Spökskrivare: Så kan TT-journalisten Stieg Larsson ha utvecklats till en stor författare

Jo naturligtvis har du rätt, precis så där skrev jag också i min artikel här på Newsmill för tre dagar sedan(innan förläggaren Eva Gedin hade trätt fram och sagt att han var en mogen författare).

http://www.newsmill.se/artikel/2010/01/22/alla-f-rfattare-beh-ver-en-sp-...

Han har gjort precis det som någon som rekommenderas till blivande författare: läst och läst och läst och sedan hade han också en syn på världen, en övertygelse i botten, som starkt hade påverkats av att han bevittnade en våldtäkt mot en flicka han kände av tre kompisar han också kände. Utan att ingripa.

Detta brevidstående, som den stora massan av människor, ägnade sig åt under 30-talet i Tyskland och annorstädes. När de inte ville ingripa. Inte gå emot de trender som fanns. Sådan begrep Stieg Larsson att han inte kunde vara.

Dock drog han iväg lite långt åt ett extremhåll, tycker jag. C G Jung brukade säga att det omedvetna har en förmåga att blixtsnabbt ta bort någon ur världen, som inte begriper dess djupare mekanismer.

Lite så känns det med Stieg Larsson, som föll ihop och dog på redaktionen, när han enligt vad som sägs hade sprungit alla trapporna upp, för att hissen var trasig.

Jag är rätt glad att det inte blev tio böcker (tror jag det var rätta mig annars) som han hade tänkt sig. För jag har försökt att läsa Män som hatar kvinnor och aldrig lyckats.

Jag kan antagligen inte skriva, eftersom jag inte är en erkänd författare, och inte har gått någon skrivarskola.
Men nog heter det; "han tycker att det behövs" eller "han tyckte att det behövdes".
Inte "tyckte att det behövs", det låter för illa.
Vad lär man sig egentligen för språkbehandling på en skrivarskola?
Eller var det skrivet för att visa på Stieg Larssons språkkänsla? I så fall förstod jag inte ironin, måste jag erkänna.

Stieg Larsson var bevisligen skicklig på att skriva skönlitterära texter redan i ung ålder. Som ung science fiction-fan publicerade han sig i fanzines, och jag har läst en av hans noveller: den humoristiska "Duellen" (om en mycket nervig intellektuell duell mellan en science fiction-fan och en scientolog på ett hederligt svenskt café, där Larsson lyckas få fram rena westernstämningen...)

Det är en av de bästa amatörnoveller jag läst, och publicerades på nytt av förläggaren John-Henri Holmberg i något av hans fanzines på 80-talet.

Kikar in här ibland och konstaterar att det ofta är samma personer som älskar att breda ut sig här inne. Att skriva kort, koncist och stringent kanske också kan vara något att öva på.

Gääääsp. Vem bryr sig egentligen? Mediokra deckare skrivna av en dussinkommunist? Låt både Stieg och hans böcker vila i tyst frid. Han själv visste vilka dagsaktuella politiskt korrekta strängar som skulle spelas på, men något avtryck större avtryck lär varken hans böcker eller han själv göra i historien.

Ja precis, Sten, vem bryr sig? Verkligen ingen stor författare, Stieg Larsson. Försökte läsa en av hans böcker för några år sedan men det gick inte fast jag verkligen försökte, den var alldeles för tråkigt och ointressant skriven och själva storyn generande pinsam.
En otrolig pseudodebatt detta, följaktligen!

Kanske vore det mer intressant att diskutera varför svenska folket läser rent skräp som nämnde Larsson, Liza Marklund, Camilla Läckberg med flera. För att inte tala om sådana som Dan Brown och Paulo Coelho. Fördumningen är på väg att nå helt oanade nivåer, det bor tyvärr idioter både på din och min gata!!

Och varför läser folk sånt skräp som Stephen King, Man blir inte bestsellerförfattare om det inte finns något som attraherar läsarna.

Stephen King var fram till 90-talet här i Sverige ansedd som rent skräp, idag är han 1900-talets främsta amerikanska författare, varför, Jo Stephen King skriver nämligen inte skräcklitteratur, alla hans berättelser ligger mellan raderna, Varsel handlar om Alkoholism och är ett porträtt av en man på väg mot sammanbrott.

Stieg Larsson berättar om hur den högerextrema samhällssynen fortfarande speglar dagens kvinnosyn, böckerna är relevanta genemot SD:s kvinnosyn tillexempel, ett parti där majoriteten män misshandlar sina kvinnor.
Miljoner läsare skulle knappast läsa Stieg om han inte hade något att säga.

Debatten om spökskrivare är löjlig, Om Eva Gabrielsson hade skrivit böckerna varför är då Stieg Larssons bror och far förvaltare av böckerna? hon skulle lätt kunna bevisa att hon skrivit dem och få hela arvet, eftersom hon inte hävdat detta var det Stieg ensam som skrev böckerna.

Jovisst "kritisk", en miljard flugor kan inte ha fel, skit är gott!

Stephen King 1900-talets främste amerikanske författare? Ja just det. Och Benny Andersson är Sveriges främste tonsättare och musiker, och Ronald McDonald världens främste kock? Ja de säljer bäst så de måste de vara det. Eller hur.

Så det enkla svaret på frågan om hur Stieg Larsson blev en stor författare är att han aldrig blev det.

Varför så många läser honom ändå? Vad vet jag, hype och gammal vanlig svensk flockmentalitet i kombination med dålig svensk skola, risiga uppväxter med föräldrar som uppmuntrade till tevetittande osv. Rätt sorgligt alltså.

Stieg Larsson vet jag inget om, det verkar, liksom Avatar, vara så mycket mainstream man kan komma. Västligt självhat, dyrkan av det primitiva. Jag anar också hos mig själv och jämnåriga (femtiotalister) en outtalad avundsjuka gentemot Larsson: det där kunde jag ha skrivit själv! Men vi gjorde det inte.

Stephen King kan jag däremot uttala mig om. Hans övernaturligheter kan vara tjatiga och förutsägbara och deus ex machiniga, men annars: vilken karakträrsteckning! Vilken insikt i människans ondska; även den onde har hos honom ett själsliv - vore hemskt annars eftersom mänsklig default är ondska? Han kan skriva dialoger och miljöbeskrivningar som värste Dickens, med humor och allt; han vidareutvecklar Joyces inre monologer så att det inre tvinnas ihop med det yttre. Han kan stöpa om sina minnen och vara personlig nästan som en Strindberg, men inte riktigt. Och hans sena böcker Cell och nu Under The Dome kunde jag varit utan, men alla, t.o.m. Strindberg, har sina nedgångsperioder och sen så går det upp igen!

Debatten om Stieg Larsson kunde skriva är urlarvig. Det är klart han kunde. Jag kände honom, då han och Eva flyttat ned till Stockholm och engagerade sig i Skandinavisk Förening för Science Fiction, som på den tiden hade en egen lokal på Pontonjärgatan. (Jag träffade honom under flera års tid, oftast varje vecka, ibland flera ggr/vecka.)
Vid denna tid hade han knattrat på skrivmaskin i något decennium. Han var redan hyllad för ett av dåtidens bästa fanzines (betitlat Fijagh!) och redigerade sedan tillsammans med Eva SFSF:s medlemsblad under ett par år (vanligen tjocka nummer, i liten textstil). Därtill kommer förstås det han skrev för TT, som dock var småsaker. Han knattrade och knattrade och knattrade på tangenterna. Det är så man lär sig skriva.
Och jag vill hävda att man lärde sig skriva på ett mycket mer gediget sätt under skrivmaskinens tid. Då skrivmaskinstext är svår att ändra tvingas man att att formulera och tänka igenom meningarna i huvudet i förväg. Det blir litet annat skrivtänkande än med ordbehandlare.
För några år sedan fick jag, för befordran till KB (av transportskäl var det praktiskt att jag tog hand om saken; och det finns någonstans på KB nu), pärmar med kvarvarande redaktionellt material från det Jules Verne Magasinet journalisten och författaren Bertil Falk startade i slutet av 60-talet. Däri låg manus till en sf-novell av en Stig Larsson (som han stavade förnamnet då) och årtalet var ca 1969, då han var ungefär 15 år. Novellen var inget vidare. Men det visar att han redan då satt och skrev, skönlitterärt.
Och på ytterligare 30 år hinner man lära sig mer! Han hade lärt sig mycket skrivande redan då jag brukade stöta ihop med honom.
Den som skriver "struttigt" är Anders Hellberg. Det är helt uppenbart att denne inte känner till Stieg Larssons mycket omfattande, tidiga skrivarliv.

--Ahrvid