Sankt Göran som Riddaren av den sorgliga skepnaden

Man skall inte driva sådana här replikskiften för långt, men det är lärorikt att se motståndaren träda fram och ta namn och gestalt: man har fått en part att tala med om det som verkligen angår en (och tydligen också motparten). Man kan säkert inte omvända honom, men nya klarheter kan uppstå genom konfrontationen. Jag fortsätter här därför ett steg till.
Den springande punkten i Larhammars inlägg lyder så här: "Vi bygger ingalunda vår förståelse av människan enbart på studier av kvarkar. Däremot kräver de vetenskapliga metoderna att våra studier av människor och galaxer skall vara förenliga med vår kunskap om kvarkar, atomer och molekyler."
Här har Larhammar formulerat själva kärnpunkten i sin och sina meningsfränders syn på vetenskapens metod och ideal. Men han gör det så diskret och obestämt, att jag skall hjälpa honom med en formulering, som klarare och bryskare utsäger vad det är fråga om. Den står att läsa i min bok Nya tankar, nya världar, nämligen i presentationen av Prigogines bok från 1997 The End of Certainty med rubriken "Vicomten som gossen Ruda". Den är hämtad från en recension av denna bok i New Scientist den 6 september 1997 av den danske fysikern Per Bak.
"Jag kan inte hjälpa", skriver Bak, "att jag har en känsla av att förvirringen beror på ett missförstånd beträffande prioriteten mellan de fysikaliska lagarna. De grundläggande lagarna, sådana som Newtons lagar och kvantmekaniken, har den högsta prioriteten. [...] varje förklaring av termodynamiken måste överensstämma med dynamikens lagar, inte vice versa".
Med detta fastslår Per Bak, att naturlagar för partiklar, atomer och kvanta - alltså för delen - har prioritet över lagar för system, för helheten. Han står kvar på Descartes' ståndpunkt att helheten alltid är lika med summan av delarna och att vetenskapen bör inrikta sig på delarna. Han har inte förstått att när delar sammansluter sig till processer, system, helheter, uppstår helt nya "verkligheter", som fungerar på andra och mer komplicerade sätt än de ingående beståndsdelarna var och en för sig. Delarna ingår en förening, och i en förening blir de enkilda elementen inte längre desamma.
Jag skall ta två exempel, inte från fysiken - motståndarna består i första hand av fysiker eller hänvisar till "seriösa fysiker" - men näst intill, från kemin. Vatten består som vi vet av väte och syre (H2O) och koksalt av natrium och klor (NaCl). Men de två sammansatta ämnenas egenskaper kan på intet sätt förstås utifrån beståndsdelarnas. "Vattnigheten" hos vattnet har inget att göra med egenskaperna hos väte och syre, och sältan hos saltet kanske ännu mindre med vad som utmärker natrium och klor. I och med att i båda fallen två grundämnen har ingått en kemisk förening har två helt nya, sammansatta ämnen, en ny verklighet uppstått, en verklighet som från de ingående delarnas horisont är totalt oförutsebar och överraskande.
Detta gäller på alla nivåer: kemi, fysiologi, biologi, psykologi, sociologi, filosofi, vetenskap, konst etc. Varje nivå är visserligen beroende av de tidigare för sin existens, men väl en gång tillkommen fungerar den autonomt, på egna villkor, med egna kvaliteter. De förrädiska nyckelorden hos Larhammar och Bak: "förenliga med" och "överensstämma med" är sanna i den poänglösa eller tautologiska meningen att kvarkar, atomer och molekyler respektive "de grundläggande lagarna" tillhör samma verklighet som människor och galaxer respektive termodynamikens värld. Men hur skulle man därutöver kunna avgöra att mitt själsliv eller Picassos Guernica är "förenliga med" vår kunskap om kvarkar? Här blir utsagan så intetsägande, att den närmast får betecknas som dum.
Ännu mindre är det så att delarna bestämmer över de högre nivåer som de varit med om att skapa. Begreppet "prioritet" har bara genetisk mening, betyder inte att de högre nivåerna kan reduceras till de lägre eller på något sätt måste "överensstämma" med dem i meningen inte gå utöver eller inte avvika från dem. Tvärtom, det utmärkande för de högre, mer organiserade och komplicerade nivåerna är just att de fungerar långt mer sofistikerat, på sätt som man inte ens kan drömma om på de lägre. Vilket Larhammar på sätt och vis erkänner i sin första citerade, rätt naiva mening: "Vi bygger ingalunda vår förståelse av människan enbart på studier av kvarkar." Nej, det får vi verkligen hoppas, eller var det någon som trodde det?
Förhållandet illustreras märkligt nog också av själva omslagsbilden på det aktuella numret av Folkvett. Till en uppvaktande kavaljer avger en flicka den mindre uppmuntrande repliken: "Du är bara ute efter mina molekyler". Nej, det är precis det han inte är. Också den mest renodlade sexuella invit ser till helheten, flickan som människa, om också bara till den sexuella aspekten av henne. Molekyler är inte sexuella, det ligger långt över deras nivå.
Liksom hos Bak leder detta sätt att resonera också hos Larhammar till en desavouering av Prigogine: "Att Lagerroth framhäver nobelpristagaren i kemi 1977, Ilya Prigogine, som sin läromästare är mycket belysande /.../. Prigogine har visserligen lanserat intressanta teorier, men hans idéer om kaos och irreversibilitet är spekulationer och har haft inflytande huvudsakligen bland icke-experter." Icke-experter bör utläsas som andra än fysiker. Fysiken har haft tolkningsföreträde för förståelsen av världen i 350 år, men i dag är det slut med den saken, och det kan "seriösa fysiker" - ett ojämförligt honnörsord i dessa kretsar - och deras anhängare varken förstå eller acceptera.
Det skeva förhållandet till Prigogine framstår f ö än tydligare av den omedelbara fortsättningen. Larhammar säger sig citera en recension i American Journal of Physics 1985 av en bok av Prigogine med titeln "Materiens ordning och oordning". Men mig veterligt finns det ingen sådan titel i Prigogines verk, väl däremot "Order out of Chaos" från 1984. Och bibliografin över tidskriften i fråga på Internet upptar överhuvud inget nummer om Prigogine. Namnet på recensenten anges inte, men tendensen är densamma som hos Bak: det är fråga om "prigoginskt nonsens", och samtliga dennes generaliseringar är felaktiga.
Beträffande Prigogines "idéer" ser jag mig nödsakad att hänvisa till sidorna 55-117 i min "Världen och vetandet sjunger på nytt". Där finns, såvitt jag vet, den mest ingående framställningen av dessa idéer på svenska. Samtidigt har jag svårt att undanhålla en krypande misstanke att mina domare i Vetenskap och folkbildning kanske inte penetrerat dessa sidor så grundligt, som önskvärt vore inför utnämningen...
I själva verket har de fullständigt misstagit sig om min person och position. Jag har inte försvurit mig åt astrologi, alkemi, UFO:n och liknande; tvärtom har jag på sistone råkat i konflikt med talesmän för "det kosmiska medvetandet", med dem som tänker sig medvetandet som det första och "materien" som något sekundärt. Min grundhållning är i stället att vara öppen men kritisk, kritisk men öppen. Mina domare lämnar inget övrigt att önska i fråga om kritik och skepticism - en i min erfarenhet typisk svensk ensidighet (jfr Kellgren och Rosenstein under Upplysningen). Men med öppenheten är det så mycket sämre. Den som vet hur allt är behöver ingen öppenhet. Alldeles oberoende av hur stor hans blinda fläck är, den som vi alla bär med oss och som ständigt kräver öppenhet och ödmjukhet.
Varför, måste man fråga sig, är dessa personer och denna förening så starkt engagerade i sin verksamhet? Deras egen förklaring är naturligtvis att de vill avslöja skoj, bedrägerier och charlataneri (ett favoritord) på vetenskapens område. Det är ju vällovligt, men problemet är att avgöra vad som är skoj och bedrägeri. Svagheten är att allt som inte kan godtas av "seriösa fysiker" hänförs dit. Även andra forskare kan ju vara seriösa, t ex generalister, även om deras resultat inte stämmer överens med fysikernas ensidiga och avskalade världsbild. Och det är lika ovetenskapligt att förneka det som inte är känt och klarlagt som att bejaka det. Något de ständigt försyndar sig mot.
Men engagemanget, intensiteten och den kategoriska hållningen är sådana, att denna förklaring inte räcker. Jag tror att det hela bottnar i en existentiell oro, ett behov av trygghet som hotas av allt som inte kan beräknas och förutses med total säkerhet. Världen får helt enkelt inte vara sådan. Jag har studerat ett sådant fall: Georg Klein, där bakgrunden och orsaken i hans erfarenheter som ungersk jude är klara och förståeliga nog (Dialoger med Georg Klein, tryckt i Tanke och känsla 1999:1, men också utlagd som länk på (slutet av) min hemsida www.lagerroth.com). Men redan Newton var ett utpräglat sådant fall: "Kunskap som kunde matematiseras gjorde slut på hans oro ... /Det faktum/ att världen lydde matematiska lagar var hans säkerhet" (se närmast min Världen och vetandet sjunger på nytt, s 32).
Det kan också finnas en tredje orsak. En känd fysiker, meddelar mig en sagesman, anförtrodde honom en gång, att han helt enkelt var oförmögen att förstå, att en helhet skulle kunna vara mer än summan av sina delar. Jag har också själv bevittnat samma oförmåga hos en naturvetare. Sådana lakuner har tydligen att göra med de två hjärnhalvornas (i och för sig omstridda) funktionssätt. Den forskare vars begåvning ligger i vänster hjärnhalva med dess analytiska, språkliga och matematiska kompetens och som därför hänger sig just åt sådana verksamheter, kan kanske utveckla total inkompetens på helhetstänkandets område.
Hur det än må vara med förklaringen, så är det något av Sankt Göran som Riddaren av den sorgliga skepnaden över dessa den enda sanna och rätta vetenskapens stridsmän. Och många är avundsjuka på mig för den utmärkelse jag fått mottaga av dem.
För övrigt är Larhammars genmäle naturligtvis fullt av avsiktliga och oavsiktliga felläsningar på det sätt som är vanligt inom den polemiska branschen, men det finns det ingen anledning att spilla utrymme på här.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/17133

2 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Att VoF ger sig på en litteraturvetare för att han beskriver verkligheten på ett felaktigt sätt förvånar inte. Snart vill de väl bränna modern konst
också. sådant har som bekant hänt förut.

Mårten

Permalänk | Anmäl #1 Mårten, 2010-02-22, 20:27

"Beskriver verkligheten på ett felaktigt sätt" - jag antar att Mårten menar felaktigt ur voffarnas synpunkt. "Verkligheten" är, som Prigogine konstaterat, alldeles för invecklad för att kunna beskrivas med bara ett språk. En konsekvent och ensidig analytisk reduktionism ger naturligtvis en annan verklighet(sbild) än ett perspektiv där man (också) söker förstå relationer, sammanhang, helheter, strukturer, processer och system. För världen är inte bara en anhopning av materia, en uppsättning "ting", utan energin från solinstrålningen driver den att bilda självorganiserande system som du och jag och virvlar i luft och hav, av eldslågor, celler, ekologiska system upp till Jorden själv. Världen ses bäst som ett hav av sådana system; de är "mycket vanliga" (NE).

Permalänk | Anmäl #2 Erland Lagerroth, 2010-02-23, 12:30

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.