Du är inte ensam Peter!

Peter Rätz historia har i flera avseenden gemensamma beröringspunkter med min egen. När jag läser boken om hans liv känner jag igen såväl upplägg, platser som personer. Min bakgrund och mina bedrofter är dock orelevanta i det här sammanhanget. Det väsentliga nu är istället livet efter. Det är då de verkliga problemen börjar. Det är först då man inser hur otroligt naiv man varit.

Får motvilligt erkänna att jag under mina år som aktiv upplevde verksamheten som någonting odelat positivt. Jag behövde själv aldrig begå några brott. Kände mig aldrig tvungen att misshandla eller utpressa någon för bevisa min lojalitet eller upprätthålla min fasad. Befattade mig heller aldrig med vare sig vapen eller narkotika.

Brukade mitt intellekt istället för mina muskler. Och min verbalitet kom att bli mitt främsta vapen. På så vis lyckades jag infiltrera ett flertal olika grupperingar. Upprättade en ändamålsenlig kontakt med samtliga utvalda "objekt". Unga som gamla. Kvinnor som män. Svenskar som invandrare.

Tillslut blev man nästan rädd för sig själv. Fram växte ett förhållningssätt och tänk som slutligen inte gick att stänga av. Man blev något av en levande lögn som kunde vinna förtroendet hos precis vem som helst. Oavsett position eller situation.

Även om likheterna med Rätz uppdrag var många, så var olikheterna desto fler. Att det gick så pass smidigt för min del berodde nog främst på att jag aldrig aspirerade på att bli medlem i något gäng. Att jag aldrig hade som målsättning att få en framträdande roll. På det viset behövde jag heller aldrig hävda mig inför vare sig person eller organisation.

Rätz och jag hade uppenbarligen samma mål. Men valde olika vägar att nå det. Onekligen var bägge fruktbara, men jag misstänker ändå att Peter fick betala ett betydligt högre pris.

Upplägget jag arbetade efter fungerade så att jag - istället för att själv försöka bli medlem i ett gäng eller gruppering - såg till att bli förtrolig med någon som redan befann sig betydande position.

Tillvägagångssättet varierade något. Beroende på vilken typ utav uppdrag det rörde sig om. Ofta var syftet rent underrättelsemässigt, dvs att skaffa information om ett specifikt gäng eller stundande händelse. Andra gånger hade ett allvarligt brott begåtts och mitt jobb blev då att närma mig den misstänkte.

Inte sällan föregicks uppdraget av förberedande spaning från myndighetens sida. Man kartlade objektet ifråga och noterade vederbörandes rutiner. Vart han handlade. Vart han tränade. Vilka intressen han eller hon hade.

Därefter kom jag in i bilden. Jag kunde antingen börja träna på samma gym. Börja handla i samma butik. Gå på samma matcher eller luncha på samma restaurang. I enstaka fall skaffade man även fram en lägenhet i samma port som objektet, så att vi helt enkelt blev grannar.

Sen började spelet. Inledningsvis är allting väldigt oskyldigt. Man morsar i porten eller på gymmet. Hamnar bredvid honom eller henne på en match eller konsert. "Råkar" stöta ihop på de mest konstiga - men ändå naturliga - ställen. Mitt informativa övertag gjorde det ganska enkelt att skaffa gemensamma beröringspunkter.

Visste jag exempelvis att någon var fanatisk Hammarbyare, så tränade jag givetvis i en bajentröja på gymmet. Visste jag att någon jobbade som bilmekaniker, så låtsades jag ha fel på bilen utefter dennes färdväg. Föredrog han eller hon att inleda dagen med en tidig joggingrunda, så var givetvis även jag ute i spåret.

Beskrivningen nu blir naturligtvis bara ytlig och exemplen ovan är endast allmänt hållna. Poängen är att om man inledde på det här viset så kunde man sedan fortskrida ganska snabbt. Det blev som en slags förförelseprocess, med den stora skillnaden att objekten oftast var män och att målsättningen var att stanna på ett vänskapligt plan.

Men det fungerade. Uteslutande alltid. Och det oavsett om objektet var MC-medlem, smugglade steroider, var fotbollshuligan eller tillhörde en etnisk självutnämnd "maffiagruppering".

Tjusningen med det hela var att man träffades under de mest oskyldiga av former. Att mina närmanden skedde utanför det umgänge och territorium där denne bedrev sin kriminella verksamhet. På så vis lyckades jag kringgå även den mest garvade buses "snutradar".

Det hade givetvis aldrig fungerat om jag hängt på mig en omärkt MC-väst och börjat dyka upp på deras fester. Eller om jag via nätet tagit kontakt och ville köpa steroider eller droger. Betvivlar även att jag kommit någon vart om jag börjat strö sedlar omkring mig på Stureplanskrogarna.

Dessa människor har ett sjätte sinne för att upptäcka personer som snokar. Och det oavsett om det rör sig om poliser, grävande journalister eller vanliga "golare". Deras radar för att upptäcka den här typen av element går ytterst sällan att lura. Tricket låg därför i att enbart dyka upp när den var avstängd.

En ganska naturlig frågeställning i sammanhanget blir givetvis - kan man verkligen få en person att avslöja någonting om sina brottsliga förehavanden på det här sättet? Svaret är helt klart ja. Kan faktiskt inte dra mig till minnes att jag någonsin misslyckats på den fronten.

Efter några månader så var jag både hembjuden och medbjuden. Till bostaden. Till fester. Till möten. Jag fick dem att slappna av utanför sitt ordinarie umgänge. Såg till att bli en slags frisk fläkt utanför den kriminella världen. Slutligen fick jag alltid rollen som ventil. Jag blev den som de ventilerade både åsikter, tankar och ångest med. Saker de gör, gjort eller ska göra.

Ett tacksamt drag hos många kriminella är att de ständigt måste hävda sig. En extrem form utav bekräftelsebehov som till och med får dem att tumma på den egna säkerheten.

Sen så fungerade det inte som på film. Jag hade aldrig någon bandspelare på mig. Inte någon mikrofon tejpad på bröstet. Istället fick jag gå en kortare kurs om minnestekniker. I början var det svårt att komma ihåg alla detaljer, men efterhand så flöt det på ganska fint. När jag kom hem efter en dags arbete så satte jag mig helt enkelt och skrev rapport.

Summa summarum. Det här var en ytterst reducerad version utav min roll. Poängen med inlägget var egentligen att jag nu befinner mig i delvis samma situation som Rätz. Jag är visserligen inte avslöjad (i alla fall inte ännu), men för likväl en ganska tynande tillvaro.

Efter att ha varit fast avlönad under ganska exakt åtta år (ja, jag erhöll månadslön), så har jag nu hamnat i en smått bisarr situation. Har skrivit in mig hos arbetsförmedlingen, men kunde där inte förklara vad jag sysslat med under åren. Här saknade mina talanger som inställsam lögnare betydelse, eftersom precis allt går att kontrollera. Informationsutbytet mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan är idag totalt. Även fackförbunden får vara med på ett hörn.

Så min plan om att jag varit sjukskriven höll inte. Inte heller att jag arbetat utomlands. Återstod gjorde svartjobb eller fängelsevistelse. Jag valde det förstnämnda.

På ett sätt är det visserligen sant. Även om min arbetsgivare nu inte var något halvskumt byggföretag, utan den svenska polisen. Måste vara något av en ultimat paradox, att vara svartjobbare åt självaste staten.

Låter kanske konstigt, men under resans gång är det här inga saker man direkt funderar över. Det gjorde i alla fall inte jag. Jag arbetade trots allt åt polisen. Åt staten. Och pengarna kom in regelbundet varje månad. Räkningarna betalades som de skulle. Allt var frid och fröjd.

Men nu. Dilemmat på arbetsförmedlingen var bara ett bekymmer av många. Under alla år har jag varit fackligt ansluten och punktligt betalat in avgiften till A-kassan. Men till vilken nytta? När jag nu verklilgen stod i behov utav ersättning så krävde man arbetsgivarintyg. Och därmed stängdes även den dörren.

Försäkringskassan då. Om jag skulle ta och sjukskriva mig. Men eftersom min årsinkomst i princip varit obefintlig under många år, så har jag ingen SGI att tala om. Kvar återstår att vända sig till socialtjänsten och begära någon slags försörjningsstöd. Men jag förmodar att även de lär kräva svar om hur min situation uppstått.

Bostaden sen. Så länge man har en lägenhet kan man skatta sig lycklig. Men ändå. Efter alla dessa år i statens tjänst så börjar det ändå kännas smått otryggt att bo kvar. Hur försiktig man än varit. Men hur löser man då bostadsfrågan. Även de kommunala hyresvärdarna gör kreditupplysningar och kräver fast jobb och inkomst. Så där är man onekligen körd.

Då återstår att köpa en bostadsrätt. Men på banken blir det tvärnobben även där. De gör en än mer utförlig kreditprövning innan man beviljas något lån. Men med obefintlig årsinkomst under nästan åtta år, så blir detta en omöjlighet. Och svartjobbsupplägget må hålla på arbetsförmedlingen, men knappast på banken.

Om man sedan tänker i ett lite längre perspektiv. Om man tar man sig tid att läsa igenom det orangea kuvert som tidigare alltid kastats oöppnat. Då konstaterar man snabbt att åren som pensionär inte kommer bli roliga. Åtta års bortfall av pensionsinbetalningar. Ringer banken och frågar. Drar svartjobbsupplägget ännu en gång. Får svaret att för att kompensera bortfallet, så bör jag komma igång med ett privat pensionssparande av modell omfattande. Och det direkt. Men med vilka medel då kan man ju fråga sig.

Var dealen under alla dessa år att jag själv skulle samla ihop en buffert. Att den kontanta lönen från polisen även inkluderade pension och framtida ersättning vid arbetslöshet. Låter ytterst osannolikt, men om så mot förmodan skulle vara fallet, så är det ingenting man upplyst mig om. Någonsin.

Ytterligare sak som slagit mig är försäkringssituationen. Om någonting hade hänt mig under mina uppdrag, omfattades jag då av någon slags försäkringsskydd. Vid några tillfällen har jag trots allt varit nära att avslöjas. Och vid något av tillfällena befann jag mig på uppdrag utomlands. Hur skulle polisen då agerat om jag skadats eller bragts om livet. Och om jag haft några barn. Ingick det någon slags efterlevnadsskydd. Skulle de erhålla någon form utav ersättning för att deras far stupat i statens tjänst.

Frågorna är givetvis retoriska. Klart det varken fanns eller finns någon slags försäkringsskydd. Men när man väl är inne i verksamheten så bryr man sig inte. Man tänker inte så. Man indoktrineras och lever som i en bubbla. Det är först när man tagit sig ur, när man fått lite distans, som man börjar att fundera.

Ganska tragiskt faktiskt. När obeskrivlig stolthet övergår i djup besvikelse. En kontrast som heter duga. När man inser att man riskerat sitt liv och hela sin tillvaro - i många herrans år - men ändå betraktas som en förbrukningsvara. När man väl lämnat verksamheten så tar staten direkt sin hand ifrån en. I bästa fall förringas ens insatser. I värsta fall förnekas de.

Även om informatörsverksamheten är bland det med cyniska som står att finna, så inser jag ändå vikten av att den finns. Men den fungerar inte i sin nuvarande form. Inte på något vis. Verksamheten är alldeles för resultatinriktad. Vilket i sin tur innebär att man tummar på rättssäkerheten och sätter människoliv på spel. Sina egna medarbetares liv.

Personligen anser jag att man måste välja en av två vägar. Antingen så utvidgar man polisens egen undercoververksamhet och låter unga hungriga poliser utföra infiltratörernas jobb. Ett upplägg som dock måste anses ogenomförbart av flera anledningar.

Alternativ nummer två är att man precis som nu rekryterar för ändamålet lämpliga privatpersoner. Personer som besitter de kontakter eller kunskaper som behövs för att lyckas med uppdraget. Men till skillnad från nu så tecknar man ett formellt avtal med informatören. Ett avtal som rimligtvis borde innebära:

1. Att fast lön betalas ut regelbundet (Med dagens system tillämpas i många fall resultatstyrd ersättning, vilket riskerar ge upphov till brottsprovokation från infiltratörens sida)

2. Att lönen är pensionsgrundande, samt att skatt och sociala avgifter betalas in av polisen

3. Att infiltratören är helförsäkrad under pågående uppdrag

4. Att infiltratören erbjuds en för uppdraget adekvat ubildning

5. Att infiltratören erbjuds regelbunden debriefing, såväl under som efter avslutat uppdrag

6. Att tydliga riktlinjer sätts upp för vad som får och inte får göras (dvs viss juridisk skolning)

7. Att fortlöpande hotbildsbedömning görs av infiltratörens säkerhet - även efter avslutat uppdrag

8. Att skyddsåtgärdes sätts in direkt vid behov - även efter avslutat uppdrag

9. Att staten vid avslutat uppdrag bidrar till återanpassning och utslussning i arbetslivet.

10. Att staten betalar ut ersättning motsvarande A-kassesnivå till f.d. infilltratörer som är aktivt arbetssökande (även kraven ska givetvis motsvara A-kassans)

11. Att staten vid säkerhetsmässiga behov är behjälplig med ny bostad

12. Att rutiner fastställs för eventuellt avläggande av vittnesmål i domstol 
(ex: att så kan ske avskilt och under kvalificerad skyddsidentitet)

13. Att staten efter avslutat uppdrag är infiltratören behjälplig i dennes kontakter med andra myndigheter och förvaltningar

Ytterligare åtgärd borde vara att en särskilt utbildad ombudsman inrättas hos polisen eller inom åklagarmyndigheten. En person vars uppgift blir att kontrollera och agera för att infiltratörerna behandlas på ett korrekt och tillfredställande vis.

Det här vore onekligen drömscenariot. Att man värnade lika mycket om sina infiltratörer efter som innan. Men i dagsläget genomsyras alltså verksamheten av stor likgiltighet. Polisen kliver bokstavligen över lik för att få den information man behöver (dvs flera infiltratörer har mördats).

Men skam den som ger sig. För egen del har jag anlitat advokat, även om processandet fortfarande befinner sig i sin linda. Som första steg vände jag mig till Statsåklagare Nils-Eric Schultz. Denne slussade mig därefter vidare till några på området kunniga jurister.

Genom dessa har jag även kommit i kontakt med ytterligare personer som befinner sig i samma sits, varav åtminstone två kan tillgodoräkna sig en längre tjänstgöringstid än både mig själv och Rätz. Vi är alltså flera f.d. infiltratörer som nu utbyter erfarenheter och framtidsplaner.

Jag vill därför även passa på att uppmana andra att göra samma sak. Det finns otaliga svenskar där ute som antingen är eller varit verksamma. Precis som alla andra utsatta grupperingar i samhället så borde vi rimligtvis även vi organisera oss. Aningen knepig uppgift kan tyckas, med tanke på sakens natur. Komplicerat - men inte omöjligt. I grupp och med rätt juridiskt bistånd, så kan man inte längre vifta bort oss. Staten kan då omöjligen sopa vare sig vår existens eller våra bedrifter under mattan.

Drömmen vore onekligen en svensk variant utav amerikanska gruppstämningar. Där drabbade människor går samman och stämmer ett tobaksbolag, en medicintillverkare eller vad det nu må vara. En grupptalan inför svensk domstol. En kollektiv stämning mot staten. Där ett större antal informatörer och infiltratörer lägger korten på bordet och kräver rätten till ett normalt liv.

Slutligen vill jag vända mig till Peter Rätz personligen. Ta gärna kontakt och låt oss se om vi kan hjälpa och stötta varandra. Vi är som sagt i färd med att bygga upp ett nätverk. Du kan nå mig genom Statsåklagare Schultz.

På återhörande!