Vid välfärdens ände

Det var Pesach. Man hade berättat att hon sedan aldrig hade fått bli helt frisk. Vi kom att sitta intill varandra.

”Var är du född?”, frågade jag.

”I Auschwitz”, svarade hon.

”Herregud”, tänkte jag, ”hon är verkligen riktigt galen.”

Folk brukar inte se vad jag tänker. Ja, i min familj har vi haft ett av de där samtalen som man har med en pappa; det var omöjligt att veta vad jag tänkte. Det hade blivit lite väl bra med det där; att hålla masken.

Hon såg direkt vad jag tänkte och invände:

”Nej, nej, nej. Jag är född i staden Oświęcim (den stad där lägret låg). Jag var i andra läger, jag var aldrig i Auschwitz.”

Det är ofta så med galningar, de förstår bara alltför väl och står inte ut med det; står inte ut med oss.

Hon var en av de försvinnande få som överlevde hela kriget.

Hon är också borta nu. Jag hade gärna lärt känna henne.

*

I ett seminarium om och med överlevande, Hédi Fried, Helena Zymler-Svantesson och Stefan Zablocki, som ser ut att vara en karl man gärna tar en grogg med, berättade Stefan om att komma till Sverige och berätta. Han hade gjort det strax efter kriget.

Han skulle veta att: ”Vi hade också haft det svårt, kaffet var ransonerat.”

Han hade slutat berätta då. Det hade vi alla gjort. Det har vi alla gjort.

”Här flödar bevingade tankar fritt fram i ord,

Där måste kunskapens tunga börda stängas in i tystnad.”

Det är inget nytt. Det är sannerligen inte nytt.

*

Många av de drabbade lever så; de ser det, vad folk tänker och tycker – ibland också vad de har gjort. Man säger inget, man står ut med det. Det är så många som inte står ut med det; som inte kan leva med det. På kanslisvenska kallas det där, att inte stå ut med det, för ”överrisker”. Det är inte heller så lätt att stå ut med.

I stället får vi ett andra skikt i samhället, där man bara behöver byta en blick, för att veta – ”det ingen kan veta”.

På vissa håll minns man det ogärna nu, men Aleksandr Solzjenitsyns nobelpris var inte välkommet här i Sverige, tvärt om; vi levde ju i en ”blandekonomi”, som inte kändes vid baksidor. Namnkunniga skribenter talade om överdrifter; tänk om de haft mobilkameror på båtarna till Magadan. Aleksandr Isajevitj berättar om det sättet att veta så här – och det är väl ännu oöverträffat – i inledning av sin Gulag-arkipelagen:  ”Vi däremot fattade ögonblickligen. Klart och in i minsta detalj såg vi hela scenen framför oss: … Vi fattade, därför att vi själva tillhörde dessa närvarande, … de enda som gärna kunde äta tritoner.”

När man träffar dem som varit närvarande behöver man inte ”veta”, man vet ändå.

***

En gång läste jag offentliga texter. Jag gör inte det mer. Det är sannerligen inget nöje att läsa offentligt producerade skrifter om barnhem, det är inte bara språket som är marterat, utan verkligheten som sådan också. Sida upp och sida ner, ställs man inför dessa nödrop. Nödrop om att äntligen få kunskap, om det man arbetar med. Sida upp och sida ner, berättar man – att man inte vet, hur man vet. Som om det behövde påpekas. Det märks ändå.

Det finns faktiskt ingen anledning att veta något, när man producerar offentliga texter; det man ”vet” måste ju ändå mynna ut i det politiskt tillvända. Det är en av de få saker som fungerar klanderfritt i vårt land.

”Kring den saken finns inga frågor alls längre”, sade en politiskt sakkunnig, om de övergrepp omhändertagna barn utsätts för, i ett anfall av indiskretion, ”de har sagt till oss att vi skall veta det nu.”

Jag ser ingen anledning att läsa texter av människor, som stryktäckt bara vet det cheferna tillåter dem att veta. Den saken fungerar bara nästan oklanderligt. Det är därför vi har något som kallas rättshaverister.

Engelsmännen vann kriget och behövde därför inte ställa sig frågor om hur man tillämpade det man kallade vetenskap i sin egen befolkning. Konsekvenserna dyker nu upp som ett nationellt trauma i Australien.

Andra världskriget kom aldrig hit och vi ställde oss inte heller de frågor som då anmälde sig.

Visst hade det varit något lite täckligare om en verksamhet som gör sådana ingrepp i människors liv också funnit anledning att presentera ett underlag där det gick att se vad som hänt. Åtminstone i dess mest elementära delar; hur många och om dessa sedan fick leva.

I det somliga, möjligen med något hög svansföring, benämner ”forskarsamhället” ställ vi nu inför försäkringar om att man inte bara inte vet, utan också att ”man kan inte veta”. När man ser företrädare för dem som har att förvalta vår kunskap, försäkra oss om att kunskap inte går att uppnå, faller det en i ögonen hur politiserad sådan forskning faktiskt är; en forskning som berömmer sig av att inte veta, det värsta, kan bara finnas där, där den är alltför politiskt användbar.

Det ligger inte så lite av bister komik över den veklagan som läcker ut ur vanvårdsutredningen själv. Där är man ledsen i det lilla ögat … för att ingen lyssnar. Vad trodde ni skulle hända, när ni gjorde er till barnhemsbarnens ombud? Det var ju inte ett uppdrag. Det var en dödskyss.

Men, under denna politiserade okunnighet och anpassligheten, ligger en bomb och tickar.

Den bomben består av, hur många som faktiskt har omhändertagits och hur många av dem om lämnat oss i förtid. Det ”man inte kan veta”.

I de utredningar vi nu får oss till livs är det svar vi får, den mest misskrediterade lögnen 1900-talet alls kan erbjuda oss: ”vi visste inte”.

*

Det sägs att ingen läser längre. Det är synd. Man kan lära sig något av det – som hos Yeats:

"Though grave-digger's toil is long,

Sharp their spades, their muscles strong,

They but thrust their buried men

Back in the human mind again."

Det är förstås så att det är mycket möjligt att vi lyckas begrava sanningen om vad som hänt på barnhem och i fosterhem än en gång.

Det är väl därför man tillsätter ”experter” som söker sig tillbaka till 30-talets ”vetenskap” och spekulerar i om den trista utveckling omhändertagna går till mötes beror på att man har att göra med genetiskt riff-raff – som om de våldtäkter, den misshandel och tortyr de utsatts för, saknar betydelse för hur det sedan går för de omhändertagna.

Man tar förstås bara sin tillflykt till så belastade resonemang, när skulden är sådan att ingen annan utväg återstår – så desperata är man nu.

Men, det är också möjligt att det inte går att begrava den här sanningen mer. Det kan faktiskt vara så. Det kan vara så, att lögnen om vad som pågår i omhändertagandena av barn, inte går att upprätthålla längre.

Det är förstås alltid så med skiften i kollektiva mentaliteter; ingen vet när de kommer, bara att de kommer. I regel kommer de skiftena så att det dånar om det; hjältedyrkan går från ideal till lyte, socialism blir den del av unga år man försöker dölja, murar faller … och så.

*

Visst var Morgan Johansson mer än lovligt naiv, när han lyfte på locket till den här frågan. Uppenbarligen visste han inte vilken häxbrygd han då skulle råka på.

Nu vet vi vilken häxbrygd man kunde finna i Johanssons kittel.

Nu är bara frågan om vi kan lägga på locket igen, det lock Morgan Johansson lyfte på.

Vi kan kanske inte det. Vad händer då?

Berättelserna som kommer fram väcker fasa, därför att de är fasaväckande.

Det är kanske därför inte så konstigt att se så många strutsar med huvudena fast planterade i myllan. Det är kanske så underligt att man (också) förnekar det inträffade, ja, ad nauseam. Det är kanske inte så konstigt att tecknen på hjälplöshet och panik är så tydliga.

Erkänner vi det här – då faller allt. Per-Albins folkhem, det utan ”kelgrisar och inga styvbarn”, drömmen om välfärd, faller samman i en mardröm av godtycke och rättslöshet utan någon väg ut för dem som drabbas; en mardröm man reserverat för våra mest utsatta barn.

Det är kanske alltför enkelt att rädda sig ur detta moraliska dilemma, för att det alls skall komma en för. Det är faktiskt inte svårare än att vända sig mot de drabbade, som om de också vore människor och ta avstånd från dem som har begått övergreppen.

Vill man framstå som medmänsklig – och det vill politiker ofta – är det kanske i slutändan mer vägvinnande att hysa lojalitet till det mänskliga och åtminstone sätta något litet frågetecken för det omänskliga.

Om det kommer nu, om det inte går att upprätthålla lögnen mer; vem är du då? Kan du svara på frågorna, när det är dig, i stället för de drabbade, ingen tror på?

När jag ser politiska företrädare, lika uppenbart förvirrade som uppenbart otillräckliga, reflexmässigt klamra sig fast vid döende sanningar, minner de mig om blinda som irrar invid avgrunden.

De tycks hoppas att inte också de skall uppslukas av välfärdens Ginnungagap.

Det kan man kanske hoppas på, men jag tror det inte mer.

Jag tror att just ni är de som kommer att få betala priset för det ni gjort.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/17520

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tack för en bra artikel.

Permalänk | Anmäl #1 KarinAndersson, 2010-02-02, 22:05

PH Bartholdsson: jag förstår din andemening; om "Folkhemmet" och viss kritik ang. Vanvårdsutredningen och yttranden (bitvis pinsamt korkade).
Du skriver: "Även om man varit närvarande behöver man inte ”veta”, man vet ändå."
Men om jag (och även andra) skulle ge upp skulle jag inte bara misskreditera min egen förmåga till empati utan även andras - i ett försök att nå omgivningen. Det är inte hoppet som sist lämnar en, utan vanmakten!
Jag tror att konstens skilda uttryck ger oss denna möjlighet. Människan kan vara fast i vanans tänk men förändringar är inte omöjliga.

Permalänk | Anmäl #2 Inger, 2010-02-03, 15:14

Intressant läsning.

Permalänk | Anmäl #3 Vera John, 2012-05-06, 00:26