Vanvård

Anne Skåner om Vanvård

Vanvårdsgruppen utsätts för kränkningar av socialtjänsten än idag

Publicerad: 2010-01-30 23:01, Uppdaterad: 2011-11-02 17:11

Upprättelsen för vanvårdsgruppen handlar inte bara om pengar och en formell ursäkt och ett erkännande för de misstag och övergrepp som begåtts. Upprättelsen handlar i hög grad i att inte upprepa gårdagens misstag och kränkande handlingar mot samma grupp idag. Det görs dagligen och jag inser att det måste till ett annat tänk inom familjevården i socialtjänsten. idag när barn omhändertaslämnas de biologiska föräldrarna därhän utan hjälp och socialtjänsten sitter fast i gamla fördomar och oförmåga att se längre än till dagens datum. Många av dem som fölorar sina barn idag är gårdagens varnvårdade. Framför allt är det kvinnorna som är de stora förlorarna. Skaffa mentorer till den här gruppen kvinnor och ge dem chansen att få lyckas som föräldrar.

7 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Jag är ordförande för Riksförbundet för Samhällets Styvbarn och förutom den upprättelse som nu Maria Larsson skall utreda, men för mig är upprättelse också att försöka förändra för att inte skaffa nya vanvårdsbarn. För mig handlar det heller inom överbud från politiska partier utan om en grundläggande människosyn där alla är lika myckte värda oberoende social bakgrund och status.

Det måste till en annan syn i att omhänderta barn från sina föräldrar. Utan överdrift vill jag påstå att samma värderingar ligger till grund idag som det gjorde på 50-60 talet. Ensamstående unga kvinnor med bristfällig utbildning, kvinnor från främst samhällets lägre sociala skikt. Kvinnor som själva varit omhändertagna avfärdas utan djupare analys som dåliga mammor. Jag kan inte grunda mina antagenden på statistik men jag kan utgå från de kvinnor jag får kontakt med via Samhällets Styvbarn, kvinnor som skriver kommenterar på mina bloggar kring vanvården och där alla har en liknande historia att berätta - de duger inte som föräldar.

För den här gruppen kvinnor är egna barn en dröm att förverkliga det de själva aldrig fick uppleva, att ge sina barn en barndom. I många fall räcker de inte till, det saknas preferensramar till hur man är som mamma eller förälder. Det saknas förebilder och de förebilder som man kunde ha haft har inte förmått att ge de här flickorna den trygghet och tillit som de behövt för att lyckas. Om man som barn placeras på barn- eller i fosterhem och utsätts för kränkande handlingar, nedvärderas och tvingas till att neutralisera sig själv, för att överleva är förutsättningarna inte stora. Men likväl skaffar de egna barn och de förlorar sina barn. Jag hör de mest märkliga berättelser om hur socialsekreterare sällan frågar om kvinnornas bakgrund, deras sociala ursprung, deras trauman och brister i uppväxten. I de fall någon orkar berätta stärker det snarare socialtjänstens föreställning om deras oduglighet.

Stina berättade att hon förlorat bägge sina barn. Hon upplevde socialtjänstens besök i sitt hem som frusterande och granskande. När de sa att de skulle ta också hennes andra barn, tappade hon greppet. Hon blev arg och berättar att hon inte tål att prata med människor från socialtjänsten. De visar ingen respekt för henne eller hennes liv och de frågar inte, utan påpekar och mästrar. Blir vi trängda försvinner det som kallas sans och förnuft. Men de enkla frågorna om hur det blev som det blev och varför uteblir.

Kvinnor som redan som barn känner sig kränkta kränks också i sin roll som vuxen och som förälder inför sina barns ögon. Jag är inte enögd nog att tro att vi inte behöver omhänderta barn, allt för många barn får leva i destruktiva uppväxtmiljöer utan att socialtjänsten bryr sig. Det är betydligt lättare att angripa svaga grupper och göra ingrepp hos dem som inte orkar slåss eller inte har möjligheter att driva sin sak juridiskt. Vanvårdade barn kränks igen.

Vad kan man då göra för att underlätta och ge den här gruppen en möjlighet att få lyckas som förälder. Ja i den traditionella familjen har vi inte bara föräldrar utan kanske också mor- och farföräldrar som kommer med stöd och råd. I gruppen vanvårdade saknas såväl biologisk familj som mor- och farmödrar. En ide skulle vara att tillsätta mentorer för de här kvinnorna. Äldre trygga kvinnor med erfarenhet av barn som kan fungera som rådgivare, samtalspartner, avlastare. En mentor som inte är kopplad till socilatjänsten utan som finns till för kvinnan och barnen. Mentorer skall ha ekonomiskt stöd för sina insatser eftersom det är ett viktigt arbete och inte minst tidskrävande. Att från socialtjänsten först och främst ta reda på varför familjen är dysfunktionell är ett första måste. I nästa steg måste erbjudas alternativ som är konstruktiva och möjligörande t.ex i form av en mentor. Först när alla alternativ testats kommer den drastiska handlingen omhändertagande. Men också här ställs krav på att socialtjänsten att inte lämnar familjen/mödrarna åt sitt öde utan ger dem möjlighet att skapa förutsättningar för att kunna ta hand om sina barn igen eller åtminstone få behålla nästa barn.

Socialtjänsten sätter horribla villkor som att få träffa barnen två timmar i månaden, bevakade möten, mötesplatser som bestäms av socialtjänsten. Jag vet ett fall är en förälder träffar sin son tre timmar i månaden på ett IKEA-varuhus bara för att övervakarna gillar att gå på IKEA. Det kan trots allt inte vara samhällets målsättning att straffa den som inte klarar sitt föräldraskap. I utredningen om den sociala vanvården finns märkliga berättelser som hur fattiga mödrar förlorar sina barn för att de ber samhället om hjälp, nte att ta barnen utan om hjälp att klara sina barn. Att be om hjälp och stöd för en familj som är utsatt kan bli liktydigt med omhändertagande.

Jag har tidigare skrivit att barn inte skall vara morötter för föräldrar att klara sitt ansvar och det vidhåller jag. Barn är inte schackpjäser. Men socialtjänsten måste skaffa utbildning och kunskap för att kunna se längre än till det som syns på ytan. Jag brinner för vanvårdsgruppens medlemmar, långt ifrån alla är några änglar och långt ifrån alla klarar sina barn. MEN om samhället menar allvar med upprättelse måste upprättelse också vara rätten att få lyckas som förälder och att få hjälp med detta. För mig är gruppen vanvårdade långt utanför min egen förening mina systrar och bröder, de förtjänar repspekt och jag kan bara säga, att efter att ha hört många personliga historier undrar jag hur de överhuvudtaget orkar leva vidare.

Anne Skåner (78 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/17401

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Bra artikel fast man kan väl utvidga problemet till att gäla alla dem som inte själva fått en så bra uppväxt och som således saknar förebilder. Det sociala arvet vilar väl tungt över de flesta och även en kämpande förälder kan väl rasa igenom när allting runt den rasar... arbetslöshet, taskig ekonomi etc. Vi har kommit långt på vägen till ett A och B-samhälle där vissa människor inte har något värde alls och självklart påverkar det både självkänsla, förmåga att fungera i sina olika roller etc. det handlar alltså inte bara om den s.k. vanvårdsgruppen - många far illa idag av det alltmer hårdnande klimatet och de som får ta de värsta törnarna är barnen samtidigt somman skär ner på alla andra resurser också, barnpsyk, skola, barnomsorg...det finns snart inga vuxna kvar runt barnen och fungerar då inte föräldrarna heller...ja då är det ganska kört faktiskt.

Tycker ändå att det är bra att du utvecklar tankwegångarna kring problematiken och inte bara mal vidare om det härmed skadestånd för det handlar ju om så mycket mycket mer.

Permalänk | Anmäl #1 ann, 2010-02-01, 09:50

jag är en av de som utsatts för socialens kränkningar även jag under 80 talet,och jag kan inte annat än bekräfta att samma mentalitet som fanns då lever kvar idag,då jag var nära att bli fråntagen min son för ett par år sedan.
Då hette det att min son blivit vanvårdad för att han sörjde utåt och inte tog vara på sig,tilläggas kan att han är funktionshindrad,min man hade nyligen legat på sjukhus p gr av stroke och pojkens "farmor" avled under nästan samma period.Om det var kaos,gissa?
Mitt under detta blir jag anmäld för vanvård för att han inte tvättade sig I SKOLAN....mitt under ett veritabelt kaos så skulle socialen ha utredningar om vanvård för att min son inte grät utan var utåt agerande.Inte en tanke på att han har funktionshinder eller att han sörjde samt var orolig för att det skulle hände min make nåt,maken som nyss varit inlagd för stroke o dessutom mist sin mamma 17 dagar efter hemkomst från sjukhuset,att jag sen hade begravningsarrangemang att stå i det struntade de högaktningsfullt i också..så ja visst förekommer det än idag.

Spark i baken på dessa oempatiska socialarbetare som inte fattar att kris i livet kan drabba alla.

Permalänk | Anmäl #2 Annelie, 2010-02-03, 12:50

Anne du skriver: "Jag har tidigare skrivit att barn inte skall vara morötter för föräldrar att klara sitt ansvar och det vidhåller jag. Barn är inte schackpjäser."
Tyvärr har jag inte funnit att du står på barnets sida. Tvärtom menar jag. Det är definitivt inte ovanligt i Sverige än idag att det är "föräldrarnas bästa" - inkl. att i n t e bejaka barnens bästa! - som gäller. Även på Socialförvaltningar...

Under många års tid har du kämpat för RebellRobban, en man som man kan läsa i hans blogg föraktar och hatar modern till pojken, som han påstår sig kämpa för.

Sociala ingrep alltså redan när pojken var nyfödd då båda föräldrarna ansågs inkapabla, förde ett "kaotiskt" liv, för att kunna ta hand om sitt barn. Åren går, pojken är i fosterhem hos föräldrar som det inte finns något att anmärka på, och nu startar RebellRobban sin "kamp" utan hänsyn till pojkens bästa. Han har fortfarande inte skaffat sig grundläggande trygghetsfaktorer för att övht kunna ta hand om ett litet barn och dens primära behov.

På RebellRobbans blogg kan man läsa bl a: "Trots dom sociala myndigheternas grova tjänstefel och stöld av min älskade son så kommer jag aldrig ge upp kampen att själv ta hand om MIN son.Det e väl knappast myndigheternas barn utan MITT eget barn ,MITT eget kött och blod.Blod är alltid tjockare än vatten så därför kommer jag aldrig någonsin ge upp min kamp.Ett barn står alltid en förälder närmast hjärtat.Därför är valet inte så svårt för mej."
Jag lämnar citatet öppet.
Dysfunktionella föräldrar förstår inte. Stabila vuxna tror jag däremot fattar vad jag menar när jag åsyftar: "RebellRobban har m a o inte mer kärlek för sin pojkes bästa - än att han orkar slita och dra i den lille pojken?"

Permalänk | Anmäl #3 Inger Olsson, 2010-12-30, 09:41

Jag undrar även var Samhällets Styvbarns förslag till att ev. förhindra vanvård nu och i framtiden finns. Sådana förslag som Upprättelseutredningen ä v e n frågade efter.
Jag ville nämligen ta del av dem, men kan inte finna dem.

Permalänk | Anmäl #4 Inger Olsson, 2010-12-30, 09:47

Inger det är bara att besöka vår hemsida så ser du vad vi lagt fram för förslag. Dessutom kommer Upprättelseutredningen att presentera sitt material i början av Februari.
Vad gäller RebellRobban tror jag du skall vara försiktig med dina uttalanden om dysfunktionalism etc. Att han känt frustration och varit motarbetad, gör självklart att han spelat ut. Men vad gäller Rebellrobbans duglighet som pappa tror jag inte du kan avgöra. Du vet heller inget om hur det fungerar runt placeringar etc. Att RebellRobban inte älskar sin son är väl magstarkt att säga, jag vill nog påstå att han älskar honom så mycket som en människan kan älska sitt barn. Men om du som verkar veta läser socialtjänstlagen och LVU om återförening etc...kanske du får en annan bild. dessutom har Robban och hans jurist vunnit i vissa instanser. Din ton är som vanligt arrogant och otrevlig i din ton. Samhällets Styvbarn har aldrig dolt några av sina uttalanden eller remissvar etc.

Permalänk | Anmäl #5 Anne Skåner, 2011-01-20, 23:49

Tja, jag är inte speciellt förvånad, som ni i Samhällets styvbarn verkar vara, över att Upprättelseutredningen trycker allmänt på barnens och ungdomars juridiska rättigheter, då det vore på tiden!

Den största orsaken till kontakt med Kerstin Wigzell var just att b e t o n a den juridiska aspekten; om fortsatta luddiga kriterier för tvångsvård samt risk- och konsekvensanalys ur ett etiskt, filosofiskt och ekonomiskt perspektiv.
K Wigzell efterlyste även debatt i dessa frågor så jag är inte den enda.
Samhällets Styvbarn har, mig veterligen, endast i stort verkat för ekonomisk ersättning till fosterhems- och barnhemsplacerade barn. Min fråga i #4 är berättigad. Ni skulle återkomma med era förslag till att ev. förhindra vanvård nu och i framtiden. Ännu finns de inte utlagda på er hemsida under er rubrik: "Vårt upprättelseförslag".

Varken Samhällets Styvbarn eller Vanvårdsutredningens särskilde utredare Göran Johansson har haft något politiskt intresse av, antar jag, att lyfta fram d a g e n s fortsatta vanvård. Ni verkar ju tro att "Staten" i sig är empatisk och utbildning garanterar bättre tvångsvård. Halleluja!
Fast presslänken till när Göran Johansson, tidigare Sis-utredare, överlämnar sin delutredning till Maria Larsson i jan. 2010 är ju borttagen. I den påstår han: "Barn i familjehem har varit mer utsatta än de som har varit placerade på institutionerna. Det är svårare att garantera barnens säkerhet i familjehem än vad det är på institutionerna. SIS-institutionerna är dem som går ganska fria från kritik. Det kan bero på att barnet har fler vuxna omkring sig samt fler barn och ungdomar att få stöd av." Och föreningen Samhällets styvbarn instämde.
Ärligt talat: Vad f-n vet han och du om säkerhet?
Göran Johansson verkade inte ens lyssna på forskarna. Sen kom ju bl a BO: s rapport om tvångsvården av idag...

Personligen tycker jag Vanvårdsutredningen har brustit på några allvarliga punkter, men att Upprättelseutredningen betonar t ex evidens.
Tack och lov, säger jag.

I Sverige måste vi inte sätta barn till världen i nutid utan har vissa valmöjligheter. Ett barns p r i m ä r a behov bör alltid gå före de vuxnas privata intressen. Även i föräldrars strider mot varandra i skilsmässor och gentemot myndigheter. Detta gäller även RebellRobban. Han är inget undantag, som jag ser det. Ingen äger sina barn och förvaltningsrätten är skör, ställd mot barnets primära behov.

Vidare, tycker jag det är bra att Maria Larsson i februari 2011 påpekar att tvångsvården s k a minska. De facto, det är den som är grundproblemet i tvångsomhändertaganden, men det verkar inte ens föreningen Samhällets Styvbarn ha fattat.
Halleluja!

Den numera påstådda "fattigdomen" är heller inte orsak nummer 1. I ännu svårare tider än nu, har människor klarat av att lägga en budget. Däremot är missbruksproblem en ytterst orsak till att föräldrar t ex inte köper ut medicin till sina barn och fysiskt och psykiskt misshandlar dem.
Regeringens nuvarande utredning är ovanligt viktig! Om missbruket, kunskap och vården. Även när det gäller neuropsykiatriska diagnoser på barn och dess orsaker. http://www.sou.gov.se/missbruk/
Attitydförändring och snabba insatser via sjukvården - ist för sociala myndigheter - skulle alltså förändra mycket till det bättre än ert ständiga babbel om "fattigdom" som orsak.
Inte tusan misshandlar föräldrarna sina barn i flyktingläger bara för att de är fattiga, ständigt hungriga och lever under vidriga sanitära förhållanden.

Ska ni få och behålla ert ev. förtroende som förening bör ni nog tänka om och framför allt våga stå på egna ben. Inte, typ, Göran Johanssons... Mvh/Inger Olsson

Permalänk | Anmäl #6 Inger Olsson, 2011-02-22, 11:10

Tillägg: Vad det gäller RebellRobban kan jag, och många andra, inte se att Socialtjänst de facto gjorde fel när de tvångsomhändertog barnet. Tvärtom! Däremot har de - som i Marksfallet - i n t e bejakat b a r n e t s intressen, då pojken varit hos sina fosterföräldrar i mer än 3 år. När RebellRobban verkade saknade omdöme alls, vad gäller ett litet barns primära behov. Fosterföräldrarna borde ha fått rätten till adoption - o m de önskade - vilket vi däremot inte vet något alls om! Har socialtjänsten svikit även detta fosterhemsplacerade barn? Någon borde istället ha kämpat för detta barns rättigheter och behov.

RebellRobbans privata strid är i detta sammanhang ointressant och han kan fortsätta skriva och sjunga låtar som: "knulla en snut i röven - det är det enda dom behöver"
http://www.resume.se/nyheter/2007/04/12/rebell-robert-gor-succe-pa/index...
Mig imponerar han inte på och knappast andra funtade föräldrar heller. Hans kvinno- och invandrarf ö r a k t - vilket jag personligen har sett mycket av i hans kommentarer på Sourze - är heller inget bra att ha, som förebild för ett barn.

Vad gäller komm. # 3 vidhåller jag att du därför inte betraktas speciellt trovärdig när du påstår: "Jag har tidigare skrivit att barn inte skall vara morötter för föräldrar att klara sitt ansvar och det vidhåller jag. Barn är inte schackpjäser."
Pojken i RebellRobban-fallet är ju just en schackpjäs och du deltar aktivt, år ut och in, utan ett uns av betänklighet för barnets bästa!

Men vilka vanvårdsföreningar kämpar och ställer upp för barnets bästa? Lägg ner dem. /Mvh Inger Olsson

Permalänk | Anmäl #7 Inger Olsson, 2011-02-24, 09:24

Vanvård

65 artiklar 21 bloggar

Skriv i ämnet! Länka till blogg

Uppdrag Granskning har uppmärksammat ett fall där föräldrar felaktigt fråntogs sina barn och anklagades för pedofili. Hur kan socialtjänsten förbättras?