Spökskrivande - hyckleri eller nödvändighet?

"Utan spökskrivare stannar mediesverige", heter Linda Skugges artikel på Newsmill. Tufft av henne att våga stå för det, våga säga det som andra kända skribenter flitigt försöker att sopa under mattan. 

Men hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte riktigt se det positiva i att anställa någon som skriver ens verk åt en. (Borde det inte upphöra att vara ens verk då någon annan skapat det?) Därför kan jag inte säga att jag håller med henne. Därför måste jag säga att spökskrivandet för mig enbart är hyckleri.

Kanske är det så att jag säger det för att jag fortfarande är ung, för att jag fortfarande håller fast vid drömmen om att få skriva för alltid, hela tiden. Det kan mycket väl vara för att jag ännu inte riktigt har kommit ut i medievärlden, inte fått känna den beska smaken av press och ångest, den ständiga bristen på tid. Jag vet inte. Kan inte riktigt sätta fingret på varför en obehaglig känsla sprider sig i min kropp när jag leker med tanken på att någon annan ska skriva mina texter, mina känslor, i mitt ställe.

Just i detta nu kan jag säga att jag aldrig skulle låta det ske. Att jag aldrig skulle vilja byta ut timmarna som jag spenderar vid mitt skrivbord mot "skön shopping och bloggande", som Linda Skugge skriver. Men, vem vet? Kanske är skrivandet precis som allt annat, kanske bygger även skrivandet på vinstmaximering. Vad synd det vore. Jag vill fortfarande tro att det handlar om att förmedla, sina egna ord och känslor, oavsett.

Så, jag håller fast vid min dröm om att få skriva. Lägger den sköna shoppingen åt sidan, drar på mig ett par jeans och en tröja, sätter mig vid skrivbordet. För just i detta nu, vet jag att skrivandet är själva anledningen till min existens. Vet att det ovärderliga ljudet av mitt febrila knapprande på tangenterna överväger allt annat i min värld, just nu.

Samtidigt känner jag mig tvungen att betona "just nu" för att en del av mig är rädd för vad framtiden kommer att innebära. Press, tidsbrist, prestationsångest, ordtorka -> spökskrivare blir en nödvändighet. Men, jag låter sånt vara för nu och hoppas på att jag aldrig släpper taget om drömmen om att alltid få skriva, sätta egna ord på egna känslor.