänskligt handlande."

Men värderingsfria axiom? Sanningar som måste godtas för att vi ska kunna gå vidare i resonemanget? Är det där för Alfred Nobel aldrig instiftade ett ekonomipris? För att det inte var vetenskap?

Permalänk | Anmäl #15 Frank, 2010-02-04, 19:06

"Är det där för Alfred Nobel aldrig instiftade ett ekonomipris? För att det inte var vetenskap?"

Om inte annat rekomenderas Hayeks Nobelföreläsning "The pretence of knowledge". En hederlig råsop åt nationalekonomi i allmänhet.

Permalänk | Anmäl #16 Andreas Wedin, 2010-02-04, 20:02

"Det enda jag finner är ett angrepp Maynard Keynes, vilket emanerar ur ett hyllande av Friedman. Vore Freidman frälsaren borde världen vara ett paradis idag, Keynes är ju inte i ropet längre." - Seth

Det går att se monetarismen som en vidareutveckling av Keynes idéer. Båda går ut på att staten skall motverka cykler genom att på ett eller annat sätt manipulera priset på pengar. Hur det görs spelar egentligen inte särskilt stor roll.

Cykelteorin som presenteras här är den österrikiska vilken motsätter sig båda av de ovan nämnda idéerna.

Permalänk | Anmäl #17 Håkan K Arnoldson, 2010-02-04, 20:54

Ah, dessa underbart nedlåtande kommentarer från folk som anser sig servera fullkomligt objektiva och uppenbara sanningar. Måste man bli dryg för att man läser nationalekonomi eller läser man det för att man är dryg? Nu ska jag läsa Hayeks nobelföreläsning, det ska bli intressant, tack för tipset #16.

Permalänk | Anmäl #18 David Tingsgård, 2010-02-05, 14:46

Hayeks nobelföreläsning och George Soros bok Open Society: Reforming Global Capitalism visar på ovetenskapligheterna i national ekonomin.
Följande av Hayek säger väl allt: "And while in the physical sciences the investigator will be able to measure what, on the basis of a prima facie theory, he thinks important, in the social sciences often that is treated as important which happens to be accessible to measurement. This is sometimes carried to the point where it is demanded that our theories must be formulated in such terms that they refer only to measurable magnitudes."

Permalänk | Anmäl #19 Frihetbästating, 2010-02-05, 21:45

Euron har problem... Det behöver man inte doktorera i nationalekonomi för att förstå...

Redan då Euron skapades kom kritik från nationalekonomer... Penningpolitik utan gemensam finanspolitik leder fel... Gemensam finanspolitik kräver gemensam beskattning... Det senare är politiskt omöjligt...

Bylunds inlägg är långt och man undrar om man har en egen åsikt om Euron...

För att tipsa genierna om olika valutor i Sthlm o Göteborg... Sverige har en gemensam finanspolitik... Bidrag och skatter fördelas mellan heta och kalla regioner... Dvs Sthlm får ta en del extra börda just nu... Gbg får mer i bidrag just nu... Denna motsvarighet på EU nivå skulle kräva minst en 10 dubbling av avgiften till Bryssel... Hur många politiker tror du skulle gå med på det?

Sedan skall man vara ärlig och konstatera att Sthlm (som jag själv bor i) får enorma fördelar tack vare all offentlig förvaltning som ligger här och till stor del bekostas av göteborgare, skåningar mfl...

Permalänk | Anmäl #20 Jonas Melander, 2010-02-07, 14:18

Vad gäller Euron så är jag mycket tacksam för att Sverige (liksom jag själv) röstade nej 2003... Jag var rädd att mordet på Anna Lindh skulle leda till ett ja...

Sverige har troligen västvärldens sämsta polis och säkerhetspolis... Kling och Klang skulle hamna högt upp i hierarkierna omedelbart... Ett värdefullt tillskott av kompetens till poliskåren...

Antalet Euro länder med problem ökar hela tiden... Idag har vi Portugal, Italien, Grekland, Spanien och Irland... Fast glöm inte bort att Frankrike har ett budgetunderskott på drygt 8% av BNP...

Storbrittanien har ett dito på 12% (och jag vet att Pundet inte är med i Euron)...

Däremot får tyskarna vara med och betala för den samlade Europeiska inkompetensen.... Den så kallade stabilitetspakten är ett skämt... Risken att Eurosamarbetet spricker är inte obetydligt...

Det krävs mycket hårdare åtgärder mot Euroländer som inte sköter sig...

Förslagsvis så får Eurogruppen (dvs de som klarar max 3% underskott) utse finansministrar till de inkompetenta länderna inklusive Frankrike... Sedan få länderna ta medicinen som erbjuds eller lämna Eurosamarbetet... Förutom finansministrar så krävs givetvis minst 100 medarbetare till per land... För centrala positioner på finansdepartement, statsrådsberedning, centralbank, socialdepartement (dom sätter sprätt på pengarna)...

Fast det är politiskt omöjligt så länge tyskarna inte höjer rösten... Tills dess ska vi stå utanför EMU...

Permalänk | Anmäl #21 Jonas Melander, 2010-02-07, 14:32

Stefan de Vylder har skrivet en mycket bra artikel om Euron på Svd brännpunkt idag...

Läs den...

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/tufft-lage-for-flera-lander-i-emu_4...

Permalänk | Anmäl #23 Jonas Melander, 2010-02-09, 13:11

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.