Varför diskrimineras barn med neuropsykiatriska diagnoser och varför finns det ett behov av att kategorisera och normalisera?

Publicerad: 2010-01-15 17:01, Uppdaterad: 2011-11-02 17:11

Människans behov av att kategorisera speglas av att vi behöver diagnoser för att få det stöd vi rimligtvis skall få som en mänsklig rättighet. Vi sätter in människor i olika fack och gränsen för vad som är normalt eller tillåtet beteende blir allt snävare. Är det en slags rensning som håller på att ta form?

14 millningar
0 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Jag är vice ordförande i attention Göteborg, en intresseförening som verkar för att sprida kunskap kring neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Jag har själv diagnos, jag har fem barn varav tre av dem har diagnoser och jag arbetar stödjande inom neuropsykiatri både till vardags samt ideellt i föreningen.

Jag utbildar inom ämnet på lokal basis samt håller i träffar för anhöriga samt vuxna med egen diagnos...

Jag är inte emot diagnoser inom neuropsykiatri, jag är inte psykodynamiker utan jag tror på den neuropsykiatriska förklaringsmodellen. Vad jag menar är att många som klarade sig bra i skolan på exempelvis 50- och 60-talet gjorde det trots diagnos för att det var strukturerat, disciplinerat och det fanns få valmöjligheter. I dagens samhälle skall eleven själv planera för sin skolgång, man skall arbeta fritt utan struktur och det är OK att ha distraherande hjälpmedel i form av MP3 och annat. Klasserna består nästan alltid av 25-30 elever som en pedagog skall hinna med att hjälpa. Det finns inget utrymme för plan B för de som inte gynnas av den varianten.

De barn som inte klarar den här ostrukturerade skolformen blir "bestraffade" på olika sätt. Ett sätt kan vara att få gå iväg och arbeta i "minigrupper" (alla klasskamrater vet att det är pga att man inte hänger med). Ett annat vanligt skeende är mobbing. Toleransen hos övriga barn är ofta väldigt låg och den som avviker blir utsatt av de som inte avviker. Tyvärr har många pedagoger brister i sina kunskaper kring exempelvis ADHD så någon support från vuxna infinner sig inte alltid. Pedagogerna är inte att anklaga, rektorer och övriga beslutsfattare är det däremot. De måste se till att följa skollagen, de måste se till att varje elev får sina behov tillgodosedda och om det innebär att utbilda lärare så skall man se till att göra det. Har man inga egna befogenheter att fatta sådana beslut så får man helt enkelt gå till den som har det.

I vissa fall får man gå i specialskola med specialutbildade lärare vilket undertecknad tycker är att föredra pga goda erfarenheter för egen del. Tyvärr får väldigt få barn den här chansen eftersom det är en skolgång som kostar mer pengar än vad den vanliga skolpengen täcker. Barn med neuropsykiatriska diagnoser diskrimineras redan där. Man har inte samma valmöjligheter vad gäller skola som barn utan diagnos. Du kan välja en perfekt skola för ditt barn men så får du ett nej av stadsdelsnämnden utan hänvisning till en fungerande skolform för att den du valde kostar för mycket pengar. Det här leder ofta till marginalisering som i sig kostar den berörda stadsdelsnämnden åtskilligt många fler miljoner genom åren. Nationalekonom Ingvar Nilsson har räknat på vad en kommun kan få i avkastning genom att satsa på långsiktighet och det kommer upp i siffror på över 300%.

Ändå går man i sina trygga fotspår med kortsiktiga lösningar. Antagligen för att beslutsfattare har sin egen budget att ansvara för och måste få till att gå ihop för stunden för att inte bli utbytta och ersatta med någon annan som kan spara ännu mera pengar åt kommunen.

Det här med att skolorna skall ansvara för sina egna elever och försöka själva år efter år för att slutligen ge upp i åttonde klass och lämna över ansvaret till specialister. Hur kan det få fortgå? Vad är egentligen viktigast? Är det våra barns välmående eller är det att kortsiktigt få ihop budgeten. Kanske läge att prioritera om utgifterna lite. Kanske dags att lära av sina misstag istället för att envisas med att hålla fast vid sina principiella beslut?

Skolor kräver diagnos för att erbjuda stöd, när diagnosen finns "kanske" du får stöd.

Antingen får skolorna erbjuda stöd individuellt anpassat till alla elever utan att kräva ett papper med diagnos eller så får de ge det stöd som personen med diagnos behöver. En diagnos innebär inte att allt kommer fungera per automatik, en diagnos är till hjälp när man skall utforma stöd men man måste alltid utgå från varje elevs individuella behov. Inser man under tidens gång att man inte kan tillgodose behoven så måste man leta upp en fungerande skolform i samråd med elev och föräldrar snarast möjligt. Det är enkel matematik som i väldigt många fall inte fungerar. På vems bekostnad? I första hand barnets men även samhällets. Vad krävs egentligen för att man skall se till människan i första hand?

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Feminism

Pensionerna

EMU

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Varför diskrimineras barn med neuropsykiatriska diagnoser och varför finns det ett behov av att kategorisera och normalisera?

Om författaren

Länka till Blogg

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Häglund har rätt om redaktörer

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Häglund har rätt om redaktörer

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar