Manliga skådespelare ofta aggressiva och utan empati

Jessica, undertecknad skulle aldrig, aldrig ha skrivit denna kommentar om jag inte just fänslat av ditt framträdande på TV. Här kommer en spontanreaktion på våldet inom teaterbranchen och din syn på föräldrar och ungdomars framtid.
I en så konstruerad arbets-miljö som teatern kan jag inte föreställa mig att den arma människans skrupler kan tyglas. Att först helt överlämna sig till regissörers dirigentpinne och sen samtidigt få alla medverkande inom altruismens ramar är nog att begära för mycket. Du har ju själv beskrivit just de komplexa karaktärer som söker till film och teatern. Fängslad blev jag av ditt framträdande i ”På Spåret”. Andra kollegor har ställt upp i ”Stjärnorna På Slottet”. Några av dem borde inte ha gjort det, de blev framstående skyltdockor för din artikel. Det visar sig att då skyddet av rollspel är borta, infinner sig personlighetens nakenhet. Vanlig hyfs och sociala kodex faller platt på golvet framför stora skådespelare vid direktsändningar av privata miljöer. Tillkortakommanden brukar inom arbetarklassen kompenseras med en viss ödmjukhet. Inom teatervärlden visar det sig vara en bristvara. Till försvar har de bristen på skilda sociala miljöer.
En underliggande känsla är att det inte är de med lägst rangordning som utövar dolt maktmissbruk. Snarare tvärtom det är de som tillsammans med tidigare kuvade ”medspelarna” utövar någon form av accepterad teatermobbing. Lösningen tror jag finns utanför etablissemanget. Varje utsatt bör konfrontera de ”fega lejonen” utanför dess kula. Mellan fyra ögon och med en klar deklaration vad som tolereras i framtiden, brukar vara den bästa medicinen. Tron på att cheferna eller någon annan skall lösa problematiken är beroende på hur lång tid du orkar stå ut.

Tyvärr kan varje individ bara leva ett liv en gång och sina erfarenheter som förälder kan hon inte accumulera till en ny livscykel. Därför är vi nog tvungna att tillgodogöra oss andras referenser och överföra dem i nutid.
Du skriver: ”Jag svarade att det kan bara bli bättre, för vi har lärt oss hur vi ska vara med våra barn, vi slår inte längre, vi älskar och bryr oss om dem. Och vi är på väg att värdera flickor och pojkar lika. Dem som ska bestämma i framtiden”.
För mig tror jag det är en alldeles för enkel väg att gå, i strävan att bejaka sin föräldrarroll. Om nutidens föräldrar drar ett streck över tidigare generationers föräldrarkärlek och strävan kommer rättesnöret vara tunnare en ett hårstrå. Bevisligen är individen skörare nu än tidigare.
Med annan social bakgrund skulle du säkert funnit helt andra sorters problem och lycka. För alla individer tror jag att lyckan och harmonin i relationer bygger på avståndet till friheten.
Ju kortare avstånd desto större lycka. Kanske problemet ligger i att många av dina kollegor inte törs lämna teatern.
Avslutningsvis: Om endast ett imperium med bara kulturarbetare funnits så hade förmodligen inte din artikel publicerats i Newsmill. Mänskligheten hade varit utplånad för längesedan.

Ja kära Jessica... jag tycker det låter som Mikael Persbrandt i kubik. Det hade varit roligt att ha fått lite mer kött på benen.

Du tillhör nog en utdöende sort... den borgerliga kvinnosort, som ständigt ser hur förtryckta alla kvinnor i släkten har blivit. Alltså bara att ha haft en mormor och morfar som var kompositör resp skulptris är så bortom sans och förnuft, men det inser du knappast.

Du framstår som mycket instängd i en glasbubbla av överklasstänkande, när nu nu tjatar om att mormor minsann inte nämndes. Att hon överhuvudtaget gjorde skulpturer var väl enastående.

Min mormor och morfar ägde ingenting och uppfostrade tio (!) barn i ett litet torp två mil utanför Västerås. De levererade fisk varje fredag till herrgården de löd under. Torpet finns kvar i släkten, men fortfarande äger herrgården det. Fast min släkt har bott där i hundra år.

Vilka avstånd, vilka världar. Alltså som jag redan har uttryckt många gånger: den värld där jag har befunnit mig, journalistvärlden (där jag har träffat många som dig i intervjuer) är likadan, för det finns inga ramar riktigt.

Så den som bröstar sig störst och bäst kan ta över. Och som jag har berättat så var det så på den redaktion på DN, där jag har tillbringat mitt längsta journalistliv, att där bestämde kvinnorna.

Och det var ett väldigt skvallrande och konspirerande i korridorerna mellan de "demokratiska stormöten" som inträffade en gång i veckan. Märklig värld det också.

Alltså den där mans-kvinnosynen har du fått från Fredrika Bremer och andra rörelser framåt. Den bygger på myter och sagor, som jag ser det. Som angår en liten priviligerad del i vår fantastiska värld.

Om du skulle ha frågat min mormor och morfar vem som bestämde och vem som var förtryckt skulle de inte ens har förstått frågan. De delade upp livet och det som behövde göras mellan sig.

Det är när människor har tid för mer än att skaffa mat och livets nödtorft, som de råkar ut för det som du pratar om: känslor av värdelöshet, aggressivitet, svårt med impulskontroll osv

Det ingår i människans utveckling, när hon har tid att bry sig om det som handlar om själen och annat immateriellt inombords. Där befinner vi oss som samhälle just nu.

Men detta tar fort slut ifall klimatet går ned till minus 40, som det har gjort de senaste dagarna och strömmen försvinner. Då tar nödvändigheten över allt.

Som sagt du ingår i en liten bubbla av priviligerad kvinnoöverklass. Var glad för det.

Intressant artikel, men vad är det speciella med teatervärldens mänskliga yttringar?
Kan de kompatibilseras med Hägglunds vanliga köksbordsdito?
Kan de assimileras och bli konstruktiva rent av...

Är det inte underförstått att bakom kulisserna frodas det beskrivna med alla dess övertoner.
Det "strindbergska" dilemmat, kvinnohat m.m. har vi lärt och accepterat i konstens namn, precis som vi duperas av tuttfixering och ankor, alltid överst i nyhetsflödet, dock ej konstens.

Zande´n tar upp könsmaktordning, knappast poppis på
Newsmill :-)
Om vi anser att makt finns och utövas så måste den kunna analyseras och namnges i sina delar, som t.ex. i förhållande till könstillhörighet.
Inget skiljer teatervärldens maktordning från yttervärldens men möjligen kan den belysas med hjälp av Zande´ns artikel.

Zappa någon minut genom tv:s kanalutbud och räkna män/kvinnor i bildrutan eller läs tv-tablåer (s.k. räknefeminism haha)
Alla deckare består av 5-10 män och 1(en) kvinnlig polis/deckare, som en sorts gisslan. Samt ofta en mördad kvinnokropp, vackert utlagd i ett ständigt sexistiskt mönster, aldrig med ögonen utsprängda trots strypning. Snacka om våldets makt.

De flesta format har samma agenda, undantag givetvis de som lär ut ännu mer av ordningen, uppställning på rad av välkirurgade, unga kvinnokroppar som ska SLÅ ut varann(modelltävling m.m.)

Det beskrivna om makt ska ses som en struktur, något som män måste inse i högre grad och i nästa steg göra något åt, inte ta åt sig personligt.

Zandens avrundande, gulliga tankar om hur vi ska fostra söner och döttrar gör mig tveksam om hennes insikt i världen utanför filmdemonernas.

Vilken ordning styr i allt högre grad? Föräldrars?
Har Zande´n kollat in på snyggast.se ? För att bara ta ett exempel. Vad lär sig söner och döttrar där? Och var har söner och döttrar lärt sig det som de praktiserar där?

Sajten snyggast.se ska ses i ett större sammanhang av "uppfostrare" för att bli meningsfullt i en analys.

Bara titeln eller inledningen gör ju att man helt tappar intresset för en dylik artikel. Får man verkligen, ocensurerat, än idag i vårt jämställdhetssökande(?) land inleda med med sådan självgod kvinnlighet - utmålande könsrasism mot män?
Men problemet ligger förstås inte där ovan, utan att undertecknad har mage att påpeka detta... censur!

#67
Vissa föds med anlag för personlighetsstörningar. Det är ett genetiskt lotteri.
Men vist kan kvinnor utopiskt påverka genom att utbildas i att ge sina söner sk Trygg Anknytning. Då minskar i nästa generation andelen kvinnor som får möta destruktiva män.

Kanske skall vi anordna landsomfattande kurser för hur föräldrar inklusive kvinnor (mödrar) skall kunna skapa Trygg anknytning. Långt mer samhällsnyttigt än att gagga om över- och underordning och patriarkala strukturer.

En sak är säker. Självupptagna mödrar har en sämre chans att skapa män med tryggt anknytningsschema. Så frågan är ruggigt komplex. Överdriven karriärism skapar statistiskt en högre grad av otrygg anknytning. Vart finns den magiska utopiska förmågan?

Skådespelare, både manliga och kvinnliga, är enligt min erfarenhet ganska underliga och avvikande människor. Så någon generalisering om män eller kvinnor beteende som görs utifrån skådespelarprofessionen är inte nåt att gå efter alls.

''''Att pojkar och flickor behandlas på så olika sätt. Att pojkar ges mer röst, volym, tid, utrymme, betydelse, värde, makt och legitimitet. Att flickor ses ner på, inte lyssnas på, inte ges en röst, utrymme, värde...osv''''

Bullshit! Det dar stammer inte i alla lagen. Nar ska feminister och andra kvinnokampar inse att könsmaktsstrukturen inte e lınjar eller konsekvent. Kvinnar kan ha en OTROLİG makt över killar bara genom sin kropp,vilket manga kvinnor faktsikt utnyttjar. Det finns otroligt manga sammanhang dar kvinnan e den som star högst i kurs. Dejtingförfarandet, ı den privata sfaren.vardnadstvister.krogmiljöer, etc etc. Kvinnar har ınom somliga arenor ett högre varde in mannen. Det e bara dumt att förneka att kvinnor faktiskt kan tjana pa könsmaktstrukturen ibland precis som vi killar kan vara stora förlorare av den ibland. Det e knapapst sa att mannen ALLTİD star högst i kurs. Det e dags att nyansera den sterotypa bilden pa könsmaktstrukturen.