Fd statssekreterare (s): delar av vården måste betalas privat

Den viktigaste välfärdspolitiska frågan får inte gömmas undan

Den åldrade kvinnan var i långa stycken nöjd med hemtjänsten. Den kom ju till och med hem till henne på natten. Men hon upplevde att det skulle kännas tryggare att få flytta in till ett särskilt boende. Kommunens biståndshandläggare bedömde dock inte hennes hjälpbehov som så stort att det var berättigt. Men hon skulle ju kunna sälja sin lägenhet och få loss pengar för att själv betala kommunens extrakostnad för ett särskilt boende. Något sådant var dock inte möjligt. Men ett finansföretag erbjöd den gamla kvinnan möjligheten att omvandla lägenhetens värde till likvida medel. Då skulle hon kunna byta ut den i och för sig utmärkta gamla TV:n mot ny avancerad ljud- och bildanläggning, eller göra en upplevelserik semesterresa eller byta ut det gamla möblemanget mot ett nytt med senaste design eller ...

Det lilla barnet hade hörselproblem. Det krävdes implantat och det måste opereras in i tidig barndom. Landstingets ekonomi tillät dock endast implantat i ett öra. Det ansågs medicinskt försvarbart med sådan begränsad insats. Föräldrarna ville dock ge sitt barn de allra bästa möjligheterna till hörsel och erbjöd sig att betala själva för inoperation i båda öronen. Något sådant var dock inte möjligt. Inget hindrade dock föräldrarna att rikta sin betalningsvilja mot en ny avancerad ljud- och bildanläggning, eller att göra en upplevelserik semesterresa eller att byta ut det gamla möblemanget mot ett nytt med senaste design eller ...

En cancerpatient möts av beskedet att det dröjer flera månader innan operation kan genomföras. Läkaren bedömer att den väntan sannolikt inte försämrar möjligheten till lyckad operation. Patienten tillåts dock inte förkorta en orolig väntan genom att själv betala extrakostnaderna för tidigare operation. Däremot kan han använda sina pengar till att köpa en ny avancerad ljud- och bildanläggning, eller göra en upplevelserik semesterresa eller byta ut det gamla möblemanget mot ett nytt med senaste design eller ...

Exemplen kan mångfaldigas och de kommer att bli allt flera i framtiden. De illustrerar vad utredningar och forskningsrapporter framhållit i mer än tio år. Oförändrad politik och oförändrat skatteuttag möjliggör ingen framtida standardhöjning av den offentliga vården omsorgen. Däremot kommer den privata konsumtionen att öka lika mycket som under 1950- och 1960-talets rekordår.

Före 1980-talet växte den offentliga konsumtionen, som domineras av vård, skola och omsorg, ungefär dubbelt så snabbt som den privata. Därefter har den privata konsumtionen ökat mer än den offentliga. Den förändringen beror knappast på att medborgarnas värderingar av den offentliga konsumtionen ändrades just under 1980-talet. Däremot begränsades utbudet från de skattefinansierade systemen när skatterna inte längre höjdes. Medborgarna fick nöja sig med det begränsade utbudet.

Lösningen på de problem exemplen pekar på är inte självklart att medborgarna individuellt skall betala för de välfärdstjänster som inte finansieras offentligt. Däremot illustrerar exemplen ett systemfel. Ett växande konsumtionsutrymme styrs inte mot de mest angelägna behoven. Den politik som en gång initierades för att främja medborgarnas konsumtion av vård skola och omsorg håller på att förvandlas till ransoneringssystem, som begränsar medborgarnas möjlighet till just den konsumtionen.

Alla ransoneringssystem bryts på sikt ned. Om inte politiken aktiveras kommer det att ske även i detta fall. Två parallella system uppstår. De som betalar allt själva kommer så småningom att fråga varför de ska betala två gånger - först hög skatt men ändå egen finansiering av vård och omsorg. En spontan och okontrollerad utveckling av privat finansiering kommer därför att underminera välfärdstatens grundläggande värdering. Angelägna behov kommer inte att tillgodoses på ett likvärdigt sätt för alla medborgare. För att undvika en sådan utveckling och värna välfärdsstatens värderingar krävs en långsiktig och medveten politik.

Framtidsproblemet

Gapet mellan medborgarnas efterfrågan på välfärdstjänster kommer att vidgas än mer i framtiden. Den åldrande befolkningen brukar framställas som ett stort problem för de offentliga finanserna. Den utvecklingen är inte det största framtidsproblemet och frågan är om det är ett problem. Den är en glädjande utveckling att vi lever allt längre. Finansieringen av välfärdstjänsterna ställs dock inför ett problem. När den stora befolkningsgruppen som föddes på 1940-talet - fyrtiotalisterna - går i pension ska de försörjas av en begränsad grupp i arbetsför ålder. Fyrtiotalisterna når så småningom 80-årsåldern och kräver då stora insatser av vård och omsorg.

Denna demografiska utveckling går möjligen att möta utan några omfattande förändringar av politiken, förutsatt att vi nöjer oss med oförändrad standard. Men det gör vi inte. Med allmänt stigande levnadsstandard efterfrågar vi högre standard också beträffande välfärdstjänster. Den efterfrågan driver upp kostnaderna betydligt mer än den demografiska utvecklingen.

Utbildning, social omsorg och sjukvård består av personliga tjänster. Produktion av sådana kan inte effektiviseras på samma sätt som annan produktion. Personal kan i begränsad utsträckning ersättas av maskiner och produktionen kan inte flyttas till Kina. Vidare finansieras välfärdstjänsterna i allt väsentligt via skatter och skatteinkomsterna ökar inte längre på det sätt som skedde före 1980-talet. De förhållandena gör att standarden förblir oförändrad.

Men om skatterna följer BNP-utvecklingen, det vill säga oförändrad skattekvot, kommer väl ökade resurser hela tiden kunna tillföras den offentliga konsumtionen? BNP förväntas ju öka med omkring två procent realt, om skatteinkomsterna ökar lika mycket så borde väl konsumtionen också kunna öka med ungefär två procent? Tyvärr är det inte så. För personliga tjänster är personal är den dominerande kostnadsposten och höjd standard förutsätter mer personal. De som utför uppgifterna vill ha och bör i princip få samma löneutveckling som gäller för ekonomin i övrigt, det vill säga ungefär som BNP. Då går de ökade skatteinkomsterna till löner för de redan verksamma. Det är av detta skäl som långtidsbedömningar kommer till slutsatsen att oförändrad politik, det vill säga oförändrade skatter, enbart möjliggör oförändrad standard. Vill man höja standarden måste skatterna höjas.

Vi har med andra ord skapat system som i grunden förutsätter stigande skattenivåer. När skatterna inte längre höjs krävs därför systemförändringar. Under det sena 1900-talet löstes spänningen mellan efterfrågan och finanser hjälpligt upp genom återhållen löneutveckling för berörd personal, omfördelningar inom offentlig sektor till förmån för välfärdstjänster, men också genom växande köer och ransoneringar. Köerna inom sjukvården började uppstå just under 1980-talet. Hur ska vi hantera de följande årtiondena? Den frågan skyr alla partier.

Bristande politisk vilja

Medborgarna prioriterar konsumtionen av vård, omsorg och grundläggande utbildning högt och är beredda att betala för att öka den - via skatten eller enskilt. Det visar alla opinionsundersökningar. Samhällsdebatten om dessa frågor kretsar uteslutande kring frågan om hur välfärdstjänsterna ska kunna förbättras. I USA, där dessa tjänster i hög grad bjuds ut på en marknad, har konsumtionen av vård och utbildning under lång tid växt betydligt mer än inkomsterna. Det vore därför fel att betrakta det sena 1900-talet, men dess återhållna offentlig konsumtion, som inledningen till en ny trend. Den perioden bör ses som en parentes.

Människor vill ta ut den ökade standard som tillväxten möjliggör i form av bättre vård, omsorg och utbildning. Den höga värderingen av välfärdstjänster förefaller ändamålsenlig. Utbildning är avgörande för att klara sig i det moderna samhället. En god hälsa är förutsättningen för att kunna ta del av det goda liv som den ekonomiska utvecklingen erbjuder. Påtaglig ohälsa och för tidig död är i det avseendet förödande. Liknande resonemang kan föras om den sociala omsorgen. Det är därför ganska naturligt att sådan konsumtion prioriteras högt.

Den politiska uppgiften måste vara att utforma välfärdssystemen så att alla medborgare får tillgång till de välfärdstjänster som de vill betala för - kollektivt eller enskilt. Välfärdssystemen måste anpassas till medborgarnas krav och betalningsvilja. Utgångspunkten att människorna ska anpassa sig till systemen är i längden ohållbar.

En förutsättning för den framtida politiken skulle kunna vara att medborgarna är bredda att betala för en konsumtion av välfärdstjänster, som ökar i åtminstone samma takt som ekonomin växer. Ett räkneexempel som jag genomfört inom ramen för ett ESO- projekt visar att om ökningen ska vara lika med BNP-tillväxten så ska betydande resurser tillföras konsumtionsområdet. Om den konsumtionsnivån skulle skattefinansieras krävs ökad kommunalskatt med cirka 11 procentenheter under den närmaste tjugoårsperioden. Kommunalskatten skulle överstiga 42 procent. Uppenbarligen krävs åtgärder inom flera politikområden om den konsumtionsökningen ska kunna förverkligas. Det krävs också kompletterande privat finansiering. En stor utmaning blir därför att förena privat och offentlig finansiering. Och här tar den politiska tvekan överhanden. Ingen partigruppering vill utsättas för beskyllningen att ifrågasätta den "solidariska skattefinansieringen. Det är självfallet inte i medborgarnas intresse att denna fråga undan.

Lösningarna

För att konsumtionen av välfärdstjänster ska kunna öka i samma omfattning som ekonomin växer, utan att oacceptabla skillnader uppstår mellan medborgarna, måste politiken inriktas så att ...

... mer skattemedel tillförs välfärdstjänsteområdet.

... produktionen av välfärdstjänster effektiviseras.

... privat finansiering tillåtas, och i vissa fall uppmuntras, men begränsas till områden där den inte riskerar att komma i konflikt med välfärdsstatens grundläggande värderingar.

Höjda skattesatser löser inte på sikt det framtida finansieringsproblemet. Om höjning av skatterna över huvud taget är möjlig kommer en sådan åtgärd enbart att skjuta problemet på framtiden. Skatteinkomsterna kan emellertid öka genom att vi arbetar fler timmar. En växande förmån har utan medvetna beslut beviljats pensionärsgruppen genom att pensionsåldern inte höjts när livslängden ökat. Den gruppen borde kunna bidra till fler arbetade timmar genom senare utträde från arbetslivet. Det förutsätter att ett långsiktigt mönster bryts. Vi har sedan länge tagit ut ökad standard i form av fritid och många blivande pensionärer ser fram mot en angenäm och lång pensionärstillvaro. Ett räkneexempel visar att tre års senare utträde från arbetsmarknaden kan täcka uppemot en tredjedel av den nödvändiga resursförstärkningen.

Ett sätt att stärka den offentliga finansieringen av välfärdstjänster kan vara att visa större restriktivitet med offentligt finansierade försäkringar till förmån för tjänsterna. Opinionsundersökningar visar att medborgarna prioriterar på det sättet, om de tvingas välja mellan de förmåner som olika välfärdssystem erbjuder.

Även om industrins produktivitet är ouppnåelig när det gäller produktion av välfärdstjänster så är det naturligtvis möjligt att i någon utsträckning effektivisera även den produktionen. Om de lyckas kan medborgarnas efterfrågan på tjänsterna mötas till lägre kostnad. Trots upplevt behov av ökad effektivitet inom offentlig sektor och befintlig kunskap om hur en sådan kan åstadkommas är det svårt att påvisa någon höjning. Ett brett och samlat program för effektivitetshöjning borde kunna höja effektiviteten påtagligt. Avgörande för framgång är att ett sådant program leds och sammanhålls på rätt sätt. Om så vore fallet och det senare utträdet från arbetsmarknaden läggs till skulle hälften av den eftersträvade konsumtionsökningen kunna finansieras offentligt.

Även om hänsyn tas till att det är just räkneexempel blir slutsatsen att en betydande del av finansieringen måste överlåtas till medborgarna. Det gäller då att förlägga den privata finansieringen till områden där den inte skapar oacceptabla skillnader. Vidare gäller det att se till att de offentligt finansierade tjänsterna levereras med sådan säkerhet och är så förtroendeingivande att den privata finansieringen inte försämrar för de medborgare som enbart förlitar sig på det offentliga utbudet. Den så kallade gräddfilsproblematiken ska inte angripas genom att den privata finansieringen försvåras utan genom att de mest angelägna behoven tillgodoses genom offentliga finansieringen. Den privata finansieringen ska vara ett tydligt avgränsat komplement.

Som illustration till den tanken brukar jag använda den pyramid som ofta belyser pensionssystemet. I botten på pyramiden finns det offentliga systemet. Det byggs sedan på med medborgarnas egna pensionsförsäkringar, som kan vara enskilda eller kollektiva. Låt på samma sätt den offentliga finansieringen av vården utgör basen. Och säkerställ att den verkligen kan stå för sina åtaganden, med samma säkerhet som vi förväntar oss att pensionssystemet, eller för den delen ett försäkringsbolag, ska stå för gjorda åtaganden. Genom en sådan konstruktion har alla medborgare intresse av att den offentliga finansieringen fungerar. Den står inte i konflikt med den privata, utan den senare är ett komplement till den offentliga.

Det offentliga åtagandet ska täcka sådana behov som inte kan klaras av individerna själva. Hushållsnära tjänster kan de flesta pensionärer finansiera själva. Däremot krävs offentlig finansiering när det gäller att vårda svårt alzheimersjuka. Och visst kan vi betala mera när vi går till husläkaren. Däremot kan få människor finansiera en kostsam operation helt själva. Det handlar med andra ord om att prioritera angelägna behov. Välfärdsstatens grundläggande tanke är, och har alltid varit, just den att angelägna behov - inte alla behov - skall tillgodoses på ett likvärdigt sätt för alla medborgare.

När vi säkert vet vad som ryms i det offentliga åtagandet - vad som finns i pyramidens botten - kan privat finansiering bli ett komplement på toppen. Den som betalar själv tar då inte från någon annan och den privata finansieringen skapar möjlighet att bygga ut vårdkapaciteten så att den motsvarar medborgarnas efterfrågan.

En politisk process

Logiken vid den här typen av förändringar är att de drivs fram av en probleminsikt. En upplevd risk för kris eller sammanbrott blir en avgörande drivkraft. Den pensionsreform som principbeslutades år 1994 drevs sålunda fram av insikten att ATP-systemet riskerade att bryta samman en bit in på 2000-talet. En brett sammansatt, offentlig utredning arbetade i sex år under 1980-talet innan den insikten nåddes. Först därefter kunde arbetet inledas att förändra systemet.

En avgörande förutsättning för att den här skissade politiken ska bli verklighet är därför att berörda beslutsfattare inser att det finns ett framtidsproblem som hotar välfärdsstaten. En politisk process måste därför inledas med en analys av framtidsproblemet inom ramen för en offentlig utredning. Den bör ha en bred sammansättning. De historiska erfarenheterna är att beslut om systemförändringar av det slag som det här gäller måste fattas med breda politiska majoriteter.

För att vinna tid kan ett mera detaljerat utredningsarbete, gärna i form av expertutredningar, starta parallellt med den politiskt sammansatta utredningen. Det utredningsarbetet ska inriktas på långsiktig sysselsättnings- och effektivitetsökning. Hur kan breda och långsiktiga utvecklingsprogram läggas upp i syfte att stärka den offentliga finansieringen av välfärdstjänster? Det handlar inte om politisk kontroversiella frågor. Alla är för ökad effektivitet och ökad sysselsättning. Det är nog dessvärre så att den svåra frågan om ökat medborgaransvar motverkar även dessa oomstridda åtgärder.

Det är hög tid att politikerna tar sitt ansvar för välfärdspolitiken på sikt. De frågorna behöver faktiskt inte vara så farliga som de i förstone kan förefalla. Däremot sätter sig politikerna i en omöjlig situation om de försöker ransonera sig ur framtidsproblemen. Låt åldringen konsumera vad hon finner vara värt att lägga sina pengar på. Låt föräldrarna ge sina barn det allra bästa. Tala inte om för den cancersjuke att det nog går att vänta. Ju längre vi väntar med att styra politiken i denna självklara riktning desto svårare blir det.

Per Borg (5 artiklar)

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] författare till rapporten ”Välfärdens långsiktiga finansiering” i DN 23juni-09 (debatt på Newsmill). ”För att undvika höjningar föreslår rådet att den faktiska pensionsåldern blir [...] Blogg:Mörkt även för de sjuka i de korrektas Sverige « V, 2010-01-31, 14:49

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/17312

21 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"Oförändrad politik och oförändrat skatteuttag möjliggör ingen framtida standardhöjning av den offentliga vården omsorgen. "

Förändra politiken då! Vården tar ca 7% av skatteintäkterna. 93% går till annant. Den toialt dominerande delen ar sjukskrivningar och förtidspension. Sedan har vi all mångkultur. Har sverige råd att ta in 100000 nya bidragstagare varje år så har man råd med att utveckla vården. Det handlar BARA om prioritering. Vilka prioterar man främst, sjuka, eller bidragsturister från 3e världen? Ja, just nu står dom sjuka inte direkt på plus. SD 2010.

Permalänk | Anmäl #2 Leif D, 2010-01-29, 12:57

Har gjort en operation privat. Efter totalt 21 besök inom offentlig vård (6 olika läkare) för en knäskada så orkade jag inte längre.
Gick då till det privata och fick operation på en vecka :)

Permalänk | Anmäl #3 Per, 2010-01-29, 13:09

Det du tar upp i din artikel kan kort beskrivas som sprickor i fundamentet till det Tage Erlander beskrev som den"starka staten".

Permalänk | Anmäl #4 Kastor, 2010-01-29, 15:37

Med tanke på de utmaningar som sjukvården har framför sig tror vi på en fortsatt hög efterfrågan på sjukvårdsförsäkringar. Men för att vi ska kunna leverera bra försäkringar som ger ett högt mervärde till samhället och till våra kunder behövs en stabil grund med tydliga spelregler.

Den bästa grunden utgörs av en stark och bred politisk reform om hur finansieringen ska se ut i framtiden. Den ska berätta vad medborgarna ska kunna förvänta sig få för vård för sina skattepengar och vilken vård man måste finansiera på annat sätt.

Permalänk | Anmäl #5 Kent Andersson Trygg-Hansa , 2010-01-29, 15:46

Efter 30 läkarfackliga år med flera lönerevisioner är det bara att konstatera att "skötsamhet", dvs att inrikta sig på patienter, att vara villig till extrainsatser m m inte är något kriterium för bättre lön.
Endast "löneidioter sysslar med sjukvård". Projekt och visioner mm är myckeet bättre. Förr overhead nu PowerPoint.
Inte undra på att tillgängligheten är dålig.
Ja, litet överdrivet men i stort nationellt gällande.

Permalänk | Anmäl #6 leg68, 2010-01-29, 15:58

Smart att först låta sjukvården förfalla för att sedan hävda att den enda lösningen är att privata intressen ska blanda sig i. HAHAHA säger jag.

Permalänk | Anmäl #7 Jim, 2010-01-29, 16:25

För samhällets elit är det säkert inget stort problem att vare sig få eller att för den vanliga löntagaren som inte gör karriär som försäkringsknodd eller statssekreterare är situatrionen helt annorlunda. Ta en titt på USA och se hur där ser ut - och fundera lite över varför Obama och många andra med insikt om klasskilnaderna i vården vill få till stånden förändring. Det finns ingen rimlig anledning för oss i Sverige att skrota den vård vi har och det finansieringssätt vi använt oss av. De som ropar på det privata alternativet ser väl framför sig möjlighet till mer av Borgska skattesänkningar ... Än en gång bekräftas tesen: Intresset ljuger aldrig!

Permalänk | Anmäl #8 Fritänkare, 2010-01-29, 17:46

Tänk att jag tror faktiskt inte på det att det skulle på något vis bli billigare med "privat" finansierad sjukvård. Det är mycket mer effektifvt, rent ekonomiskt , att det inte blandas in några mellenhänder. Att ha en offentligt skött sjukförsäkring är detsamma som att:Vi tar hand om det hela själva. Vi behöver då inte betala för att aktieägare ska få utdelningar från våra skattepengar. För märk väl: Privata försäkringslösningar är, per se, kostnadsdrivande. Jmfr USA.

Permalänk | Anmäl #9 Morgan Löfstedt, 2010-01-29, 18:02

Det krävs en känsla av samhörighet i ett samhälle för att folk lojalt ska ställa upp på att betala mycket höga skatter. Om tillräckligt många tycker det är helt fel att "papperslösa" och på oklara grunder invandrade personer skall belasta välfärden kommer systemet att rasa ihop. Enkel Darwinism.
Ulf Y.

Permalänk | Anmäl #10 Ulf T., 2010-01-29, 18:05

Det kostar på att byta befolkning!
Försvaret lade den grönröda sörjan ner, pengarna skulle gå till...
Läs NU!
Vård, skola och omsorg!

Vad blev det?

Permalänk | Anmäl #12 snurre, 2010-01-29, 19:43

En artikel som tar upp ett ämne jag tänkt på väldigt mycket. Jag har gjort en operation helt privat – den egentliga kostnaden av själva operationen kan tänkas vara 40-50% av det jag betalade. Varför?
Eftersom den extremt lilla privata sjukvården i Sverige inte har någon konkurrans. Mer privatiserad sjukvård skulle betyda billigare och bättre vård.

Jag tycker vi borde, som många andra länder, införa någon form av nationell försäkring och låta sjukhusen vara privatägda. Dvs en försäkring som är kopplad till staten och beräknas på vad man tjänar - men som täcker drygt 70-80% av kostnaden, resten ur egen ficka. Japan har detta system, och man har den klart billigaste sjukvården i världen. Staten bestämmer nämnligen vilka priser försäkringen täcker. Tar sjukhusen ut dyra priser täcker inte försäkringen det sjukhuset, och förlorar därmed patienter. Så för att tjäna pengar måste sjukhusen effektiviseras, på egen hand, inte för statens pengar.
Patienten får också själv gå precis till vilket sjukhus man vill, remisser är inte nödvändigt. I Sverige blir du bollad mellan olika läkare flera gånger med flera månaders väntan, medans du i Japan, och i många andra länder, helt enkelt går direkt till den specialist du vill träffa.

Svensk sjukvårds största problem är de höga kostnaderna (trots att sjukhusen inte är komersiella!), det enda sett att få ner dessa kostnader är privatisering med inflytande av staten.

(Har opererat mig 2 gånger av landstinget, 1 gång privat, 2 gånger i Japan).

Permalänk | Anmäl #13 Sammin, 2010-01-29, 21:11

Iden att den som vill får betala för vården, kan ju låta bra. Men den som inte kan välja eller har ekonomi för att betala extra hamnar då i i B-klassens sjukvård. där det inte lönar sig att ta hand om den människan eftersom hon inte betalar för sig och inbringar pengar. Den amerikanska sjukvården bygger på den principen det innebär att människor utan sjukförsäkring inte har möjlighet till mer avancerade kirurgiska ingrepp etc. att barn inte får den hjälp som människor med försäkringar och betalmöjligheter erbjuder. vad gäller anklagelserna på sossarna kan väl nämnas att det inte är billigare idag med borgligt styre och att det varit betydligt med borgligt i landstingen än s-mär,t

Permalänk | Anmäl #15 Anne Skåner, 2010-01-30, 01:45

"Oförändrad politik och oförändrat skatteuttag möjliggör ingen framtida standardhöjning av den offentliga vården omsorgen. "
Jo just det. Alltså bör politiken ändras, eller snarare: den pågående förändringen i svensk vårdpolitik måste få fortsätta. Sorry Per Borg, men det betyder att ni sossar inte får komma till makten på ett bra tag...

Långsamt blir vårdgivarna i Sverige nu medvetna om ekonomin. Detta oavsett ifall de är privata eller förblir i offentlig ägo. Orsaken är att allt fler landsting betalar för den vård som utförs, vilket konstigt nog är en liten revolution i offentlig sektor. Tidigare har alla fått mer betalt ifall de har kunnat visa upp långa patientköer - kort sagt så har ineffektivitet premierats.

Tack vare den nyupptäckta affärsmässigheten i vården kommer de också att bli effektiva. Men fortfarande har vi världens högsta läkartäthet, men nästan den sämsta tillgängligheten till vård i hela I-världen. Det finns mycket kvar att göra, och vi har inte råd att få en socialistregering igen. Då blir det chockhöjda skatter i stället.

Permalänk | Anmäl #16 Darkwing Duck, 2010-01-30, 01:53

Under en kort tid på 90-talet hade jag en sjukvårdsförsäkring som betalades av det företag jag drev. Jag blev skrämd av den överbehandling som det medförde.
En episod:
Efter en operation av hemorrojder på Sophiahemmet, som andra kirurger senare sagt var onödig (men lönsam), blev jag orolig för långsam läkning. Gick till Cityakuten för att det var söndag, inte för att det var akut. Väntrummet fullt av folk. När jag visade mitt försäkringskort i kassan blev jag diskret visad förbi hela kön och direkt in till jourhavande kirurg. Omedelbar undersökning, nej nej kölappar är bara för dom andra, förslag på en mängd följdbehandlingar, bokning av återbesök, långa recept, välkommen åter, så trevligt att herrn kom just hit....
Jag som bara var lite nojig. Inte ett dugg sjuk.

Om en despot med sinne för sjuk humor skulle tänka ut ett system som är riktigt dyrt och ineffektivt, som ger överkonsumtion av vård, göder sjukvårdsföretagen och läkemedelsindustrin och som återskapar tiden då man gjorde sig till ordentligt för överklassen skulle han komma fram till försäkringsfinansierad sjukvård.

Ni som fortfarande tror att privatisering sänker kostnader.
Grattis till apoteksreformen! Alliansen höjde handelsmarginalen på försäljning av läkemedel till den offentliga vården inför försäljningen för att riskkapitalisterna skulle bli intresserade. Med så lite överskott som i det statliga apoteket hade dom inte surrat runt sockerbiten.
Så får man dyrare sjukvård helt i onödan.

Tänk efter. Vem driver på för privat vård? Läkare i privata vårdföretag, försäkringsbolag, nyliberaler, timbro, riskkapitalister, dom som har mycket pengar och vill behålla allt till sin egen familj.
Och varför driver dom på? För att dom vill att svensk sjukvård ska bli bättre för alla? jodu...

Permalänk | Anmäl #17 Olof Lindberg, 2010-01-30, 07:05

Man kan ju också fundera på varför de privata vårdalternativet ökar. Om den allmänna sjukvården levererade den vård som den borde och i rätt tid skulle ju inte behovet av privatvård uppkomma.

Permalänk | Anmäl #18 Peter, 2010-01-30, 09:09

Vi betalar världens högsta skatter- ändå räcker inte pengarna till vården. Varför ?
Det handlar om prioritering och hushållning av begränsade resurser.
Vad prioriterar politikerna idag ? Vilka områden är "heliga" kor som inte får ifrågasättas ?
1. Bidragsinvandring/Invandringsindustri
2. Biståndet (1% av BNP är av Gud givet)
3. Stöd till politiska partier och media.
4. Stöd till religiösa samfund och "kulturföreningar"
5. Kulturindustrin/Finkulturen
6. Idrottsindustrin (proffessionell idrott).

10. Vård, skola, omsorg
Landsting skär ner i vården för att kunna satsa på kultur (i detta fall Norrlandsoperan)
http://vk.se/Article.jsp?article=326510&sc=2

Permalänk | Anmäl #19 Elfyma+, 2010-01-30, 09:23

Per Borg är en jordnära, intelligent och klok socialdemokrat. Därför kommer han att få svårt att få gehör för sina tankar inom det egna partiet.

Utbildning stod högt i kurs inom socialdemokratin fram till 1950-talet och började raseras med att den s.k. enhetsskolan infördes. Nu 50 år senare har socialdemokratin nått sitt mål när den har valt den obildade och antiintellektuella Sahlin som statsministerkandidat.

När pensionsreformen genomfördes på 1990-talet fanns fortfarande den s.k. kanslihushögern kvar inom (s) som kunde förstå problemet. I kommande val inträder Ohlys kommunister och miljöpartiets tillväxthatare i dess ställe som inte ens har en vilja att lösa problemet.

Per Borg har en tuff uppgift.

Permalänk | Anmäl #20 goran, 2010-01-30, 10:40

Bara till palestinska myndigheten ger Sverige i år 700.000.000:-

Det hade räckt till 600 heltidstjänster för läkare. För att inte tala om hemsamariter, sjuksköterskor och vårdare. Det hade varit bättre.

Permalänk | Anmäl #21 Carl S, 2010-01-30, 18:17

I de länderna där det endast finns privat sjukvård har det visat sig att det finns människor som inte alls har råd med sjukvården. Till exempel Barak Obama i Usa syfte med att föra in en sjukvårdsreform är att det ska inte vara så att få vård eller inte vård ska inte påverkas av om den enskilde individen ska få sjukvård eller inte sjukvård beroende på inkomst. Låt oss inte likna USA!

Dessutom är det faktiskt den socialdemokratiska politik som ligger tull grund för den skattefinnanserad sjukvård med begreppet solidaritet.

Hälso- och sjukvårdslag:
2 § Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.

Kommentar: Privatiserad sjukvård leder till ökad ojämlikhet!

Prioriteringarna bygger på tre grundläggande etiska principer inom svensk sjukvård.
•Människovärdesprincipen, enligt vilken alla människor har lika värde och samma rätt oberoende av ålder, kön, utbildning, social eller ekonomisk ställning.
•Behovs- och solidaritetsprincipen, enligt vilken tillgängliga resurser bör fördelas efter behov, det vill säga i första hand till patienter med de svåraste sjukdomarna och den sämsta livskvaliteten.
•Kostnadseffektivitetsprincipen, enligt vilken en rimlig relation mellan kostnader och effekt, mätt i förbättrad hälsa och förhöjd livskvalitet, bör eftersträvas vid val mellan olika verksamheter eller åtgärder.

Kommentar: Privat finnanserad sjukvård står klart och tydligt emot de de tre tre grundläggande etiska principer!

Permalänk | Anmäl #22 Svenska, 2010-01-30, 22:39

Nej.

Permalänk | Anmäl #24 Olle, 2010-02-01, 21:05