Ge ersättning åt alla

Jag pratade med en man som ringde mig nån tid efter det att delrapporten om vanvård presenterats. Han sa att han inte kände igen de grymma bilderna från människor som varit placerad och att hans barnhem varit ett för tiden bra sådant. Vartefter vi pratade kom mer och mer fram om ett liv där tilliten fortfarandr trots vuxenålder saknas, svårigheten att knyta an till kvinnor och hans rädsla för att förlora sina familj. Halvsyskon som han inte vet var finns. Misstro mot myndigheter och precis som jag oerhört mycket yngre mentalt än biologiskt. Han ställde också frågan om varför han inte fick bli adopterad för att därmed fått identitet och tillhörighet. Här kan ju alla säga att så är det för mig också och jag har inte växt upp på barnhem. I så fall har förekommit dysfunktionella situationer som bidragit till det vilket är lika illa.

Skadorna för den stora gruppen vanvårdade handlar inte om att alla är marginaliserade, bostadslösa, missbrukare. Det finns hög utbildade akademiker jag doktorander, skådespelare, musiker, författare, konstnärer, företagsledare inom gruppen vanvårdade. Det finns kvinnor med karriär liksom kvinnor som förlorat allt. Det finns människor där den sociala barnvården i generationer separerat inom samma släkt. Ett fall som jag vet är det sex eller sju generationer som varit föremål för omhändertaganden.

Att den ena gruppen eller den andra skulle vara mer eller mindre skadade är att gradera trauman och svårigheter som gruppen lever i och med. Den som idag anses ha lyckats har haft en lång väg för att nå dit, det har inte varit gratis. En välskolad person har samma bottenlösa sorg som den marginaliserade. Jag har träffat kvinnor som varit omhändertagna som barn som idag förlorat sina barn. Utan förståelse eller stöd från samhället för den bakgrund och den historia de bär med sig. För den här gruppen kvinnor blir det dubbelt straff och dubbelt svek eftersom socialvården återigen sviker gruppen vanvårdade. Det finns kvinnor som utåt sett lever ett perfekt liv med till synes perfekta familjförhållanden, som klarar sig så länge de kan kontrollera tillvaron. Deras barn måste till varje pris lyckas, det måste vara exemplariskt i hemmet. Det får inte finnas något som skvallrar om det förflutna eller som kan röja deras historia. De lever i en historielöshet och förnekelse.

Det är ingen tillfällighet att åldern är hög i gruppen intervjuade. I de flesta fall jag själv mött och i mitt eget har vi hunnit bli närmare 40-45 och uppåt innan historien hinner ifatt oss. Den förnekelse eller glömska vi haft glider undan. Vi börjar ställa frågor om varför vissa sociala sammanhang inte fungerar. Varför vi plötsligt får huvudvärk, mardrömmar, tappar intresset för livet omkring oss, flyr med vinglaset, flyr från äktenskap och relationer. När vi börjar se mönstren i våra liv från barndomen kommer också kopplingarna till våra historia våra barndom. Det är då hjälpen behövs och ett samhälle som kan möta oss och våra behov. En av mina mailkontakter berättar om sexuella övergrepp i fosterhemmet. En man vars fostermamma utsatte honom för sexuella övergrepp. För några år sedan gav han upp, orkade inte jobba. Blev sjukskriven bad om hjälp. Vuxenpsykiatrin ansåg honom inte i behov av hjälp. Nu tillhör han den stora grupp som utförsäkras men han orkar inte jobba.

Christina Doctare är expert på Posttraumatisk stress, hon säger att det kan drabba också den här gruppen. Och det gör det. Barn som utsätts för kränkningar använder sina första delar av livet till att överleva och överlevarfasen tar oerhört lång och mycket tid i anspråk. Det är ett av skälen till att äldre såväl kvinnor som män idag sökt sig till utredningen liksom allt fler vågar träda fram och berätta vi var också där - men det var inte vårt fel.

Morgan Johansson gör vår kamp en otjänst genom att gradera våra skador och vår utsatthet, vilket också går stick i stäv mot kommentarerna i delbetänkandet från utredningsgruppen. De var enligt grunddirektiven skrivna av Morgan Johansson förbjudna att beröra ekonomisk kompensation. Men den debatten finns trots allt med eftersom det finns redogörelser från både Norge och Irland. Morgan Johansson gör oss en otjänst genom att göra partipolitik av detta och spela ut Maria Larsson mot vanvårdsgruppen. När det gäller den sociala vanvården historiskt finns inte ett skyldigt parti eller skyldig instans, det handlar om ett samverkande samhälle där flertalet kommuner i Sverige trots allt styrdes av kyrkan och borgare med en människosyn som nedgraderade fosterbarn till nollpunkten. Bristen låg i att Staten inte tog sitt tillsynsansvar för den här gruppen.

När Morgan Johansson hänvisar till att han bett oss om ursäkt är det samma ord som Maria Larsson använde vid presskonferensen. Vi vill inte ha en fackminister som i en passus ber om ursäkt, vi vill ha den framförd med samma dignitet och värdefullhet som skedde i Norge och i Australien. Och ursäkten skall komma från landets regering och riksdag. I det här fallet är det Fredrik Reinfeldt eller ev statsminister i en ny regering.

En ekonomisk kompensation skall omfatta hela vanvårdsgruppen inte bara de 1000 intevjuade (vittnesmålen) den skall inte gradera vem som är mest eller minst skadad.  Samhället bör via forskning förebygga och förbereda för nästa grupp av människor om ca 20 år som kanske inte kräver upprättelse som vi gör men som kommer att behöva vård och hjälp när deras minnen och historia som omhändertagna hinner i kapp dem.

Anne Skåner (78 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/16638

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Så kommer du ju då till det problem som jag ser som oöverstigligt: Hur ska man mäta vem som for mest illa, vilka kriterier och bedömningsinstrument ska man använda sig av? Handlar det om upplevelser? Handlar det om dokumentation (Övergrepp journalfördes knappast om man undantar de fall där man ordinerat diverse mediciner, bl.a sedativa för att hålla barn "lugna")?

Det är precis detta som jag sett som ett problem hela tiden och ska man ersätta alla...ja då är det ju inte vanvården man kompenserar för utan omhändertagandet i sig (Alla for ju faktiskt inte illa) och hur ska man då ställa sig till omhändertaganden över huvud taget? Får alla kompensation, så signalerar ju samhället att omhändertaganden är brottsliga och då måste ju konsekvensen bli att man avskaffar all samhällelig inblandning när det gäller barns uppväxt (Som du vet så finns det många som ivrar för det också) och var hamnar vi då?

Att jag skrivit om mitt eget fall har ju handlat om just detta - att för en del barn handlar det om att skjutas eller att hängas - de har det inte bra i sina biohem och institutioner och fosterhem saknar förmågan att kompensera, så...vad återstår? Detta är viktiga frågor och här måste samhället ta ställning!

Hur illa man farit under institutionsvården handlar ju om vad man refererar till. Kom man från en bullerbyidyll (Eller trodde att den fanns någonstans) ja då var nog institutionerna fruktansvärda, men om man redan var van vid hugg och slag hemifrån, hur ska man då rimligen kunna peka ut institutionerna som de enda ansvariga? Jag brukar säga att det var ganska jävligt på barnhemmen men det var bättre hemma och innebär det då attt jag for mindre illa än övriga?

Och de som aldrig omhändertogs och hade ett helvete i biohemmet, hur ska man kompensera dem? Vad ska man säga om femtio år till de dryga 400 000 svenska barn som idag växer upp i alkoholistfamiljer och som med all sannolikhet kommer att präglas hårt av detta? Alltså...var börjar det och var slutar det?

Permalänk | Anmäl #1 ann, 2010-01-17, 17:14

Edit: Meningen "Jag brukar säga att det var ganska jävligt på barnhemmen men det var bättre hemma och innebär det då att jag for mindre illa än övriga?" blev fel. Bättre ÄN hemma skulle det vara...

Permalänk | Anmäl #2 ann, 2010-01-17, 17:23

hur vi minns vår barndom etc är individuellt. jag kan inte skriva om saker jag inte vet. min del handlar om dem som for illa också dem som säkerligen fanns skäl för att byta från biologisk till fosterfamilj. Men tanken var väl trots allt att de här barnen skulle få det bättre, men för många blev det sämre. ja vi kommer att ha barn om 20 år som då varseblir sin historia och uppväxt som vuxna. Vi måste lära av historien, dels att familjeplacering skall vara i familjer som är lämpade, älskar barn och verkligen vill göra något. Barn som växer upp hemma och inte placeras av olika skäl är sorgligt, Ann, tyvärr har socialtjänsten en förmåga att alltid använda barn som lockbeten sluta drick så får barnen bo kvar etc...den nya barnrättslagen skall ändra detta eftersom barnperspektivet och inte föräldrarätten skall råda. Sedan finns det placeringar som aldrig borde ha gjorts vilket jag har en del nära erfarenheter av. Låt oss arbeta för att framtidens barn får hjälp och stöd, blir en röst och syns, respekteras etc. Men glöm inte Ann, många barn till missbrukare försvarar sin familj för det är de enda de känner till. Allt är inte lätt.
Men att blanda ihop detta med den grupp som utretts och dem som kan få sina fall prövade är inte rättvist.

Permalänk | Anmäl #3 Anne Skåner, 2010-01-17, 20:15

Vi får det samhälle vi förtjänar tyvärr. Som du vet respekterar jag dina åsikter, men...är det brottet som ska beivras eller brottslingen?
Spelar det roll vem som utför den onda handlingen, blir ett barn mer traumatiserat om det är samhället som utsätter det än om det är de biologiska föräldrarna?

Jag för min del tycker att det gått inflation i det här med skadeståndstänkande och risken med det är att man så småningom kommer att kalkylera med kostnaderna för att tubba på lagar och regler - det blir billigare att ge dålig vård och omsorg åt tusentals och ta smällen av ett skadestånd i enstaka fall än att rätta till felen, men som sagt - det är min åsikt och mina farhågor.

Permalänk | Anmäl #4 ann, 2010-01-18, 01:59

läs de experter som uttalat sig i frågan! De jhar fått över 60 kommentarer i skrivande stund och det kan man nog tolka som att det är en efterfrågad och önskad dialog...
Stäng inte in de intervjade i offerpossitioner utan lyssna och lär av dem som är experter...Bryt Vi och Dom läget!

Permalänk | Anmäl #5 Susannah, 2010-01-18, 18:35

läs de experter som uttalat sig i frågan! De jhar fått över 60 kommentarer i skrivande stund och det kan man nog tolka som att det är en efterfrågad och önskad dialog...
Stäng inte in de intervjade i offerpossitioner utan lyssna och lär av dem som är experter...Bryt Vi och Dom läget!

Permalänk | Anmäl #6 Susannah, 2010-01-18, 19:05

Det är betydligt viktigare att komma åt de sturkturella felen inom socialtjänst och rättsväsende. Hitta de skyldiga och för dem till skranket, även de ansvariga politikerna under tiden och GD för socialstyrelsen, JO m.fl. borde omstruktureras. Vårt samhälle är inte trevligt när folk av ren illvilja kan placera barn utan grund och beskylla fäder för incest. Många av dessa fall, där är det bara en socialtant som velat ha roligt på arbetstid. Mycket tråkigt! Ersätt alla som är yngre än pensionsåldern, låt de som funnits skyldiga aktivt så väl som passivt straffas hårt.

Permalänk | Anmäl #7 Solitor, 2010-01-19, 09:38

is color vintage gucci handbag is hot and it Gucci joy-467 wholesale looks soft and yummie. Chanel CC Black Lambskin Leather Logo Handbag A46180-9520 Go Gucci! Choice of Chanel Bags 2010 Spring Handbags for cheap Louis Vuitton Monogram Vernis replica Gucci HandBags Wils gucci purses outlet Gucci HandBags gucci handbag discount Chanel Bags Chanel Flap replica handbags sale

Permalänk | Anmäl #8 zhuzhu, 2010-07-22, 04:53