Vårdens finanskris kan endast lösas med bättre effektivitet

Sverige står inför stora utmaningar då det gäller finansieringen av framtidens sjukvård. Det är hög tid att ifrågasätta huruvida den politik som förs i dagsläget är hållbar i framtiden, och därför på ett pragmatiskt sätt söka efter nya lösningar. Ska det vara långsiktigt måste detta ske med ett öppet sinne, oavsett partifärg.

Det finns naturligtvis många områden att fördjupa sig i vad gäller framtidens finansiering. I det här debattinlägget begränsar jag mig till några av dem, främst hur vi kan skapa mer vård för pengarna.

För Stockholms läns landsting vet vi att många väljer att flytta hit och bosätta sig här, och då har vi som politiker en uppgift att underlätta deras vardag och bry oss om deras val. Stockholmsregionen växer och blir större, inflyttningen ökar samtidigt som de äldre blir allt fler. Demografiskt innebär detta att allt fler ska försörjas av allt färre, oaktat allt annat. Vetenskapen har gjort enorma framsteg under det senaste århundradet vilket gör att vi i dag har möjlighet att bota fler från tidigare obotliga sjukdomar eller åtminstone bromsa in försämringen för våra kroniskt sjuka. Att vi i dag kan behandla allt fler åkommor leder också till att vården ur det perspektivet allt oftare uppfattas som en tjänst, något är fel i kroppen men en duktig läkare kan lätt behandla det och vi kommer ut friska igen efter en tids sjukhusvistelse. Därmed ökar förväntningarna både på vad sjukvården kan åstadkomma och på vad som ingår i begreppet sjukvård. Per automatik tillkommer därför ytterligare "tjänster" som det finns ett tryck på att det offentliga ska finansiera åt sina medborgare.

Kostnaderna för sjukvården är redan i dag högre än intäkterna. Problemet med gapet mellan intäkter och utgifter måste lösas, frågan är bara hur. Vi kan inte längre skjuta problemen framför oss, utan måste agera när det fortfarande finns svängrum och tid för att pröva och utvärdera olika lösningar. Annars riskerar vi att den offentliga välfärdsmodell som Sverige är så känt för urholkas och mister såväl trovärdighet som legitimitet.

Det finns, som jag ser det, tre i dagsläget utarbetade alternativ, att forma framtidens finansiering utefter. Alternativ ett, samhället skjuter till mer pengar, det vill säga skatterna höjs. Alternativ två, samhället ransonerar och minskar efterfrågan av vård. Alternativ tre, samhället blir bättre på att erbjuda mer vård för pengarna. En kombination av samtliga kan man säkert se, men endast det tredje alternativet är realistiskt och hållbart.

Låt oss gå tillbaka till det första alternativet, att skjuta till mer pengar. Intäkterna som ska bekosta sjukvården växer i dagsläget enbart med skatteunderlaget. Regeringens långtidsutredare har visat att om konsumtionen av välfärd ökar i samma takt som ekonomin växer, vilket i sig är en underdrift, så måste 150 miljarder, utöver skatteintäkterna, tillföras det offentliga fram till 2030. Denna konsumtionsökning innebär även att enbart kommunalskatten måste höjas med 11 procentenheter. Med det scenariot skulle vi landa på en kommunalskatt på omkring 42 procent om 20 år, vilket vare sig är möjligt eller långsiktigt hållbart.

Det finns även starka nationalekonomiska argument mot att successivt öka skattebördan. Om skatterna höjs kontinuerligt och i takt med tillväxten når vi förr eller senare en gräns när det inte längre lönar sig att arbeta, och både skatteunderlaget och utbudet av arbetskraft minskar. Detta är inte ett önskvärt scenario. Stegvisa skattehöjningar bör endast tas till som åtgärd när samtliga andra alternativ är uttömda. En höjning av skattesatsen skjuter dessutom bara problemet på framtiden.

Vidare, om vi ser till alternativ två, att försöka effektivisera vården genom att från central nivå ransonera den och kontrollera efterfrågan genom att begränsa utbudet, innebär detta att man medvetet sänker standarden och erkänner att tillgängligheten försämras. En konsekvens av detta skulle utan tvekan bli att de som har råd köper egna sjukförsäkringar för att garantera sin välfärd. Det skulle innebära en mycket ojämlik sjukvård för medborgarna, något vi alla hittills tagit avstånd från och istället beslutat att finansiera solidariskt. Att ha både och, offentlig finansiering och att betala för sig, innebär även att man betalar två gånger. Det sänker i slutändan incitamenten för att betala skatt över huvud taget och är inte heller tänkbart. Konsekvenserna av missnöje, ineffektivitet och köer är privata försäkringslösningar

Återstår det tredje alternativet, mer vård för pengarna. En förbättring av produktiviteten av vården är ett måste för att möta framtidens krav. Den produktionstillväxt som är nödvändig är tack och lov inte ouppnåelig. Däremot är det osannolikt att landstingen kan klara det på egen hand. Det krävs både samarbete med stat och kommuner samt ett öppnare förhållningssätt till privata utförare. Konkurrens höjer kvaliteten och manar till utveckling vilket är ett måste för att få mer vård för pengarna.

För mig och Moderaterna är det viktigt att besluten fattas av patienten, i ett öppet system med stärkta patienträttigheter och där öppna jämförelser är ett betydelsefullt inslag. Jag vill öka tillgängligheten och skapa incitament att generera fler patienter. Detta kommer att innebära att vissa blir bättre och lever vidare. Då måste en naturlig drivkraft vara att erbjuda så bra vård, service och mottagande som möjligt. Jag ser en framtid där landstingen fortfarande har det övergripande ansvaret för vården, men där vi välkomnar privata alternativ som utförare av vårdtjänster. Det viktigaste är att vården måste vara den bästa möjliga, inte vem som utför den. Jag eftersträvar mångfald, där privata aktörer tillåts påverka det offentliga och vice versa. Det är viktigt att tydliggöra rollfördelningen inom landstinget genom att skilja på beställarrollen, som tillfaller politikerna, och utförarrollen, som ligger hos vårdgivarna. Jag ser även att politikerna i framtiden ställer tydliga krav på vårdgivarna på vad som ska utföras, medan vårdgivarna ges stor frihet att utforma vården efter befintligt behov inom de ramar som beställarna sätter upp.

Mycket som i dag bedrivs i egen regi behöver inte göra det. Här kan det politiska arbetet utvecklas oerhört mycket, vilket skulle leda till bättre kvalitet och högre kostnadseffektivitet, och framförallt till en större mångfald. Den som främst gynnas är naturligtvis patienten.

Därför ser jag heller inget problem med vinst i vården. Jag tror dessutom att det offentliga har mycket att vinna på att studera privata lösningars arbetssätt för att öka sin egen effektivitet. Det viktigaste för politiken måste vara att se till att patienterna får den bästa vården. Vidare är det viktigt att titta på hur all vård kan bedrivas så kostnadseffektivt som möjligt. Då kan det största problemet omöjligt vara huruvida privata vårdgivare går med vinst, utan om skattebetalarna och patienterna får valuta för de resurser de själva är med och tillför vården. Vi borde istället ställa oss frågan hur det kan skilja sig så mycket åt vad gäller vinst och förlust mellan privata och offentliga vårdgivare, och om vi verkligen använder skattemedlen inom det offentliga på rätt sätt.

När privata vårdbolag går med vinst bidrar detta dessutom till att sjukvårdssektorn drar till sig mer kapital och mer investeringar. Detta är mycket positivt eftersom kapaciteten ökar och köerna då minskar. Problemet i svensk sjukvård är inte att det finns för mycket kapital utan för lite.

Svenskt Kvalitetsindex visar att både anställda och patienter ger privata vårdföretag högre omdömen än de offentliga. Nöjda patienter ger nöjda anställda och vice versa. Detta bidrar till bättre vård och högre kvalitet. Landstingen står här inför en utmaning att få nöjdare patienter. Med en förändrad arbetsstruktur - såsom arbetssätt, arbetstider och framförallt flöden i verksamheten från det att patienten kommer in till det att han eller hon lämnar sjukhuset - tillsammans med såväl den medicinska såväl som den tekniska utvecklingen, får vi kortare behandlingstider. Detta ger både bättre arbetsmiljö, bättre vård för patienten och effekt på ekonomin; mer vård för pengarna. Alternativa arbetssätt prövas redan flitigt inom det privata för att hitta effektiva lösningar. Inom det offentliga har den processen varit lite segare i starten, men jag hoppas att den konkurrens som privata vårdgivare bidrar med resulterar i mer produktiva arbetssätt även inom landstinget.

Jag ser ett ökat behov av samarbete mellan landsting och kommuner. Om vi i första hand skulle samarbeta preventivt för de typer av sjukdomar som går att undvika skulle mycket vara vunnet. Därefter är det av yttersta vikt att öka kunskapen om vart man ska vända sig om man känner att något är fel. Vidare, hur kan vi minska tiden som patienten spenderar på sjukhus, där det är möjligt? Jag tror att det är viktigt att söka efter lösningar för daglig vård som sker utanför sjukhuset. Det ligger en stor utmaning i att få landsting och kommuner att samarbeta kring en så viktig fråga. Ibland upplever jag att kommuner känner att de tvingas in i ett samarbete där de får utföra tjänster som ligger i landstingets intresse. Tvärtom, menar jag, så tjänar båda parter på det. Om det frigörs vårdplatser på sjukhuset, är det till nytta för kommunens medborgare. Framtidens finansiering handlar inte bara om att räkna pengar, utan om att ge och utföra vård på rätt nivå.

Privata utförare har hittat flera sätt att tänka, vilja och våga. Vinsten är inte det primära, det är det angreppssättet som är. Man har identifierat luckor och svårigheter och tänkt om för att hitta lösningar. Här måste landstingen våga och vilja vara med. Det måste finnas en drivkraft att förändra till det bättre. Utmaningen ligger i att få en så stor organisation att ta stegen, och att ändra attityd och förhållningssätt. Politiken måste våga ge verksamheterna ett förtroende att göra det de är bra på!

I framtiden är det sannolikt att den fria rörligheten för patienter inom EU kommer att växa och nyttjas. Sjukvården är därför en framtidsbransch värd namnet. Framtidens sjukhus kommer att vara allt mer specialiserade. Sverige har därför som ett relativt litet, men erkänt teknikkunnigt land, mycket att vinna på framtidens sjukvård. I Sverige har vi redan samarbete mellan vård, akademi, forskning och näringsliv. Vi ligger i framkant vad gäller medicin- och bioteknik och har ett starkt samarbete med näringslivet. Vi måste dock bli bättre i det arbetet, och bättre på att föra tillbaka ny kunskap till vården. En ökad rörlighet av patienter i Europa skulle gynna både patienten och Sverige. Med ett större patientunderlag kan vi fortsätta att hålla en hög kvalitet och även fortsätta att attrahera duktig personal.

Det är således dags att vi frågar oss hur vi kan effektivisera vården och göra den bättre för patienten. Den bästa vården måste vara viktigare än vem som utför den. Om fler aktörer tillåts att medverka till en god hälso- och sjukvård och vi är villiga att lära av varandra är möjligheten större att hitta fler former för mer vård för pengarna. Med ett pragmatiskt, självkritiskt synsätt kan vi lösa frågan kring framtidens finansiering av sjukvården.

Catharina Elmsäter-Svärd (1 artiklar)
http://moderaterna.net/catharina/

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] Vårdens finanskris kan endast lösas med bättre effektivitet - Artikel av Catharina Elmsäter-Svä... www.newsmill.se/artikel/2010/01/27/v-rdens-finanskris-kan-endast-l-sas-med-b-ttre-effektivitet – view page – cached Artikel av Catharina Elmsäter-Svärd - Vårdens finanskris kan endast lösas med bättre effektivitet - Kostnaderna för sjukvården är redan i dag högre än intäkterna [...] Blogg: Twitter Trackbacks for Vårdens finanskris kan endast lösas , 2010-01-28, 18:46

[...] Under veckan pågår en debatt på Newsmill om framtidens finansiering av sjukvården. Mitt bidrag finns här. [...] Blogg:Catharina Elmsäter-Svärd » Arkiv » Debat, 2010-01-28, 10:55

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/17202

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Richard Wilkinson och Kate Picket som skrivit "Jämlikhetsanden" menar att det är ekonomisk ojämlikhet som leder till sociala och medicinska problem och att det inte duger med mindre än samhällsomvandling för att komma till rätta med problemen. Alla tjänar på att folk blir friskare och att sociala problem minskar. Eller nästan alla. Det finns ju företag och organisationer som tjänar på att folk är sjuka och att vi drar med sociala problem.

Författarna intervjuas i The Guardian
http://www.guardian.co.uk/society/2009/mar/12/equality-british-society

Läs eller lyssna på intervju med Richar Wilkinson i P1
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=3373503

Recension i Aftonbladet
http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article6495857.ab

Vad gäller jakten på sjukförsäkringsfuskare i syfte att spara pengar och få folk i arbete så har statsvetaren Björn Johnsson i "Kampen om sjukfrånvaron" visat att regeringens utgångspunkt, att den höga sjukfrånvaron förklaras med fusk, är fel.

Björn Johnssons blogg med ett gratis läsprov ur hans bok
http://stardustsblogg.blogspot.com/2010/01/ett-smakprov-ur-min-nya-bok.html

Katrine Kielos i Aftonbladet skriver om boken
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=3373503

Johnsson ser sig som "liberal vänster", om nu någon tar för givet att han är kommunist, vänsterpartist eller sosse.

Permalänk | Anmäl #3 Niclas Kuoppa, 2010-01-28, 11:26