Vad är ett lämpligt arbete?

I inledningen av den första stora svenska utredningen om arbetslösheten och dess orsaker slog författarna redan 1910 fast att den strukturella arbetslösheten är en ofrånkomlig del av det industrialiserade samhället. Endast något år senare hade arbetsmarknadspolitiska åtgärder - framför allt nödhjälpsarbeten - kommit i bruk. Vid sidan av utsädesstöden till jordbrukare hade alltså staten så tidigt som under de första åren av 1900-talet inlett den politik som skulle komma att prägla det svenska samhället fram till idag. Den så kallade kohandeln mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna innebar att industriarbetarnas intresseparti kunde räkna med lantarbetarnas stöd mot att Socialdemokraterna i gengjäld tillät lantarbetarna få del av allmänna standardökningar. Under efterkrigsåren skedde sedan inbrytningar in i tjänstemannasektorn i och med att beloppsgränserna i socialförsäkrings- och arbetslöshetsförsäkringssystemen höjdes till nivåer som täckte tjänstemännens inkomstlägen. Som reaktion på oljekriserna under slutet av 1960-talet och början på 1970-talet expanderade sedan den offentliga sektorn när alternativet hade varit en mycket hög arbetslöshet. Annorlunda uttryckt förvandlades offentlig sektor på 1970-talet till en arbetsmarknadspolitisk arena. Ett av dagens absolut största politiska bekymmer - arbetslösheten - är därför en följd av det allmännas sämre finanser i förening med våra folkvaldas ovlja att alls erkänna användandet av ekonomiska styrmedel i negativ bemärkelse.

Samarbetet mellan den så kallade arbetarrörelsen och staten har bland annat inneburit att den svenska socialförsäkringen öppnats för utländsk arbetskraft på begäran av fackföreningsrörelsen som velat få möjlighet att sprida egenavgifterna på ett så stort kollektiv som möjligt. Samtidigt har staten - Kunglig Maj:t - under tiden mellan 1940 och 1970 haft så goda förbindelser med arbetstagarorganisationerna att det varit tillräckligt med varningar om att använda strejkbrytare för att konflikter inte kommit att dras till sin spets utan lönekraven istället dämpats till hanterbara nivåer.

Under 1980-talet har sedan det allmännas hantering av arbetslösheten kommit att förändras i och med att arbetsförmedlingsorganisationen givit upp den kontrollmöjlighet som funnits dessförinnan. I en cirkulärskrivels - alltså i ett på kanslisvenska så kallat administrativt meddelande - uttalas att enskilda individer som arbetslöshetskassan betalar ut pengar till ska betraktas som att de står till arbetsmarknadens förfogande intill dess att arbetsförmedlingen meddelar annat. Denna presumtion att den enskilde uppfyller villkoren för att få uppbära ersättning saknar dock helt stöd i lag.

I dag har vi i Sverige hög arbetslöshet, ännu högre ungdomsarbetslöshet och en hög andel av arbetskraften som befinner sig i olika former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vi har 1910 års förarbeten till lag som säger att den strukturella arbetslösheten är en del av det industrialiserade samhället. Vi har även 1996/97 års proposition som säger att det inte finns några säkra tecken på strukturell arbetslöshet i sverige,

Slutsatsen kan endast bli att arbetsmarknadspolitiken är ytterst betydelsefull samt att det i dagens läge faktiskt inte är omöjligt att staten på ett eller annat sätt väljer att ingripa i lönebildningen.

.