Outnyttjad potential för stora vinster inom den lätta vården – för såväl brukare som skattebetalare

Vi sitter inte inne med en slutgiltig lösning, men vi vill gärna delta i diskussionen och bidra med erfarenheter som förhoppningsvis kan ge näring åt och förutsättningar för ett nytänkande. Vi är övertygade om att en helt privat finansierad vård inte utgör lösningen. Istället står den att finna i svaret på två centrala frågor:

• Hur vi definierar sjukvård och vilka delar består den av?
• Hur ser medborgarnas upplevda behov ut inom dessa områden och hur värderar man dem?

Med utgångspunkt från svaren på dessa frågor har vi skapat ett koncept för att erbjuda föräldrar ett alternativ - eller snarare komplement - till landstingets barnsjukvård. Resultatet efter vårt första uppstartsår är att vi i en liten gul villa på totalt 380 kvadratmeter utökat kapaciteten inom barnsjukvården i Stockholm med drygt två procent till en kostnad som motsvarar exakt noll kronor för skattebetalarna. Får vi samma patientutveckling i år som 2009 kommer vi att fördubbla antalet patientbesök och med ett fullt resursutnyttjande har vi kapacitet att öka barnsjukvårdens kapacitet i Stockholm med upp emot tio procent.

Det är lätt att förstå varför politiker med ansvar för sjukvården intar en passiv eller direkt negativ hållning till sjukvårdsförsäkringar och privat finansierade alternativ. Efterfrågan av dessa lösningar bygger på människors upplevda brister i just den sjukvård dessa politiker är satta att leverera. Att se helt privata alternativ som en del av lösningen, är att samtidigt erkänna att man inte lyckats eller i framtiden tror sig kunna tillfredsställa väljarnas krav och behov. Eller som Kenneth Johansson i sitt debattinlägg uttrycker det: "Folk får göra vad de vill med sina skattade pengar. Men om den svenska sjukvården blir så bra som vi vill så kommer inte privata sjukvårdsförsäkringar att behövas."

Men hur bra kan sjukvården bli om man sitter fast i övertygelsen att endast en finansieringsmodell är möjlig - taxeringsmodellen? Sannolikt inte särskilt bra, svarar de som studerat frågan på djupet. I ett omfattande forskningsprojekt konstaterar till exempel Lunds University Centre for Health Economics att "utbudet av vård och omsorg 2040 måste bli två till tre gånger större än vad det var 2000." Det är föga troligt att denna minst sagt omfångsrika behovsökning kan finansieras via höjda skatter och/eller effektiviseringar. Även Finansdepartementets långtidsutredningar kommer fram till att pengarna högst sannolikt inte räcker till all den vård som kommer att efterfrågas.

Håller vi fast vid ett ökat skattetryck som den enda möjliga vägen att finansiera vården, kommer vi tvingas till att minska utbudet och framför allt efterfrågan, det vill säga förändra människors upplevda behov av sjukvård. Det senare kan även uttryckas med att folk till exempel måste sluta efterfråga vård för enklare åkommor som hosta och snuva. Men, man kan vända på kuttingen och fråga sig om invånarna ser ett värde i att få sina behov tillfredsställda och hur högt man i så fall värderar det?

Barnsjukhuset Martina har inga vårdavtal med landstinget. Vi finansierar fullt ut vår verksamhet med patientavgifter, som i huvudsak kommer från vårt eget årsabonnemang och barnsjukvårdsförsäkringar. Vi tillfredsställer upplevda behov som våra patienters föräldrar inte anser att landstingsvården klarar att leverera. Det innebär att till exempel långa köer och väntetider inom landstingsvården skapar en efterfrågan för vår produkt.

Då vi startade Barnsjukhuset Martina i september 2008 framställdes vi i debatten som penningfixerade cyniker, vars främsta mål är att tjäna pengar på sjuka barn. Vore vi det skulle vi med tillfredsställelse passivt åse de ökade problemen inom barnsjukvården - i vårt fall i Stockholm - och det skulle definitivt inte ligga i vårt intresse att hitta lösningar på vårdens finansieringsproblem. Men det gör det, av flera skäl.

Det främsta är att en ojämlik barnsjukvård utgör en djup orättvisa mot de barn som förvägras en lika bra vård som andra barn och utgör därmed även en uppenbar fara för ett tryggt samhälle. Just därför måste vi hitta lösningar som både tillfredsställer människors upplevda behov av vård och som klarar av att finansiera dem. Sticker vi huvudet i sanden och vägrar erkänna att det finns ett faktiskt finansieringsproblem kommer ojämlikheten garanterat att öka. Dagens medborgare är starka individer och kan inte det offentliga tillfredsställa deras behov söker man en alternativ lösning. Och man finner den garanterat och man är beredd att betala i proportion till det upplevda behovet.

Vid en olycka som kräver avancerad och kostnadsintensiv akutvård skiljer sig behovet inte åt mellan olika individer. Alla som drabbas har behov av en omedelbar leverans av vården. Men ytterst få har resurser att själva stå för kostnaden. Det är uppenbart att denna vård måste finansieras solidariskt och sannolikt görs det mest effektivt via skattsedeln. Det samma gäller för annan resurs- och kostnadskrävande vård. Men inte för den lätta vården. Där skiljer sig behoven starkt mellan olika individer.

Denna insikt låg till grund för att ett antal barnsjuksköterskor och barnläkare tog initiativ till Barnsjukhuset Martina. Man såg att svårt sjuka barn på Stockholms akutmottagningar blandades med barn med enkla åkommor och skador, där båda kategorierna var förlorare. Resurser togs från de svårt sjuka på grund av ett högt tryck av enkla och många gånger upplevt banala åkommor och barn med de enkla åkommorna fick vänta i timmar i väntrum fyllda med sjuka och trötta barn.

Initiativtagarna såg också en uttalad vilja från föräldrarna att få träffa en barnläkare när deras barn var sjuka. Det ter sig fullt naturligt att en specialist på barn tar sig an barn istället för en generalist. Många upplever det därför frustrerande att först tvingas till vårdcentralen för att där få en remiss till en barnläkare. Det upplevs inte bara som tidsödande både vad avser besök och behandlingstid, utan även som ett uppenbart resursslöseri.

Man kunde också konstatera att 80 till 90 procent av alla akuta fall inom barnsjukvården utgörs av lättare åkommor och skador - infektioner, allergiska besvär, sårskador, enkla benbrott etc - och de utgör lejonparten av alla besök inom barnsjukvården i Stockholm, som totalt genererar cirka 180 000 besök per år.

Dessa observationer och insikter utgör grunden för konceptet bakom Barnsjukhuset Martina, som snarare i traditionell mening är en barnklinik och som kortfattat kan beskrivas i följande punkter:

• Småskalighet med stort inflytande för personalen att påverka hur vården ska ges och med möjlighet att bryta ner dagens kostnadskrävande hierarkier inom vården.
• Sjukhuset består av en lättakut och en specialistmottagning för diagnostisering och behandling av barnsjukdomar. Med dessa båda avdelningar fångar vi upp de flesta åkommor som barn och ungdomar mellan 0 och 18 år söker vård för, men inte för sjukdoms- och olycksfall som kräver hög specialistkompetens och intensivvårdsresurser.
• All medicinsk personal är specialiserad på barn - alla är endera barnsjuksköterskor eller barnläkare - och det krävs ingen remiss för att boka tid hos en av våra barnläkare.
• Korta väntetider och behandlingstider - en nyligen genomförd kundundersökning visar att 91 procent av barn och föräldrar får vänta mellan 0 och 10 minuter och 71 procent av dem inte längre 5 minuter på att få träffa en doktor.
• Möjlighet för föräldrarna att själva bestämma när de vill och kan komma.
• Tid för föräldrarna att ställa frågor till läkaren, vilket bland annat minskar behovet att återbesök.
• Vid behov tid för lek och en familjär miljö som mer liknar en hemmiljö än ett traditionellt sjukhus.
• Inga krav på hälsodeklaration eller undantag för kända sjukdomar.

Med konceptet tillfredsställer vi en rad uttalade behov. Många barnfamiljer är beredda att endera betala 206 kronor i månaden för vårt årsabonnemang för ett barn, och därefter 200 kronor per besök, eller drygt 300 kronor per månad för en barnsjukvårdsförsäkring som inkluderar alla besöksavgifter. Barnsjukhuset Martina är fortfarande i ett uppbyggnadsskede och våra tjänster och kostnaden för dem kan komma att förändras. Vi kan dock med säkerhet fastställa att vårt årsabonnemang sannolikt kommer att kosta någonstans mellan 200 och 300 kronor per barn och månad och väsentligt lägre per barn om fler barn omfattas av abonnemanget.

Lejonparten av alla familjer har råd att prioritera en kostnad på drygt 200 kronor i månaden. Det är alltid vanskligt att jämföra kostnader för barnsjukvård med andra kostnader - innehållet i jämförande objekt ter sig nästan alltid som både ytligt och onödigt - men ett alltränigskort på Friskis och Svettis kostar mer (241 kronor per månad) liksom fem dosor snus. Med räkneexemplen vill jag visa att det går att producera lätt barnsjukvård som omfattar 80 till 90 procent av alla åkommor barn söker för till en kostnad som en stor majoritet av alla familjer med god marginal har råd att prioritera.

Som ett argument mot privat finansierad vård vill politiker från de etablerade partierna gärna framhålla att dagens sjukvård är rättvis och jämlik. Det är den inte. Ett barn i Västerbottens inland har till exempel inte samma tillgänglighet till snabb vård som ett barn boendes i Rinkeby eller Danderyd och ett fullt ut rättvist system är sannolikt inte möjligt att skapa. Det utgör dock inte ett argument för att i ett framtida system lämna familjer utanför som inte har ekonomiskt utrymme att prioritera vård för sina barn. Därför utgör en fullt ut privat finansierad barnsjukvård inte ett realistiskt alternativ för en framtida finansieringsmodell. Någon form av offentligt finansierad dellösning måste därför till för att även resurssvaga familjer ska omfattas av systemet och det finns exempel på sådana lösningar, bland annat i Nederländerna.

Jag är som sagt helt övertygad om att lejonparten av Sveriges familjer är beredda att ta en större del av finansieringen för den lätta barnsjukvården och att man skulle se det som väsentlig förbättring. Det förutsätter dock att man får valuta för de extra hundralapparna. Eller annorlunda uttryckt; att man får behov tillfredsställda som man värderar högt och som man saknar inom ramen för dagens barnsjukvård. Dessa behov skiljer sig mellan olika föräldrar och barn.

Vårdkvalitet mäts idag i behandlingsresultat och hur snabbt resultatet uppnås. Jag får intrycket att många politiker tror att man löser problemen inom sjukvården enbart genom att öka tillgängligheten - att allt handlar om hur snabbt man får en besökstid och hur länge man får sitta i ett väntrum. I själva verket är hög tillgänglighet och behandlingsresultat grundläggande hygienkrav i brukarnas ögon. Om mitt barn blir så sjukt att jag måste uppsöka sjukvård förväntar jag mig självfallet att barnet omedelbart behandlas och blir friskt på kortast möjliga tid. Alla andra scenarion är otänkbara. Men utöver detta hygienkrav kan det finnas en rad ytterligare behov både jag och mitt barn vill ha tillfredsställda.

På Barnsjukhuset Martina ser vi till exempel att många småbarns- och förstagångsföräldrar är oroliga och därför har ett stort behov av information. Ger vi dem tid för att ställa frågor och berätta vad de kan förvänta sig i läkeprocessen känner de sig trygga och vi kan i allmänhet undvika ett återbesök - tio minuters extra tid spar trettio minuters återbesök. På grund av sin arbetssituation har andra behov av att så långt det är möjligt själva bestämma när de vill ha en besökstid. För barn som ofta är sjuka kan en steril sjukhusmiljö med tidspressad personal bli hotfull och en mer familjär miljö med utrymme för lek kan göra en nödvändig behandling mindre påfrestande.

Listan kan göras längre. Min poäng är att om olika vårdgivare kan profilera sig och tillfredsställa skiftande och unika behov hos föräldrar och barn, skapar det förutsättningar för att föräldrarna i högre grad är beredda själva stå för kostnaderna för den lätta barnsjukvården. I själva verket ser man det inte som extra kostnad, utan som något man vunnit. Just så upplever de föräldrar som idag valt Barnsjukhuset Martina som sin vårdgivare.

Så kan också ett framtida system för den lätta sjukvården byggas, vilket skulle frigöra stora resurser för landstinget att utveckla den avancerade vården för de mest utsatta barnen.

Peter Wasmuth (1 artiklar)

Anmäl