Medborgarkommissioner kan stärka möjligheten att granska makthavare

Största möjliga handlingsoffentlighet ska känneteckna den offentliga förvaltningsprocessen. Målet är att den offentliga makten i största möjliga grad ska kunna granskas. Frågan hur dessa syften ska främjas är angelägen och aktualiserades senast i samband med debatten kring hanteringen av dokument rörande journalistens och författarens Jan Guillou förhållande till främmande makt.

Eftersom sakkunskap rörande sekretessbedömning är begränsad vid många myndigheter, finns risk att beslutsfattare av säkerhets- och bekvämlighetsskäl väljer att underlåta att dokumentera beslut samt medverkar till att ge handlingar ett mera omfattande sekretesskydd än vad som kan anses vara motiverat. Detta medför att allmänheten undanhålls information.

Såväl i Sverige som i andra utvecklade demokratiska industriländer finns ett antal systemfel som medför att öppenhetsprincipen motverkas. Det framgår tydligt för den som studerar offentliga handlingar. Man slås av den stora mängd beslut som finns och samtidigt hur sådana avgörande faktorer som motivbild och bakgrund till avgöranden ofta är frånvarande/oåtkomliga. Detta är en allvarlig brist, eftersom beslutsprocessen inte blir så tydlig (transparent) som den borde vara. Makten kan därigenom inte kontrolleras och också den seriösa forskningen nu och i framtiden får mycket stora problem att kartlägga skeenden.

Från vissa håll hävdas att möjligheter att komma åt oegentligheter och avarter i samband med beslutsfattande alltid är begränsade och att just maximal öppenhet i varje läge är att föredra.

Om man skapar ett mera diversifierat system för sekretess än dagens, skulle möjligheten att utveckla ett större förtroende mellan allmänhet och samhällets beslutsfattare öka. Jag menar att den främsta förutsättningen för öppenhet kring själva essensen i förvaltnings- och beslutsprocessen, finns när samtliga parter har att vinna på detta. Detta kan ske när demokratiskt valda makthavare och medborgarna kan mötas i ett förtroendefullt samarbete. Om kravet alltid är att största möjliga öppenhet alltid ska gälla, finns stora risker att beslutsfattare inte minst av risk för att hängas ut i det offentliga ljuset slentrianmässigt väljer att söka anonymiteten. Just denna synpunkt har f ö redan tidigare framförts i den svenska debatten av f chefen för Riksrevisionsverket Inga-Britta Ahlenius.

Av utrymmesskäl tas här inte upp exempel på brister som nuvarande ordning genererar. Enbart en selektiv lista från de högsta förvaltningsmyndigheterna på beslut där motivbilder saknas samt där omotiverat långa sekretesstider för information åberopas skulle dock kunna bli förfärande lång.

Om det fanns flera nivåer av öppenhet liknande t ex den avseende anbudssekretess (med viss förlängd sekretesstid), menar jag att möjligheter till ökad transparens i beslutsfattandet skulle möjliggöras. Medborgarkommissioner/nämnder av det slag som redan idag finns att granska särskilt känslig information, skulle i ökad kunna beredas exklusiv tillgång till viss samhällsinformation omedelbart eller i nära anslutning till att t ex regerings- eller myndighetsbeslut har fattats. Informationen kan sedan sekretessbeläggas under rimlig tid. Ett sådant förfarande skulle skapa förutsättningar för mera förtroendefull kommunikation makthavare-granskare/allmänhet.

Förutsättningen för framgång för dessa förslag är naturligtvis mötet makt - medborgare i det demokratiska samhället. I dess motsats finns under alla omständigheter få möjligheter att granska makthavare/beslutsfattare.

Göran Rydeberg (2 artiklar)

Anmäl